Om konsten att leva i ett vakum

Dylans tid

2011-05-09T09:16:00.003+02:00

Nu är det maj månad. Dylans månad. En gång om året när hans födelsedag närmar sig, så är han väldigt nära. Varje dag. De andra dagarna är så upptagna av småsystrarna, precis som det bör vara. Men maj är hans. Min fina pojke.

Jag sitter på jobbet och letade efter någonting på hårddisken, när bilder på honom dök upp. En regnvåt gravsten. En liten hand. En alldeles nyfödd pojke i sin mammas famn. Alltid med stängda ögon. Alltid med stängda ögon..Bilder från kistläggningen, då vår pojke har hunnit bli någon annan. Innan så lik sina syskon. Då lik ingen..

En gång om året, rinner mina tårar i smyg. På jobbet. Vid läggdags. Vid nattning av små tjejer. En gång om året är minnesbilderna väldigt starka. Som igår. Som idag. Känslorna och saknaden och tanken om OM stegras i takt med att dagar avverkas i kalendern. 9 maj, 14 dagar kvar till födelse. 13 dagar kvar till beskedet. Tretton dagar, då vi för fyra år sedan såg en stilla liten pojke på skärmen. Fyra år sedan livet ställdes på ända. Trots två underbara flickor sedan dess, så är livet fortfarande lite på ända..speciellt i maj.

Jag vill ju ha honom också. Pojken. Sonen. Men han kommer aldrig igen. Inte ens genom någon annan. När jag såg honom på bild precis, kände jag att jag vill ha en son till. Ett till barn. Fast det är ju inte så det är. Jag vill ju ha honom. Ingen annan..För på den fronten är jag ju egentligen nöjd. Jag klarar inte att börja om igen. Vår familj kommer ju att vara en kort, hur vi än gör, hur många barn det än blir..En kort. Så otroligt för kort.

Min älskade lille pojke. Han som bara finns på bilder. I minnet. I mitt trasiga hjärta. I min hetaste önskan. Och för alltid min största längtan.

Alltid med stängda ögon. Alltid med en undran..Blå skulle de nog ha varit. Lika stora o fina som på sina systrar. Mitt hjärtebarn och första kärlek.

Fyra år..

Glädjetårar!

2011-03-20T19:14:00.004+01:00

Läste precis i en blogg om ett älskat barns födelse. Ett hett efterlängtat barn har hittat ut till sin mamma och pappa, vars famnar nu inte känns riktigt lika tomma längre. Kärleken övervinner allt, mirakel sker runt om oss varje dag. Allas barn är små mirakel.

Idag har jag och Guila varit och grillat vid Delsjön, tillsammans med andra familjer i spädbarnsfonden. Det var kallt, men där fanns ändå värmen. Inte bara från eldstaden, utan i de hjärtan som delar samma öde. Det gör mig alltid lite ledsen att se att vi är så många. Olika människor men med samma sår. Vissa med färska sår och vissa med lite mindre öppna sår.

Fyra år sedan är det i maj. Fyra år! Så mycket som har hänt. Så lång tid. Fast avståndet är fortfarande inte så stort alla dagar. Som idag. En Dylandag.

Hjälp vad trött jag har varit de senaste snart nio månaderna! Att två små söta människor kan göra sina föräldrar så trötta;) Mina bästa små tjejer. Det är helt otroligt hur mycket man kan älska sina barn. Störst av allt är kärleken och större än det är barnen! Så lyckligt lottade vi är. Så tacksamma. Tänk att vi har två små flickor som bor här med oss nu. Skakar på huvudet, för ibland är det liksom bara för bra för att vara sant! Sorgen och förtvivlan som var så stor, ur det växte det här. Fantastiskt!

Guila har blivit lite känslig. En ny fas tänker jag. Hon har blivit så stor. Pratar och förklarar. Vill göra saker själv. Äta själv, på sitt sätt, på sin tid! Klär ut sig och står och gör miner i spegeln. Ömsom vill ha sin lillasyster ömsom bort med Miimii! Hon kan faktiskt sitta och pussla eller leka själv! Kan inte låta bli att smygtitta på henne när hon ser så där härligt koncentrerad ut;) Det är fascinerande hur mycket de ändras. Hon är fortfarande ganska vild på det stora hela. Älskar att springa (med både armar och ben vevandes i luften) och vill helst av allt bli jagad. Då skriker hon av glädje! Men plötsligt har hon blivit lite mer mammig och till och med lite blyg ibland! Förut möttes både främlingar o bekanta av stora leendet och HEJ! Nu kan tom mormor få vänta en stund på kram om hon är på det humöret..HEJ får förstås de flesta fortfarande;) Min lilla tjej blir bara längre, större och finare.

Min lilla tjej, Aimee, har visat sig vara en riktig liten busunge hon med! En väldigt bestämd sådan. Hon vet redan precis hur hon ska göra för att vi skall göra vad hon vill. Det borde jag förresten ha räknat ut med tanke på hur bestämd hon var redan när hon föddes! Hon skrek tills vi gjorde rätt helt enkelt! Nu skriker hon inte, men har andra trixs. Hon knyter sina små nävar och biter ihop den söta tandlösa munnen och skakar. Alltså för att hon vill och för att hon kan och för att hon absolut får uppmärksamhet då. Veckans nya är att skaka på huvudet och sedan skratta. Annars kan man ju slå hårt i matbordet så att man hörs ordentligt. Hjälp! Hon tror att hon är äldre än vad hon är också, för plötsligt vägrar hon att bli matad med sked!! Hallå du är inte ens nio månader damen, din mamma får gråa hår! Nej, hon skall bara äta själv! Snacka om att få gnugga geniknölarna för att hitta på mat till henne. Det blir en del omeletter med olika fyllningar, pannkakor är gott. Men puréer är helt ute! Yoghurt är gott och det går an att bli matad med minsann. Som sagt undra varför man är så trött;)

Längtar till den dagen då de kan börja leka lite med varandra! Det har smygbörjats nu, eftersom Aimee kryphasar sig framåt nu!! Det blir en del KOM Miimii!! ;)

Så livet är gott, men trött, men gott, med medvetslöst, men alldeles väldigt underbart!

ps väntar med spänning på små bebisars entré, två små änglasyskon till efter sommaren och en nära väns småsyskon nästan på året efter Aimee, nu i juli! Mysigt med andras bebisar att klämma på när vår verkstad har stängt;) Hjälp vad fort det går! Aimee är ett till sommaren, hon kom ju nyss ju!

Kärleken!

2010-11-06T19:55:00.006+01:00

Här är hon vår nydöpta tjej!

En riktig "holy" baby på det här kortet;)

Det var verkligen en toppendag! Lugn och fin och alldeles perfekt! Lilla Aimee var lugnet själv och verkade gilla uppmärksamheten som hon tog med ro. Vår lilla stjärna! En annan liten stjärna är så klart storasyster Guila. Jösses vad hon tjattrade där framme i kyrkan;) Hon pekade ut och familjemedlemmar och kompisar i bänkraden, typ hela tiden! Sedan började hon sjunga dagissången..Mommo e här, Nea e här mfl mfl.. Det var inte lätt för prästen att göra sig hörd där inte! Jag hörde inte ett ord av vad hon sa. Men det gör ingenting. Barn är ju så där bara och ju mer man hyssjar ju högre pratar de;) Det kändes spontant och härligt i alla fall. Mitt i allt detta så sprang en annan liten kompis fram och drog ner byxorna vid altaret också;) Ja som sagt spontana och härliga barn!

Jag tänkte att jag skulle klarat av att läsa Aimees dikt bättre än vad jag lyckades med..men det är svårt. För kärleken gör nästan lika ont som sorgen ibland. Det blev en klump i halsen direkt. Jag mumlade mig igenom den i alla fall. Så här gick den:

Jag älskar dig. Jag älskar dig. Jag älskar dig.

Du är mitt allt och allt du är mitt.

Tänk vilken lycka att få ha dig så nära.

Alldeles intill mitt hjärta, där du föddes

och där du alltid skall vara min kära.

När jag klappar din lilla kind. När jag vaggar dig till sömns. När jag snusar i din lilla nacke.

Så faller ofta en tår. Inför den kärlek jag från dig får.

Jag tänker vart kommer du ifrån?

Du vackraste lilla lån.

Jag älskar dig. Jag älskar dig. Jag älskar dig.

Sedan innan du föddes och långt efter att jag har gått.

Tänk att du är här lilla du.

Du är min högsta önskan

Och den är besvarad här och nu.

När du ler mot mig. När jag luktar på ditt varma hår. När jag håller dig så nära som det bara går.

Så växer mitt hjärta, ja det nästan går sönder.

Jag undrar hur jag skulle kunna leva utan mina tre små under.

Aimee Lily. Det betyder kärlek och lilja.

Min dotter, det är min vilja

Att du alltid förblir just du.

Vem du än må vara och vem du än må bli

Så önskar jag dig bara att lyckan står dig bi.

Tänk nu blir det inga mer dop, inga mer bebisar för oss och jag försöker verkligen njuta av barnen varje dag. Mitt i allt vardagskaos är det ibland svårt att få tiden att räcka till, men ibland. Gärna vid nattningen. När man är så där mysigt nära. När man bara kan klappa dem och pussa dem och älska dem. Då njuter jag. Då suger jag in tiden här och nu! Mina älskade små flickor!

Idag har vi varit hos Dylan och tänt ljus också. Tänk att den dagen skulle komma..Dagen som idag då vi kan ta med två levande barn och hälsa på honom. För tre år sedan trodde jag knappast att det var möjligt. Men allt verkar ju nästan kunna vara möjligt nu. Kärleken gör saker möjliga.

Just idag är kärleken extra stor. Den delar plats med de döda. Idag får vi minna och sörja. Idag lyser ljusen på kyrkogårdarna. Idag på alla helgons dag. Jag känner allt några levande helgon också. Det är de, fina vänner, som engagerar sig i Spädbarnsfonden och fixade minnestund och fika efteråt. Vi missade stunden i kyrkan, men inte fikan. När vi gick upp mot församlingshemmet och såg alla de som var där. Så slås jag alltid av förvåning över hur många som faktiskt är drabbade..I det rummet var det varmt idag, varmt av både kärlek och sorg. Så många ansikten som är välbekanta och som vi gillar så mycket! Och alla barn sedan..De barn som kom efter de barn som aldrig riktigt fick komma. Vilken glädje!

Så mycket kärlek. Så mycket trasiga hjärtan. Hand i hand med tiden. Inte den som läker alla sår, men den som för en framåt. Den som gett oss alla de barn som nu sprang omkring där inne!

Alla helgons dag. Dagen att minnas. Dylan jag saknar dig så..

Dop, död och borde sluta äta godis..

2010-10-14T20:54:00.003+02:00

Allt i en salig blandning..som vanligt på något sätt. Tror jag börjar med döden. Min farfars. Han dog en morgon i veckan, ensam på sjukhuset. Han var gammal och trött och har drömt om att få somna in länge..det är så tragiskt och fel, men ändå sant. 85 år. Det gör ändå förbannat ont i hjärtat att han inte finns här längre. Och det där med att somna ensam..det gör också ont. Personalen missade det. Vad börjar man och var slutar man när man tänker på 85 hela år, snart 86..Det är långt och länge.

Han var en stark man min farfar, en senig stark gåsapåg. En tyslåten försiktig man som aldrig förlorade ens det minsta lilla av sin Skånska dialekt. Han gillade oss barn, sina barnbarn. Vi hade adopterat honom och han oss. Han fanns i våra liv innan vi föddes, men innan det fanns han i ett annat. Han var inte vår biologiska farfar, han dog när pappa var 15år. Så farfar har alltid varit farfar. Även om farmor skrev Gunnar på korten ibland..Ett mer omaka par får man nog leta efter. Om det förhållandet finns mycket att tänka och tycka, men jag väljer att inte göra det just nu. Min fina skånska farfar ska få vila nu. Det har han önskat göra länge. Det är svårt att vara stark och sedan bli gammal och svag. Sådant kan livet vara, men det kanske inte alltid är så roligt ändå. Vila i frid Nils Gåsapåg från din Linda Sugpropp..

Sedan är det dags för livet. Vårt nya lilla liv. Vår finaste lilla tjej Aimee lily som döps den sista dagen denna oktobermånad. Då ska hon få tvätta håret i Hagens kapell. Det är en kärlekens dag som vi ser fram emot. Fattar inte att hon redan är drygt tre månader?! Men alltså på riktigt, var sjutton tar all tid vägen? Dagar, månader och år bara går. Guila blir två i januari! TVÅ! Min lilla bebis är på väg att bli stor. Hon älskar Aimee nu, jag kan riktigt se hur kul det kommer ha så fort Aimee är stor nog att leka. Eller ja, Guila vill ju leka med henne NU! Meemee säger hon och pekar på golvet. Meemee hoppa! Ja eller hur;) Jag försöker förklara att bebisar inte kan hoppa och dansa på golvet, men för helt döva öron. Hoppa där, hoppa, hoppa! Ok då då, Aimee hålls under armarna och med fötterna på golvet gör vi små hopprörlser. Guila tjuter då förtjust och förstår inte alls att vi måste sluta snart.

En dag så försökte Guila dra stackars lillasyster, som då låg på mage, i fötterna ur babygymmet..hjälp! Guilas ögon lyser hon har en egen lekkompis, en ganska tråkig lekkompis, men dock en kompis på gång hemma;) Aimee älskar Guila också. Hon ler och skrattar åt henne hela tiden. Hon följer Guilas framtåg i vardagsrummet och tittar på mycket intresserad. Det känns nästan som om de har en egen kommunikation redan. Lite hemlig. Lite busig.

Dopet ja. Jag knåpar ihop en dikt till min dotter. Men orden är svåra ibland. Innan jag riktigt vet vad jag vill säga så är de hala. Så blir jag så klart lite blödig också och tankarna går osökt till Dylan och vad som kunde varit. Som kanske borde varit. Fast då blir jag ledsen över det, för hade flickorna varit här då. Dem kan jag ju inte föreställa mig att leva utan, lika lite som jag vill vara utan honom. Livet är snårigt ibland..Känslorna likaså.

Vår lilla tokiga familj. En mamma och en pappa och tre små barn, även om två är med oss. Vill inte säga bara två, för det är sjutton inte så bara det! Livet med småbarn är så olika livet med småbarn i hjärtat och i längtan. Det är tufft fast på ett annat sätt. Mest handlar det om tålamod och dålig kommunikation, vilket är bra mycket bättre än hjärtesorg och smärta.

Den 31:e oktober kommer gå i kärlekens tecken, det är i alla fall helt klart!

Aimee Lily. Det betyder kärlek och lilja. Det är din mammas vilja. Att du alltid förblir du! Älskade lilla unge!

åh ja just det, sluta äta godis, glass, choklad, kakor och annat skräp borde jag verkligen..fast jag ammar ju fortfarande;)

Ett fint avslut!

2010-09-06T22:03:00.005+02:00

Idag packade vi ihop hela familjen och körde till Östra sjukhuset. Idag var det dags för efterkontroll efter Aimees förlossning och förmodligen sista gången vi träffade Dr T. Kändes bra att släpa med mig hela familjen Jones för det mötet. Allt såg bra ut, och som Dr T sa, så fanns det knappt en journal efter förlossningen eftersom det gick så fort.

Han tackade för tacket till honom i födelseannonsen och han var glad över omnämningen. Hans son hade sagt, pappa du är i tidningen! Och det är ju inte varje dag man är det som Dr T sa;)

Mike överlämnade en presentpåse med blommor, kort med foton på tjejerna och en flaska Amarone. Vi tog i hand och tackade honom så mycket för all hjälp vi fått under dessa åren. Han blev mycket glad och det kändes jättebra att visa vår uppskattning på det sättet, han förtjänar det och mycket mer!! I korridoren träffade vi vår förra BM också, en go kvinna som jag träffade minst en gång i veckan när jag väntade Guila. Det var kul att få visa upp Aimee för henne också. Både Dr T och BM känns i högsta grad delaktiga till skapandet av vår lilla familj. Det var mycket glädje i mötet med dem idag, det var inte med vemod vi stängde dörren efter oss, utan med lycka och tacksamhet, vi nu lämnade dem och sjukhuset bakom oss.

Ett ställe vi mer eller mindre bott på i tre år..och nu är det kapitlet i vårt liv över, slut och finito. Skönt! Underbart! Nu skall vi istället äntligen få leva ihop med våra barn, inte bara drömma om dem och längta efter dem. Nu är de ju här!

Ett annat kapitel har börjat. Det är spännande och fyllt av glädje. Trötthet finns där också, men vem bryr sig om sömn;) Det får man ju tids nog det också. Guila har börjat på dagis och älskar det. Idag hade hon inte ens tid att säga hejdå åt mig ordentligt, utan liksom bara vinkade i förbifarten tillsammans med Hejdåååå! Så skönt för mammahjärtat att hon älskar det så!

Hon är verkligen unik vår lilla tjej. Så glad och full av liv. Alla får ett hej som går förbi! Och när de gått förbi så får de en vink och ett hejdå också;) Hon liksom bara bubblar av bus och liv och vi älskar det och henne! Full fart från kl 6 till kl 19;) Hon har blivit så stor sedan Aimee kom. Hon pratat mycket mer och hon visar med kroppsspråk vad hon vill. Måste vara underbart att kunna göra sig mer förstådd. Fast ibland när dumma mamma o pappa inte fattar någonting, så slänger hon sig på golvet och beter sig som en sådan där unge som man blängde på på ICA..nu har vi en egen sådan unge ha ha;) Lite stressad blir man ju av det ibland, men det hör väl till;)

Lilla Aimee är så underbar hon med. Hon är supermedveten om allt runt omkring henne redan. idag upptäckte jag till min fasa att hon inte vill ligga ner i vagnen längre..hjälp hon är ju knappt två månader bara..men hon blev inte glad förrän hon fick halvligga på täcket i vagnen så hon såg nåt..Hon är alltså ganska bestämd hon med;) Så underbart det är att ha en liten bebis hemma igen. Hennes mjuka kind. Hennes lilla hand som sträcker sig efter mig i sängen. Hennes lilla leende som får hela ansiktet att lysa. När hon är glad så pratar hon med mig och visar hela sitt tandlösa leende. Mitt hjärta smälter och min kärlek för henne växer för varje dag som går.

Hur mycket kan man älska egentligen? Hur mycket kärlek rymmer ett hjärta? Ibland älskar man så mycket så det känns som hjärtat nästan brister.

Det är det som är livet. Att älska. Tänk att få ha små barn hos sig som man bara får älska hur mycket som helst. Och pussa och krama och gosa och klappa och trösta och lära och hålla om och bara älska..Så stort det är. Det är lyckan på jorden! Tack jord!

Lite fler bilder på familjen;)

2010-07-22T21:47:00.004+02:00

De två goaste ungarna i världen!
Mina tjejer!

Hon är här!

2010-07-10T19:48:00.005+02:00

8 juli 2010 kl 11.48 kom hon äntligen! Aimee Lily Jones hade bråttom till världen när hon väl bestämt sig, vilket mamma och pappa är jätteglada för. Under natten kände jag lite som mensvärk, men inget alarmerande, eller ens så att jag ville sluta sova pga av dem.

Vi gick upp kl sju och jag kände att det kändes annorlunda. Vi åt lite frukost och sedan fick jag vad jag trodde var lite fler förvärkar..Klockan åtta kände jag mig lite stressad för nu kändes det plötsligt som om det var på riktigt. Aj aj. Sa till Mike att vi nog måste ringa hit någon för att passa Guila. Han blev lagom stressad och började laga mat! ;) Kokade pasta till mig o Guilas lunch och packade Bolognesesås. Han är bra praktiskt lagd min make;) Packade om lite i väskan, under ganska kraftiga värkar, tänkte att jag kanske måste kolla hur täta de är? Insåg att de nu kom inte var femte minut som jag tyckte först utan var 2-3 minut! Hjälp. Ringde hit min vän Mia, som slängde henne och sin lilla pojke i bilen och kom hit kl nio tror jag. Jag ringde mamma också så de kunde ta sig hem från landet o passa Guila om det skulle dra ut på tiden.

Ringde förlossningen som förklarade att det var fullt på Östra, vilket gjorde att jag började gråta..men jag kan inte föda någon annanstans ju..Insåg ganska snart att valet inte var mitt, utan det var mot Mölndals sjukhus vi skulle styra kosan.

Mia kom, Mike rusade och hämtade bilen. Trodde en stund att han skulle åka utan mig, så bråttom hade han. Själv började jag fundera på om det var falsk alarm i alla fall, det liksom avstannade och gjorde inte så ont längre..Anyhow vi satte oss i bilen, och då kom det en värk till, ja vi får nog åka o kolla i alla fall sa jag. När vi parkerat, sa jag till Mike, äh lämna väskan o kameran i bilen, vi blir säkert hemskickade. Tog mig in på sjukhuset, det var inte helt bekvämt att gå. Vi blev visade en stol, sedan kom en BM ganska snart och hämtade oss. Vet inte riktigt var klockan var då, någon gång närmare halv tio tror jag. Vi kom in till ett förlossningsrum, vi berättade om vår graviditetshistoria och våra önskemål för denna förlossning. Jag hoppades att den skulle bli så naturlig som möjligt, utan igångsättning och värkdropp.

Hon kopplade på CTG i tjugo min. Sedan sa hon att jag kanske ville börja öva lite med lustgasen. Jaa varför inte sa jag. Jag hann inte mer än få den mot näsan innan värkarna kom, kraftiga och många. Jag sa till Mike att du får nog springa o hämta kameran nu om vi ska hinna med en magbild. Bra planering sa BM o Mike sprang (han sprang nog ganska snabbt tom;) Jag sa att jag ville gå o kissa och fick hjälp ur sängen, nu iförd snygg vit mjuk rock. Kom så långt som till sängkanten, då nästa värk kom. Lustgasen blev genast min bästa vän..undersköterskan höll i mig och sa att vi kanske ska stunta i att gå på toaletten? Ja det är nog bäst sa jag..potta får det bli;) Mike var tillbaks, två magbilder togs. Jag var öppen 5 cm och det började bli dags..

Sedan hamnade jag i förlossningsskärselden, vet inte hur man ska beskriva den smärtan annars..Lustgasen fick mig att överleva och jag älskade verkligen de pauser som överdoseringen av gasen gav mig! Jag upplevde de två tidigare förlossningarna och babblade på om De Ja Vu och annat..När jag vaknade ur varje blackout, så trodde jag att det var över;) Men icke..Men nästan. Även om smärtan så klart är en övermäktig när man är där, så var jag aldrig rädd, varken för mig eller för Aimee. Min kropp jobbade på bra och när det närmade sig hennes entré så slutade De Ja Vu upplevelserna och jag var helt närvarande. Då visste jag att hon skulle komma alldeles strax (ok jag ville nog helt bli sövd, bortförd, kastad genom fönstret eller vad som helst för att bli av med det onda..) Men jag visste att hon snart skulle vara här. Och det var hon verkligen. Klockan blev 11.48, kom hon skrikande till vår värld. Till sin mamma och pappa som gråtande tog emot henne. Denna gången fick jag vara med! Jag kom ihåg allt! Precis så som jag önskat. En sista förlossning. En fin avslutning. En vacker dotter till. Ibland är Gud god.

Förstår nu hur svår Guilas förlossning verkligen var för oss. Både smärtan och rädslan som vibrerade i rummet. Alla minnesluckorna. Energin som tog två veckor att få tillbaka. Den energin infann sig direkt denna gången. Så annorlunda. Jag är tacksam.

Efter lite fotande och kännande och klämmande (o de goda mackorna o fina brickan så klart) så fick vi installera oss på BB. I ett delat rum. Men det spelade ingen roll. Ingen roll alls, de hade kunnat placera mig o Aimee i ett förråd utan lampa om de ville. För allt som betydde något var att hon var här. Frisk och kry och hungrig. M åkte hem o hämtade Guila o mormor. Mötet mellan syskonen blev fint. Det var mycket åh och oh från Guilas sida, tills det var roligare att springa till fönstret eller hissen istället;)

Aimee Lily. Jag tar in det för varje minut du är här. Min kärlek är redan så enorm. Jag är din mamma och du är mitt allt. Precis som din storasyster och din storebror. Livet är fullkomligt, vår familj är fulltalig. Nu ska vi vandra långsamt mot solnedgången tillsammans. Hand i hand. Hjärta i hjärta.

Aimee betyder kärlek. Kärleken är vacker och livet blev gott.

Nedräkning..

2010-06-27T22:11:00.003+02:00

Det är mycket känslor i omlopp just nu. Längtan, förväntan, rädsla och sorg om vartannat. Längtan efter lillasyster i magen med samtidigt oron över förlossningen och om vi kommer få höra hennes röst.. Innerst inne kan jag se henne. Jag kan se henne tillsammans med Guila här hemma. Att de leker tillsammans och är bästa vänner. Men strax bakom den bilden ligger det liksom en dimma, något hotfullt, som väntar på att få hoppa fram. Att ställa sig i vägen för den vackra bilden. Ju närmare henne jag kommer ju svårare är det att bli av med den dimman.

Skit också! Avskyr när det börjar gnaga så där. Önskar av hela mitt hjärta att allt bara ska gå bra och att lillasyster (nu med namn;) får följa med hem. Det väljer jag att tro varje dag, men ibland på natten så smyger sig dimman in.. Nej, inga fler sådana tankar nu. Jag väljer att bara vara förväntansfull från och med nu. Liite rädd går bra, men mest bara förväntansfull!!

Tänk en liten tjej till. Två små rosa;) Nu blir jag ledsen igen. För min lilla blå får ju inte vara med här..Han har fått ett nytt rosenträd planterat hos sig och M har fixat med stenarna och planterat nya blommor. Men det räcker ju liksom inte..Jag vill att han ska cykla på trehjulingen här hemma..

Att vara glad för det man har, har en speciell innebörd för föräldrar till barn som inte fått stanna hos dem. Att vara glad för det man har..Det är vi. Överlyckliga för allt vi har. För Guila. För lillasyster. För livet. För allt. Tar ingenting för givet. Inte ens livet. En skör, men vacker tråd att balansera på. Som sagt mycket känslor i omlopp nu.

Längtar så efter lillasyster. En liten bebis igen. Så snart. Så underbart. En större familj. Känns komplett på något sätt. Bilden börjar klarna, dimman försvinna. Så ska det bli. Om 16 dagar är BF. Vi hoppas på snarare entré!

En midsommarbild på två små systrar, en innanför skinnet och en på mormors gräsmatta. Det är lycka det!

Pappa

2010-06-07T19:52:00.002+02:00

Idag för tio år tog pappa sitt sista andetag..

Minnet av den dagen är svår. För mycket hemskt att tänka på. Bilfärden till sjukhuset. Rummet som vi pratade med läkaren i. Att de sa att det nog var bättre att han stannade där nu, för det var inte långt kvar. Klumpen i min hals som höll på att kväva mig. Men man kan inte gråta, skrika el sparka på saker på en canceravdelning. Där nämner man inte ordet död.

Jag hittade en toalett och höll massa papper mot ansiktet och försökte kväva gråten som inte alls ville stanna kvar i halsen..inte hulkandet heller. Fick verkligen hitta krafter som jag inte hade, skaka av mig det hemska som höll på att hända. Gick in i rummet, där pappa låg i sin säng. Då lite vaken. Han log mot mig, ville säga hejdå, jag var tvungen att gömma ansiktet bakom en tidning, något jag ångrar idag..Jag hann dock se honom med skakig hand klappa min mamma på kinden och le. Det var hans farväl.

Timmar gick. Telfeonsamtal gjordes. Pappa flyttades till en annan avd. Mamma, i total förnekelse åkte hem. Jag var förvirrad..

Ett par timmar senare, åkte jag o M tillbaka till sjukhuset igen. Syster o andra hade varit där. Hon sa att han sov gott nu och verkade ok. ?! Förvirrad igen, för det var inte min bild. Ville inte att för många skulle var där samtidigt, då han hade varit förvirrad ett par dagar och jag var rädd att det skulle vara för mycket för honom.

När vi kom dit, var fler släktingar där. De betedde sig lite konstigt, precis som om vi hade övergivit honom..Men de visste ju inte att han varit så där ett ganska bra tag nu, för de hade inte träffat honom.

Pappa hade väntat på mig. När vi kom in i rummet, så la jag min hand över hans och efter några minuter tog han det sista andetaget, det var som världens längsta suck. En utandning utan fortsättning. Den bilden kommer aldrig att lämna mig. Fler telefonsamtal. Mamma, syster o bror hämtades av en skakad M. Liten bror arg, chockad och förtvivlad sparkandes på garagedörren. Kaos.

Dagen då allt förändrades. På något sätt dagen då mycket tog slut och inget nytt påbörjades på mycket länge. Pappa. Navet. Familjens mittpunkt lämnade oss överraskade och tagna på sängen av att han var borta...I åtta år hade han ju kämpat och segrat, vi trodde nog att han var oövervinnerlig ändå. Men det var han inte, trots allt..Sedan begravning. Sedan ett töcken.

Pappa ibland saknar jag dig så att klumpen kommer tillbaka och nästan kväver mig. Minnet av det sista andetaget får mig att tappa andan. Tanken på att du aldrig fick träffa dina barnbarn, gör så ont i hjärtat. Men att du är där och tar hand om vår Dylan gör mig trygg. Fast vi tror ju att du skickade oss vår solstråle, det måste du ha gjort för hon är en kopia av dig som liten;)

Du var världens bästa pappa och roligaste morfar. Inget var någonsin för svårt. Din värld var så stor och du gjorde vår värld större med dina berättelser. Där fanns Chickaboo Indianerna, där fanns den varma öknen där man kunde steka ägg på sadelknopparna. Allra mest fascinerande var nog de genuina historierna. De om människorna. Om länderna. Att de använde speciella pinnar som tandborstar i Etiopien. Den väldigt starka kryddblandningen från någon tant i Afrika. Bilresan du gjorde från Saudi och hem till Sverige. När du fick stjäla tillbaka ditt pass, köpa en bil och köra genom krigets Iran o Irak. När du blev skadad i armen och fick sy ihop dig själv, med hjälp av björntråd och whisky;) Att du inte var Guds bästa barn är det nog ingen tvekan om, men hur roliga är Guds bästa barn?! Att du rör runt i grytan där uppe och är allas bästa vän finns det heller ingen tvekan om.

Snart är det midsommar och då får du din snaps som vanligt. M får skåla med dig i år, för min mage är för stor för snaps;) Ditt glas häller vi i vanlig ordning vid din gravsten. Skål pappa. Tack pappa.

Önskar du var här..

Stor bebis?!

2010-05-27T22:25:00.003+02:00

Idag var det dags för ett tillväxtultraljud till. Har ju varit liiite orolig i veckan sedan sista måttbandsmätningen hos BM hade planat ut..Igår mätte hon dock om och då hade magen vuxit 2cm till, så det kändes ok att göra UL idag och det kändes ganska lugnt. M tycker fortfarande att UL är riktiga rysare och förväntar sig alltid bilder på bebisar utan hjärtslag..Guila var med också och hon gillar inte när mamma ligger på den där sängen och blir petad på av doktor T.

Allt såg dock bra ut!! Hon ligger på 15% och viktskattningen är nu ca 2500gram..om hon fortsätter växa i den takten så är det väl inte omöjligt att hon kommer ligga på närmare 4 kg..hoppsan sa;)

Inte så långt kvar nu!? Hur hände det? Jag har ju inte ens hunnit vänja mig vid att vara gravid ännu..Dags att göra det tror jag;) Aj aj nu trycker hon ut hela ryggen mot magen där inne, inte helt skönt..men fantastiskt att tänka att jag klapapa min lilla tjej ryggen! Min mage blir ofta stenhård och jag tappar andan en stund, hoppas det betyder att jag inte kommer gå över tiden. Vi håller tummarna för det.

Idag kom M´s kompis på besök fr England och han stannar hela helgen, ska bli kul att ha honom här. G blev genast förtjust över sällskapet och visade alla sina bästa leksaker. Hon dansade tom lite för honom och när han ville rita med hennes kritor så blev hon nog lite kär;)

Skönt med en människa till som kan hjälpa till med underhållningen i helgen;)

Dags att sova, eller i alla fall lägga huvudet på kudden och hoppas att John Blund har adressen idag..

3 år..

2010-05-22T23:08:00.002+02:00

Så lång, eller kort, tid har det gått sedan vår Dylan kom. Vår pojke som redan hade lämnat oss, föddes tidigt imorgon bitti..03:21 23 maj 2007. Idag tänker jag på honom. Mina tankar kan dock inte vandra till honom hela tiden, utan de delas nu av hans lillasyster som sover i sin säng i sitt rum. Vår stora lilla tjej. Vårt mirakel på många sätt. Snart kommer ett mirakel till..sitter här o skakar på huvudet av vad jag bara kan beskriva som förvåning. En förtjusande förvåning över hur mycket som har hänt på dessa tre år. Då stannade klockorna. Tiden var något som bara gick oss förbi. Världen utanför rusade på, medan vi satt stilla mitt i den. Med fördragna gardiner. Skylde oss mot den varma glättiga sommaren utanför. Ville inte vara en del av den. Bara tomhet och saknad fanns då. Förtvivlan och saknad kom sedan, tillsammans med ilskan och alla frågorna..Sedan kommer bitterheten, avundsjukan och ensamheten som ett brev på posten. Nedkörd i brevlådan av alla stora gravidmagar och små levande mirakel i barnvagnar på ICA..

Nu är jag en sådan där mamma med barnvagn på ICA själv..i början undrade jag om jag gjorde någon annan drabbad ledsen när de såg oss. Nu hinner jag mest bara underhålla Guila när vi är och handlar. Försöker hinna ikapp henne när hon springer mot glödlampshyllan eller biter i bananer på fruktavdelningen. Jag är lycklig över att tiden är så annorlunda nu. Så mycket snabbare. Så fylld av glädje.

Tre år..tiden som stod stilla, står nu aldrig stilla länge nog för sömn, tankar eller skrivande. Jag gillar min tid bättre nu. Fast idag, just idag önskar jag att tiden fick stå stilla, bara en stund. Den stunden vill jag ha med honom. Vår son. Vårt älskade barn. Han som bara får finnas i tanken nu. I minnena. De ganska svåra minnena..Hans kropp. Hans små fötter och händer. Hans ansikte där jag nu kan se Guila. Det gör saknade större. Det gör smärtan i bröstet värre. Klumpen i halsen växer när jag tänker på honom som henne. Ja så är det. När hon kom förstod vi verkligen vad som försvann med honom..

Snart är vårt tredje barn här. Ett barn vi bara hoppas får leva. Att hon är frisk. Att hon är lika pigg som sin syster. Idag är jag lite rädd. Nu när nedräkningen har börjat, så har jag börjat gå in lite i mig själv igen. Fokuserar så mycket jag bara kan på Guila. Vårt glädjeämne, vårt liv. Tänker och hoppas att lillasyster får vara en del av vår familj på samma sätt som Guila är.

Min son. Vår lille kille. Vad gör du där uppe? Hoppas du ser oss och känner vår kärlek. Önskar att du var här. Tre år är ingen tid för att läka sådana sår. Det är tio år sedan i år min pappa flyttade upp en våning och de såren är fortfarande där. De har inte hunnit bli ärr ännu.

Tiden. Emot oss och för oss. Lycka och sorg. På samma gång, i samma liv, i samma kropp och tanke. Livet, det vackraste som finns. Det vi lever och det vi lever för de som inte längre är hos oss.. En gåva. Något jag måste komma ihåg. Något jag nog måste tänka på lite oftare.

Grattis Dylan på din födelsedag. Vår stora lille kille. För alltid vår bebis. Saknar dig så.

6 cm större!

2010-04-27T20:59:00.002+02:00

Magen alltså! Sedan sista barnmorskebesöket för en månad sedan har måttet på magen blivit 6 cm större. Inte undra på att den sticker ut som den gör;) Det känns bra, för då måste ju bebis ha växt lite också, hur mycket får vi veta på torsdag då det är dags för andra tillväxtultraljudet.

Det var veckans positiva nyhet.

Sedan har vi en liten sjukling här hemma. En mycket magsjuk liten stackare som sovit mest i två dagar. Usch vad jag inte gillar att se min annars så aktiva tjej inte vilja göra någonting. Idag är hon dock en miljon gånger bättre än igår, så det går åt rätt håll. Det är tydligt att det blir jobbigare att kräkas ju äldre man blir. När hon var mindre så var det ju bara krääääks och sedan var det bra, nu är det gråt och ont. Ont i mammahjärtat gör det ju förstås också. Pappa har varit hemma med henne idag för jag har jobbat. Det var lite jobbigt att gå imorse, men det har gått bra och de kan behöva bonda lite. Hon har i alla fall druckit en hel del idag och tom lite lite matliknande har slunkit ner. Fast nu ikväll, så fick knappt nappen vara i munnen..Hoppas febern (runt 39) ger med sig till imorgon, för suppar tyckte hon inte var trevligt. Så vi håller tummarna för en pigg liten mört imorgon.

På måndag ska vi titta på dagis nr 2 som jag hoppas känns bättre än nr 1. Nr 1 verkade så bra när jag läste om det, att jag faktiskt blev lite tårögd. De pratade om kärlek, respekt, miljö och massa annat plus att det var en tvåspråkig förskola. Jippie tänkte vi, perfect! Men när vi kom dit så var allt så pyttelitet och kändes liksom smutsigt, även personalen kändes lite ofräsch..Så vi hoppas att nr 2 är bättre. Det ligger precis bakom vårt hus, så jag skulle nästan kunna se henne hemifrån;)

Har inte alls gillat tanken på att lämna mina barn på dagis förut. Själv var jag inte vidare förtjust i det och rymde ofta. Fast det berodde väl kanske mest på de långa dagarna..

Guila är ju så himla social och aktiv och jag tror att hon kommer bli helt galet uttråkad att bara vara hemma med mig och lillasyster. Så 15 timmar med andra barn och massa lek kanske inte är så dumt ändå. Jag hoppas det i alla fall.

Nej, nu går ögonen i kors igen, och jag lär ju sova med ett öga öppet inatt också med tanke på lilla sjuklingen, så det är väl bäst att jag kastar mig i säng. Eller kryper;) Fast först kanske bara ett litet pit stop vid frysen och glasssektionen..;)

Syskonvagn!

2010-04-10T20:22:00.012+02:00

Idag beställde vi en syskonvagn (Mountain Buggy)! En sådan där dubbelvariant som skall husera två busungar. Det är i alla fall vad vi hoppas på! Wow det här är verkligen på riktigt nu..som om det var ett vagnköp som avgjorde det;) Går in i vecka 28 idag och vet bara inte vart tiden har tagit vägen? Så superskönt att redan vara så nära målet. Känns nästan som en "gratisgraviditet", i alla fall tidsmässigt!

Kroppsmässigt är det en helt annat femma..har verkligen haft foglossning from hell. Vissa dagar har jag varit barnsligt nära tårarna när varje steg gjorde ont. Såg både kryckor och rullstol framför mig..Men peppar, peppar nu är det bättre! Införskaffade ett bra bälte och har påbörjat en akupunkturserie. Jag vet ju att det är vilan som funkar allra bäst och jag gör mitt bästa för att bli lie långsammare i min vardag. Inte helt lätt när det är så mycket jag vill göra och så många ställen jag vill vara på..Men jag blir ingen bra mamma för Guila om jag inte tar det lite lugnt, så det är prio ett.

Vi älskar vårt nya bostadsområde! Guila allra mest tror jag. Det verkligen kryllar av barn i samma ålder och nu när solen har tittat fram så befinner sig allihop på lekplatsen. Guila fullkomligt älskar lekplatsen och skrattar så hon kiknar när hon pajjar mammas fina sandkakor;) Blir så lycklig av att få sitta i en sandlåda med mitt barn! En gång, för inte så länge sedan, trodde jag inte att det skulle bli vår verklighet. Trodde alltid att jag med vemod i hjärtat och ett sådant där ledset leende skulle bli tvungen att bara titta på andras barn som stojjade i de där sandlådorna. Tack gode Gud för att det inte blev så!

Att se lyckan i ens eget lilla barns ögon när hon får härja på lekplatsen är värt allt! Att få vara med på hennes små upptäcktsfärder ute på gården är helt fantastiskt! Hela hjärtat blir så varmt och lyckligt av det. Lilla goa busunge! För det är hon verkligen, en busunge med stark egen vilja och en stark vilja att upptäcka och undersöka allt! Det sistnämnda innebär att man inte kan lämna henne en sekund när man är ute. Hon stoppar allt i munnen! Sand idag, stenar igår..Tillsammans med ihärdiga försök att stoppa i sig skrumpna röda bär från en buske och de gröna knopparna från en annan buske..hjälp! Hon vill göra allt själv och gärna på eget sätt också. Man får tex inte hålla i henne när hon tänker rusa ner för nedförsbacken..Hon är ju fortfarande inte helt stabil, så det kommer liksom inte på fråga att bara släppa henne att rusa fritt;) Hon riktigt skakar av sig alla händer som försöker hålla henne tillbaka och hon skäller högljutt på en tills man släpper taget..Tror det blir mycket bra för vår bestämda tjej att få ett syskon;)

Ett syskon jag längtar mer och mer efter. En liten bebis igen. Så snart. Det känns ändå som om Guila varit en liten tjej ganska länge, visst är hon fortfarande min bebis, men en bebis som kan och vill mycket själv. En orädd, men snäll tjej.

Imorgon ska vi montera ihop hennes nya säng, en säng för lite större tjejer. Hade inte lillasyster varit på väg, så hade hon kanske fortfarande sovit i sin spjälsäng ett tag, men nu tror jag att det blir bra att vänja henne vid den nya sängen, så hon inte undrar varför det ligger en bebis i hennes spjälsäng plötsligt..Hon far ju runt i den där spjälsängen som en tok också! Slår i huvudet och både armar o ben sticker ut, så det är nog dags för modell större ändå.

Jag blir förundrar över hur långt vi kommit, från hur långt bort vi var från allt vi har idag..Tiden är både märklig och behjälplig på samma gång...

Här är hon i full gång;)

Energi

2010-03-21T21:10:00.002+01:00

Nu känns det bättre med energinivåerna igen! Guila har tagit två sovmornar på raken till kl åtta, jippie! Hon ville dock inte somna kl sju kvällen innan, men vad gör det när man får sovmorgon;)

Idag har jag jobbat mest hela dagen, men känner mig nöjd med det. Tom de där jobbiga, tråkiga, svårfixade mailen är borta ur inkorgen. Äntligen!!

Stängde in mig på kontoret hemma men blev ideligen störd av en uttråkad liten tjej;) Pappa försökte så gott han kunde, men eftersom små tjejer allra mest vill vara på ställen de inte skall vara, så blev det ett par avbrott under dagen. Ganska skönt. När jag inte är med henne, även om jag är hemma och jobbar, så saknar jag henne. Måste liksom ha ett antal Guilatimmar per dygn för att må bra. Även om egentiden (även om det blir jobbtid) också är skön.

Tänkte idag, när jag bar omkring på henne en stund och gosade, hur fantastiskt att hon är vår. Vår solstråle och käraste lilla tjej. Att hon får mycket kärlek är klart, men hon ger så fantastiskt mycket tillbaka. Hon kramas och gosar och tittar på en med de där stora ögonen och liksom bara säger mamma jag älskar dig! Lika god som hon är lika bestämd är hon. Egen vilja i stora mått. Det är superhäftigt men visst är det tålamodsprövande också, speciellt vid matdags de dagar hon bara bestämt sig för att inte äta. Eller rättare sagt inte äta det som serveras..hon sitter där med munnen åtsnörpt lika hårt som en mussla och bara tittar åt andra hållet..en riktig liten jäkelunge ibland. Tredje rätten brukar falla henne på läppen, då har jag gett upp och hon får gröt eller annat lätt och käckt och då äter hon minsann. Hon vet vad hon gillar och inte gillar..precis som sin mamma antar jag;)

Tänk att vi ska få en till sådan där liten tjej! Om allt går som vi hoppas. Jag ser dem två tillsammans framför mig redan. Två små systrar. Jag känner mig överväldigande tacksam och lycklig inför den bilden. Tänk. Snart är hon här.

Det betyder att sommaren snart är här också. Om 15 veckor är det början av juli. Om 15 veckor är det BF..hjälp;)

Att gå på ångor..

2010-03-17T21:18:00.003+01:00

Jag vet inte annars hur jag ska beskriva de sista dagarna annars..för inte går jag på bra sömn i alla fall, är glad om jag lyckas med fem timmar per natt. Sover lätt som en fjäder (ja det är sömnen som är lätt inte jag..) inte så konstigt när man måste upp o kissa på nätterna och lyssnar som en hök efter minsta ljud från Guila. Vid fyra fem snåret brukar hon säga typ öhhh och vips så är hon i vår säng;) hon sussar gott vidare, men jag ligger och försöker undvika sparkar från vår Pippi långstrump, med en arm som sover och ökentorr mun.

Så vart kommer energin från? Började trött, men ju längre dagen gick ju mer speedad blev jag.

Dagens ordning:

Upp med tuppen kl sju (tuppen är då Guila som varit vaken sen strax efter sex..)
Tog fram kläder, vek undan tvätt.
Frukost för Guila.
Våfflor till oss..!halv åtta..;) Ja ja så är det när man är gravid
Gjorde oss i ordning (mannen skötte sin egen morgondusch)
Packade lunch (som jag förberedde igår vid 23..)
Packde skötväska
Iväg till jobbet
1 års bokföring på knappt tre dagar..
Blev hämtad vid 14
Åt lunch i stan med Guila o man (goda burgare fån Beefeters..)
Sedan till vän för fika och barnlek
Hämtad 18
Hämtade en vän på vägen
Hem
Tapasätning
Nattning
Och nu sitter jag här kl 21.25 och funderar på hur jag ska varva ner..
Ska jag, som jag borde, avstämma lite bankkonton och betalningar och som jag egentligen måste, avstämma kundkontra..eller blir det soffan med glass

hmm..blir trött bara jag tänker på det! Nej, det får bli en snabb glassintagning i soffan, innan säng och bok, bara liiiite TV.

Imorgon blir det universeum, ska bli kul!!

Undra när man får sova igen föresten? Kanske har min kropp vant sig vid lite sömn nu och liksom anpassat sig;) Inser att sömnen kommer förbli en önskedröm de närmsta åren..kanske ska önska mig lite i julklapp!

Godnatt jord!

Flytttrött

2010-03-06T20:00:00.002+01:00

Hjälp! Vart tar tiden vägen? Tyckte den var knapp innan flyttlasset i måndags, men nu är dagarna löjligt korta. Vad som blir längre och längre är smärtan i höfter och ben. Idag var det dags för flyttstädning i gamla lägenheten och vi får väl se om jag kommer ur sängen imorgon..

Nattade Guila och det tog nog tjugo minuter att komma upp ur sängen och sedan fick jag stå och stampa igång kroppen och liksom hasa mig in i hennes sovrum och på ett inte speciellt mjukt sätt hamnade hon i alla fall på kudden till slut. Stackars liten. Hon tyckte inte alls det var kul att städa idag..Hon och pappa fick ge sig ut i affärerna istället.. Älskade lilla solstrålen.

Tänkte igår kväll på (när jag krashlandat i soffan) hur annorlunda denna graviditeten är från Guilas. Får nästan dåligt samvete över hur lite jag hinner tänka på lillasyster i magen. Inga magbilder, ingenting! Ska ta tag i det nästa vecka! Tillsammans med bokslut, inflyttningsgrejer och allt annat. Det är samtidigt väldigt skönt att redan vara i v 23 utan att ha hunnit blinka och utan att hinna vara så orolig.

Jag längtar efter lillasyster nu. Tänk att få se dem leka ihop så småningom. Eller jag hoppas ju innerligt att den bilden får bli sann! Två små systrar, så nära i ålder och förhoppningsvis goda vänner. Undrar så hur hon kommer att bli. Hur hon kommer se ut? Blir hon lik Guila eller blir helt annorlunda? Hur hon än är, så är hon redan älskad och vi längtar efter henne!

Tänk vad annorlunda livet blev. När det nu inte blev som det skulle är jag ändå glad att det blev som det blev..Alltså att jag har två små tjejer! En vilding som klättrar på glyttkartonger, stolar och dammsugare..och en i magen. En liten rosa dröm till;)

Allt nytt igen på västfronten och igen är allt gott. Ja förutom min ömma stackars kropp då..

Tre graviditeter på lika många år börjar ta ut sin rätt..med all rätt kanske..

Lillasyster

2010-02-22T20:34:00.002+01:00

Fick se henne idag igen. Kände mig inte bekväm med att få BF framflyttat en hel vecka. Tankar om dålig tillväxt började genast snurra i huvudet och vid besöket hos BM idag bad jag om ett UL till. Det är väldigt annorlunda att be om UL på MVC från specen där jag gick förra året..Som natt och dag..Tyvärr. Jag är ju en ganska bestämd person och lämnade inte någon öppning för diskussion och även om BM satt där med huvudet på sned och gärna ville förklara att de är restriktiva med Ul nu, så förstod hon ganska snart att jag inte frågade, utan sa att jag ville ha ett;)

Det var superskönt att få se lillasyster igen! Hon blir mer och mer verklig nu och jag längtar efter henne! Det var kärlek när jag såg henne sparka omkring där inne. Jag känner henne varje dag nu. Tror hon blir lika vild som sin syster. En storasyster som inte var lika imponerad av att sitta i det dunkla rummet och titta på sin lillasyster på skärmen;) Efter att hon fick låna mammas halsband gick det genast mycket bättre.

Efter Ul:et kände jag mig mycket lungnare och lyckligare. Hon flyttade fram mig igen, efter mycket noggranna mätningar! 20+3 idag och BF 9/7. Nu börjar det bli ordning på torpet igen. Barnmorskor är överlag mer noggranna på UL än läkare, det är min erfarenhet och min erfarenhet av UL är vid det här laget ganska stor..tyvärr kanske man kan säga. Själv tycker jag att det är skönt, det ger mig en känsla av kontroll.

Idag är läget bra. Jag är i kontroll just nu. I alla fall över graviditeten;) Vad som inte är lika kontrollerat är flytten om en vecka! Vi har börjat lite smått idag och jag försöker övertyga mig själv om att det nog inte blir så mycket ändå.. Det här blir ju lugnt säger jag till mig själv. Jag låtsas inte om källaren och öppnar garderoberna väldigt försiktigt..;)

Om en vecka har vi fler rum och hiss, halleluja!

Flicka, pojke, flicka..

2010-02-15T20:53:00.002+01:00

Idag var dagen D. Har gått och oroat mig för organscreeningen en tid nu..Jag har ju inte gått upp ett enda kilo och då måste ju bara något vara fel..Men det var det tydligen inte. Allt som man kan se, såg bra ut. Allt var på plats och på rätt plats. Dr Holtz var mycket bra och professionell måste jag säga. Hon hade läst journalen och var mycket förstående. Skönt! Hon hade heller inga problem med att tala om bebisens kön om hon såg det. Hon tror att hon såg. Hon såg nog en tjej, en lillasyster. En lillasyster till;)

Idag är jag lycklig, men har samtidigt nära till tårarna. Varför? I början av graviditeten var jag helt säker på att det hade flyttat in en tjej där inne. Men när illamåendet blev ett minne blott och ju längre tiden gick, ju mer annorlunda kändes det. Kanske är det en kille ändå. Till slut blev jag så säker på det att jag nästan vågade köpa nåt blått, fast bara nästan. Jag började drömma om en lillebror som var som storebror. Att jag på något sätt skulle få tillbaka min Dylan. Min son vars blick jag aldrig får känna. Idag sörjer jag honom. Idag längtar jag efter honom. Idag känns det definitivt på något sätt. Min son kommer aldrig igen..Han är där han är, med sin morfar.

Jag förbereder mig på en vild liten rosa till. Två små systrar. Två små rosa lekkamrater. Precis så som min bild var. Inte från allra första början, men nu.

Vad säger man. Lycka och sorg går hand i hand. Mitt tredje barn. En lillasyster;)

Happy Birthday!

2010-02-02T19:53:00.007+01:00

Den 27:e januari 2010, så annorlunda från samma datum året innan. Dagen hon kom, till slut, vårt lilla mirakel. En liten skrynklig varelse som tittade lite förvånat på sin mamma och pappa. Lika förvånade föräldrar tittade tillbaka, vad gör man nu;) Vi lärde oss efter hand. För varje dag som gick ju större blev kärleken. Nu är den så stor att hjärtat nästan brister! Stolthet finns där också. Vår bebis har blivit en go liten tjej. En tjej som kramas och gosar med vem som helst som vill ha. En egen vilja, självständig och sötast i världen. Så klart! Två kalas tog det att fira hennes första födelsedag och hon älskade det. När min morfar tog i från tårna (som han brukar och slänger gärna in lite badampampa på bästa jazzmanér..) så klappade Guila händerna och skrattade. Hon är underbar. Hon är vår tjej. Medelpunkten i vårt liv. En riktig kalastjej!

1 år!

2010-01-26T10:53:00.002+01:00

Imorgon fyller vårt lilla underverk ett år! Redan! Detta måste vara det snabbaste året i mannaminne! Ett helt år sedan, imorgon, som vår lilla ekorre såg världens ljus för första gången. Helt otroligt..Oj vad mycket glädje och känslor. Tänk att vi kommit ändå hit. Fantastiskt! Livet är bra märkligt ändå. Märkligt bra. Märkligt helande. Vår lilla bebis har blivit en liten bustjej. En bestämd liten flicka, full med bus, kärlek och leenden.

Imorgon är det dags för barnkalas. Så här skall ingen tid försittas, nu ska här bakas tårtbottnar till den rosa nallebjörnstårtan imorgon;) Så klart rosa! ;)

Hurra!

På västfronten allt nytt!

2010-01-16T20:27:00.002+01:00

Nytt för dagen är mina sprillans nya 36 år. Jag bär dem stolt som ett vackert guldsmycke nära hjärtat. De senaste årens tillägg har liksom bara smugit sig på, helt plötsligt är man närmare 40 än 30. Bring it on. Livet blir bättre med varje år. Inte alltid gladare och lyckligare, men ändå bättre. Lugnare. Andra prioriteringar. Barn. Nya insikter. Lite mer visdom inbillar jag mig att åren bär med sig också;)

Mer nytt är flytt! Äntligen ska vi packa ihop vår 2:a och packa upp den igen (redan 1 mars!) i en 4:a i ett jättemysigt område. Nära Göteborgs hjärta, älven. Ser mycket fram emot promenaderna, besök på det superbra konditoriet i närheten. Ser också fram emot kvällar på braiga restauranger inom promenadavstånd och ett glas kallt vitt vin på verandan i utsiktsrummet en ljum sommarkväll, medan vi tittar på båtarna på älven...mmm

I fredags träffade jag min nya barnmorska på min nya MVC. Fick lyssna på pluttens hjärtljud och det var fasligt mysigt.

Så för en gång skull. På mycket länge. Kan jag säg att på västfronten allt nytt. På västfronten är allt väldigt bra!

mer sjukdomar..

2010-01-12T20:04:00.002+01:00

Men hallå, hur länge ska det här hålla på. Den ena sjukdomen avlöser den andra..Mammas sambo säger att barn är riktiga smittbomber och jag börjar tro honom;)

Fast denna gången var det inte Guilas fel, det verkar ha varit mitt. I söndags började jag plötsligt må riktigt illa. Tänkte att jag kanske inte ätit tillräckligt? graviditeten? Anyway..sedan startade kräksjukekalaset..Först jag, sedan M och sist lilla G. Guila klarade sig allra bäst, kräktes bara två ggr och ville leka, glad i hågen som vanligt. Problemet var väl snarare hennes sjuka, trötta och helt paralyserade föräldrar. Konstigt nog får man ändå lite energi någonstans ifrån för att ta hand om sitt sjuka barn. Det är nog inbyggt. Nu förstår jag hur lite bättre min egen mamma. Vilken hjälte hon var ibland som fick ta hand om ett hus med sjuka barn och man, när hon själv mådde pyton. När man kräks och allt annat otrevligt som hör till och samtidigt lyckas ta hand om sina små, då vet man vad det är att vara mamma på riktigt;) Att man själv inte är i första rummet längre, känns bra på något sätt. Men jag är trött nu och vill sova!!!

Men det går inte för jag har två dagar på mig att slutföra ett års bokföring..pust..med strulande program! Hatar datorer ibland.

Det är dock för en god sak. Har vi tur så kanske vi äntligen får flytta här ifrån!! Ropar inte hej ännu, utan bara hej igen bokföring..för jag måste få fram lite rapporter..

Syskonbilder

2010-01-02T22:06:00.005+01:00

Här är dom. Guila och hennes bror eller syster. I samma vecka. I samma kropp. Fast en kropp som nog är lite lugnare nu..Hoppas det lugnet får hålla i sig!

Guila:

Syskon:

Vilken bra bild föresten! Ser ju nästipp och haka och visst är bebisen söt! Då blir han eller hon lik sin syster, som är gulligast i världen;) Pojke eller flicka? Blir lika underbart glad för vad det än är!! Vill så gärna veta, nu!

Här är lite julbilder på blivande storasyster:

Busig Lucia

I funderartagen

Idag är en bra dag!

2009-12-29T21:10:00.003+01:00

Börjar känna mig lite lycklig igen. Det spritter försiktigt i hjärtrakten och jag vågar hoppas igen. Vågar hoppas en gång till att en graviditet kanske faktiskt kan gå bra. KUBet gick fint. Bra siffror och livlig och gullig bebis. Den skötte sig exemplariskt, så nackspaltsmåtten blev jättefina.

Fast det inte var så länge sedan vi var och tittade på skärmen när Guila fanns där inne, så hade jag nästan glömt av hur stora de är redan i v13! Allt är på plats redan. Små vinkande armar och sparkande ben. En liten urgullig bebisnäsa på ett runt fint huvud. Jag hann se två hjärnhalvor, magsäck och urinblåsa också, man har ju ett rätt tränat öga vid det här laget... V 12+3 är det idag och det stämmer perfekt. Perfekt. Andra gången jag använder det ordet efter ultraljud. Sist var det med Guila och hon är ju helt perfekt;) Hoppas det slår in denna gången också. Kan man ha sådan tur? Kan två graviditeter på raken gå bra och resultera i levande barn? Andra kan, kanske kan vi med?! Vi hoppas det. Jag önskar så att detta får bli min sista graviditet. Min kropp och själ hade nog bara tre barn i sig.

Tre barn, det är många det. Tre barn och (förhoppningsvis) två på jorden. Jag saknar Dylan lite extra idag. Så klart på något sätt. Han var ju bara levande på "skärmen" för oss..Han vinkade åt oss på RUL, det är den finaste vinken i världen och det kommer jag alltid att bära med mig.

Idag är en bra dag, verkligen, hoppas vi får fler! Jag hade faktiskt inga förväntningar på att det skulle gå bra idag, inte för att jag tänkte så negativt, jag blev mest bara förvånad och glatt överraskat att bebis hade växt så bra. Att hjärtslagen var där. Att han el hon vinkade.

M är redan övertygad om att det är en kille;) Jag har ingen uppfattning, men vi kommer att ta reda på det. Det vet jag.

Guila tillät mig mata henne med Mannagrynsgröt nu ikväll! Hon har totalvägrat matning ett tag nu, så det var skönt! Då fick hon ju i alla fall i sig ett riktigt mål mat.

Maken har gått ut en sväng. På spisen puttrar en afrikansk gryta. Jag sitter i soffan och andas lugnt. För första gången på länge..Framför mig står en bricka med ett glas loka, en assiett med en prinsesstårtabakelse och en löjligt stor godisskål mmmmm jag ska ligga här på soffan och möla (svulla för de som inte är Göteborgare;) tills jag somnar..

Idag är en bra dag, hurra!

kub

2009-12-29T08:43:00.001+01:00

KUB idag kl 2! Snurrade ihop dagarna..Känns plötsligt väldigt nervöst. Ska bli spännande att se plutten, som jag hoppas mår bra!!

Guila verkar få mer tänder mitt upp i allt. Det gör ju inte matvägran bättre direkt. Hon vaknade inatt och var ledsen. Efter lite Bonjela (från England för tandsprickning, som bedövar lite) så verkade det bli bättre.

Kub, bebis, graviditet..here we come;)

Det sköra livet..

2009-12-25T12:53:00.005+01:00

Mycket har hänt på kort tid. Vet inte vilken tråd jag ska dra i först..

Jag får försöka börja från början. Efter Englandsresan kom Guila hem med ett virus. Ont i halsen, ville inte äta, feber, hosta etc. Det var förmodligen den lilla kusinen som var smittboven..för han hade en halsinfektion. Jag tog G till barnnärakuten och där konstarerade de bara att hon hade ett virus och sa köp Ipren. Detta var på tisdagen. Följande natt sov hon nästan ingenting pga hostan, så då bestämde vi oss för att åka tillbaka till Göteborg. På torsdagen blev hon ännu sämre, så vi gick till vår husläkare som skickade oss till barnmottagningen som efter några Adrenalininhalationer och kortison skickade oss till Östra sjukhuset. Där blev det fler inhalationer och en läkare som pratade lite löst om barnastma, eller infektionsastma heter det nog.

På söndagen återvänder vi till Stockholm. Guila mår ganska bra, fast hostan är kvar. Vi fick flytande Ventolin, men det gjorde ingen skillnad. Vi hade inte heller fått några instruktioner om hur man skulle ta det.. På onsdag natt tyckte vi att det var för jobbigt för henne att andas. Magen gick in och ut som en blåsbälg och det kändes inte bra. Till barnakuten i Solna..Där fick hon i vanlig ordning inhalationer och vi fick recept på astmamediciner och inhalator som vi nu skulle börja med, igen utan instruktioner..Natten till torsdag fick vi nog, hon var betydligt sämre och kunde absolut inte sova. Vi fick lite panik och satte oss i bilen och körde i ilfart tillbaka till barnakuten. Guila kräktes slem i bilen och fick inte andan till sig. Min puls var nog uppe i 190..

Vi bestämde oss för att de inte skulle få skicka hem oss denna gången och fick bråka en stund med en läkare på akuten. En riktigt dryg kvinna som inte väckte annat än agg hos oss. Hon ville inte ta emot oss på det sjukhuset för vår tillfälliga adress var på Söder. Hon skulle skicka oss dit istället. Vi bad henne fara och flyga och efter en stund blev Guila inlagd på akutvårdavd på Astrid Lindgrens sjulkhus. Där fick hon inhalationer av olika slag varje timma, de klämde oss lyssnade på henne, röntgade hennes lungor och en bra läkare pratade med oss. De stack henne och tog miljoner blodprov. På eftermiddagen blev hon sämre och hon hade fått hög feber. Jag tyckte allting bara kändes obehagligt och det kändes fel att de bara pratade på om den där jäkla astman, hon var ju tydligt sjuk! Sedan kom svaren på röntgen och det fanns förändringar där, ev lunginflammation? De ville ändå inte sätt in antibiotika..för det var ju inte bakterier utan virus..

Efter flera timmar, då jag upplevde att hon blev sämre och inte bättre, så blev det kväll och natt. Nya sjuksköterskor kom och en äldre kvinna som tyckte att G såg bra ut. Que? Är du tokig tänkte jag, eller är jag det? Klockan tre på natten, efter ingen sömn alls och idel, ja vad ska jag kalla det om inte övergrepp, i form att få på henne en syrgasgrimma och dropp (jag vet ju att droppet var nödvändigt, men syrgasen funkade ju annars fint i mask..) så satt hon bara i sängen och skakade på huvudet. Jag trodde först att det var grimman som irriterade henne, men förstod snart, på paniken (fy fan vad hemskt det är att se ren dödsångest i sitt lilla barns ögon..) att hon inte kunde andas alls..Jag larmade och snart var rummet fullt av systrar och läkare. En kvinna sprang med henne i famnen, medan en kvinna sprang brevid med syrgasmasken..Jag hann gråta och skrika för att sedan bli arg, då dagens första läkare dök upp..Jag ringde Mike och skrek bara du måste komma nu!!

Vi sprang, åkte hiss och sprang lite till in till ett rum på intensiven. Där blev det mer stick, mer medicin, mer masker (cpap) med mer syrgas och annat och de pratade om intubering. Jag tänkte bara på död, begravning och i mitt huvud skrek det och bultade. Nej! Nej! Nej! Mike var där snabbt och när jag såg rädslan i hans ögon så kom mina tårar igen. Där låg hon, vår älskade dotter, med slangar i varje arm, och slangar i näsan. Likblek, tyst och stilla. Jag var rädd. Så rädd har jag inte varit i hela mitt liv. Jo möjligtvis när jag visste att jag skulle föda vår döda son.. Jag satt brevid henne. Klappade på henne. Pratade med henne. Pussade henne. Jag var stel som en pinne, ville inte kramas med M. Rädd för att bryta ihop. Guila svarade bra på behandlingen. Syresättningen i blodet var över nittio igen och inte de hemska sjuttio som, tidigare. Hon öppnade sina förvirrade, vackra djupblå ögon och tittade på oss. Älskade unge. Jag kommer inte riktigt ihåg vad som hände sedan annat än att någon försökte sätta på Cpapen bättre och då fick G panik igen, vi fick vara tre som höll i henne, men hon lyckades ändå dra ut artärnålen, så blodet sprutade..pust..stackars barn. Ville helst skrika att alla bara skulle sluta, men jag visste ju att de bara gjorde vad som krävdes. Timmarna gick och hon blev bättre och bättre. Hon ville inte ligga i sängen utan i mitt knä, det var lite meck med alla slangar etc, men det var skönt när jag väl fick henne i famnen. Min lilla tjej. Narkosläkaren var nöjd och alla började slappna av.

Efter några timmar till så kunde vi komma tillbaka till avdelningen igen. Jag försökte sove en stund, men det gick inte. Dels för att Guila ville vara ett frimärke på mig och dels för att jag liksom inte vågade sova. Eller kunde, för nattens dramatik spelades upp för mig om och om igen.

Läkare kom och berättade att de trodde att det rörde sig om slemproppar. De sa att hon skulle äta antibiotika i 10 dagar nu och fortsätta med vår egen medicin och inhalator, så vi lärde oss det. Vi stannade i två nätter till sedan satte vi oss i bilen och körde hem till Göteborg! Vilken lycka!

Jag har fortfarande svårt att sova, känner att jag vill vaka över henne, trots andingslarm och trots att hon nu andas normalt. Jag är ständigt trött, men det går väl över. M brukar gå upp med henne på mornarna så jag får lite sovmorgon i alla fall.

Livet är verkligen skört. Speciellt det lilla livet. Allt är ju litet, luftvägar, näsgångar, ja hela kroppen är ju miniatyr. Det är tvära kast. Från noll till hundra på bråkdelssekunder. Hopp och förtvivlan. Mardröm och dröm. Allt är så nära varandra. Alldeles för nära varandra om du frågar mig..

Nu fortsätter vi med inhalationerna i en vecka till och vid minsta tecken på förkylning så måste vi börja med en två veckors kur igen. De säger att det inte är helt ovanligt att sådant här händer igen vid elaka virus, eftersom det redan är en överproduktion av slem vid astman..Hoppas innerligen att det inte blir riktigt så här i så fall.

En bieffekt av alla sjukdomar etc är matvägran..Vi försöker tampas med det nu, men det är också en källa till oro, hon behöver verkligen gå upp i vikt nu.

Oj, jag som i min enfald trodde att mycket av min oro skulle släppa när hon väl var ute ur magen..tillåter mig själv att småle åt den enfalden;) Ja ja alltid kommer det väl nya saker att oroa sig för..Det gäller väl som vanligt att bara hänga med och hoppas på det bästa. Det mesta är ju utanför ens kontroll ändå.

Så till förvirringen..Något som har gett upphov till mycket dubbla känslor på sistone, ja de sista 12 veckorna i alla fall..är en ny graviditet! Yes ni hörde rätt. Jag är gravid igen! Jag har mått illa som en skunk och varit närmast deprimerad. De underbara hormonerna är här igen!;) Nu börjar det kännas lite bättre och en viss förväntan har börjat växa i mitt hjärta. Ett litet syskon till (om det går vägen så långt förstås..) Tre små barn, fast bara två att ta hand om. Imorgon är det dags för KUB och från att inte ens ha ägnat det en tanke, så känner jag mig rätt nervös nu. Nackspalter och siffror som kan ställa till det..Så då var man här igen. Ibland tänker jag att jag måste var helt dum i huvudet som vågar göra om det. Fast Guila är ju värt allt, och jag tänker att det kommer ju hennes syskon också att vara. Det blev ju lite tätare än planerat, vår tanke var ju att liksom smygstarta lite, eftersom det inte alltid har gått så fort. De gånger som har gått fort har ju alltid gått fel..Blev lite förvånad när plusset kom direkt, men så kan det gå när inte haspen är på;)

Det är mycket att tänka på just nu och det är det jag gör istället för att sova. Tänker, tänker och drömmer. Blir snart galen! Men jag vet ju hur det är i början av graviditeten, så det är bara att hålla ut!

Pa resande sma fotter..

2009-11-24T19:51:00.002+01:00

I landet utan prickar pa tangentbordet;) Guila mar bra och ar sa fullt upptagen av allt det nya roliga att hon inte riktigt hinner ata nevermnind sova just nu..Svarforaldrarnas hus ar som Liseberg! Svagerskans lille pojks leksaker tar upp hela uterummet, Guila alskar det. Vi far helt enkelt inforskaffa stora leksaker nar vi kommer hem! Hon ar urlycklig.

De sma kusinerna kommer bra overns ocksa, det ar kul att se dem leka och kommunicera. A ar lite stor och hamnar latt i obalans, han ramlar minst 50 ggr pa en dag, nagra av dem pa Guila;) Men hon verkar klara det bra.

Sjalv ar jag trott och lite mer forvirrad an vanligt..men som sagt aterkommer till det, snart..

Nu ar jag hyngrig som en varg och makens pasta och broccolli doftar just nu gudomligt fran koket..mat nu! Som formodligen kommer att avslutas med en och annan chokladkaka el annat smarrigt som ligger i drivor pa koksbanken:)

Små vardagliga mirakel

2009-11-17T11:29:00.004+01:00

Innan jag kommer till dem måste jag berätta om gårdagen. Vilken uttröttande dag! Efter ha haft jättekul på öppna förskolan. En pappa spelade gitarr till sångstunden och det var massa goa ungar som lekte och stojade där. Så var det dags för middagsluren för Guila och lite jobb för mig. Lunch och sedan knatade vi ner till BVC, där väntade vi i två timmar på G´s vaccin. Det kändes lite som om BVC var ockuperat av varma och trötta föräldrar (hundratals av dem..) och faktiskt väldigt tålmodiga barn. Vid det här laget var jag utsvulten och McDonaldsskylten hägrade på vägen hem, så det blev en äcklig burgare till mig och middag till G och en glass som vi delade på till efterätt;)
Sedan var det dags för blöjbyte, då vi upptäcker att skötrummet är avstängt..åh nej vad tröttsamt. Med en gnällig mamma med ont i ryggen så blev det bajsblöjbyte i vagnen, så där lite skönt i vägen för andra som skulle på toa..ibland blir man trött. Det äventyret gick i alla fall bra och sedan lunkade vi hemåt, Guila däckade i vagnen och vi var inte hemma förrän närmare sex! Hon vaknade när hon hörde sin pappas röst och blev pigg som en mört, efter välling så slocknade hon till slut i sin säng;) Klockan tio hörde jag nåt ljud, gick in i det mörka sovrummet och tänkte ge henne nappen så att hon somnade om. När jag gjorde det så kände jag att hennes lilla haka var helt våt. Vad var det? Kräks? Vad konstigt tänkte jag hon kräks ju inte längre..Tände en svag lampa och kunde urskilja att det såg vått ut, tände taklampan och såg förödelsen! Hela G var nerkräkt! Hela sängen också! Ja precis överallt. M kom in efter att jag panikade lite och sa men det kan ju inte vara så farligt. Äh nej just det idiot..Han fick snart äta upp de orden. Guila såg lite yrvaket ledsen ut och undrade vad som hände när hon blev inburen i badrummet och alla lampor tändes och bara tittade på oss. Vi bestämde att en dusch är enda lösningen och när den sattes på så började vår skrutta att skratta! Hon är helt otrolig den ungen. Inte en tår, bara lek, fast hon var trött, så var det kul att leka i vattnet med mamma o pappa mitt i natten..

Så klart blev jag livrädd för allt möjligt och läste igenom vaccinbroschyren, kräkningar var en vanlig biverkning. Konstigt men det kändes faktiskt ganska ovanligt just då..

Anyway, resten av natten förblev lugn och G låg mellan oss i sängen och gosade. Idag efter lunchsovningen så fick hon över 39 graders feber och diareé..fy sjuttan stackars min lilla sötaste gullunge. Behöver jag tillägga att jag mår dåligt är orolig och ångrar vaccineringen..Hoppas att det är snabbt övergående! Tur att hon älskar välling i alla fall, för det är det enda hon får i sig (allt annat kommer ju upp el ut ändå..) Fick mitt vaccin idag, hoppas det inte blir samma sak..

Hon är allt en liten mirakelbebis vår dotter. På mer än ett sätt faktiskt. Idag har hon på egen hand utfört ett mirakel! Hon satt på golvet och lekte med min mobil (hon får ju det så klart när det är så synd om henne;) och jag ser att hon ringer upp min barndomskamrat. Jag lägger på och tänker att hon hörde nog inte en signal ändå..Men det gjorde hon, så hon ringde upp. Vi har inte träffats sedan G´s dop i maj och innan det var det inte sedan Dylans begravning.. Hon är en älskad gammal vän, men vi har båda haft så mycket egna problem och de har inte varit riktigt kompatibla alltid. Jag måste berätta lite snabbt om henne. Hon är en del av en treenighet. En ganska helig sådan till och med. Vi kallades de tre musktörerna när vi var barn. Det var Larsson (jag, ibland också kallad Jönsson som var mammas namn innan de gifte sig) och det var Karlsson (hon) och Gustavsson med V, absolut inte F, för det var det fåningaste hon kunde tänka sig. Jag var smal som en sticka, med långt vitt hår och hyn var lika vit den, lite som ett spöke var jag. Karlsson var liten, med underbart långt brunt hår och äppelkinder. Gustavsson var ganska rund, mörk och glad! En spretig trio som älskade varandras sällskap bäst av allt. I vått och torrt. Sedan kom övre tonåren. K fick anorexia som varade ända fram tills nu. Jag träffade min man. G flyttade till Kenoön och skapade ett liv där. Men de är alltid liksom med ändå, trots avstånd och tid. På sistone har jag börjat längta lite efter dem..Haft lite mailkontakt med G och idag då, så ringde K tillbaks! Vi pratade och vi pratade..Hon var sambo, har varit ute och rest, kör bil igen, mår en miljon gånger bättre, även om jag förstår att man aldrig nog blir riktigt fri från sviterna av anorexia..

Hon ville komma hit pronto, det ser jag så mycket fram emot. Vilket litet mirakel vi hade idag, genom min lilla älskling som råkade trycka på ett par knappar och ringa upp henne..

Helt otroligt, men så är hon ju vår lilla mirakelbebis också! Nu sover hon igen och det gör ont i hjärtat på mig, vill ju att hon ska må bra och inte så här dåligt!! Men hon är lika tapper som alltid, idel leenden, bara tröttare..ibland så får jag dåligt samvete på något konstigt sätt för att hon är så där snäll..Bli bra!

Förvirring..

2009-11-13T11:06:00.002+01:00

Inte riktigt mig själv idag, mycket tankar som snurrar, faktum är att hela världen snurrar lite faktiskt..Anyway återkommer till det.

Frågan för dagen är vaccin eller inte vaccin?! Har fått tid för egen del på tisdag, fast jag inte ens riktigt vet om jag vill..knäppa jag. Jagar vaccin till Guila, fast jag inte riktigt vet om jag vill. Fast om de säger att det är OK att ta det för barn under 3år, så får man ju hoppas att det vet vad de gör. Fast det är ju just det, de vet de ju aldrig riktigt. Känner mig plötsligt påverkad av masshysterin, något jag brukar kunna skratta åt och stå emot lätt som en plätt, fast nu gäller det ju inte bara mig längre, utan G..pust..tror det har att göra med snurreriet ovan..Något har tagit över tankeverksamheten och jag har fastnat i vinkelvolten. Vi ska ju åka till England den 23:e, så det är klart bra om G är vaccinerad då, eller hur?

Oj läste precis på närmsta BVC:s att de nu ska börja vaccinera ändå! Då blir det telefonkö en stund..

En annan sak som förvirrar mig och alltid retar upp mig sanslöst mycket är utomståendes åsikter som alltid lämnas i form av "välmenande" trådar på familjelivs änglarum. Först och främst så heter det ju faktiskt Änglarum. Inte små gulliga pysselänglar, eller scrapbookingänglar, eller någon annan form av mjuka ulliga änglar, utom om döda barn. Om sorg och förtvivlan. En plats där föräldrar sörjer ihop, får hjälp av andra föräldrar som vet vad det innebär att sörja sitt döda barn. En livslina i början. Också en plats för oro över nya graviditeter, irrationella tankar, sömnlösa nätter och allt annat än en ullig gullig plats! Vi ber inte om deras råd, deras tankar, deras i all välmening välriktade sparkar och kommentarer, fast man redan ligger ner. Inte bara ligger ner, utan faktiskt befinner sig några meter under ytan, ett ställe lika mörkt och kallt, som där våra barn vilar... Flera gånger har jag spottat och fräst åt dem. Håll er borta härifrån era patetiska skitstövlar. Säg inte att du förstår, du förstår nada, mindre en nada om du ens klampar in här med dina förklädda retoriska "frågor" och åsikter om döda barn. Att det är stötande med bilder på dem. Att det tom är lite äckligt. Att änglaföräldrar inte har ensamrätt på sorg. Att de minsann vet hur det känns för att de förlorade en hund, ett marsvin, en granne, en farmor och har haft missfall. Föresten efter en stund, så har de oftast själva faktiskt förlorat barn, bara att de inte sa det först. Oftast menar de då att de hade missfall i vecka sju och plötsligt vill kalla sig för änglaförälder också. Som om det är någonting att eftersträva?! Som om det är ett epitet som någon ens vill ha! idoter! Barnsliga skitungar är vad de är. Värst av allt är att de är inskränkta avundsjuka skitungar. De gör vad som helst, säger vad som helst, sårar vem som än råkar komma i deras väg. Sedan när det hettar till, när det inte är roligt att "diskutera" längre, när de har tröttnat på sin tråd, då hävdar de okunskap, att de inte menade ditt och datt. Att de minsanna också var föräldrar och förstår och vill och önskar och bla bla bla. Lägg av! Ner i era mörka avundsjuka hål ni kom ifrån. Som sagt det gör mig arg, förvirrad och förbannad.

Inte ens i min vildaste fantasti trodde jag att det fanns människor som ville veta bäst och mest även i sådnana här situationer. Saker de inte vet något om. Fast det är klart det ligger ju i människans natur att veta bäst och mest. Störst, bäst och vackrast är det ju som vinner. Hårdast, kantigast och elakast får mest uppmärksamhet.

Nu vaknade min kärlek och då rinner allt det där arga av mig fortare än fort! Hon sitter här i mitt knä, nyvaken, varm och underbar! Kärleken vinner ju alltid! Vilken tur. Nu ska vi äta och sedan blir det äventyr i huvudstaden i form av rytmik!

tur att hon finns annars hade jag nog blivit lika svart och bitter som dom;)

Slutat blogga?

2009-11-11T22:16:00.002+01:00

Har inte varit inloggad på länge, men när jag precis gjorde det, så kom frågan i form av en kommentar, har du slutat blogga?

Har ju funderat på att göra det, sluta alltså. För är min vardag så intressant? Vill någon läsa om Guilas fantastiska framsteg. Vill någon läsa om min stora kärlek till henne..hela tiden;)

Grejen är ju att jag har så lite tid nu för tiden, eller kanske är det så att tiden är omfördelad och omprioriterad? Men slutat blogga har jag egentligen aldrig gjort. Mitt huvud är fyllt av lika mycket ord och berättelser som vanligt. Jag sover ganska dåligt, så på nätterna bloggar jag för fullt, i mitt huvud, fast jag hinner ju aldrig fram till tangentbordet och låta tankarna spilla över på skärmen..

Jag tänker oftare på att skriva nu. Skriva nåt riktigt. Skriva något jag alltid längtat efter att skriva. Skriva något till mig. Jag får se. Får se vad tiden säger..Känner på mig att jag inte direkt kommer få mer tid över framöver..fast mer anledningar att skriva kanske? Vadan denna mystik? Hmm vi får bida vår tid, se framtiden an och vänta lite på besked tror jag. Sedan får vi se.

Ikväll tänker jag mycket. Mest på det som varit. Det som var innan Guila. Alla de känslorna. Allt det där mörkret. Fick ett mail från en annan änglamamma idag. Hennes ord. Hennes ord om mina ord. Att livsöden kan kännas så lika. Att smärtan är så universell. Det gör ont. Mitt hjärta brister. För deras skull, men också för vår. Att smärtan alltid ligger där lite på lur. Att tårarna så lätt kan börja rinna. Att minnesbilderna ändå är så färska, när man väl tar sig tid att minnas..

Jag känner att ett nytt kapitel i mitt liv är på väg att påbörjas. Kanske ett kapitel som jag själv hoppas få styra lite mer. Göra saker som känns roligare, alltså mer på det professionella planet. Kanske kan få börja förverkliga lite drömprojekt, istället för att bara kämpa på med firman och jobb..Vi arbetar mot det målet i alla fall, det lär ju ta tid. Hoppet finns där dock;)

Fan. Fan vad livet är bra jäkla orättvist ändå! Läser min kusins sms..hennes son skulle fylla 15 två dagar efter Guilas ett års dag. 15 år, i början av sitt liv och så tar det bara slut. Någon ryckte mattan under fötterna på honom, och henne..Har fortfarande lite svårt att ta in att han inte är här längre. Att det finns ytterligare en barngrav att besöka..Herregud Guila fyller 1 år snart!! Va, hur hände det?! Jag har ju precis slutat amma typ. Alldeles nyss så kunde hon bara ligga på rygg och skratta, nu far hon omkring som värsta lilla Pippi Långstrump, fast på alla fyra.

Min kusin och hennes son var de första som träffade Guila efter att hon hade sett dagens ljus. Det var stort. Stort för honom som så länge önskat sig ett småsyskon. Stort för henne, för att hon liksom kunde hinne "ge" honom det. Stort för oss, för att hela grejen var ju större än allt! Min kusin och hennes son var de första vi träffade efter att Dylan kom också..Ja, så där slöts den cirkeln på nåt sätt.

Oj, nej jag måste verkligen gå och lägga mig, för börjar jag i de här banorna nu igen, så lär jag ju inte få en blund inatt och det behöver jag verkligen! Så trött att hela kroppen värker.

Godnatt jord!

Som sagt har jag slutat blogga? Nej det tror jag inte. Det blir mer sporadiskt, men watch this space..;)

Hem ljuva hem..

2009-10-04T17:28:00.003+02:00

Min väninna blev hemskickad idag. De kan inte göra nåt mer. Inte hitta nåt mer. rys..Bättre med klara orsaker och besked..Hon blev sjukskriven i en vecka. En vecka! känns supernonchalant. Hon ska inte gå till jobbet nåt mer i alla fall, det gör hon så rätt i. Lungt ska det bli nu har hon lovat. Jag ska allt kolla henne;) Hoppas så att det bara var något tillfälligt, nån åder som brast och inget annat. Inget annat är tänkbart. Just nu lugn och magknuten har löst sig lite. Skönt!

I slutet av månaden drar vi flyttlasset till huvudstaden. Nu skall det bli vår bas ett par månader framöver och vi ser verkligen fram emot det. Förändringen det innebär. Kanske början på ett nytt Sverige för oss. Vi känner oss ganska färdiga med det Göteborgska Sverige för tillfället. Göteborg kommer alltid finnas kvar. Det var här allt började, livet, tvåsamheten, Dylan. Men här finns också mycket smärta, för mycket begravningar, för mycket skoskav..Nej Stockholm ska få en chans en stund, sedan skall vi närma oss Portugal. På riktigt. Långsamt men säker ska det bli nästa mål. Inte för alltid, men längre perioder. Livet är för kort för att bara stå ut här hemma i kylan. Jag känner nu för första gången i mitt liv att jag inte alls trivs att bara leva här längre. Att bara leva, jobba, gå upp, gå ut, gå hem, gå och lägga sig, gå upp. Mörker, kyla, två veckors somrar. Nej livet är för kort för bara det.

Jag vill ha sol, värme, glada miner, lycka, mer gemenskap, mer godmorgon och god kväll. Mera barn, mera hus, mera liv, mera utav allt! Allt det goda. Allt det lyckliga. Varför inte? Vem säger att detta är allt? Bara för att vi bor här måste vi leva här. Inrätta oss i leden oc nöja oss? Nop inte jag. Inte mer.

Det är skönt att leva och sträva efter nya mål, nya utmaningar, att söka en lyckligare tillvaro. Vi förtjänar alla det, måste bara hitta vår egen väg dit. Vi har hittat vår! M säger att han är kär i mig igen;) Det är trevligt. Ibland behöver man nya perspektiv (o lite värme) för att hitta hem igen.. Jag känner samma. Det tar på de fysiska krafterna (ibland de psykiska också..) att få levande barn. på ett helt annat sätt än att få döda barn..Det är en sak för sig som man måste överleva ihop och detta är en annan.

Vi är nog mer sammansvetsade än två människor kan bli nu jag och M. Två barn tillsammans, fast på olika sätt. Tolv år ihop och en livstid som själsfränder. Genom vått och torrt. Genom liv och död. Kärlek och förtvivlan. Nu ska vi unnas oss fler lyckliga stunder. Mer värme. Mer kärlek och mera liv så som vi vill leva. Det blir mitt nyårslöfte i början av oktober;)

Ont i magen..

2009-10-03T20:10:00.003+02:00

Träffade min vännina, barndomskamrat i torsdags. Vi shoppade barngrejer på IKEA och fikade. Supertrevligt. Hon övade mamma på Guila. Jag tyckte det verkade tungt och obekvämt att släpa på min åliga dotter med hennes stora mage, men icke. Hon puttade barnvagn och mös. Hon väntar med spänning på hennes första barn. En liten kille misstänker vi. BF är om sex veckor.

På fjärde IVFen lyckades de till slut och det var stor glädje så klart. Det har varit jättekul att följa hennes väntan och längtan. Igår förmiddags ringde min mobil. En bruten röst på andra sidan luren, jag frågade direkt "vad är det!?" Allt bra? Nu är det det sa hon. En ledsen trött röst berättade om hennes mardrömsnatt. Vaknade av att det var blött. Kissat på sig? Vattnet gått? Gick till badrummet och såg allt blod..Mitt hjärta stannade när hon berättade och jag ville nästan skrika rakt ut. NEEEJ! Hur mår bebisen? Bra sa hon. Den rör sig och står i. Jag andades ut..Hon är inlagd på sjukhuset. Jag ville egentligen säga, jag kommer upp. Jag säger till läkaren att de måste plocka ut bebisen! Det enda jag tänker är moderkaksavlossning, min mage bara knöt sig.

Hon lät rätt lugn, fast jag vet att hon så klart är rädd. Önskar så att jag kunde hjälpa henne. Ber till Gud att allt ska gå bra!!! Det måste det ju bara göra. Moderkakan är inte föreliggande, utan en bit verkar ha lossnat, känns inte bra. Jag sa, låt de inte skicka hem dig. Känner du dig inte nöjd med svaren, stanna kvar och be om nya tills det känns bra. Idag har jag inte hört något. Idag känns det jobbigt. Fast jag väljer att tänka att inga nyheter är bra nyheter. Men jag är rädd. Det gör ont i magen och jag ser massa bilder framför mig. Östra sjukhuset. Bistra sammanbitna läkare. Barnmorskor med ledsna ögon. Jag hoppas så att det inte blir deras bild också. Det ska det bara inte bli! Hon är där nu. De har henne under kontroll. Dino mår bra. Allt ska bli bra.

Imorgon förmiddag ringer jag henne igen. Inga nyheter är bra nyheter. Inga nyheter är bra nyheter. Så är det.

livet är så skört. Så litet. Så skröpligt. Tanken är så vild. Den rusar likt vildhästar bland bergen. Inget kan stoppa den. Bilderna. Sorgen. Oron. Avgrunden. Så nära.

Inser att graviditeter aldrig kan vara lättsamma, bara fyllda av förväntan och hopp. Spelar ingen roll om det är min graviditet eller nära o käras.. På sluttampen sitter jag på nålar. Väntar alltid på det värsta, ber om det bästa. Inga nyheter är bra nyheter!!

pust

(min mens kom till slut, sex dagar försenad..livet är kort. Det är skört. Barnprogrammet ska starta snart igen!)

Barn eller inte barn..

2009-09-25T23:48:00.002+02:00

Sitter i vårt adopterade vardagsrum i en kuststad i Portugal. Tre veckors semester är snart till ända. Jag är inte riktigt redo att åka hem känner jag. Hade gärna velat stanna ett tag till, men maken hävdar att vi måste tillbaka till verkligheten..Han har säkert rätt, men jag gillar vår verklighet här. Lugnt och stilla. Underbara varma ljusa dagar och lite svalare mörka kvällar. Vi kan se en stor portion av Atlanten från vår terass och det är dess stora vågor vi tittar på istället för TVn om kvällarna. Guila trivs verkligen fantastiskt bra här. Hon lär sig nya saker varje dag och hon växer så det knakar. Håret har blivit tjockare och blondare. Två små nya tänder och en till på väg i överkäken. Hon ler när hon vaknar och hon somnar nog banne mig leende också.

Oftast somnar hon i vagnen klockan sju med vällingflaskan i munnen, då vi promenerar ner till den lilla staden för att äta eller bara flanera på kullerstensgatorna ett tag. Om vi går på restaurang så brukar hon vakna till lite, le och sedan somna om efter lite mer välling och gos. Ibland tar det dock lite längre tid, eftersom det är jättetråkigt att somna från allt det roliga som händer runt omkring. Människor som hela tiden vill prata och gulla med henne. Gamla tanter, kypare, förbipasserande mödrar eller fäder som bara måste säga hej till henne. Hon älskar det! Hon solar sig verkligen i alla uppmärksamhet och "pratar" tillbaka om de inte pratar tillräckligt länge med henne. Hon showar verkligen;) Ahh muito simpatica, que linda hör vi varje dag. Och det är ju sant hon är fantastiskt snäll och go. Söt är hon så klart också;) Vi är så stolta över vår lilla dotter som verkligen älskar livet.

Första dagen när vi satte henne (i sin heltäckande soldräkt med solhatt o faktor 50+;) på sandstranden och såg hur hennes ögon lös av förtjusning så ryckte det till så där i hjärtat igen. Det gör ofta det när jag tittar på henne, jag tror det kallas kärlek. Stor varm ovillkorlig kärlek och hon ger lika mycket som hon får. Hon tog i alla fall en näve sand och tittade hur det rann mellan fingrarna och skrattade. Priceless! Nu ler hon så fort vi närmar oss stranden på eftermiddagen;)

Vi har verkligen hittat en skön lunk här. Samma som hemma, fast utan stress och måsten. Utan Sverige som påminner mig om löner, skatter, regler, reservationer, kan inte, får inte, bör inte och svininfluensan...Fast vi i Sverige tror oss veta bäst om ditt och datt, ha renaste landet med bästa infrastrukturen bla bla Så förefaller det mest bara som propaganda när man är här. Här, som en gång var Europas fattigaste land, är numera långt ifrån det. I varenda köpcentra finns nya fräscha toaletter (gratis!!) Ett rum för amning och matning (med flaskvärmare etc) Vid en toalett finns en skylt på en pappa med barn! En pappa med barn, det får du leta dig blå efter i jämnställdhetens Sverige. Det bästa tycker jag är parkeringsplatserna som visar en gravid kvinna. Brevid handikappsplatserna och familjeparkerningen finns det stora platser för gravida. Fler ord är överflödiga..

Nya motorvägar som är som bowlingbanor (visst det finns massa tullar, men vägskatten är å andra sidan bara 15 euros, om året..) Jag kan hålla på i evighet om vad som är bättre och sämre. Det enda jag längtar hem till är min säng, för här är sängarna hårda.

Barn eller inte barn det är frågan. Eller fler syskon ska jag säga..Blev livrädd när jag insåg att ett syskon till kunde vara på väg. Jag har till och med legat sömnlös pga av det. Nu?! Så här tätt?! Klarar jag det? Klarar vi det? Tog ett test idag (efter att ha vant mig vid tanken och hittat plus med det..) och det var negativt. Lättnad? Ja. Men det är konstigt. Varje gång man kissar på en sådan där grej så blir man ändå besviken när det inte blir fler streck än ett..Ja ja, man är ju lite skadad för all framtid antar jag.

Dylan är nära här också. Han har funnits så länge i tanken på våra semestrar här att han nu är en del av den lilla staden på något sätt. Vårt smultronställe. Här där vi kan hämta kraft för att studsa tillbaka, för att orka, för att vilja. Nu är vi här alla fyra. Jag och M, Guila och Dylan. En familj. En något haltande liten familj. Men en stark liten enhet. När vi kommer hem ska jag studsa som aldrig förr. För jag ska hit snart igen. Lite mer permanent så småningom är tanken. Nu en tanke, imorgon verklighet. Det är den verkligheten jag skall hem och jobba på. Inte den där andra grå, kalla och tråkiga. Den och tanken som är ett litet frö i huvudet än så länge. Tanken på fler barn, snart..

Nu ska jag natta gubben som snarkar i soffan (man blir trött av mat och sol). Sedan ska jag krypa ner i den hårda sängen;) Först ska jag titta på lilla G som snusar sött i sin resesäng vid vår sängs fotända. Hon sover bra här. Vaknar en gång vid 3-5, men somnar snart om. Helst brevid mamma och pappa. Där hon skall vara. Där hon har haft en plats reserverad länge.

Brun. Laddade batterier. Inspiration. Så ska jag börja hemmavistelsen och hoppas det grå inte får mig att glömma för fort.

Föresten, jag tror att jag vill pensionera mig snart tillsammans med M. Det är så skönt att bara vara. Och att vara det ihop. Hela tiden. Ok, jag behöver ett eget rum, på en vind, där jag kan låsa innefrån ibland;) Men på det stora hela, så är det skönt att vara en familj dygnets alla timmar.

Barnkalas!

2009-08-19T22:34:00.002+02:00

Eller i alla fall kalasroligt med barn! Idag har vi varit på playdate hos en änglamamma med barn. Tre små pojkar och två små flickor. Änglasyskon. Efterlängtade små knoddar som får hjärtat att spritta till av glädje. Jag är nog lite kär i alla de här barnen. Varje födelse medförde lättade fjärilar som flög från den oroliga magen som liksom knöt ihop sig varje gång det var dags för förlossning. Jag har fällt glädjetårar för de här ungarna och några till i turordning. Allt från kl fem på morgonen till midnatt har telefonen pipit och meddelat goda nyheter. De bästa.

Nu finns de här hos oss. I samma rum. De utforskade ICA kassar, leksaker, stolar och hela tiden kollade de in varandras färdigheter. Blir lite förundrad när jag tänker på det. Olika små barn, med tillika olika mammor, men med liknande historier och med ett band där igenom. Historien vi delar är ju så mörk. Så hemsk att det överbrygger olikheterna. Minnet av ett helt annat rum. En helt annan stämning är ändå ganska färsk. Den tiden då sorgen var som en stor kvävande blöt filt över oss alla. När orden vi delade var den enda lättnaden. Likheten. Samhörigheten.

Sedan kom tiden när små magar växte och blev stora magar. Oron. Rädslan. Igen orden som vi delade och hoppet vi tände för varandra när det behövdes. Sedan kom de glada smsen ett efter ett. De där små glädjetjuten förmedlade i korta texter där ord som fantastiskt, underbart, lyckorus, mirakel, underverk bytte ut de ledsna orden. För varje sådant meddelande blev vårt hopp om Guila större och större. Kanske skulle hon följa med oss hem ändå?! De andras små bebisar fick ju göra det. Så kom hon och det var vår tur att smsa hela vida världen! Vi använde samma vackra adjektiv, de där orden som vi övat på så länge och äntligen fick använda.

Klockan är snart elva, jag borde gå och lägga mig. När mörkret faller blir jag lätt lite sentimental. Men idag blir jag så där lyckligt sentimental. Tänk att de är här nu. Barnen som kom efter barnen som inte fick stanna. Får allt en liten klump i halsen när jag tänker på det stora och vackra i det...

Idag skulle en prinsessa fylla två år. Hon är inte hos oss här på jorden, men finns i våra tankar.
Tur att hennes fina lillebror finns idag. Tror hans mamma kramar honom extra hårt idag.

Så mycket de betyder våra små. Både de bland molnen och de i våra armar. Så tacksam att min famn numera är fylld av lilla fröken bus. En bra dag med fina bilder både i kameran och i minnet.

En barnkalas dag!

Mammas tjej

2009-08-05T21:04:00.002+02:00

Min fina lilla tjej. Tittade precis till henne i sin säng. Sött slumrande med kaninen på ena armen och en utspottad napp på den andra. Hon är verkligen helt underbar. Jag vet, jag vet! Egna barn och andras ungar..;) Men hon är ändå helt underbar!

Inte bara mammas lilla tjej. Nej pappas också, och mormors och kompisars och tanter och småkillars som går förbi också. Vem som helst som tar sig en extra titt, kanske vågar sig på en vinkning eller ett litet hej, får sig ett riktigt brett leende. Hon skrattar med hela ansiktet. Ja hallå där! Titta på mig! Jag gillar dig. Gillar alla som bara tar sig fem minuter och pratar med mig. Lilla fröken social;) Ibland frågar någon, gråter hon aldrig? Jodå, när hon är trött, hungrig eller uttråkad. Hunger och trötthet kan jag råda bot på, men den uttråkade biten kan ju ta en liten stund;)

Shit vi fick verkligen den lilla bebis vi beställde och lite till. Tänk att hon är vår! Eller ja hon är ju sin egen, men vår lilla tjej. Fortfarande helt förundrad och förälskad. Att vi två cyniker, surpuppor och stressapor kunde framställa en sådan lugn tapper liten tjej, som bara gillar livet. Tack!

ska bli fantastiskt att få visa henne Portugal i september, hela september!! Bokade flygbiljetter i förrgår. Tre hela veckor blir det. Vilken dröm!

Det är verkligen en dröm. En dröm som satt långt inne. Den vi brukade drömma när vi gick barnlösa längs kullerstensgatorna i Ericeira. När vi i tystnad tittade på alla barn, gravida magar och stolta pappor med barnvagnar gå gata upp och gata ner. När vi saknade Dylan. När vi längtade efter liv. När vi hade ont och hjärtat var helt skrumpet och svart. Då drömde vi om att få ta med ett barn dit en dag. En dag skulle hon eller han komma och det skulle bli vår tur att sprätta runt som stolta tuppar med barnvagn. Gata upp och gata ner. Äta crepes med glass. Leka i sanden under ett parasoll och le åt vårt barn. Inte bara vara ledsna åskådare. Så har den dagen kommit!

Fattar det nästan inte. I september ska vi visa Guila Portugal, och visa Portugal Guila! Nästa resa blir till Sydfrankrike. Där hade vi också en dröm. Det finns en bild på mig, på stranden i Antibes 2006. Lite suddig mobilbild på mig i vattenbrynet. Då låg Dylan i min mage, fast vi visste inte det ännu...Jag tittar på den bilden ibland med vemod. Han var med där..Därför måste vi visa Guila stranden i Juan Le Pins också. Hon när han inte kan. Så är livet. Sånt är vårt liv. Enorm glädje kantat med lite vemod..

Så tacksam. Så lycklig. Mammas lilla tjej. Hela världens lilla solstråle

Operation sömn..

2009-08-01T20:38:00.004+02:00

Guila har ju varit en drömbebis på sovfronten hela tiden. Det är bara hennes mamma som inte sovit lika bra;) Jag är ju uppe och tittar, petar och lyssnar på minsta lilla ljud och armviftning. Stålmannen släng dig i väggen, jag har bättre röntgenhörsel än dig! Klockan 22.00 har vi dragit ut pluggen och satt in den vid 7.00 igen. Vid 5.oo har jag hämtat över henne i vår säng, då hon i regel börjat vrida på sig, men gott sovit vidare hos oss. Vid 7.00 har vi sängammat och är vi riktigt trötta kan vi ligga och dra oss till 9.00, en liten drömbebis alltså. Så här gott har det varit superlänge, i månader. Nu har dock fröken ändrat på sovvanorna lite, vilket resulterat i en lite mer förvirrad och trött mamma igen;)

Hon vill gärna gå och lägga sig klockan 20.00 istället, inte mig emot..Hon kan öppna ögonen en till två gånger inna klockan 22.oo, ibland lite amning där. Inte heller mig emot, supernice! Helt plötsligt kan hon istället bli en piggmört klockan 4-5 på natten, ligga lite och filosofera, använda armarna som väderkvarnar på sin mammas ansikte, skratta lite och vända sig rastlöst från sida till sida. Hon ålar sig närmre och närmre mig, jag ligger sedemera på kanten av sängen med en arm som somnat till den milda grad att den upplevs som en död fisk..Inte lika supernice;) Så har det varit en liten tid nu. Glömde nämna att hon är en ännu piggare mört vid sju, halv åtta..Vart tog våra gosiga sovmornar vägen?

I alla fall, just nu pågår operation sömn. Idag blev det välling och massage, lite amning, lite sång och allmänt gos på sängen. Hon somnade till lite och då la jag henne i sängen. Då slog hon upp sina stora blå, spottade ut nappen och började skratta. Va mamma, vad gör du? Jag sover ju inte, då kan jag ju inte ligga här! Hi hi vad dum du är. Jag gick runt lite i sovrummet, nynnade lite, klappade lite, pussade lite. Hon bara log och pratade. Verkade väldigt vaken plötsligt..pust. OK, avvaktade lite. Tog upp henne. Lite amning, lite vyssning på sängen. Helt ointresserad av mig efter fem minuter, vänder sig bort från mig! Mamma, låt mig vara jag är trött ju! OK..?! Då får du väl ligga i din säng igen då, där låg hon och vände sig lite från sida till sida och gosade lite med storMolly och lillMolly (hennes mjukis sovkaniner) och somnade. Somnade liksom mer på egen hand..Det är stort. Jag tror vi skall öva mer på det imorgon. Hoppas vällingen kan ge henne lite mer nattro också.

Jag tror att både tänder och utvecklingssprång påverkar hennes sömnmönster. Det är inget problem alls. Vill mest bara att hon ska få mer ro (och jag med..;)

Tiden går så in i norden snabbt! De sista två veckorna har jag varit så upptagen med planeringen inför mitt kusinbarns begravning. Minnesstunden var nu i tisdags och efteråt var jag helt slut, både fysiskt och psykiskt. Min kusn med man var så tappra, så starka att det gjorde ont i hjärtat på mig. Hon höll ett vackert tal, där hon pratade direkt till sin son. Hon berättade om hur han var, hur han behandlade sin sjukdom som en öroninflammation. Först får man cancer, sedan får man medicin, sedan blir man bra. Sedan får man cancer, får medicin och blir bra igen. Precis så var han! Så fantastisk. När hennes röst inte bar mer i slutet av talet,när hon sa att det skulle bli så tomt nu, att hon älskar honom så mycket, att hon sakner honom, så rann tårarna och det gjorde så fruktansvärt ont. Tänker så mycket på dem nu. Deras nya liv. Utan sin son. Utan att vårda honom. De är bra ihop, hon och han. De kommer klara det på något sätt. Det ligger i deras natur. I deras gener att inte ge upp. Att kämpa. Att bara leva! Det var därför J var som han var, full av liv och kämparanda..Till sist allra sista andetag var han det. Usch förstår inte att han inte är kvar hos oss längre. Vill inte förstå. Inte ännu..

Förstår inte att livet kan rymma så mycket glädje och sorg på en och samma gång. Liv. Död. Rörelse och tystnad. Allt i ett och samma rum. Allt i ett och samma liv. Parallella universum under samma tak. I samma mening. I samma andetag. Liv och död hand i hand som om det vore det normala. Som om det är normen på något sätt..

Guila var medelpunkten på maten efteråt. Ett litet barn har ju gärna den effekten på begravningar i synnerhet. Man behöver lite hopp. Man behöver ett litet barnaleende för att orka. Vi åt pizza, kokosbollar och drack cocacola medan Jespers liv rullade på filmduken i det stora rummet. Han var med. Vi åt hans favvomat och han var med.

Dagen lämnade så klart ett stort tomrum. Jag har inte pratat med min kusin på resten av veckan, jag tror att de behöver lite tid att hitta hem igen. Hitta sin plats på jorden. Slicka sina sår i fred lite. Vi är så lika där. Sedan behöver hon Guilakramar. Sedan behöver vi en flaska vin eller tre ihop...

På tal om vin, så blir det lite ikväll. M står i köket och lagar min favoritmat. Linguini med skaldjur o fisk. Idag blir det musslor, havskatt och pilgrimsmusslor. mmmm! Vi ska trotsa vädret och sätta och på balkongen (påpälsade med koftor och tofflor) Dricka lite vin. Sätta datorn på balkongbordet och planera och boka våra tre veckor i Portugal i september. Tre veckor!! Sug på den. Jag får ta ett djupt andetag och nypa mig i armen. Härligt!

Tystnaden

2009-07-13T10:12:00.002+02:00

Så då har fåglarna slutat sjunga igen. Solen mist sin värme och torrare regn har aldrig fallit.
Tiden har stannat. Blommorna har vissnat och gräset gulnat. Den blå himlen blir aldrig mer riktigt blå igen. Molnen tätnar. Sluter sig om oss. Vinden viskar hans namn. Den viskar kärlek, den viskar sorg. Det är helt tyst. Allt är stilla.

Ett barns hjärta har slutat att slå.

I 14 år, 5 månader och 13 dagar slog det. Log det. Blev det älskat. Blev det livet. Blev det allt.
Nu är det tyst. Nu slår det inte mer.

Men i våra hjärtan slår det. I våra tårar syns det. Hans liv. Hans kärlek. Hans mammas allt. Hans pappas hjärta. Saknaden gör så ont för att kärleken är så stor.

Denna stora lilla pojke. Den tappraste lilla soldat. En kämpe utan motstycke. En förebild för oss alla. För oss alla som fått äran att följa hans för korta liv. Alla som han någonsin träffat är rikare för att han rört vid dem. Rört vid våra hjärtan. Lämnat ett avtryck så stort att han alltid kommer leva kvar. I oss. I våra minnen. Minnet av den starkaste lille pojke kommer alltid vara klart och varmt.

Solen kommer lysa klarare nu när han är nära den. Vattnet kommer bli lite varmare. Världen är bättre för att han har levt i den. Där han har gått kommer blommorna att växa sig starkare. Trädens löv kommer bli grönare. Allt han rört kommer bli vackrare. Sedan kommer det bli så.

Nu är det stilla. Nu är det tyst. Det enda som hörs är de slag som ej längre får slå. Det enda som syns är varma tårar som rinner på så många kinder. Det enda som känns är värken i hjärtat. Hålet vars kärlek och närvaro han fyller. Det är det enda.

Nu är allt stilla.

Livet i vakum

2009-06-24T23:30:00.002+02:00

Känns som om jag bör knyta ihop lite trådar nu. Vart jag var när jag började med bloggen och vart jag befinner mig nu. Fortfarande vakuum? Ja. Lite. Fast på annat sätt.

Om vakumet från början handlade om den långa, desperata längtan efter ett levande barn, så har det ändrat karaktär. Varje dag var färgad av sorgen efter Dylan och jag stod och stampade i det eviga väntrummet mellan ägglossning och eventuella plus. Där emellan ett gäng missfall då avgrunden visade sig igen, klyftan mellan hopp och förtvivlan gick liksom aldrig ihop. Sprickorna blev om möjligt fler, om än inte djupare.

Sedan kom Guilas plus, graviditet, oro och längtan. Ihopblandat i ett sammelsurium av känslor. De flesta lyste av hopp och lycka och en del av förvirrande rädsla och oro. Sedan kom hon! Vårt alldeles egna lilla kärleksmirakel. Dagen då allt började om. 27 januari 2009 flyttade lyckan in i vårt liv. Tillsammans med förundran, beundran och hjärtbristande kärlek. So all well that ends well? Ja och nej. När lyckan över Guila flyttade in så tog saknaden av Dylan ett skutt framåt. Vi blev mer medvetna om förlusten på ett mer fysiskt sätt. Vi sörjde samtidigt som vi älskade henne. Varje dag vi lär känna henne lär vi känna det vi inte fick med honom.

Acceptansen. Den kommer nu. Vi kommer alltid känna saknaden och sorgen. Som en välförankrad del av vår existens kommer den att följa oss livet igenom. Ibland starkare och ibland svagare. Känslan av att man är ett barn kort, kommer förmodligen förstärkas än mer när och om det blir fler syskon. Att jag blir trebarnsmor och inte tvåbarnsmor..

Skillnaden nu är att livet är så mycket vackrare. Så mycket mer kärleksfullt. Så mycket ljusare och så mycket mer levande. Guila har gjort allt detta. Varje dag tackar jag min lyckliga stjärna för henne. Underbara lilla unge. Hon badar i kärlek och ömhet. Hon trivs, för det mesta, med livet och hon ger så mycket tillbaks. Varje morgon vaknar hon, i vår säng, med ett leende på läpparna. De små ögonen riktigt lyser. Hur kan man inte må bra när man möts av något så fantastiskt?! Hon är en tapper liten tjej som tar sig an varje ny dag på bästa sätt. Att man kan älska någon så mycket..Så mycket att det gör ont. Det är nästan overkligt att hon är här. Jag säger till min man varje kväll. Tänk att hon är här. Se så fin hon är. Hon är vår. Vi har gjort henne;)

Baksidan av all kärlek är rädslan. Den har kopplat ett grepp om mig nu och jag gör allt jag kan för att skaka av mig den. För att komma förbi den. Jag vet varför den har kommit just nu. Det är för mitt kusinbarns skull. Han är 14 år och borde vara ute i solen och ha sommarlov nu! Han borde få spela pingis, vara på landet, vara med vänner, cykla, äta, gå på toa, prata...Men han kan inte göra något av detta. Han kan inte ens röra sig. De får vända honom i sängen. Samma säng som han har legat i sedan den 5:e maj. Samma säng som hans mamma har sovit brevid sedan dess. Där väntar han. Där väntar hon. Dagen vi alla bävar inför är på ingång. Då sista andetaget skall dras. Hans sista..Då börjar hennes vakum. Eller det har redan börjat. Hon lever i en subverklighet i sjukhusmiljö och ser sin son försvinna framför ögonen. Hon pratar om begravning. Hon går sönder..

Därför är jag rädd. Därför håller jag i Guila extra hårt nu. Därför suger jag in henne när jag tittar på henne. Jag berättar för henne hur mycket jag älskar henne. Jag kramas och jag pussas. Jag är rädd för att säga varför jag är rädd. Jag vill inte ens säga sjukdom och död i samma mening som henne..jag vill inte det. En god vänninna sa idag. Vår kvot av hemskheter är fylld nu. Det kan inte hända nåt mer. Det kan inte hända igen. Jag upprepar orden som ett mantra. Jag tänker fortsätta med det till jag tror på dem. Tills det blir den enda sanningen! Jag avskyr att vara rädd. Det passar mig inte. Då känner jag mig svag. Det går inte. Jag måste känna mig stark! Det är så jag överlever. Vår kvota är fylld. Jag skall välja att tro på det. Jag skall välja att tro att livet får vara underbart att inte alltid nya hemskheter väntar runt hörnet. Det är ju först nu det blir lite balans. Vågskålen med det hemska har vägt tyngre mycket längre så den braiga skålen måste ju få lång tid på sig att fyllas för att det ska bli jämt ju! Så är det ju så klart.

Jag skall ha min dotter på armen, min make i handen, min son stolt i hjärtat och sedan skall vi gå mot solnedgången och leva lyckliga i alla våra dagar. Se mer framåt. Se bakåt. Önska. Drömma. Mest av allt ska vi leva och älska. Tillsammans.

OK dags för GNÄLL på riktigt!

2009-06-12T23:09:00.003+02:00

Känsliga personer bör nog hålla för öron och ögon nu, för nu kommer det, jordens GNÄLL!!

Eksem som kliar runt ögonen igen! Svårt att se blir det också med salvan. Undra föresten om det är svamp?! För nu har Guila fått torsk igen och jag svamp på höger bröst. Aj. Glömde köpa wishyvatten för hjärnan är full av deklarationer. Och sist vi hade torsksvamp så hade jag eksem runt ögonen också..fast då sa de på Apoteket att det trodde de inte att det var för bla bla bla, men nu då? Anyway. Nu kommer mera. Täppt näsa. Förkylning vs allergi. Inte vet jag, men skönt är det inte. Lock för öronen efter gårdagens flygtur. Det ekar till och med när jag tänker! Nevermind pratar. Vilket i sin tur ger mig huvudvärk, fast det kan ju den stela nacken kanske också ha bidragit med? Stressen kan nog också bidra till stel nacke och huvudvärk. Jag upptäcker att jag andas ytligt. Liksom kippar ibland. Vadå mammaledig? Jag känner mig inte som en ledig person alls! Jag har ett berg av tvätt i badrummet och då satte jag på den första tvätten 06.18 imorse, sedan har fyra maskiner till varit på. fyra! tre kvarstår. Varför all tvätt? Jo för under oss, i vårt övernattningsrum vid jobbet, så huserar en läbbig cateringfirma som lagar mat som stinker. När ventilationen strular, så stinker det även inne hos oss..därav tvätt även av de hundra plagg som inte användes..Till och med Guilas vagntäcke o kudde stinker något oförklarligt matos. Vad lagar de där nere? Missing people?! Just det de måste jag tvätta imorgon bitti om hon ska ha dem i vagnen.

Mer stress. Utanpåstress och innanpåstress. Utanpå = jobbgrejer, jobbekonomi, jobbemail, jobbdeklarationer, sjuk farfar, sjukt kusinbarn, stressig make som tar hem jobbstress, hushållsstress, socialstress, allmänthinnamedstress. Innanpå=tillfredställabebisstress. I love this stress, men göra hundra olika saker på momangen med en hand är stressande. Mata i rusningstrafik är omöjligt men argledsenbebis kan ju inte förstå det. Stackars litengullunge om hon bara visste hur hennes mamma skulle lägga sig ner och dö bara för att tillfredställa;) Undra vad medtrafikanter skulle säga om man liksom bara kunde stanna bilen sätta på varningsblinkers, en skylt på taket som blinkade; akutamning pågår vargod kör om, försiktigt och tyst. ;)

Pust. Så ja snart färdiggnällt. Känns redan bättre. Vad har jag glömt. Jo just det. Det gör ont när jag går för länge. Någonting där inne låser sig och jag får halta en stund. Min vikt står still. Det gör dock inte handen som stoppar in chokladbakelser i munnen efter måltiderna..dumma handen och dumma vikten!

säkert massa gnäll som jag har glömt, jag ber att få återkomma och tömma ut gnället en annan dag.

Gnälla bör man annars dör man. Gnälla högt bör man ibland, annars blir man en tung äcklig sten som gnager mot allt och alla. Då gräver man ett hål i de andra. Som ett jättegryt ungefär. Inte trevligt. Nej jag tror på en stor gnälldag så man får ur det ur systemet. Mitt system känns lättare nu.

Min älskling somnade 20.30 idag. Mormor var här och gullade lite men Guila var trött nu, på momangen, direkten så där;) Hon vaknade till för en stund sedan. (Jag vek tvätt på sängen brevid, så jag såg hennes små sträckningar) Hon behövde inte ens pipa så stod hennes mamma där. Då log hon. Underbara unge som ler. klockan var tio i tio. Vi pratade inte, bara pussades. Lite liggamning och sedan flöt hon in i nanaland igen. Förmodligen till imorgonbitti. Min älskade unge. Vårt kärleksbarn. Hon är värd allt. För hennes skull ska jag försöka mig på fler djupa andetag på en dag och bara försöka njuta av stunden. Hennes och min stund.

Föresten. En fråga. Vad för kommentar blir en "ledig" mamma mest förbannad på? Jag har min klara favorit. Du har ju bara fikat hela dan, varför är du så trött....??!!!

Ingen kommentar;)

babymassage och mammamassage

2009-06-05T10:12:00.002+02:00

Igår var det andra gången på babymassagekursen. Jag gillar det skarpt och jag tror Guila gillar det också. Hon gillade nog mest att titta på de andra barnen, lite svårt att stjäla hennes uppmärksamhet igår. Jag är jätteglad att vi är med på kursen. Känns bra att lära mig något som kan hjälpa guilas välbefinnande, det gör mig lycklig. Igår gjorde vi magmassage och hon signalerade att hmm vet inte riktigt vad jag tycker om detta, så vi fick ta det lugnt. Hon kommunicerar! Jag är facinerad av små barns utveckling, man kan se i deras små ansikten hur de känner, sedan ska man bara försöka tyda det också;)

18.30 var det min tur. Mammamassage. Helkroppsmassage i en hel timma! Åh du milde vad jag har längtat efter det! Jag fick ett presentkort i julklapp av min kompis och det har suttit på kylskåpet och bara bidat sin tid sen dess. Massören var en gullig kvinna. Halvdansk, engelsksvensk med ett fast hårt säkert handlag och jag var i himlen. På samma sätt som en frisör gärna blir lite psykolog blev hon min igår. En timma som bara handlade om mig, min kropp och mina känslor. Hon lyssnade gärna och sa massa bra grejer. Så där låg jag mosig till både kropp och själ efteråt, men vad skönt! Jag bokade genast en tid till och la till ansiktsmassage också. Sedan, djupt förskjunken i tankar och fluff, letade jag mig fram till bilen och försökte köra hem. Var i min egen värld så till den milda grad att bilen bakom tutade på mig;) Blev lite sur över det burdusa uppvaknandet, men OK då då.

Väl hemma fann jag Guila sittandes i pappas knä och fick ett leende till hälsning. Pappa var tröttare än Guila, då han lekt och tjoat i två timmar;) De hade övat att ligga på mage. Läst böcker. Burits runt på. Ätit gröt med hela kroppen. Bajsats och kräkits. När jag kom hem så pustade nog båda ut. Det var dags för lite tröttamning sedan sängen. Jag var borta i två timmar, men var liksom tvungen att suga in henne med blicken igen för att se att alla bitar var på plats och registrera hur underbar hon är. Min unge. Min alldeles egna unge. Och pappas också förstås;)

Idag är schemat späckat. Efter morgonslumret som jag väntar på ska ta slut snart, blir det bad för G och dusch för mig. Sedan är det dags för lunch. Broccoli blir det idag. Guila är hård i magen..det kommer ut typ bollar..så vi har ätit lite katrinplommonpure, så det blir väl till att ta med sig ett par klädombyten idag;)

Sedan ska vi till kusinbarnet och kusinen och hälsa på på sjukhuset. Sedan ska vi handla för farmor och farfar, för han kan inte längre själv..Farmor ringde lite halvdesperat och bad om hjälp. Får se om jag lyckas själv eller om mamma kanske kan hjälpa till. Sedan är det extra barnsstolsinhandling på IKEA, sedan förmodligen däck i säng, efter hämtning av make och middag. Skönt med en vecka i stockholm nästa vecka, semester!

jaha ja

2009-06-03T21:26:00.005+02:00

Jag fick plötsligt liten tid för mig själv. Sessan sover i sin säng sedan en halvtimma och pappa gick ner till jobbet för att spela lite gitarr. Ja ja tid för mig själv är väl till att överdriva..nu ska jag skriva ett avtal och svara på jobbmail, men själv är jag i alla fall;)

Igår kväll tittade jag på bilder på Guila, ända från strecket på stickan tills idag. Vilken resa! Fantastiskt att från den 29/5-08´as plus på stickan till dagens lilla tjej där inne i sovrummet..Jag vet hur glada vi var, hur jag kände att detta blir ett småsyskon det blir inget missfall. Jag ville så gärna att det skulle få vara så och så blev det. Där i maj förra året, så var jag bara så evigt tacksam för ett plus, jag kunde i min vildaste fantasi inte föreställa mig den sköna unge som förgyller vår vardag idag. Verkligheten har på alla sätt överträffat fantasin.

Idag var vi på föräldrarkurs och dagens tema var psykologprat. Jag var tyst hela tiden. Stämde inte jakande in i ett enda samtalsämne. Sömn är ju inga problem, inte heller matning på natten eller gråt eller annat. Klart att hon gnäller som alla andra barn, men för mig är det en röst, hennes röst för att tala om någonting för mig. Gråt är hunger eller trötthet. Sedan kan hon grymta och skrika till i frustration över att leksakerna inte gör som hon vill. Men problem det är det inte. Jag har heller inget behov av att tala om för dem att hon sover från kl nio-tio till sju på morgonen, för jag förstår att det verkar vara nästan ett undantag..Här kan jag skryta hur mycket jag vill;) Hon är fantastiskt lätt att ha och göra med, hon är glad och rolig och vi är bästa kompisar. Gud vad jag älskar henne. Jag är så stolt över att få vara hennes mamma! Visst kommer jag ihåg den jobbigare första tiden, när allt var nytt, när vi höll på att lära känna varandra. När jag grät pga smärtan i brösten vid amning. När jag grät för att jag kände mig otillräcklig för att amningen inte gick på räls. Visst kommer jag ihåg den allra första tidens sömnbrist och de mörka ringarna under ögonen. Men att det var ett problem. Nej aldrig. Förvirring. Nytt. Sorg över Dylan. Men problem aldrig.

Någon berättade om sin blues. Någon annan höll med och fyllde i med att hon kände att hennes kropp inte var hennes egen längre, utan en mjölkmaskin. En annan frågade om gränssättning, när de förstod ordet nej. De hade låtit sitt barn smaka på mat vid bordet, men när förstod hon nej, för de ville ju inte ha en tiggande hund vid matbordet..psykologen såg lite förvirrad ut och visste nog inte hur hon skulle svara. Tiggande hund...ähh hur menar du nu. Man säger ju att man får de barn man förtjänar, det tror jag inte, man får de barn man uppfostrar..Jag kände aldrig att det fanns något för mig att tillägga. Nej jag känner mig inte övertagen. Nej jag känner mig inte som en mjölkmaskin. Nej jag fick inte babyblues pga allt det nya. Jag fick babylostbluesnowthatnewbabyfinallyarrivedblues. Nej jag bryr mig inte om förrvirringen, jag var betydligt mer förrvirrad över att jag var tvugnen att lägga mitt första barn i en kista. Jag älskar att låna ut min kropp till min dotter, för min son kunde inte låna den. Nej jag är inte förstagångsförälder, detta är mitt andra barn..Men jag var tyst. Ville inte stå ut. Ville inte lägga sordi på. Jag ville bara lyssna. Jag förstår allt de säger. Jag känner igen en del. Men det är inget problem, det är bara ett perspektiv...

Nej nu är det hög tid att skriva avtal! Först bara en liten bildkavalkad på vår gullunge.

Resans början 080529

Vid jul, en månad kvar..

Äntligen! Knappt en dag gammal

Nu! Mamma och Guila!

LYCKA!

Kvällning skulle det stå..

2009-05-29T22:53:00.003+02:00

i gårdagen inlägg, men jag blev avbruten av man och barn och då blev det bara K kvar;)

Jag blir ofta avbruten nu för tiden. Mitt i en handling eller en tanke. Det blir mer hackat än malet och mycket oavslutat. Små lösa ändar här och där som väntar på avslut. En del dammtussar på fler ställen än vanligt och inköpslistor som man aldrig lyckas komma ihåg när man väl kommer till affären. Lite lagom kaos. Men kul kaos. Babykaos helt enkelt! Att en sådan liten människa kan skapa så mycket "oordning" i ett annat ganska väloljat maskineri;) Vårt liv har väl alltid varit lite kaooartat, lite kasta sig i den djupa delen av poolen utan att veta om vi kan simma..jag känner att jag ändå simmar ganska bra nu. Jag har inte drunknat ännu! De första veckorna simmade jag nog mest runt i cirklar, eller det kändes nog mer som om jag simmade över Atlanten nonstop i skitkallt vatten..men nu är det varmt och gott;) Jag kan fortfarande bli lite stressad av babykaoset. Vissa gnälliga små ljud triggar saker inom mig, det blir liksom, OK hon är hungrig, tillfredställ NU! :D Fast det är inte ens mat hon vill ha, hon är bara sur på leksakerna hon inte kan få nåt riktigt grepp om..Hon är underbart tempramentsfull och rolig. Det kan hända att hon ser ut som mig, men det är defintivt pappas otålighet som syns i hennes vackra mörkblå ögon. eller ja jag skall väl inte skylla all otålighet på honom, själv får jag eksem så fort jag tänker på en kö..

I vilket fall som helst så älskar jag varje minut med henne. Hon är min största kärlek. En annan sorts kärlek än den till min man. Detta är helt nytt. En kärlek blandad med förundran. En känsla som innefattar mer än kärlek. Där finns ansvaret, beskyddandet, vården, och nyupptäckta sidor hos mig själv. Att få vara mamma på riktigt, på allvar, till ett levande barn är otroligt fantastiskt underbart. Jag lär känna henne varje dag och varje dag lär jag känna mig själv. Mitt tålamod, mina begränsningar, vad jag vill jobba på, vad jag vill lära mig, vad jag vill göra och vad jag inte vill göra. En stor inlärningskurva som jag försöker ta med ro. Jag försöker tänka att vara mamma och pappa är det mest naturliga och grundläggande i världen, sedan skall man bara lägga till lite grejer. Kärlek och omsorg känns viktigast. Sedan kommer nog tanken om att barnen bara är oss till låns. Att de är egna små individer med egna viljor. Jag vill främja hennes bäst jag kan. Jag skall verkligen anstränga mig att inte stå i vägen med mina åsikter. Jag tror inte att det blir så lätt alla gånger;) Men jag skall göra mitt bästa. Att min man tänker samma har jag ingen tvekan om. Han kommer bara förundrat sitta och lyssna på hennes prat. Jag ser fram emot att se deras relation växa fram. När de kommunicerar, kanske spelar instrument tillsammans, eller bara tokleker så de blir alldeles svettiga och uppskruvade;) Det är en av många saker jag längtar efter..

Att vara mamma på det andra sättet, till ett barn som inte lever, gör ont. Mycket ont. Så mycket tomhet, så mycket längtan efter saker som inte kommer hända..Jag vet det. Jag vet det mer nu..Det gör mig sorgsen. Jag förstår att en del av mig alltid kommer vara lite sorgsen. Det är ju så han finns. Stor kärlek, enorm saknad och sedan sorgen för allt som inte fick bli..Vår lille kille. Guilas storebror som bara får fortsätta finnas i tanken och hjärtat..Varför?

Den 10 maj träffade jag mitt kusinbarn sist, då trodde jag att det bara var timmar kanske dagar kvar..men han är stark vår superhjälte, kanske för stark..Nu pratar de om hospis och det kanske kan vara bra. Då kan min kusin få lite närmare hem också. Varför?! Vill jag skrika igen..varför?! Min kusin låter så trött. Hon är trött. Vi har mest haft smskontakt och hon har inte orkat svara på dem, men jag fortsätter att skicka dem och bilder på Guila. Idag ringde jag henne, det var skönt att höra hennes röst, fast den var ledsen och trött. Nästa vecka ska vi hälsa på dem igen. Det är svårt. Jag är rädd för att göra fel. Säga fel. Vara fel.. Trots allt vi gått igenom tycker jag att det är lite svårt. Fast jag vet att det rätta är att bara vara där..det är bara svårt att veta hur ibland. Speciellt till starka kvinnor..på samma sätt som jag tror att det har varit svårt för mina nära att vara där för mig ibland..

Kvällning har övergått till natt. Jag mår illa av alla M&M´s jag proppat i mig och jag ska slötitta på TV en stund innan John Blund. Guila somnade lite innan tio och sussar gott. M är med vänner och jag har min tid. Just nu sjunger Christer Björkman på TV. Han sjunger hellre än bra,,jag måste byta kanal innan jag får eksem i öronen också. Det har jag föresten haft på riktigt en gång och jäklar vad ont det gjorde;)

Nej, nu ska jag slänga M&M´sen i skräpet (ta mig en coca cola float istället..;) tänka på Guila och kärleken. På M och kärleken och på Dylan och vår speciella stora kärlek.

Ett nytt liv. En följeslagare och ett litet liv som inte fick bli. Så är mitt liv. Jag älskar det med allt sitt innehåll. För det är mitt. För jag valde att leva det fullt ut för så många år sedan och jag tänker inte sluta med det, aldrig.

K

2009-05-28T19:32:00.001+02:00

Dagen är snart slut

2009-05-23T23:42:00.002+02:00

En dag fylld med massa känslor. Dagen började i långsamt mak, då Guila nu verkar ha lagt till två timmars sovtid, ska de sova 11 timmar? Dylan fanns i mina tankar och vi tände två små ljus i hans födelsedagskruka. Sedan gjorde vi oss i ordning för att hälsa på honom och för att sedan åka på namngivnings-och bröllopsfest. Den lille prinsen vars dag det var, har också en bror i himlen, så dagen skulle bli känslosam det visste jag.

Efter palsternacksmakis och kalasklädespåklädning, så gav vi oss iväg. Guila somnade förnöjt i bilen, helt ovetandes om hennes mammas tårar och brutna röst som sjöng sov du lilla videung till barncdn som nu sitter i bilstereon. Väl framme vid graven satte jag en sovande Guila i sin bilstol bredvid Dylan, satte blombuketten som kom från M´s föräldrar och tände ett ljus. Hjärtat blev alldeles varmt när jag såg blommorna och ett tänt ljus från en god vän, tillika änglamamma. Så fint att andra tänker på vår kille också. Jag har fått flera meddelanden, kort och bevis på att han finns i andras tankar också. Jag blir så varm i hjärtat och mitt mammahjärta brister av kärlek och stolthet över vår pojke som rört så många andras hjärtan också.

Namngivningsfesten var fantastiskt fin och känslosam. När ljuset tändes för deras förlorade son, så rann tårarna så klart. Guila är dock helt fantastisk på att få mig att tänka på annat, på henne. Hon blev hungrig där på verandan i solen, så det var bara att sätta sig i skuggan och mata lite. Hon påminner mig ständigt om livet, mina tankar kan inte vandra några längre stunder. Som mamman sa lite senare på kvällen, det är skönt att dagarna upptas av liv nu och inte död. Så sant. Så fint ändå att dagar som dessa att man kan binda samman de båda i en vacker cermoni av kärlek.

Så underbart att omgärdas av så mycket kärlek och välvilja. Det var flera änglaföräldrar där och det är en ynnest att få umgås med dem. Vackra människor som är generösa med sin kärlek och ödmjuka inför livets krumbuktande och förstår att livet inte alltid blir som planerat. Känner mig alltid så avslappnad i deras sällskap. Det behövs inte massa ord, utan det är som det är bara. skönt!

Så lille Dylan idag har du varit i mina tankar hela dagen. Så skönt att få ha en Dylandag, det var ett tag sedan nu..Så fint att få dela en dag av kärlek och glädje med andra som förstår och att det samtidigt fanns plats för våra förlorade små. Skulle vilja säga tack. Tack livet! Tack alla som tänkt på vår pojke idag och tack för alla meddelanden, det värmer våra hjärtan som är fyllda med både saknad och kärlek idag.

2 år..

2009-05-22T23:47:00.002+02:00

Imorgon är det två år sedan Dylan kom. Två år sedan jag höll hans lilla varma kropp i min famn. Två år sedan jag önskade av hela mitt hjärta att han skulle öppna sina små ögon..På något sätt väntar jag fortfarande på det.

Jag borde vara i full färd med att fixa inför hans födelsedagskalas, istället planerar jag morgondagens besök vid graven. Hans plats. Där hans lilla gravsten visar att han funnits en kort stund. Stenen har ett datum. Endast ett datum. Födelse och död. Kan det bli mer fel än så?!

Jag berättade för min goda vän härom dagen att jag kände mig så nedstämd, att jag hade nära till tårar hela tiden och att jag inte riktigt förstod varför. Jo det vet du sa hon. Det är för att det är nära nu. Så sant. Min kropp kommer ihåg. Den sörjer i tystnad. Inte ens jag själv förstod. Vackert på något sätt. Som om Dylan kom lite närmare plötsligt. Min kropp minns hans födelse och påminner mig om den. Nu ser jag inte vad jag skriver längre, tårarna gör det svårt att se och klumpen i halsen gör riktigt ont.

Tur att Guila finns. Så fint att hon och jag tillsammans kan besöka hennes storebror imorgon. Så underbart att han liksom finns lite i henne. Jag tror det. De är så lika. Hennes lilla kropp som påminner om hans. Hennes sovande ansikte som är en kopia av hans. Hon fick bli allt han inte fick och störst av det är levande. Hennes små ögon som tittade på mig direkt när hon kom ut. Så vaken, så närhetssökande, så liten och fin. Hon påminner om allt som inte fick bli och allt som kommer att bli istället. Hon tröstar mig på ett sätt som ingen annan kan. Hon får två barns kärlek och pussar. Hon är vår lilla stjärna. Hennes sitter på himlen. Han vakar över henne. Honom älskar vi. Han är vår första kärlek. Alltid först..

Lilla pojke. Älskade son. Du finaste bland änglar. Känn min kärlek. Du är inte ensam för du är alltid omgärdad av den. Den är så stark att den lyfter dig till himlen. Den så varm så du kan aldrig frysa. Den är så sann att den aldrig kan ta slut. Du lilla människa som förändrat allt i min värld. All väntan och längtan finns kvar i mitt bröst. Dina rörelser inom mig är så jag känner dig. Vårt band som jag håller så kärt. Jag kommer alltid att minnas dem. Både med sorg och med glädje, men allra mest med kärlek. För du har lärt mig att den är störst. Den skall alltid komma först så följer allt annat. Hur mycket kamp livet än erbjuder så spelar det ingen roll jämfört med vår kamp för dig. Du har visat oss vägen till kärlek. Du har visat oss vägen till liv, även om det inte fick bli ditt eget..

Vi älskar dig. För alltid och för evigt.

Idag är det mörkt igen..

2009-05-10T08:26:00.002+02:00

Känner hur det har börjat jaga mig igen, mörkret. Man blir aldrig riktigt fri från dess omslutande kvävande kraft. Jag försörsöker så gott jag kan att inte låtsas om det, men det ligger där och lurar likt förbannat. Mer än en vecka, men mindre än en månad har han kvar min lille superhjälte. Tiden är för kort och mörkret alldeles för stort.

Vi ska träffa honom idag. Guila ska lindra hans smärta en stund i eftermiddag, hon är bättre än morfin på det, i alla fall en stund..

Försöker leva i nuet. Försöker se vårt stora ljus i Guila. Hennes ljus är så starkt att hon på egen hand lyckas putta undan mörkret en bit. Vilken tur att hon finns vår prinsessa. Ett ljus som för lysa för oss alla nu. Hon vårt hopp, som nu även blir andras lindring. Sin gudmors lindring..

Idag är en busy dag. Först lokalvisning på jobbet, sedan några timmar i andra änglaföräldrars umgänge på det öppna huset idag. Sedan ska vi till J och jag behöver nog hela dan för att stålsätta mig.

Guila sitter i sin babysitter och skojar med sin pappa just nu, hon har hittat sin röst och använder det rätt bra;) Som sagt vilken tur att hon finns vår lilla pärla.

Dop

2009-05-04T22:30:00.003+02:00

Här är hon! Nydöpt! Söndagen den 3 maj kl 14 var det så dags för dopet. Ett par dagars planerande, fixande, trixande, klippande och klistrande kulminerade i en superfindag. En dag fylld av känslor och tankar som ofta vandrade till Dylan. Så klart. Vår lilla tjej var så duktig. Inte en tår. Inte ett pip under dopakten! Bara ett leende till prästen när han vände sig mot henne. Aha tänkte Guila, en man med mörk djup röst som jag gillar, kanske vill han leka med mig? Hmm han vill bada mig! Det gillar jag ju med. Va bara bada håret, resten då?!

Jösses vad stolta vi var och är över vår underbara dotter! Helt oberörd av stundens allvar. Bara sig själv. En liten tjej som nyfiket tar in sin omvärld och delar med sig av allt roligt som händer hos henne, genom att spricka upp i leenden till alla som vill prata med henne en stund. Hjälp vad svårt det var att inte bara böla högt. Fick koncentrera mig mycket på Guila och hennes underbara uppenbarelse, för att inte tänka på en annan cermoni för snart två år sedan..

Sedan när prästen vände sig mot min kusin, Guilas gudmor och frågade vad fadderskapet innebar för henne, så fick jag verkligen hålla mig från att inte bryta ihop. Hennes svar var: Jaa, Guila blir mitt andra barn då min son är väldigt sjuk och inte kommer vara med oss så mycket längre, så jag kommer behandla Guila som mitt eget..Tror inte prästen väntade sig det svaret riktigt..han sa något om att hon kanske kunde köta Guila sin första bibel eller nåt..

Guila somnade under dopakten i sin gudmors armar. Somnade!;) Hon är verkligen för härlig. Nej nu är jag trött, jag gillar min gudmor så jag passar på att vila lite;)

Prästen avslutade med att säga att sorg och glädje verkligen går hand i hand, men att detta var Guilas dag. Och visst har han rätt i det! Men det är lika mycket Dylans dag och Jesper dag och min pappas dag. Människor vi älskar som inte kunde var med. De är en del av oss och Guila. Att vi saknar dem en dag som denna är ju för att vi älskar dem så mycket och att vi älskar Guila så mycket att vi önskar oss dem alla där. För hennes skull och för vår, så håller vi minnet ljust och levande.

Jag tror att vår familjs historia nog kan bli för mycket verklighet även för en präst..Att ett behov att belysa det ljusa så mycket för att de tror att saknaden skulle kunna överskugga glädjen. Men så är det ju inte, tvärtom, sorgen och saknaden förstärker glädjen. Att ha förlorat det största gör kärleken mer skör men samtidigt starkare än allt. Varenda minut blir ju livsbejakande då varje känsla blir mer kännbar, mer verklig. Vi trivs på något oförklarligt sätt i vår verklighet, där glädjen verkligen går sida vid sida med sorgen. De tar varandra i handen och skalar av allt onödigt, tillsammans tar de udden av det triviala och får oss att fokusera på det viktiga. Kärleken. Det blir extra starkt en dag som igår. Dagar som inehåller så mycket kärlek och ljus. Samtidigt så mycket saknad..Det är så det är. Det har vi accepterat. Så kommer det alltid att vara. Sorg och glädje kommer alltid vara sammantvinnande till vårt sista andetag här på jorden.

Vår vän framförde Guilas sång med sådan känsla att håren ställde sig upp på kroppen. En egen sång! little missy Jones heter den. Han är fantastisk!! Jag saknar ord..

Och alla vänner och släkringar sedan..att stå där framme, fylld av stolthet, kärlek och en miljon andra känslor och se ut över bänkrader med tårögda människor med lika många tankar som oss, det värmer så.

Så mycket genomtänkta ord och presenter gjorde mig helt stum och jag behöver nog ett par dagar att hämta mig och hitta mina ord igen.

Runt Guilas hals hängde ett silversmycke, en liten skyddsängel. En vacker födelsepresent från en annan änglamamma. Ett smycke som symboliserar Dylan, kärlek och välvilja. Ett smycke som det skulle vara otänkbart att inte ha på Guila en dag som igår. Vår dotter. Vår framtid. En del av det stora hela. Resultatet av längtan. En egen liten person fast med bitar av oss alla..

"Du vet väl om att du är värdefull

Att du är viktig här och nu

Att du är älskad för din egen skull

För ingen annan är som du"

väntan...

2009-04-28T22:49:00.005+02:00

Konstigt..var man än befinner sig i livet så väntar man på något. Något nytt, något slut, någonting bättre, något annat än det man har. När man får det man önskar, så flyttar man målstolpen lite längre fram och sedan lite längre fram igen. En ständig väntan. Det är väl det som är livet antar jag? Som John Lennon mycket klokt skrev i låten Beautiful Boy, till sin son Sean, Life is what happens to you While you're busy making other plans. Så rätt. Medan vi väntar så pågår allt. Allt liv som springer förbi en utan att man riktigt är med. Det är ju det där med att leva i nuet..glömmer oftast att göra det.

Ibland slår det mig likt en bautasten rakt i ansiktet, att hallå!! Vad håller du på med??!! Vad väntar du på? Njut av det du har. Det bästa du har. Henne. Hon är här och nu. Allt annat bleknar ju i jämförelse. Allt annat är trivialt. Din väntan är slut. Träd ut ur ditt vakum. Det är inte tätt längre, luften har börjat pysa in i påsen. Hon är här. Din väntans slut och din längtans innersta sanning. Det är sant! Hon är mitt allt. Större än något annat. Mer, väldigt mycket mer än jag någonsin ens vågat drömma om!

Fast nu vill man ju så mycket för hennes skull;) En ny väntans tid på något sätt. Att jobba mer för en tryggare framtid för henne. Funderar mycket på det nu. Med förväntan ser jag framåt och är så spänd och nyfiken på hur hon ska bli, vem hon skall utvecklas till? Vad hennes mål och drömmar är? Om hon blir musiker, poet, målare, banktjänsteman eller punkare? Det finns så mycket att undersöka där framme, där bortom horisonten att jag inte har ro att bara leva här och nu . Jag vill skutta fram och tilbaka och veta mer om allt;)

Just nu pågår planering inför söndagens dop. Präst, mat, kyrka, gäster, program, musik, och en massa annat. Väntan på söndag. Känner mig nästan lite nervös..pust och så var det ju det där med mannen också. Han som väntar på bättre väder och att det ska vara OK att gå till kyrkan i jeans och sneakers..Han är helt allergisk mot kostymer, skor och att sälla sig till massan. Mr tvärtom och bakochfram..men det är väl därför vi är gifta antar jag;) Men ibland undrar jag hur det gick till..

Ovannämnda sång skall i alla fall spelas på söndag, fast omskriven till Beautiful Girl. Ser fram emot att få lyssna på den framförd av vår musicerande fina vän. Än mer ser jag fram emot att lyssna på den sång han har skrivit till Guila. Inte illa för en liten tjej att ha en egen låt! Så innerligt tacksam. Dylan fick ju en egen han också..så det är som det ska på nåt sätt.

En annan väntan är jag rädd för. Den väntan som innebär ett slut. Slut på ett barns liv. Mitt fina kusinbarn som bara blir sämre och sämre. I bilen på väg hem från dem i söndags så grät jag i bilen och jag fick samma känslor som efter Dylan. Att jag ville fly. Bara få köra planlöst omkring. Att bara köra tills vägen tar slut, till Timbuktu och tillbaks och sedan dit igen..Bara bort. I rörelse. Inte stanna, bara köra, springa, allt annat än att var stilla. Fick sansa mig lite. Titta på sovande gullunge brevid mig och ta hennes varma lilla hand i min. Tysta tårar. Väntan. Hennes hand tröstar så bra. Hennes leende suddar bort tid och rum. Att köra hem igen blev helt OK.

Idag så fick Guila sina första vaccinationssprutor. Såg väl inte riktigt fram emot det, men det måste ju göras. Lilla stumpan klarade det så bra! Första sprutan inte ett ljud. Efter andra sprutan blev hon riktigt ledsen, liksom lite överumplad av att det gjorde ont. Hon satt i mitt knä, med små nålstick i hennes goa tjocka små lår. Men både jag och hon tog det ganska lugnt. Kramar och pussar och tårtorkning, sedan fick faktiskt den nålstickande BVCtanten ett leende ändå. Helt otroligt! Ungen ler efter det där..Vad kommer hon inte klara här i livet? Ingenting. Hon har redan en sådan inneboende kraft och ljus. Hoppas att det bara får växa och frodas. Kärlek har hon i alla fall, massor av kärlek.

Och vi får verkligen massor tillbaks! Vilken tur vi har haft. Att hon kom. Att hon är vår dotter. Att hon bor med oss! Vilken jäkla tur vi har. Vad har vi gjort för att förtjäna detta. Jo det var ju det..Dylan..

Konstigt livet. Där det bara fanns frågor förr, så finns där nu någon form av svar ändå..Är det priset för väntan? Är det resultatet av vakum?

Det bästa jag vet

2009-04-15T22:21:00.004+02:00

Det bästa jag vet är att titta på Guila när hon precis däckat efter maten på amingskudden. Då ligger hon där, först lite grimaserande och närmast drogad av mjölken, sedan totalt avslappnad och det lilla ansiktet är helt slätt och så fint. Ibland rycker det till plötsligt i ena mungipan och i nästa sekund spricker det sovande lilla ansiktet upp i ett leende. Hon ler i sömnen min unge. Ibland går mungiporna nedåt också och då undrar jag alltid vad hon drömmer för tråkigt då..

När jag sitter så där och beundrar henne, så fylls hela kroppen av värme, det gör nästan ont i hjärtat som svämmar över av kärlek. Varje gång fylls huvudet av en tanke, "vad har jag gjort för att förtjäna något så underbart?" Alltid svarar jag själv, förlorat en son..

Det blir så tydligt då vad jag saknar. Att han också borde ha fått ligga där på kudden, ihopkurad som en liten hamster och grimasera förnöjt och fäkta med en liten arm. Tacksamheten vet inga gränser när jag tänker på Guila. När jag får bära hennes lilla varma kropp så nära min. När jag pussar hennes lilla pussmun. När hennes små pustar av varm luft når min kind. Då är tacksamheten överväldigande, då är lyckan utan tvivel, den är helt ofelbar och inget annat betyder någonting. Tänk att hon är vår, säger jag till min man, tänk att hon bor här med oss, vår dotter, kan du fatta det?! Han brukar le då och säga, jag vet! Ofattbart..fortfarande nästan lite overkligt att det var henne som jag oroade mig över när hon låg i magen, för inte så länge sedan och nu är hon här. En del av vårt liv. En del av vår vardag. Fast just nu är det sällan vardag;) I alla fall inte vardagens normala betydelse av igenkänning, normalt och lite tråkigt. Det är aldrig tråkigt nu, inte en enda dag är tråkig. Varje dag är det något nytt som händer. Speciellt i Guilas värld, där är det mycket nytt. För tillfället är det att hon har hittat sina små händer och de åker ofta in i munnen, när hon prickar rätt, speciellt när hon är hungrig så suger hon förtvivlat på dem;)

Hon kan klämma och krama på Molly, hennes mjuka tygkanin. Molly hjälper henne att sova, förutom när hon försöker äta på Molly också;) Det brukar till slut resultera i missnöje då Molly inte har någon mjölk. En ihållande förändring är leendet. Och vilket leende sedan. Totalt avväpnande och underbart. Hon visar en helt tandlös mun och till och med de små ögonen skrattar och tindrar. Hon ler hela tiden, eller jag nästan hela tiden;) När hon vaknar, när pappa kommer hem (vilket uppskattas av pappa), när hon har ätit som tack för maten, när någon pratar med henne, hon flörtar med alla. Sedan "pratar" hon en hel del också. Hon formar sina små läppar och säger något som liknar å, sedan är det en del ah och gha också. Så mysigt och jag blir lika exalterad som henne och vi kan sitta och prata med varandra länge. Något som är så roligt att det inte är riktigt klokt, är att stå upp i mammas knä. Ögonen blir stora som tefat, armana spänns utmed sidorna och benen är verkligen raka som pinnar. Sedan "står "hon så där och svajar helt exalterat! Tänk att allt är nytt för henne. I hennes värld är en lampa ett slott, en napp himmelriket och en klapp på pannan en ljum sommarvind..

Det bästa jag vet är att vara mamma till Guila. Det är det bästa jag någonsin har vetat.

OK, lite mer sömn, lite mindre kiv med trött make, lite fler frukostar, lite mer organisation hade väl inte skadat. Men vem bryr sig när man håller en liten minihand i sin. Vem bryr sig när man pussar en varm och mjuk liten kind. Vem bryr sig när man lyckas trösta sitt trötta lilla barn. Vem bryr sig när man är det trötta barnets trygga famn och när det trygga barnet somnar sött i ens armar. Det bästa jag vet är just det. Min lilla familj. Make, hon och han, fast honom måste jag alltid sakna. Henne kan jag krama när saknaden gör ont och då gör det lite mindre ont..

En liten klump i halsen..

2009-04-12T22:13:00.003+02:00

Känns lite mycket idag. Ovänner med svärföräldrarna, vilket bidrar till den största klumpen så klart..sedan är det mitt kusinbarn så klart, men den klumpen är ju ren och skär sorg inför vad som håller på att hända. Sedan känner jag mig lite nedstämd för att det hela tiden blir fler änglaföräldrar och efter kontakt med nydrabbade så blir jag ledsen då jag vet vilken avgrund de befinner sig i och jag önskar att jag kunde ta bort det för dem.

Svärföräldrarna..ibland önskar jag att man bara kunde stänga av dem, låtsas som om de inte fanns, men de är ju familj, släkt, blodsband, men i detta fall är vatten tjockare än blod..

Tur att Guila finns!! Hon är verkligen solskenet i vårt liv, när jag tittar på henne, när jag tar in att hon är här, så försvinner svärföräldrarna, bokslutet, deklarationer och annat. Hon är så duktig nu, sover åtta timmar timmar, alltså hela natten! Vad har vi gjort för att förtjäna en sån go unge?! Hon äter bra och växer bra. Hon vaknar med ett leende på den lilla pussmunnen och verkligen leker med oss och sina leksaker nu. Helt otroligt så fort det går och så stor hon har blivit vår dotter, vårt allt.

Ikväll har hon varit lite ledsen, kräkig och övertrött, men så fort klockan blir tio, så är det godnatt. Då sover hon för natten, eller hon har gjort det ett par nätter i rad nu och jag börjar vänja mig vid rutinen;) Gud vad vi älskar henne vår vackra lilla tjej. Tänk att hon har ändrat så mycket på så kort tid. Hon gör livet inte bara värt att leva, men vackert också. Helt otroligt!

Mina älsklingar

Känslor och musik

2009-04-04T06:14:00.003+02:00

Sitter här med Guila på amingskudden, dagens första amning är nästan avklarad. Hon har skapat sig en liten rutin och första amningen är nästan alltid runt sex nu, vare sig hon somnar vid halv elva eller tolv. Hon låter dock alltid vid tre fortfarande, men somnar direkt om, det är bara jag som sover väldigt lätt efter det, men jag lär mig väl också småningom;)

Jag brukar surfa lite vid amning och just nu surfas det efter musikförslag till dopet i maj (psalmförslag mottages gärna). Efter att bara ha läst titeln på vissa låter så sitter jag här och bölar. Allt påminner mig om Dylan på något sätt. Dopet vi inte fick ha, musiken som inte fick spelas då och musiken som spelades. Musik och text är så starkt känsloframkallande för mig. Efter att Dylan gick bort tog det tre veckor (förutom musiken som spelades på begravingen..) innan jag aktivt satt och lyssnade på musik. Var så rädd för vad låtarna kunde frambringa hos mig. Vi satt på balkongen, med ipoden, en flaska vin (som blev fler..) ett paket cigg och liksom förberedde oss. Kvällssolen lyste men värmde liksom inte som förr. Jag kommer inte ihåg vilken låt vi satte på först, men jag kommer ihåg dess helande kraft. Hur skönt det var att sjunga med där på balkongen och låta tårarna blöta ner mitt ansikte. Det blev "Your song" med Elton John, en låt som jag förknippar mycket med pappa, det blev simon and garfunkel, beatles och massa annat. Men mycket låtar med så där halvsorglig text;) Sedan kom eldprovet, skulle jag kunna lyssna till Lisa Ekdal igen, musik som var så förknippad med graviditeten för mig. Hennes fina visor om kärlek, styrka och hopp hade blivit som ett anthem för mig när jag satt på jobbet och sjöng med för full hals. Det gick att lyssna och låtarna fick igen ny mening. Så är det med musiken ju, man kan lyssna på samma låt i olika sinnesstämmnig och de får ny innebörd..

Kvällen fortsatte i musikens tecken och efter mer vin och fler cigg blev det både Depeche Mode, Eurythmics, Happy Mondays, Smog och annat blandat. Musiken fick bli vardag igen. Skönt.

Vi har en god vän som spelade och sjöng på Dylans begravning. Han skrev en egen låt till vår lille prins och det var så vackert och han sjöng med en sådan inlevelse att han för alltid har en plats i mitt hjärta. Så fint och starkt att ens kunna sjunga på ett barns begravning, speciellt för ett barn vars förädrar man känner och i synnerhet om låtens ord är skrivna enkom för det barnet. Så vackert. Han skall sjunga på Guilas dop nu också och jag blev så glad att han ville det. Det liksom knyter ihop våra barns cermonier och Dylan får vara mer närvarande på något sätt. Jag vill bara försöka välja musik som får en att känna glädje och hopp också, att det får bli Guilas dag och en glädjens dag. Men jag inser och kapitulerar inför det faktum att det kommer göra ont och att dagen kommer att färgas av det dop vi inte fick ha..men det är OK! Så är vårt liv nu och att försöka göra det till något annat är inte sant, äkta eller riktigt. En del av sorgen är att glädjen följer den, att lyckan kan lysa mot en igen och att livet får bli vacker igen. Såsom det är nu sedan Guila gjorde entré i världen. Livet är riktigt vackert igen, men kanske är det så vackert, extra vackert för att vi vet hur livet ser ut när man står på klippavsatsen och balanserar...Jag känner starkt att jag tar in glädjen mer, på ett annat sätt nu. När vårsolen har tittat fram som den har gjort de sista dagarna har gjort mig så där gråtmilt glad. Att få putta barnvagn i solen i parken tillsammans med andra mammor, som förstår, det är en fantastisk upplevelse och det riktigt spritter till i hjärtat när jag går där och får vara delaktig i det fina!

Alla de här känslorna får plats i min kropp, sida vid sida med sorgen och saknaden. Känslan av att man inte tar någonting för givet har nog gjort i alla fall mig lite mer lyhörd för även lyckan.

Som sagt musik har en enorm effekt på mig och får mig alltid att tänka lite extra och känna efter lite till, så jag ska surfa en stund till i min lilla tankebubbla i jakt på fin dopmusik. Musik som får knyta ihop det förflutna med nuet och framtiden. En stund för mig själv så här på morgonkvisten när fåglarna håller på att vakna till liv utanför i takt med ljuset, till melodin av min snarkande man och dotter;) (jag la henne precis i sin säng för det är inte klokt hur trött man kan bli av att äta..)

Vi skall hälsa på vår vän musikern med sambo och nyfödd son idag. Det ska bli kul! Vi har följts åt lite i vår barnkamp fast på olika sätt, men båda med ett lyckligare "slut" nu. Fantastiskt men lite konstigt..och jag vill gärna ha lite musikförlag i huvudet när vi träffas.

Så var det det där med tiden..

2009-04-01T00:23:00.003+02:00

Den är ofta knapp och dagarna bara springer förbi. Guila växer och utvecklas i raketfart och nu är klockan 20 över ett igen och jag har inte lyckats gå och lägga mig ännu..vilket betyder att Guila redan har sovit i två timmar innan jag ens lyckats komma i säng...så även om hon sover till duktiga fem, så får jag ändå bara 4 timmars sömn.

Tid har aldrig varit min grej, att leva efter den, att passa den, att få den att räcka till. Ibland vill jag frysa den så jag kan spendera fler vakna koncentrerade minuter på vår tjej. Jag längtar efter henne när hon sover och varje morgon är som ett nytt hej! Det nya nu är att le när hon vaknar. Hur fantastiskt är inte det?! Min vackra dotter firar av ett leende det första hon gör när hon ser mig. Snacka om att ett modershjärta kan fullkomligt svämma över av kärlek och stolthet.

Jag hör att hon låter inne från sovrummet, men hon sover ändå gott, hon bara drömmer..tänk att de små också drömmer, jag kommer nog aldrig sluta att facineras av allt som händer. varje dag är det ny mark som bryts, en riktig upptäcksfärd tillsammans.

Skulle kunna skriva metervis om alla våra upplevelser hittills, men jag inser att jag måste springa i säng nu för att inte missa fler dyrbara minuter av sömn, för ack så dyrbara de är!

M är i stockholm denna veckan, så vi är allena, men vi lyckas som vanligt fylla dagarna av grejer att göra. På dan idag var vi hos mitt kusinbarn, som bara blir sämre och sämre. Jag vågar inte ens med ord beskriva hur det är med honom nu, det är bara för hemskt. Hans mamma, min fina, starka kusin ska i alla fall bli Guilas fadder. Vi kan inte tänka oss en bättre lämpad människa än henne! Varit lite orolig för att fråga henne nu, när hennes egen pojke är på väg ifrån oss, men hon blev glad och ville gärna blir fadder. känns bra. De hemmasnickrade dopinbjudningarnar är klara och på väg att skickas. Vad jag är överambitiös ibland, en helt galen tidsoptimist! Jag kan tillägga att det är de korten som har hållt mig vaken två nätter i rad, inte min goa tjej! Jag måste sluta med sånt där fix och grejs. Jobbmailen har smugit sig in på min dator nu också..ja ja, thats life.

Nej nu säng och tumhållning för att Guila har bestämt sig för sovmorgon imorgon;)

Förlossningen

2009-03-16T22:15:00.006+01:00

Sitter här och läser min förlossningsjournal och inser att mina minnesluckor är mer omfattande än jag trodde. Jag läser vissa stycken och anteckningar och undrar om jag alls var där själv?! Helt otroligt att jag inte kommer ihåg det för fem öre, inte ens när jag läser det så kommer jag ihåg det. Inget ja just det, så var det ju! Inte alls, det är verkligen helt blankt. Där ser man vad smärta kan göra med hjärnan..

3.20 De första anteckningarna börjar 3.20 då vi kom in för att jag hade hög feber och var orolig. De skrev in oss och tog tempen som visade 39,2 grader. CTG visar föröjd basalfrekvens, alltså lite höga hjärtljud..får paracetamol och ordineras vila i ett annat rum. M är med hela tiden.

6.15 ny CTG

7.49 ny BM (jättegullig tjej) Jag börjar få sammandragningar och är smärtpåverkad står det. Tempen visar 37.3, CTG normal. cervix centralt riktad, öppen 3 cm, glatta hinnor (vad det nu betyder?) Får mer paracetamol och hostmedicin.

8.30 2 Pamol ges (paracetamol tror jag..)

8.41 mer hostmedicin

9.30 Bedöming: CTG normalt. Föregående fosterdel huvud ovan b-ing. Cervix 50% utplånad, centralriktad, medium konsistens mm Bishopsscore 7 (tydligen ett sätt att "mäta" ó bedömma mognadsgrad inför ex igångsättning, högsta poäng är 10, så sju var ju bra) Amnioti utföres, rikligt med klart fostervatten rinner..

9.42 Läkaranteckning ( träffade henne innan hinnorna togs ovan, genom att sätta skalpelektrod, som inte fastnade..) Hon skriver att induktion godkänns trots feber

10.35 Förlossningsförlopp

Fosterljud 151

11.30 Infusion: Syntocinon 20ml/t kopplas, stående ordination

12.16 Smärtlindring: Lustgas/Syrgas 50/50

Så här långt är jag med och jag kommer ihåg BM bytet som sker snart. Jag vet att jag grät lite och inte ville att BM1 skulle bytas ut..

13.30 BManteckning: Övertag av ny BM och student. Pat har kraftig smärta vid värkar, trött. Önskar EDA. Andas lustgas. CTG ormal kurva.

14.10 EDA lägges

15.45 temp 38,6 2st Pamol

15.46 Dr K kontaktas temp 38.6 samt förhöjd basalfrekvens. !!! Min känsla var att det liksom smusslades och jag kände att jag inte riktigt fick all info, eller så kunde jag inte ta till mig den?

15.50 Läkarenteckning: Blir uppringd pga CTG med thakykardi (!!! betyder hjärtklappning!) Temp bedöms vara pga hennes viros. Ingen indikation för avbrytning i nuläget.

BManteckning: Syntocinondroppet avstängs pga thakykardi på CTG samt täta värkar med 2 min intervall. ...... Har ett svagt minne av detta.

16.15 Kvaddlar ges. ........VA?! inte en aning!! Min inställing till kvaddlar är att det inte är någon idé att bli åsamkas smärta för att kanske bli smärtlindrad, men jag har tydligen godkänt användandet?! Så ont som jag hade, så gick jag förmodligen med på allt..

16.45 Jour Dr tillkallas pga fortsatt thakykardi (hjärtklappning) på CTG-basalfrekvens 160, accelarationer, god variabilitet, inga decelerationer

16.57 Läkaranteckning: Forsatt thakyard kurva med bf runt 160spm, i övrigt normal CTG. Tidigare temp 38.6 pat känner sig febrig. Retraherat med huv vid spinae. Syntocinindropp pågpr 20 ml/t. Samtalar med pat. Uppget att hon kan hantera smärtan bra och att hon fortfarande har krafter kvar. Forsatt övervakning och dosökning av dropp om ej normal progress. Rosafärgat icke illaluktande fostervatten, inga misstankar om chorioamnionit.

VA!? Har jag pratat med en läkare här? Skulle jag ha sagt att jag hanterade smärtan bra då? I think not! Fast tydligen har jag ju varit i rummet och svarat på frågor..men det har jag absolut inget minne av alls, inte alls. Nästan läskigt.

18.30 Dr M kontaktas pga långsamt utdrivningskede. Dr gör IU ordinerar fortsatt höjning av dropp, skall komma tillbaks om 30 min för nytt ställningstagande.

Den här läkaren kommer jag ihåg och jag vet bestämt att jag trodde jag skulle dö vid den tidpunkten, jag var verkligen helt slut och på frågan om jag orkade mer, sa jag NEJ det gör jag inte, ni måste hjälpa mig! Jag vet att jag försökte ta tag i henne och hindra henne ifrån att gå..

19.00 Nytt ställningstagande av Dr M, utdrivningsskedet går fint framåt, ingen ny åtgärd vidtas.

19.20 Hon är här! Framstupa kronbjudning, en flicka med AS10-10-10.

19.22 lite mer dropp för att få ut placentan.

Lite fler anteckningar följer om kateter, mer paracetamol och hostmedicin + amning etc.

Wow! Pust och stön vad knepigt det kändes att läsa om hela förloppet igen. Speciellt de delar jag inte hade en aning om. Det förstärker dock min upplevelse om att det var väldigt jobbigt och smärtsamt. Min känsla av att allt inte stod 100% rätt till med hjärtljud etc var inte helt osann heller då..

Jag kommer ihåg den sista läkaren som kom in, för jag kommer ihåg att hon sa att ni får 20 min på er innan åtgärd som blir sugklocka eller snitt..Den halvtimman det blev, var nog den längsta i mitt liv!! Så glad att vi slapp det. Jaha det var det, nu är denna delen av mitt liv avslutat. Graviditeten tog slut och ett nytt kapitel har börjat, det med Guila i vårt liv. En ny oro har också tagit fart, men ändå (trots hemska förkylningar!) hanterbar.

Efter återbesöket på sjukhuset idag tänker jag osökt på nästa graviditet..Dr T tycker att det är en bra idé att inte vänta för länge och det känner jag med. M ringde precis från Stokholm och jag vet inte om det är för att han längtar så efter oss, men han pratade själv om nästa graviditet..hoppsan hejsan här går det undan;) Han pratade om att försöka igen vid jul...Vi får väl se. Just nu längtar jag efter sömn;)

Jag skall kasta mig i säng nu. Guila har redan sovit i 2 timmar och hon kan nog vakna snart för mer mat, men sedan sover hon förhoppningsvis ett par timmar igen. Ett par nätter har vi gått och lagt oss vid tolv och hon har sovit ända till sex! En riktig liten A-bebis;)

Gud att ens tänka tanken på syskon redan känns otroligt, men ändå naturligt. Jag vill dock ha så mycket tid med Guila som möjligt först, för att bara njuta och suga in hennes lilla vackra varelse. Vilken lycka, vilken välsignelse. Att få ge kärlek till sitt barn, så mycket, så efterlängtat, så stort. Ännu större är det när man känner den kärleken tillbaks! Vackert är vad det är.

En lång dag

2009-03-16T16:46:00.004+01:00

Klockan är redan kvart i fem! Vem är det som snor timmar från mig? Idag har det gått i ett. Mamma kom hit klockan tio för att passa Guila lite, medan jag körde M till flygplatsen. Oj vad jobbigt det var för M att resa ifrån oss idag..Jag packade ner fotografier i ramar på både Guila o Dylan så han har dem med sig i veckan i Stockholm.

Sedan bar det av till sjukhuset för återträff med barnmorskan och Dr T. Mamma följde med som lite barnvakt i fall jag skulle undersökas. Dr T var på gott humör och det var roligt att träffas utan mage, kommunikationen blev lite mer lättsam då;) Han tyckte vår pärla var jättegullig, så klart! Jag nämnde att jag fortfarande blöder och att det känts lite som mensvärk då och då. Han ville ta en titt. Det var lite grejs kvar där inne, så jag fick tabletter för att driva ut det. Sedan hittade han något som liknade cystor på livmoderstappen också..eller jag hoppas att det är ofarliga cystor, vill helst inte tänka på nåt annat just nu..fick en remiss till gyn och då ska vi göra cellprov också. Bara det slutar blöda snart. Han pratade om framtida graviditeter och sa att jag skulle ringa honom när det var dags igen, det känns tryggt! Han fick en liten presentpåse, med gott vin, blommor och kort. Han blev helt rörd och tackade och bockade. Han är bra.

Sedan var det dags för BM, som redan hade varit ute i väntrummet och kidnappat Guila en stund från mamma;) Hon är go B. Vi pratade och jag förklarade att jag inte skulle ha klarat denna graviditeten så bra utan hennes hjälp. Hon fick en presentpåse också, med blommor, Body Shop grejs, kort och foto på Guila. Hon kunde inte läsa färdigt kortet när jag var där, för hon blev tårögd. Nästan lite sorgligt att inte gå dit varje vecka, fast superskönt också.

Min gosiga lilla tjej sover lite i sin säng efter dagens utflykt, men hon vaknar nog snart för det känns i brösten att det borde vara matdags när som helst! Fattar inte hur stora de kan bli och hur mycket som bara sprutar ut?!

Träffade J, mitt kusinbarn i lördags och det var svårt att hålla tårarna borta. Hans ansikte var extremt svullet och han såg medtagen ut. En urinpåse hänger från en slang och från en annan hänger en apparat som han kan dosera sig själv med morfin när han behöver. Det behöver han oftare än maskinen vill ge honom..Han hade köpt en mjukis Heffaklump till Guila och jag blev så klart helt tårögd. Vi träffades hemma hos min moster som passade honom för dagen och hon fick då tillfälle att klämma lite på Guila också. Så underbart att Guila kan vara en sådan "tröstenapp" för dem. Hon är så snäll när hon sitter hos J, inte ett pip och till slut somnade hon bara och han bara njöt. Tror hon hjälpte bättre mot huvudvärken än något annat..

Nej nu hör hag något från sovrummet, så nu ska jag gå och plocka upp mitt lilla mirakel.

Föresten så fick jag min förlossningsjournal idag, det skall bli spännande att läsa vad som egentligen hände och när. Dr T sa att Guilas poäng vid födseln var perfekt, 10 varje gång! Mamma blev stolt som en tupp så klart;)

Massa nytt

2009-03-11T23:55:00.003+01:00

Det händer så mycket grejer i vår lilla värld att jag inte hinner skriva så mycket just nu..

Vi har varit en vecka i stockholm, som var mycket trevligt! Möten med goa människor och upplevelsen att få putta barnvagn i huvudstaden;) Guila har således gjort sin första resa! Flygresa dessutom! Hon var superduperduktig, inte ett enda litet gnäll. Vi var dock rätt stressade och nervösa, men helt i onödan. Hon fick sin bröstmjölk i en flaska sedan var hon glad, på hemvägen sov hon hela tiden;) Tack Baby Björn för jättebra sele som fick henne att känna sig trygg.

Vi har också hunnit med en förkylning, både Guila och jag. Min har gått ganska obermärkt förbi, men Guilas orsakade skrämselhicka och besök på barnakuten..En täppt näsa på små barn blir lätt till otäcka läten och det blir svårt att andas. Lite feber på det och mammas och pappas hjärta stannade nästan. På sjukhuset tog de oss på största allvar och hon fick behandling på stört! koksalt isprutat i näsan, adrenalininhalator som verkar slemlösande och en miljon prover togs. Vi var utmattade efter ca 12 timmar på sjukhuset, men lättade över att få veta att det bara var en förkylning och inget annat. Läskigt nog så klart! Vi fick i alla fall permission och den trevlige manlige sjukskötaren ringde hem till oss dagen efter och kollade läget, då det var mycket bättre blev vi utskrivna. Efter ågren allan, efter att ha släpat runt lillskruttan land och rike runt så hon blev sjuk, så har vi ordinerat oss husarrest hela veckan.

Det är mysigt att vara hemma och gosa tillsammans. Guila sover med oss i vår säng nu, för hon är lite extra närhetsberoende just nu. Jag älskar det (fast att man inte kan använda andningslarmet...) vi ligger näsa mot näsa och jag kan klappa och bara snusa så mycket jag vill. Hon älskar det. Hon har verkligen utvecklats supermycket. Hon greppar mitt hår med sina små händer, hon tittar mig förtroendefullt i ögonen när hon äter, hon lyfter nyfiket huvudet när hon ligger på mage och hon får spatt på de hängande leksakerna i babygymmet och slår till dem när hon viftar med både armar och ben. Hon har definetivt hittat sin röst också;) Hon kan skrika riktigt högt ibland och hon liksom gör små läten och pratar med oss.

Det är fantastiskt roligt att titta på henne när hon sover, hon grimaserar, låter och viftar med armarna. Ibland rycker underläppen till och ibland spricker ansiktet upp i ett underbart tandlöst leende. Hon är min tokiga lilla unge och hon har verkligen förändrat vår världsbild. Den är vackrare nu, större och mer rosaskimmrande;) Varje dag tittar jag på henne och säger att jag älskar dig, det tänker jag fortsätta med hela livet. Fortfarande kan jag brista ut i gråt över lyckan i att hon är här.

Något som däremot inte är så roligt är läget för mitt kusinbarn, han blir allt annat än bättre..vi skall hälsa på honom hemma hos dem imorgon eftermiddag. Känns jobbigt. Jag får bara stålsätta mig, men det är inte lätt när man ser hur fragil han är. Hans minne är extremt dåligt nu, han är yr och han har massa åkommor. Han är mer ledsen och påverkad av smärtan än någonsin tidigare och jag går sönder inombords när jag tänker på det. Och min kusin, jag hur hon smärtar det kan jag inte ens med ord beskriva.

Så mycket lycka och så mycket sorg som kan rymmas på samma plats, på samma gång, det är nästan märkligt..

Att vara stark som svag..

2009-02-24T23:15:00.002+01:00

Idag var min kusin med son här och hälsade på. Han hade tjatat hål i huvudet på sin mamma om Guila och han längtade så efter henne. Hur kan jag neka honom en stund med henne om det ger honom sådan glädje? Det går så klart inte och jag vill ju gärna träffa honom också.

Idag såg han verkligen dålig ut, kunde inte hålla ögonen öppna långa stunden. Han fick lägga sig på soffan till slut och när Guila var färdigmatad, så fick hon ligga bredvid honom. Då log han gott. Jag kan inte beskriva hur det skär i hjärtat på mig att se honom så där, det skär av lycka när jag ser hur glad Guila gör honom och det skär av smärta när jag vet hur sjuk han är..

Han sträcker ofta ut sin hand efter min kusins och när hon tittar på honom, ja det finns inga ord att beskriva vad jag ser i hennes ögon..

Han är så svag fysiskt, men så stark ändå. Han får mig att skämmas varje gång jag gnäller över något, han är, ja vad säger man, han är så stark fast han är så svag..

Det gör mig ont att han inte kommer kunna träffa Guila på ett litet tag. På torsdag kommer svärmor hit och på måndag åker vi förmodligen till stockholm. Jag får skicka bilder till dem varje dag.

Jag hoppas att det blir stockholm för mig o Guila på måndag tillsammans med M. Inte helt klart ännu, men jag tror det. Det ska bli trevligt i så fall. Har ju vänner där jag gärna vill träffa. Ett litet änglasyskon med mor och ett litet änglasyskon som är på bakning tillsammans min sin mor, som jag packat ett litet låneklädespaket till då Guila redan har växt ut sina första kläder!

Nu måste jag hitta på nåt att äta till kvälls(natt)mat, ta hand om min snarkande make i soffan och titta till en knorrande Guila i sin säng. Hon låter en del nu i sömnen;)

Att bara vara..

2009-02-23T17:09:00.002+01:00

Idag har vi en bara vara dag. Både jag och Guila är trötta idag. Hon har i alla fall blivit badad och påklädd, medan jag fortfarande går runt mysklädd. Skall dock duscha så snart M kommer hem;)

Det är skönt att bara vara ibland, bara gör ingenting, bara vara tillsammans och mysa. Vi har haft två sovtillfällen ihop idag. Då ligger vi näsa mot näsa i sängen och bara gottar oss. Jag tror Guila gillar mysdagarna också, hon är jättesnäll och gråter bara vid hunger. Hungern sätter in ganska ofta dock;) Ibland är det bara en timma emellan, fast ibland kan hon sova i tre fyra timmar också. Inga regler. Hon har gått upp ett kilo på två veckor, så hon växer ju så det knakar! Hon är med mycket mer nu också och har t.o.m börjat intressera sig för lite leksaker, en stund i alla fall, tills hon kommer på att hon är hungrig;)

Jag älskar att bara titta på henne. Dagarna flyter förbi och jag bryr mig inte så mycket om vad som händer utanför, jag vill bara titta på henne och vara henne nära. När omvärlden traskar in i vår bubbla, i form av jobb, så blir jag genast irriterad. Har ingen lust eller tid.

Tid har ju blivit väldigt relativt. Det är ingenting jag kan styra över själv längre. Konstigt det där med tid och mig. Det fanns en tid då jag aldrig var sen, det var snarare jag som fick vänta på alla andra som var sena. Men nu, eller de sista åren får jag nog erkänna, så styr jag inte över den längre. Förut var det mitt jobb och kunderna som styrde och nu är det Guila. Jag gillar tiden bättre nu , även om den är helt okontrollerbar;)

Förlossningen har jag ju inte nämnt ännu, jag måste läsa min journal först, för jag är inte riktigt på det klara vad som hände och när..Jag har bearbetat den ett tag nu och har beslutat att jag nog skulle våga igen trots allt. Resultatet blev ju så underbart;)

Här är hon 3 veckor gammal, underverket

Ett nytt liv som börjar och ett inte så gammalt som är på väg att slockna..

2009-02-17T20:13:00.003+01:00

Det är mycket nu. Vi är superlyckliga och extremt tacksamma över att vår fina lilla dotter är hos oss. Hon gör verkligen livet värt att leva. Vi vill leva på ett annat sätt nu, mer liksom och alltid tillsammans.

Det är mycket känslor i omlopp just nu och mycket tankar om livet, döden, om det som borde varit och hur det är. Igår kväll så fann jag M i vardagsrummet med tårfyllda ögon med Guila i famnen. Han tittade ner på henne och bara grät. Jag frågade vad det var och han svarade bara, hon är så lik honom..Mer behöver han inte säga, för jag vet vad han menar. Han menar att han nu förstår vad vi saknar med Dylan och hur ont det gör, men samtidigt hur underbart det är att hon är här. Som sagt mycket känslor och tankar..lycka, sorg, frågor men inte alltid så många svar.

Den största frågan i mitt huvud är varför barn blir sjuka och dör?! Idag är frågan mer levande än någonsin, den darrar i min hjärna såsom ångande asfalt en varm sommardag. Bara att i mitt huvud är det kallaste vinter och mitt hjärta har helt frusit till is. Mitt kusinbarn har inte så långt kvar nu och jag vet inte hur jag skall förhålla mig till det. Hur förhåller man sig till det?! Idag är han 14 år, 3 veckor och 2 dagar gammal. Idag när jag besökte honom och min kusin på sjukhuset, så låg han i en säng med en våt, kall handuk på huvudet för att dämpa huvudvärken, för det kan inte ens morfinet göra längre. Jag har varit i ett sådant rum förut, men då var pojken i sängen en man på 54 år, min far. Jag känner igen det. Rummet, smärtan, frågorna i människornas ögon, känslan av en brännande klump i halsen och svidande tårar bakom ögonlocken. Men allt måste gömmas undan i rummet, därför att för pojken i sängen måste man vara stark. Han är stark. Han klagar inte ens lite, bara konstaterar att han har ont i huvudet. Det är tumörerna som växt som trycker på.

Han älskar lilla Guila och han och min kusin var de första som fick träffa henne på KK. Hela han ler när de träffas och Guila blir lugn och exemplarisk i hans närhet. Idag frågade han (i sin morfintrötthet) om han fick hålla henne. Min kusin la en nymatad tjej brevid honom i sängen och sedan låg de där och snusade ihop i en timma. Varsamt klappade han hennes kind och kände försiktigt på hennes små ben. Han gullade och somnade om vartannat och Guila bara låg nära, nära. Min kusin och jag tittade på våra barn där i sängen och bådas ögon svämmade över. Mina för att jag blev varm i hjärtat när jag såg hur mycket det betyder för honom att ha Guila hos sig och för att jag förstår att denna bilden inte kommer vara så länge..min kusin för att hon vet att hennes son är på väg någon annanstans..

Vad betyder ord nu? När inga ord kan lindra den smärta som kommer, den smärta som ligger bakom hörnet och väntar på sin entré. En smärta jag känner så väl och som jag vet att min kusin inte kommer kunna värja sig från. Allt vi kan göra är att vara med dem så mycket det går. Att låta Guila få bli en dämpande liten kudde att krama och ösa kärlek och hopp över. När Dylan inte fick leva, så trodde vi naivt att J skulle få bli helt frisk, att de liksom böt plats..Han fick i alla fall lite längre tid. Nu är Guila här och ja..hon är är allt. En symbol för livet som går vidare, vårt hopp, något att fokusera på, en liten människa med så mycket på sina små axlar redan.

Älskade barn, vilken tur att du kom, för oss alla.

annons

2009-02-12T18:12:00.002+01:00

Den 10/2 var vår lilla tjej i tidningen, Göteborgs-Posten.

Jag älskar verkligen att vara en liten familj. När hon inte vill sova, så får hon flytta över till vår säng. Då ligger hon på sin lilla kudde mitt emellan oss, med pappa tätt in till på ena sidan och sin mamma så nära på andra. Vi pussar på varsin liten hand, tittar förundrat på henne, tittar på varandra och bara ler. Att det kunde bli så här underbart livet, det trodde vi nästan inte..Man vänjer sig till slut vid att det bara händer saker som gör ont. Det är som i Trissreklamen, plötsligt händer det..;)

Vi har lärt känna varandra bra nu. Vi har våra små rutiner. Tiden räcker inte riktigt till, just nu är det mest, äta, vara vaken, byta blöja, sova en stund, mamma som kastar sig in i duschen, sedan äta igen;)

Nu kom pappa hem, så nu är det pappatid!

Vi har varit på BVC idag, och Guila har gått upp 465 gram! hurra, matningen har tydligen funkat, trots allt kräk;)

Kärlek

2009-02-04T20:07:00.002+01:00

Vad börjar man efter fyra års väntan? Efter sex graviditeter, med ett levande barn..Hur beskriver man känslan av att äntligen ha fått träda ur väntrummets tysta mörka vakuum? Befrielse? Lättnad? Förvirring?

Kärlek är ordet jag väljer. För det är den känslan som varenda por i min kropp andas nu. Kärlek och förundran över det lilla livet som ligger och sover i sin säng nu. Vår lilla dotter i röda randiga polarn och pyret kläder, som ligger på sitt röda Spöket Laban täcke och snusar. Armarna är nonchalant sträckta över huvudet och varje andetag låter som förnöjda små pustar. Hon är vår. Vårt vackra barn. Guila Rose. En liten människa av kött och blod, med egna tankar och en redan en vilja av stål. Hon bestämmer här nu, på sitt sätt, helt förväntat, har hon tagit över vår tillvaro. Min man säger att han har fått en ny mening med livet, ett mål, ett syfte och jag förstår precis vad han menar. Hennes väl är vårt allt. Kärlek som rinner till. Som fyller hjärtat till bristningsgränsen, så där så det bubblar fram leenden för man måste pysa ut lite. Kärlek som bildar tårar bakom ögonlocken som får rinna fritt längs med kinderna, så de blir våta av kärlek.

Vissa dagar har vi gråtit över vår son också. Vår Dylan som är så lik sin lillasyster, eller tvärtom, för han var ju först. Ibland säger vi han om Guila och får rätta oss. Kärlek kan ju göra ont också och ganska mycket ont..Denna första vecka tillsammans har varit enormt omtumlande. Så mycket känslor som virvlar runt. Sorg och saknad tillsammans med överväldigande lycka som slår en i solarplexus. Att få älska så mycket och få kärlek tillbaka från ett litet barn, det är det största av allt. Hennes stora ögon som tittar tillbaka på en när man pratar med henne. Ögon av tillit och frågor. Vem är du? Är du min mamma? Min mat? Vem är han som pussar min kind hela tiden? Pappa? Det är så häftigt!

Det har tagit oss en vecka att liksom vakna till lite, att fatta att hon är här nu. Att vårt liv tillsammans har fått börja. Det finns så mycket ord inom mig som vill beskriva och förklara allt jag känner, men vart ska jag börja? Det får bli lite pö om pö, släppa ut lite då och då. Just nu är tiden inte min egen, alls;) Mat och sovklockan styr helt och hållet.

Jag bearbetar vad jag upplevde som en traumatisk förlossning, att föda barn med influensa, mjölkstockning, såriga bröstvårtor och mjölkpumpning. Något nytt varje dag. Första bajsblöjan;) Första badet, första promenaden (idag i snön) Första lyckade amningen. Ett första varje dag framöver. Längtar så till varje ny dag, varje minut med henne. Vi längtar efter henne när hon sover.

Jag önskar i och för sig att någon hade talat om hur otillräcklig man kan känna sig som nybliven mor, när amning inte funkar, när det gör så ont så man gråter. När man känner att, men jag som väntat så länge på henne och nu kan jag inte mata henne känslor. Så nu säger jag det, så känns det, men en vecka senare så har det ordnat upp sig. Tålamod och tid är det enda som behövs.

Nej nu ska jag pumpa lite till, gå in i sovrummet och stirra ner på min varma goa dotter. Peta lite på henne och tala om att det är matdags och att vi älskar henne.

Tänk att hon är här nu!

27 jan 19.20

2009-01-28T22:05:00.000+01:00

så kom hon äntligen ut till oss. 3495 gram och hela 51cm. finns inga adjektiv att beskriva lyckan att få en levande bebis..att ha henne liggande brevid mig hud mot hud. så nära så nära, det är större än allt! hon är vår. dylan var väldigt närvande i våra tankar igår och de är så lika! sorg o lycka går verkligen hand i hand. Tack alla för era tankar det både rör o berör mig, ni är vackra människor

vattnet..

2009-01-27T10:38:00.000+01:00

hinnorna e tagna
varit här sen 2 i
natt med 39 graders feber..
trött men i
alla fall på g!

Sista pillet

2009-01-26T16:43:00.005+01:00

Pillar med det sista nu. M läser instruktionerna till bilbarnsstolen, verkar inte helt lätt att få in basen;) Sedan skall jag försöka mig på en dusch och åka och handla lite gott pålägg till mackorna vi ska ha med oss imorgon. Kan inte bestämma vilken overall vi skall packa heller, M får nog bestämma. Det hela känns otroligt overkligt..Imorgon ska vi förhoppningsvis få träffa henne, vår dotter. Efter all denna tid, längtan och väntan så ska vi få träffa henne! Helt surrealistiskt. Min hjärna kan inte riktigt förstå det..mitt hjärta känner mer och jag får lita på det.

Resten av kvällen ska vi ägna åt att äta, mer c-vitaminer och filmen Vicky Christina Barcelona. Imorgon ska vi försöka att inte försova oss, ska ju vara där 8.15, men det är nog ingen risk va?! ;)

Ska uppdatera så fort jag kan! Har ju internet i telefonen..;)

Sista dagen i vårt liv, som vi är två människor i vårt hem. Sista timmarna ensamma..det är stort och svårt att greppa...men vi längtar, hoppas och önskar innerligt att det får bli så!

Tack för alla tankar och lyckönskningar inför morgondagen! Jag ska bära dem med mig i hjärtat som en värmande extra kraft!

Lite bilder på magen, nu när jag rensar kameran för nya fantastiska bilder:

36+4 090115

37+3 090121

37+3 jag och Guila..

fortfarande hemma..

2009-01-26T13:03:00.002+01:00

Hade rejält ont inatt ett par gånger, hjärtat hamnade så klart i halsgropen, men det var väl det enda som hände.. M var tydligen trött igår, för trots tänd lampa och regelbundna turer till toa och lite grymtanden så sov han gott..Eller ja...han pratar i sömnen ibland min man och igår måste han hans undermedvetna varit vaken, för andra gången jag satte mig upp och hade ont så vände han sig mot mig i sängen och sa. Despite all your ails, are you OK? Nej sa jag, det gör ONT! När jag tittade på honom och insåg att han hade frågat mig hur jag mådde i sömnen..pust..blev helt full i skratt. Det är bara han som kan göra sånt.

Vill gärna säga att jag mår mycket bättre idag, men det är väl inte helt sant. Bröstet är inte lika tajt idag, så hostan är i alla fall lite lösare, så det känns bra. Känns som om jag har feber, men det har jag inte. Forsätter med min c-vitaminskampanj och stundtals mår jag mycket bättre, Alvedon hjälper också, så det ska jag stoppa i mig nu.

Jag som hade tänkt vara frisk, kry och stark inför morgondagen;) Murphys lag eller nåt va?! Igår när det gjorde ont, så försvann i alla fall varenda förkylningssymptom, vilket bevisar att kroppen nu kommer ta över imorgon och fokusera på det viktiga. Att få ut lillasyster och få upp henne på bröstet!

Nu ska jag botanisera lite i köket efter nåt ätbart.

Förkyld..

2009-01-25T10:32:00.002+01:00

Tack för den! Jag som aldrig blir sjuk, sitter här med hosta och ont i halsen nu..Det halsonda har varit på gång i ett par dagar, men jag trodde att det halsonda på höger sida berodde på visdomstanden som bråkar rejält där just nu..Känner mig lite som en reservdel idag. Typiskt! Nu när jag vill ha lite extra krafter inför tisdag så känner jag mig som en potta skit istället. Thank you!

Blir mycket te med honung, C-vitaminer och Strepsils..så mycket mer vågar man ju inte stoppa i sig som gravid. En och annan Alvedon har fått slinka ner också. Gnäll, gnäll, gnäll..Men det är OK, inte ens en förkylning kan stoppa mig nu! Sedan vi fick igångsättningsdatumen har känslan av möjlig död förvandlats till sannolikt liv. Nu är jag inte lika rädd längre. Förra veckans stora osäkerhet och rädsla för att inte känna rörelser när jag vaknade har absolut hamnat i baksätet. Nu har jag kontrollen igen, jag sitter på förarsätet och ska styra oss i mål.

Det känns helt OK att vänta tills på tisdag också, känns faktiskt inte så långt. Idag ska jag försöka kurera mig och laga mat. Det blir en Gambiansk gryta med massor av grönsaker och kött, urgott och nyttigt tänker jag mig. M kom precis in med min frukost,som idag består av blåbärssoppa och Crumpets. Crumpets är sorts muffin/scone/brödgrej med massor av hål på toppen som man rostar och sedan stryker på ett lager av smör, som smälter ner i hålen..mm..inte så nyttigt men gott! Fast jäklar vad ont det göra att tugga med svullet tandkött och elak visdomstand. Kanske vore det bra om tisdag kom snabbt ändå..

Eller om Guila ville titta ut på egen hand. Har haft lite ondare i natt, och imorse kom nog resten av den mycket oaktraktiva slemproppen..så kanske, kanske..

Lördag, en dag närmare framtiden..

2009-01-24T12:29:00.002+01:00

Vi är slappa idag, gick inte upp förrän elva..fast det kan ju ha och göra med att jag inte sover på nätterna. Någon gång i natt vaknade jag av sura uppstötningar, nice! Så det var bara att sitta upp i ett par timmar. Men det är OK, jag sitter gärna upp tills på tisdag.

M har börjat beta av sin att göra lista;) Hör honom städa under badkaret..sedan tror jag han tänker dra ut spisen och städa där, och sedan dammsuga och städa lite. Bra, för jag orkar inte alls med sånt nu. En sväng till jobbet får det bli sedan också och sedan tror jag att han vill ta med vagnen till bensinstationen och fylla i luft i däcken och kanske öva på hur man installerar bilbarnstolen..En mycket busy dad idag;)

Själv går jag nog mest omkring och håller andan och väntar på att det ska börja göra ont..Det gör ont lite då och då, men det försvinner snabbt. Tror nog att det inte blir innan tisdag..eller vad vet jag?! Forstätter att hålla andan tills dess i alla fall..

Nu är det pannkaksdags!

Vilken dag!!

2009-01-23T15:56:00.002+01:00

Vaknade kl 4.26 imorse och sedan var det omöjligt att somna om igen. Fick plugga in hörlurarna och lyssna lite på min audiobok för att dränka sorlet av tankar. Tankar och rädsla inför samtalet med Dr T. Kl 9 satt vi inne på ett UL rum med honom och både M och jag var förberedda på kamp.

Det blev ett låååångt samtal, Dr T berättade om alla risker med igångsättning och varför han var försiktig med det. Jag berättade om hur jag kände det, att risken för oss är mycket större ju längre hon måste bo kvar i magen. M förklarade sedan vädligt tydligt sina känslor runt omkring det hela. Han använde starka känslor och starka ord, och när han sa att om hon dör nu, när hon hade kunnats räddats, så går han ut och skaffar en pistol och skjuter folk..Efter det förstod Dr T läget;) Låter värre än vad det lät, men det var en desperat M med klump i halsen där inne.

Sedan var det dags för UL, hon ligger fortfarande på plus! Braiga unge! Dags för domen. Fick lägga mig på britsen igen (efter en akutkiss;) och Dr T kände efter. Tappen var väldigt mjuk, nästan utplånad och öppen för två fingrar, vilket var ca 3 cm!!! Dr T blev nog mer lättad än oss tror jag;) Det var bättre än hade tänkt sig, så han sa, jamen då är allt bra. Ni får ett så snabbt datum som möjligt! En sten föll från mitt hjärta och M´s utandning måste ha hörts till Kina;)

På tisdag morgon 8.15 får vi komma in. Jag frågade Dr T om han trodde att något kunde hända innan?! Jag skulle inte bli förvånad om ni kom in i helgen sa han..hjälp tänkte jag. Nervös, skräckslagen, men glad och lättad samtidigt! Tänk att hon snart är här?! Hur kom vi hit? Ända hit?! Hjälp. Lite orolig för att jag inte ska fatta när det är dags, kan man missa det? De här 3 centimetrarna har inte gjort särskilt ont..

Nu ska jag vila mig, äta och packa det sista. Lipa ska jag nog göra också en stund, så overkligt och stort att jag inte riktigt kan ta in vad som håller på att hända..Tänker på platsvagnen med en levande liten tjej i. Vår lilla dotter..helt surrealistiskt..men sant hoppas vi!

Snälla Dylan, vaka över din syster nu, bara en liten stund kvar i ovisshet. Guila var stark för oss, du är mer än välkommen. När som helst!!

Bra dag

2009-01-21T17:35:00.002+01:00

Idag har varit en bra dag. Lugn och bra. Var bara på jobbet en snabbis imorse och lärde upp min vännina det sista inför min mammaledighet..Känns lite knepigt att säga det, men jag får inse att jag inte kommer kunna vara på jobbet när lillasyster kommer. Kommer nog smita in då och då förstås..;) Men Kay kommer klara biffen nu och det känns väldigt lugnt och skönt för mig! Första gången i mitt liv jag verkligen har bett om och fått sådan hjälp, tur att hon inte har något annat jobb att gå till.

Seden har jag fikat mest hela dagen, med en mamma och ett litet änglasyskon, med världens goaste små mjuka kinder som man bara vill pussa.

Jag har shoppat lite nonsens, vilket alltid är kul. Köpte livsnödvändiga ID bare minerals idag (för att sminka sig ofta kommer nog vara prio ett snart..;) en tjej på Kicks intruerade mig och duttade på det i ansiktet och det blev riktigt bra. Jag blir nog den piffigaste nyförlösta kvinnan ever;)

Sedan köpte jag lite kontorsgrejer som jag ska ha hemma, så jag inte känner mig helt utanför arbetslivet;)

Nu väntar jag på gubben min som snart hämtar mig (Ok jag är på jobbet igen..) för att hälsa på Dylan, hem och laga carbonara och sedan blir det två avsnitt av den engelska serien Eastenders på Laptopen! Perfect day! Sedan bums i säng och imorgon kommer fredagen ännu närmre!

Bambi på hal is..

2009-01-20T09:49:00.002+01:00

Känner mig lite darrig och skakig den här sista delen av resan. Men mer positiv idag, mer stridsberedd. När jag ligger i sängen på natten så går tankarna på högvarv, just nu är det samtalet med Dr T på fredag som spelas upp igen och igen. Vad jag ska säga, hur jag ska få honom att förstå, hur jag skall tvinga honom till ett beslut och ett datum! I mina nattliga samtal med honom så säger han aldrig nej, men han försöker förhala. Precis så där som han alltid gör..Men jag vinner och han viker sig. Så ska det bli kl 9 på fredag också! Både M och jag kommer i samlad stridsberedd trupp och vi tänker binda fast honom på en stol tills vi får som vi vill;) Jag kommer ge M befogenheten att prata när jag inte kan, annars är jag bra på att ändra mig för att inte stöta mig med läkarkåren..Men på fredag tänker jag inte stoppa honom. Han får rädda mig denna gången, så som han alltid vill göra.

Guila, pappa får ta på sig sin riddarkostym och slänga sig upp på den vita springaren och rädda oss från vår kropp. Den kropp du bor i och knappt får plats i längre. Den kropp vi nu delar, där inte heller jag får riktigt plats längre. Jag ser platsvagnen på horisonten, med din pappa riddaren stolt vid rodret. Fäktandes för allt han är värd, ingen ska få göra dig illa. Du är redan pappas tös.

Senast på väg till jobbet imorse kallade han dig pappig;) Du har definitivt hans matgener i alla fall. Jag har aldrig ätit så mycket fisk och choklad i hela mitt liv! Vilket båda är pappas favoriter. Konstigt hur sådant kan slå igenom. När min mamma var gravid med mig så var hon besatt av salta sillar, men hon har aldrig ätit det innan eller efter..Det gör däremot jag, kilovis.. När hon väntade min lillebror så var det chokladen som var kung. Lillebror åt sedan choklad med och på allt! Chokladgröt tex, men det värsta var nog chokladpålägget på mackorna toppat med bacon..rys.

Jo men jag mår bättre idag, lite lugnare, lite gladare. Skönt! Nu ska vi hoppa in i bilen igen och åka till sjukhuset för en ctg kurva..

vecka 38

2009-01-18T12:26:00.003+01:00

Idag börjar v38. 20 dagar till BF står det i graviditetskalendern, fast jag hoppas ju på max 8 dagar.

Det halsonda verkar ha försvunnit, peppar peppar så blir jag aldrig riktigt sjuk, bara hängig en dag eller två.

Att vara så här i väntans vakuum tär på mig, känner mig mer och mer negativ än tvärtom.. Nu är jag "sist ut" bland de änglaföräldrar som jag träffar och eftersom de alla har fått hem sina bebisar, så är jag rädd för att vi inte ska få det. Inte logiskt någonstans så klart, men jag är rädd. Väldigt rädd. Vi är nästan i mål och jag hade gjort vad som helst för att bara kunna få ta på mig springskorna och kuta i mål nu, direkt, medan hon lever och rör på sig. Inte vänta..rädd för att vakna utan att hon gör det. Visste att det skulle bli så här på slutet, men visste inte att jag skulle känna mig så uppgiven. När hon inte rör sig när jag vill, så tänker jag, jaha det var det, ett barn till som lämnat oss, en förlossning till med ett dött barn och jag tänker att i så fall blir det inga fler barn. Jag tänker inte ens tanken på att kasta mig i bilen och åka till sjukhuset för att de ska rädda henne... tänker alltid att det ändå är försent. Sedan sparkar hon till, nästan lite förnärmat och jag tänker jaha där var du, tack, du lever ett tag till.

Det kommer gå bra denna gången. Det är bara en mikroskopisk risk att det händer igen. Klart hon ska leva! Senast igår hörde jag det, fast jag får ingen tröst av de orden. Ja ja tänker jag bara, hoppas du har rätt..Tilltron börjar bli mer svårtfångad och jag känner att mina krafter nog bara precis räcker fram till fredag då jag ska träffa Dr T igen, sedan måste graviditeten snart ta slut och livet med ett levande barn måste få börja. Så måste det få bli.

Väldigt uppåt just nu..not. Men det blir bättre snart. Gör marängchokladtårta och smörgåstårta till släkten som kommer hem kl 15. Tills dess ska jag ha hittat lite inre kraft, dushat, målat på mig mitt ansikte och lite hurtighet..

Snälla Guila stanna hos mig, flyg ingenstans, din bror är inte ensam han har min pappa och flera andra. Vi behöver dig här hos oss i vårt ensamma hem. Vi älskar dig och längtar efter dig.

Mjuk tapp och födelsedag

2009-01-16T15:47:00.003+01:00

Tack för alla födelsedagshälsningar!! Roligt att bli ihågkommen så där!

Så där ja, då är vad jag hoppas sista barnmorskebesöket avklarat. Hon trodde nog det i alla fall..
Tappen var påverkad, väldigt mjuk men bibehållen 2 cm och öppen för ett finger. Det vill säga inte öppet, inte så påverkat, men ändå gynsamt som BM sa. Jag ska ju på bedömning för igångsättning nästa fredag hos Dr T och min BM trodde att jag nog skulle få igångsättning på måndagen där efter. Det hade ju varit nåt det och det är ett datum jag själv har haft i huvudet. Händer det inget innan dess, så hoppas jag att Guila får titta ut senast då i alla fall.

Har gröt i huvudet idag och är supertrött. M ville ta ut mig på restaurang och äta idag, jag skall ta en bakelse och en kopp te nu, så får vi se om jag känner mig bättre;) Lite hängig och ont i halsen också idag, jag som aldrig är sjuk..hoppas det försvinner snart!

Så lillasyster, nu är det inte långt kvar. Knuffa du på där inne på tappen, jag tänker inte knipa det minsta, vill så gärna träffa dig nu.

Intet nytt på bebsifronten..

2009-01-16T10:55:00.002+01:00

Gårdagens nervositet över att delar av proppen lossnat har dämpats idag.. Tyckte att det kändes annorlunda i kroppen igår, lite ont på ett annat sätt. Men idag har inget mer proppliknande kommit och inget annat heller:( Skall till BM om en halvtimma och hoppas att hon åtminstone kan kolla läget lite och kanske, kanske säga att tappen är lite påverkad i alla fall. Det nöjer jag mig med som födelsedagspresent;)

Proppar och stresskänslor

2009-01-15T11:47:00.002+01:00

Igår kväll när jag satt i sängen och öppnade ett paket från England (ja det kom två till igår..) med födelsedagskort och lite bebiskläder från svärmor..så högg det till i de nedre regionerna. En ny känsla och jag tänkte undra vad som hände nu?

Imorse så hade jag lite ont i magen, svårt att säga vilken mage ibland..gick och kissade och på pappret fanns det lite (sorry) slem..gick och la mig igen, med slepmproppar på hjärnan. Nästa kissepaus, likadant...duschade, tog på mig, gick till bilen. Kom på att jag glömt ryggbältet hemma och det klarar jag mig inte utan, så det var bara att gå hem igen..pust. Upp för trapporna till tredje våningen, sammandragning, passade på att kissa igen! Mer sånt där och nu gjorde det lite ont också. Hjälp. Hela jag frös. Väntade tills det inte gjorde ont. Gick till maken och bilen.

På jobbet, mer kisseri, mer sånt där..Vad betyder det här nu då? Känner mig stressad och lipig och förstår ingenting. Hoppas det betyder att jag börjar bli lite mogen? Inser att jag är rädd för att det skall sätta igång av sig självt, igångsättning har ju hela tiden lockat mer, då det blir lite mer kontrollerat då. Om det sätter igång själv så måste jag ju ha kontrollen och bestämma när man ska åka in och sådant. Som det skall vara så klart, som det borde vara, så klart..Men jag är varken som man skall eller borde vara, så nu är jag bara förvirrad. Å andra sidan, så kan ju proppen komma ut i omgångar i veckor har jag läst, så det kanske bara är det som händer? Ska ta några djupa andetag och bara fortsätta med dagen som planerat. Lugn och fin nu.

Lunch om en halvtimma, sedan datorfix hos gammelfarbror 13.30, tillbaka till jobbet för lokalvisning 16.30. Planera inför söndag då familjen kommer hem och ska äta smörgåstårta, fyller 35 imorgon, hur sjutton gick det till??!! Kanske ska skriva det där förlossningbrevet föresten..och köpa amningsbh:n och tofflorna till BB..Eller så kanske jag bara sätter mig i bilen och kör till Lillhagen och ber dem lägga in mig där istället. Känns som om det är mer där jag hör hemma, på mentalsjukhuset, än BB just nu..

Bebislycka!

2009-01-13T08:41:00.002+01:00

Wow är känslan i min kropp denna morgon. Kan inte komma ihåg när jag senast vaknade så klarvaken och genast pigg (trots för lite sömn). Lite efter åtta så kom smset vi väntat på! En lillebror är född, M & P´s, efterlängtade lille gosse är äntligen hos dem, på utsidan skinnet och han lever och andas. Det stog att de var omtöcknade och lyckliga. Tror jag det! Jag känner mig nästan omtöcknad själv och tårarna vill inte sluta rinna. Smsade min M i Sockholm och gav honom de underbara nyheterna, han blev tydligen också drabbad av det vackra hoppet och nyheterna, för jag fick svar tillbaka att han gråter han med...

Vilket hopp det ger oss, nu när vi är så nära själva. Kanske vågar man tro på att detta lyckliga scenario kan komma att spelas upp för oss också? Gråter ännu mer nu så klart..Det är en sådan svindlande vacker bild och tanke att få föreställa sig sitt levande barn i en sådan där plastvagn. En sådan vagn som lillebror nu ligger i. Eller han ligger förmodligen i tryggt förvar i sin mammas eller pappas famn nu;) Tror inte de släpper taget om honom i många sekunder;)

Dessa barn, dessa vackra efterlängtade små varelser som kommer efter deras lika vackra och efterlängtade änglastorasyskon väcker sådana känslor.. Att något så fantastiskt kan ske, att något så lyckligt kan födas ur den djupaste sorg. Att man kan ta sig upp ur avgrunden och skapa liv tillsammans igen och känna sådan ovillkorlös kärlek igen, till ett barn, till det liv man gett som nu äntligen stannar kvar. Finns det något större? Finns det något vackrare? Inte i min värld.

GRATTIS M & P! längtar efter bildbevis;)

mage in absurdum..

2009-01-12T23:29:00.005+01:00

Snacka om i väntans tider..blev nästan rädd när jag såg bilden, vilken mage! 35+5 i fredags. M tyckte jag såg lite trött ut, undra på det!

35+5 090109

Mycket känslor nu. Rädd, glad, skräckslagen, förväntansfull, tro och hopp blandat med förtvivlan och ilska. Försöker allt jag kan att föreställa mig Guila här hos oss, hemma, tillsammans som en liten familj. Ibland går det, de sista dagarna har det varit svårt. Nästan så att jag inte vågar..Lever verkligen i ett vakum för tillfället, vågar inte ens räkna dagarna. Mamma sa idag, skäll på läkaren nu, säg att de måste sätta igång dig efter bedömningen! Ska göra det, kanske inte skälla;) Men få dem att förstå, på riktigt. Kan inte snubbla igen, inte så här nära, vill inte vänta, vill inte ta den risken. Samtidigt rädd för risken att inte vänta..om det ställer till det istället..Som sagt vakum..liten och rädd fast bestämd. Guila håll ut, snart är det din tur!

Bra dag!

2009-01-09T16:28:00.004+01:00

Idag har vi träffat Dr T, hela familjen. Dagens tillväxt UL gick superbra, lillasyster ligger stadigt kvar på sina + 4,7%. Känns så fantastiskt! Dr T fick väcka henne för att kunna studera rörelser, hon var inte imponerad av att bli petad på så där och som svar fick vi bara en lite fotspark;)

Dr T fattade galoppen och förstår att vi inte vill gå över tiden och det ville inte han heller. Halleluja! Vi fick tid för en första bedömning v 37+5 vilket blir den 23/1. En tid som jag mentalt hade förberett mig för och blev glad när han godtog det datumet. Han är ju lite svårflörtad vad gäller igångsättning, men förstår vår oro, så jag tror nog att det ska bli bra till slut ändå.

Jag fick en hel drös med datum av min BM också, så jag har massa små delmål som jag hoppas ska få den sista tiden att gå lite snabbare. Två gånger per vecka ska jag till sjukhuset hädanefter, på tisdagar blir det ctg och på fredagar blir det besök hos BM. Känner mig väl omhändertagen för tillfället. Min BM tyckte att det lät jättebra med mina förvärkar och gör de ont så brukar de påverka tappen! Jag hoppas att hon har rätt.

Men lillasyster får gärna stanna lite till där inne..för M ska till Stockholm på måndag eftermiddag och kommer hem igen på tisdag kväll. Det skulle ju vara väldigt typiskt om något hände innan dess. Dr T sa att det borde vara OK att åka och eftersom han flyger så skulle han ju ändå hinna hem! hua, men det orkar jag inte ens tänka på just nu..

Nej nu går ögonen i kors och jag har gjort mitt på jobbet för idag. Nu är det bara resten av kvällen också..M har lovat clam chowder till förrätt och någon fiskrätt till varmrätt, efterätten är given, vanlijglass, frukt och chokladsås så klart! Vadå det är ju fredag och då ska man ju äta gott;) Föresten är lillasyster av den hungriga sorten, så det är bara att stoppa i sig.

Tårögd och rörd

2009-01-08T13:12:00.003+01:00

Jag var tvungen att ta mig en rejäl sovmorgon idag. Har sovit ovanligt dåligt inatt. Tankarna och mardrömmarna har avlöst varandra så till den milda grad att sömnen inte fått en chans. Tack och lov inga mardrömmar om att förlora vår dotter, tvärtom, hon var högst levande i drömmen. Fast supersnabb och busig och jag hade känslan av att jag hela tiden letade efter henne då hon kröp och gömde sig..Nej inatt var det riktiga mardrömmar, med mördare och annat trevligt. Någon gång under natten vaknade jag med en dundrande huvudvärk också och då är det omöjligt att sova för mig. Huvudvärken kommer från den härligt böjda nacken, som efter flera nätter i rad fått nog av att sova på tre kuddar..Eller så kanske det är ryggen som fått nog och smittat nacken, då även den delen av kroppen är uppallad av kuddar, för att inte tala om kudden mellan benen och täcket under magen;) Varje gång jag blir kissenödig är det ett helt företag att ens ta sig ur sängen i mörkret och virrevarret av kuddar och täcken och än svårare att ta sig in i kojan igen;) Ibland vill jag nästan väcka M varje gång bara för att på nåt sätt, hallå där, ligg inte där och sov gott och snarka när jag, valrossen försöker baxa mig upp;) Men det gör jag inte, eller jo någon gång har det nog hänt...;)

I alla fall, efter min sovmorgon, vilket då innebär ingen frukost och lagom dazed, så kom M precis och hämtade mig kl 13. I bilen berättade han att han hade varit på favvisbageriet och köpt fika och tjejen där hade frågat om mig. Hon frågade om bebisen kommit ännu...M sa nej men vi hoppas att hon kommer i slutet av månaden. Hon sa att hon bara kan komma ihåg mig som gravid och att jag varit gravid väldigt läääänge och att hon undrade över det. M berättade om Dylan och vad som hänt. Hon blev väldigt upprörd och sa att hon hade funderat mycket på om det vad det som hade hänt då hon aldrig fått se någon barnvagn. Hon sa att jag vet att vi inte känner varandra, men kan du inte bara komma in och säga när er bebis kommer, så jag vet att allt gått bra? M blev rörd över förfrågan och lovade att komma förbi.

Så här sitter jag med dagens klump i halsen och tårar som bränner i ögonvrån. Tänk hur ens liv och öde kan påverka andra människor. Människor man inte ens känner. Att de vågar fråga och prata och på riktigt vilja veta vad som händer. Det är fint, stort och mänskligt! Det gör mig både rörd och glad på samma gång. Den blonda kvinnan i bageriet, blev en person för mig idag. Nästan en vän;) Jag undrar hur många andra i vår perifiri undrar över mina långa graviditet..avsaknad av barn och barnvagn..Jag känner blickarna ibland och frågorna som hänger i luften och jag tror att när lillasyster väl kommer, så blir vi nog varse om vilka de är. Sprang på min goa granne idag också, vaggandes ner för trappan mumsandes på en banan. Han är någonstans runt 60 år och mjuk som få. Han har varit så ledsen för vår skull och måste bara lyckönska och klappa på mig när han ser mig. Nu måste det bara gå bra den här gången sa han, ni har haft nog med bedrövelser. Det tycker jag med sa jag, så vi hoppas. Jag vet att Arne hoppas han med.

Tårarna är väldigt nära hela tiden nu. Mest bränner de bakom ögonlocken av glädje eller rördhet över något jag läser eller vad någon säger. De bränner där också för Dylan nu när hans systers entré börjar närma sig. Att vi snart är där igen. På sjukhuset, i en förlossningssal med ett barn i en platsbalja. Likheterna är slående, men vi hoppas att olikheterna skall vara lika överväldigande..att lillasyster får bli den lilla busiga bebis som hälsar på mig i mina drömmar.

Min kropp känner så att det börjar dra ihop sig, hela min varelse förbereder sig. Rent fysiskt så hamstrar jag kolhydrater, äter mer vitt bröd än vad jag gjort i hela mitt liv! Glass i stora lass och gärna pasta. Den psykiska biten är det som det är med, den får regera fritt. Ibland infinner sig ett obevekligt hopp och ibland bjuder det på förtvivlan och sorg. Sådant är livet och sådant är läget. Det får bara gillas, det är bara att följa med.

Gårdagens fika, som jag bävade inför, blev ändå trevlig. Att ha ett litet barn med vid matbordet som skrattar och ler är en fantastisk avledande manöver. Hans små kinder är mjuka och låren är fluffiga av bebsifett. Det är mysigt.

Jag är redo nu och hoppas Guila är det snart också. Vi skall på tillväxtultraljud imorgon kl 10 och då skall jag be Dr T om en titt på hur det ser ut där inne. Jag får välja mina ord med omsorg, be om en titt och inte en bedömning. M skulle behöva åka till Stockholm på måndag men vågar inte om det har blivit mjukt eller påverkat där inne. Så imorgon hoppas jag veta lite mer om hur det står till.

Lilla älskade unge, vi är många som väntar på dig nu. Varje minut finns du i mina tankar och hjärtat spritter till av glädje när jag tänker på att du snart kan vara här.

Räddad av en kaka!

2009-01-07T16:17:00.003+01:00

mmmmm morotskakan kom till slut och räddade eftermiddagen. Den är extra saftig och god från ekologiska brödhuset här i närheten. Till den feta goda kakan gjorde jag mig en Chai Latte (köpte teet igår!) med hårt skummad mjölk. Smakade bättre än på något av Göteborgs cafeér. mmm tror att det kan bli en favorit i repris imorgon. Kanske blir det en sväng till Franska bageriet och inhandling av choklad/hallontårta istället, man måste ju variera sig lite ändå;)

Guila är nöjd och glad nu också och hon klappar mamma inifrån;)

Älskade unge, tänk att vi får träffas snart. Så rädd, men så förväntansfull! Tittar på barnvagnen och bilstolen som står på vänt hemma i hallen och önskar så att du ska få använda dem. Känns otroligt, men kanske blir det vår sanning? Tänk om..vilken svindlande underbar tanke.

Trött!

2009-01-07T14:57:00.002+01:00

Trött så in i norden. Det är helt klart inte möjligt att klara en hel arbetsdag längre. Ögonen är fulla av grus och jag längtar hem. Har dock lite kvar och sedan skall en kompis hämta mig för fika hos en annan kompis. M måste bara skynda sig hit nu med min morotskaka! Hela kroppen vill ha SOCKER och fett nu! Har abstinens.

Trots tröttheten så har det varit en bra dag. Av flera anledningar faktiskt. Har fått röjt av lite på jobbet. Jag har till och med fått ner kunders reservdelar i små jiffys redo för frankering och postning! Faktureringen är avklarad och sista timman ska jag ägna åt lagersaldon och leverantörsfakturor. Den lilla stund jag är på jobbet imorgon (för imorgon hägrar IKEA med trevligt sällskap!) ska jag göra minst en skattedeklaration! Det är min intention i alla fall..
Hallå morotskakan vart är du?! I need you now!

Ser inte jättemycket fram emot eftermiddagens träff faktiskt. Känns mer som ett krav en ett roligt avbräck i vardagen..Brukar bli bra när vi väl kommer dit, till ena kompisen och hennes numera 6 månaders kille.. Men det är lite konstlat och stelt fortfarande. Allt är så perfekt där. Hennes radhus med nyrenoverade kök. Deras vardagsrum som är som hämtad ur en väldigt minimalistisk MIO katalog. Den väldigt söta lilla krabaten till son som är så där perfekt rosig och kinderna och gör alla framsteg enligt boken. Hennes önskan om att fortsätta vår gamla vänskap som den var innan och min önskan om att inte göra det. För mycket vatten under broarna eller vad säger man när en relation så totalt har förändrats. I början gjorde det för ont för mig att träffas, speciellt när hon var gravid och definitivt när pojken var nyfödd. Under den tiden skickade hon "förstående" e-mail, fast med rader som var genomsyrade av oförstånd till mitt motstånd att träffas. Varje gång ett kom, så kunde jag höra hennes ton mellan raderna och varje gång blev jag förbannad. I hennes fall bet jag mig aldrig i tungan, utan gav svar på tal med en gång! Varpå hon backade och bad om ursäkt och bla bla bla..Känslan som e-mailen gav mig är fortfarande kvar i kroppen och tanken på att bara bli gamla bekanta är fortfarande lockande. Ibland måste man ju bara inse att livet förändras, relationer kan omöjligtvis förbli desamma efter något som vi har gått igenom. Varför har vissa så svårt att acceptera det? Eller dum fråga, jag vet mycket väl vad svaret är. Om man glidit genom livet. Om ens största dilemma har varit att man en gång blev arbetslös en stund. Om ytan är viktigare än innehållet. Om fasaden är viktigare än att dela med sig av de inre tankarna. Så förstår jag. För hur kan man referera och förstå hur livet förändras, förstörs och aldrig kan bli det samma igen efter en förlust av ett barn, när ens egen största förlust är ett jobb? Om man inte ens har begravt en dansmus, hur ska man på riktigt kunna förstå hur det är att begrava sitt barn..??

Ja ja, min andra vän känner likadant, så det är inte bara jag..Hon är inne i IVFsvängen och det går inte så bra tyvärr och jag lider med henne. Hon förstår barnlängtan så väl, fast på ett annat sätt. Och jag förstår hennes desperation så väl, även om processen är annorlunda..

Något som gjorde mig själaglad imorse, var nyheten om ett pluss för någon som väntan så länge. Det är en hemlis än så länge, men det gör mitt hjärta så varmt av glädje. Deras resa ska precis börja, igen och vår resa skall snart ta slut, igen. Hoppas på fantastiska slut och början för oss båda.

Morotskakan vart är du?! Lillasyster längtar ju!

Boa, tvätta, stryka och fixa..

2009-01-03T22:06:00.006+01:00

Vet inte om det är boarinstinkten som kickat in, eller bara min vanliga rastlösa själ som ställer till det för mig?! När jag hämtade mamma igår kl sju, för att jag bara var tvungen att åka till IKEA och handla en grej, sa hon. Du kan bara inte sitta hemma du va? Äh nej..jag blir så himla uttråkad och grinig, så det går bara inte.

Det blir ju saker och ting gjorda i alla fall. Mitt största dilemma just nu är vad jag skall göra av mina kläder nu när Guilas har flyttat in i sovrummet? Jag köper plastlådor och fyller med skor, smycken, grejer och mer grejer. Ställer dem i militärisk ordning på varandra i urstädade skåp. Jag gör om lite i badrummet så en nyinköpt liten vagn får plats, med mina krämer, hårgrejer, smink mm. Nya rutiner är införda. Jag har fortfarande skåp och lådor kvar att städa, jovisst, än är inte boarangela tillfredsställd! Åh nej, långt ifrån. Jag har en lista till M också. Längst upp på den står, städa under badkaret, tätt följt av rengör spisfläkten och städa bakom spisen. Sedan finns det röja i källaren på hans lista också. Jag inser att jag inte skall göra det själv..Pust vad jag är trött på mig själv. Men det känns som om det är livsviktigt att allt blir gjort..Fasiken vad knäpp jag är..

Mitt i allt detta här finns en gnagande oro att lillasyster inte ska få använda och se något av det jag förbereder..Att hon inte heller får följa med hem..Jag tror jag håller på att boa ihjäl mig för att övertyga mig själv om att hon visst ska få ligga i sin säng här hemma. Hon skall visst få använda det rosa berg av bebiskläder som är nytvättade och nystrukna. En del av mig, den cyniska, livrädda, trasiga, såriga delen av mig oroar mig för att vi igen skall bli en del av den mardrömslika statistiken. Den där en procenten som alla pratar om, att vi blir en sorglig historia som andra folk diskuterar på sin fikarast. Vet du, först förlorade de sin förstfödda son, sedan drygt ett och ett halvt år senare förlorade de sin dotter också! Fattar ni vad hemskt! Hur lever man vidare då..?!

Usch vill verkligen inte. Vill vara en del av de där 99 andra procenten. De som rullar barnvagnar längs Linnégatan för fulla muggar. De som kör tvillingvagnar med olika årskullar av ungar. De lyckliga. De lyckligt ovetande. De naiva. De som har levande barn. En sådan vill jag bli också. Jag vill, jag vill, jag vill! Så jag fortsätter att boa. Jag fortsätter att köpa allt jag ser i affärerna till Guila. Jag skiter i om hon redan har ett ton grejer, jag vill ha mer, måste ha mer..Det är min förnekelseterapi. Just nu behöver jag lura både kropp, men framför allt behöver jag lura min hjärna så den inte börjar spela mig elaka spratt i vaket tillstånd också, det räcker med mina drömmar..

Måste berätta om gårdagens dröm. Jag skulle föda lillasyster och befann mig i Amerikanska kongressen. Där satt bla Mr Bush med fru på första parkett och div andra jag inte längre kommer ihåg. Jag fanns i alla fall i mitten av rummet och förlossningen satte igång. Men bilden var på en läkare som höll på att putta ut henne ur en stor plastlåda (hmm förmodligen en sådan jag precis köpt för att organisera saker i;) och vips så var huvudet ute ur hålet och han drog ur resten av kroppen och gav henne till mig. Hennes kropp var inte livlös, men ögonen var stängda och hon andades inte..Jag höll henne under hennes små armar, bad henne att andas. Vände henne upp och ner och daskade henne i ändan, men ingenting. Till slut gjorde jag konstgjord andning på henne och plötsligt drog hon efter andan och ögonen öppnades hastigt. Hon levde!! Hon hamnade på mitt bröst..sedan vaknade jag. Vaknade och var arg över att jag själv var den som skulle få liv i henne och inte den dumma läkaren..

En annan mer behaglig dröm som har dröjt sig kvar, är när min mormor som dog för fyra år sedan hälsade på mig i drömmen. Ytterligare en osannolik plats, nämligen Danmarksbåten;) Jag blev så förvånad när hon kom fram till mig. Hon såg ut som hon gjorde när jag var liten. Hon var rund och hade mörkt hår, till skillnad från den smala, sjuka, vithåriga kvinna hon var de sista åren. Hon skällde lite på morfar, men stegen var bestämda och det var mig hon ville prata med. Hon var glad, fast ledsen och hon kramade mig hårt. Jag blev förvånad igen, för hon gav sällan uttryck för sina känslor. Vårt förhållande var ganska speciellt, för hon var väldigt speciell. Hon led av världens alla möjliga krämpor. Hon var en av de första som fick artificella hjärtklaffar inopererade. Hon fick afasi (ej fungerande korttidsminne) efter en hjärnblödning. Hennes mage och bröstkorg såg ut som en världskarta för alla ärr..Hon dog tom en stund på operationsbordet. Jag var liten, men jag kommer ihåg kvinnan som kom ut i väntrummet och beklagade att mormor gått bort. Jag kommer ihåg hur ledsna alla blev. Sedan kom en läkare och sa att hon allsinte var död?! Hur knäppt som helst. Jag vet att mormor (som var långt ifrån andlig) berättade om ljuset hon såg och om mötet med hennes pappa flera år senare..I alla fall, när jag började skolan, så gick jag ofta hem till mormor o morfar, tills mamma kom hem från jobbet. När jag traglade med ABC och ett plus ett, så gjorde hon det också. Alltså traglade med det, lärde sig på nytt. Jag tyckte det var lite konstigt, men förstod långt senare att det var nytt för henne också.

Jag berättade om drömmen för M, som sa att jaha, men då ville hon komma och krama dig och på nåt sätt lyckönska dig. Jag fick så klart en klump i halsen och tänkte att ja så måste det ha varit.. Önskar att jag kommit på det i drömmen bara, så jag kunde ha frågat henne lite saker..

Som sagt jag funderar mycket nu, på allt och inget. Tankar byter plats lika snabbt i hjärnan som concord..Ibland vill jag bara skaka på huvudet och få ur alla ord och tankar, så det blir lugnt en stund. Jag hoppas Guila kan komma snart och ge mig lite lugn och ro...Själsig ro i alla fall;)

Fick föresten ett paket på posten utav svärmor igår. När jag öppnade det blev jag först nästan arg, för det fanns mer kläder i den lådan än vad det finns barn på jorden..typ. Känns nästan som slöseri på nåt sätt, för det finns ingen möjlighet att Guila kommer hinna med att använda allt innan hon vuxit ur det. Det är ju hemskt snällt och så där. Men så typiskt svärmor på nåt sätt att köpa sig fri från dåligt samvete. Att handla allt för att visa att hon bryr sig..Plus att just för tillfället är jag väldigt vidskeplig och skör och så mycket bebiskläder på en gång blev nästan för mycket. När hon var här innan jul, så berättade hon om lådan och jag sa (när jag var lite ledsen efter att ha besökt Dylan) att jag hoppas att hon ska få använda allt (alltså hoppas att hon kommer födas levande..) Då sa svärmor, she better do, nu när jag har köpt allt det där..Pust..Ja just det jag föder barn bara för att de skall använda alla kläder hon köper..Ja ja det är egentligen en lång historia, men hon sa något liknade innan Dylan kom, så nu känns lådan mer som ett dåligt omen än bara en låda med kläder. Jag tog i alla fall mod till mig och klippte av alla prislappar som hon lämnat på plaggen och nu ligger de i tvätthögen!

Här är klädhögen..längst upp är de åtta koftorna hon stickat också..
Visst blir man lite full i skratt ändå, även om det lätt fastnar i halsen just nu.

Äntligen hittade jag fina små skåpsknoppar till Guilas klädskåp!
På Grandmas hade massa fina, där hade de också det mest bedårande vackra överkast/pläd till Guilas spjälsäng. En dröm i rosa med massa små blommor på. Det ligger som ett skydd över
hennes nybäddade säng som står och väntar på henne nu..

Här är den. Sängen. Komplett med ny sänghimmel, blommigt överkast och Dylans Spöket Laban spjälskydd..Svårt att ha sängen uppställd så där igen..men samtidigt så vill jag förbereda för lillasyster också, på samma sätt som jag gjorde för hennes storebror.

Livet är verkligen en prövning på många sätt..vackert och mörkt på samma gång. Sorgligt men förväntansfullt. Paradoxernas paradis. Mitt i allt det här finns livet, döden och framtiden vävt in i varandra, hand i hand, sida vid sida. Och här finns jag som försöker få rätsida på alltihop, inget lätt uppdrag alla dagar,medans andra känns allt helt självklart!

Vad jag vet är att jag längtar, älskar och önskar att lillasyster snart ligger i min famn. Att hon sträcker ut sin lilla hand och att hennes pappa får klappa hennes lilla kind och förlora sig i hennes blå ögon..

Här är hon, vårt underverk!

2008-12-30T16:14:00.002+01:00

På bild vill säga;) Hon befinner sig fortfarande på andra sidan huden, intet ont anande om världen utanför.

Fick mitt tillväxt Ul idag och mår så bra! Matt och gråtmild, men glad! Guila ligger fortfarande lite på plus och vikten uppskattades till ca 2500 gram idag på 34+2. En jättegullig BM gjorde Ul:et idag, jag har träffat henne förut och hon är så himla noggrann och empatisk. min egen BM var också med och jag såg allt att hon fick torka några lyckotårar ur ögonvrån idag också. Mina torkade jag inte, de fick flyta i en strid ström över kinderna;) Guila putade med läpparna, sög på tummen och gosade runt. Bilden brevid visar henne i profil med en hand vid munnen med sina små putande läppar.

Känns som om hon kom ännu närmre idag. Jag vet ju nästan hur hon ser ut nu ju! Jag berättade för Bm om mina mardrömmar om att hon saknar ett öga och annat hemskt. BM visade båda ögonhålorna med tillhörande linser och hon visade massa saker idag. Till och med lite hår fick vi se. Helt otroligt fascinerande. Vad jag längtar efter henne nu! Idag ska jag hem och stryka lite nytvättade bebiskläder och tvätta täcket och kudden.

Efteråt firade vi med lunch på Maharani, tandorikyckling i underbart aromatisk yoghurtsås med nanbröd. mmm..

Väl tillbaka i bilen ringde en skärrad L från jobbet. Tre män hade trängt sig in och varit hotfulla och stulit utrustning. Pust, konstigt att en dag aldrig bara får vara bra. Efter samtal med stackars L, så ringde jag polisen och anmälde det hela. Så jäkla obehagligt och L var riktigt skärrad, så klart. Han kommer nog känna sig obehaglig till mods varje gång det ringer på dörren nu.. Tre män som talade dålig engelska och lite tyska, i en utländsk reggad bil som körde iväg till ingemansland där ingen någonsin kommer hitta dem, så klart..

Men, men vad säger man? Shit happens, hoppas bara det var första och sista gången något sådant här hände.

Jag orkar inte ens ödsla energi på det faktiskt inte en dag som denna. Idag är en bra dag och det är Guilas dag.

En kund kom precis in och kommenterade magen, att nu kan det inte vara långt kvar och att föresten det var snabbt jobbat, du var ju gravid för inte så länge sedan? Jag skojade med lite. Han sa att, men denna gången kanske du ska vara ledig lite också?! Då berättade jag att ja, jag skulle nog varit det sist men vår pojke dog.. Han bad så mycket om ursäkt och beklagade. Jag sa att det kan inte du ha vetat och det är OK, tack. Han berättade att de själva hade haft tre missfall innan de fick sin tjej och att det varit skitjobbigt. Såg att han ville kommit runt skrivbordet och kramat mig. Han sa att nu ska det gå bra! Jag höll med och jag hoppas att han har rätt! Idag känns det så i alla fall.

Så där ja, nu sitter man här med gråten i halsen i alla fall. Svårt för min kropp att definiera glädje och sorg på nåt sätt. När jag gråter för att jag är glad tror kroppen att jag är ledsen och jag blir genast nedstämd. Som sagt man är inte riktigt som man ska längre..Men det är OK. Jag är jag med mitt bagage, mina erfarenheter och mina känslor. Varje sak som läggs på min livslista gör mig till mig och jag gillar ändå mig, hur labil jag än är;)

Jul och sånt...

2008-12-26T18:15:00.007+01:00

En liten snutt av årets gran med Dylans julkula på första parkett, så klart. Granen blev extra fin i år med sköra istappar i glas och vita fluffiga änglavingar..

Jag och Guila (tuggandes på nötter) hos syrran på julafton. Dagen började ganska sorgligt och på fel sida sängen, men efter lite mat och soffhängande blev det ganska bra till slut ändå. Istället för Kalle Anka så tände vi ljus kl 15 och sedan hälsade vi på vår pojke med blommor och för att tända ljus. väl på kyrkogården, så hade någon hunnit före oss och lämnat ett ljus med klistermärken på från Dylans änglakompis. Hur fint är det!

Dagens magbild 33+5. Nu kan man tydligt se hur den nästan pekar nedåt! Lillasyster använder fötterna ganska bra också! De sticker ut som sjutton på höger sida, ibland tappar jag nästan andan. M gillar det och han klappar hennes små fossingar. Fattar inte att hon snart är här!? Längtar så jag gråter.

Jag börjar bli mer orolig för var dag som går. Så rädd för att snubbla på målsnöret igen. Tänker att det går inte, inte en gång till... Ska till BM på tisdag och då ska jag prata ordentligt med henne. Ska förklara att jag inte kan sova, att mina drömmar är överväldigande, att jag vaknar förbannad. Ilska är min oro i ohanterlig kostym. Jag ska säga att jag inte mår bra att jag behöver CTG ofta nu och UL också. Att jag vill ha ett datum för igångsättning inte för bedömning. Den 9/1 ska jag träffa Dr T och då ska jag förklara klart och tydligt för honom också att för mig är det en större risk att vänta för länge än att gå hela vägen ut.. Jag kommer inte ge mig och jag kommer inte låta mig övertalas! Jag tänker ta kontrollen nu och jag kommer bråka, gråta och lägga mig på golvet som ett barn och skrika om jag inte får som jag vill! För jag har inte råd att förlora fler barn...Kan inte bli en del av statistiken igen, no F:in way!

Min lilla stumpa jag ska kämpa för dig och inte ge efter en tum Nu är vi i slutspurten och denna gången ska vi komma i mål. Både du och jag.

Skrämselhicka..

2008-12-21T21:06:00.002+01:00

Svärmor har åkt tillbaka till sin ö och ordningen hemma börjar bli återställd. Trots farhågor så har helgen faktiskt varit trevlig och gick fort. Det har mest handlat om julklappsinköp och mat. En gran hann vi med att köpa igårkväll och imorse klädde jag den. Dylans egna julkula hänger på bästa plats så klart. Blev riktigt nöjd! Annars har helgen varit lugn, jag lovar!

Så till helgens drama. I fredags natt vaknade jag kl 3 av hugg i magen, tänkte att det var ligamenten som spökade, då det gjorde ont när jag förökte vända den smidiga kroppen i sängen. Jag masade mig upp på toa, kissade och masade mig tillbaka till sängen. M hade vaknat av mitt AJ och undrade vad som stod på. Det släppte efter en stund, men bara för att övergå till ryggont och typ mensvärk under magen...Relativt regulbunden sådan. Nu tändes lampan och oron.. Den närmsta timman satt jag upp och en miljon tankar flög genom huvudet. Har det satt igång nu?! Det är för tidigt! Hjälp! M satte på mobilen och stoppklockan. Han frågade när det onda började och när det slutade. Helt imponerad över hans koll på hur man mäter sånt där.. 3,5 minut emellan, 8 minuter emellan, 6 minuter emellan osv. Ska vi åka till förlossningen? Ska jag ringa någon? Bestämde mig för att vänta och se om det blev värre. Någon gång under denna tiden, efter ett par djupa andetag så släckte jag lampan och låtsades som ingenting och någon gång i mörkret så somnade jag.. På morgonen var det bra. Magen blev lite hård då och då, men det gjorde inte ont längre. Skrämselskott? Livmordern som övar? Förvärkar? Sammandragningar? Panik? Inte vet jag, men en sak vet jag och det är att denna veckan ska jag tvätta bebiskläder och sängkläder.

Svärmor sa att Oj vad magen är långt ner! Mamma sa likadant idag och sedan sa hon att den här bebisen kommer inte komma i februari, jag tror det blir en julklapp. Lägg av sa jag! Det blir det inte alls! Hon ska komma i slutet av januari, så det så. Men känner mig inte helt övertygad. Denna veckan ska jag göra bara precis vad jag behöver och inte en extra grej till! Här ska vilas. Här ska soffan intas och belägras. Här ska det ses till att lillasyster stannar där hon är till januari!

Så det så..säger jag i ett försök om egenövertalan. Vår busiga discobebis verkar vara sugen på livet utanför, men du får allt vänta ett tag till gumman. Ett litet tag till...

Mage, julkort och svärmor

2008-12-19T10:16:00.006+01:00

Veckans magbild (faktiskt redan 3 dagar gammal, men detta är första gången jag har några minuter vid datorn..)

Tror minsann att magen har åkt ned en bit?

I söndags lärde jag mig hur det kändes när de hickar i magen av en annan gravid mamma och nu känner jag en hickande lillasyster ofta. Det är ganska häftigt. M tycker synd om henne, för hicka är ju inte kul tycker han;)

Här är några av mina första julkortsalster:

Blev rätt bra ändå, känner hur min pysselgen blev väckt till liv.

Men nu blir det inget pyssel på ett tag. Faktum är att det inte får bli för mycket av något på ett tag. Min BM gav mig order i onsdags om att sluta stressa, vilket betyder mindre jobb, mindre sociala möten, mindre julkortspyssel. Köp resten sa hon! Prioritera rätt. Hmm och hon har givetvis rätt. Så nu blir det lite mer operation ta hand om sammandragningsmagen, lillasyster och mig själv. Inte helt lätt för en rastlös själ, men jag ska öva på det;)

Så till svärmor..Henne hämtade vi igår och en dag av fyra är avklarad. Men det var faktiskt inte så farligt som jag föreställt mig. Oftast är ju föreställningarna värre än verkligheten. Hon hade stickat tre koftor till! Så nu är vi uppe i inte mindre än 8 st;) Det blir en kofta varje dag och två på söndagar;) Men det är lite gulligt. Det bästa med att hon är här är nog ändå ledigheten.. Båda jag och M bojkottade jobbet igår och idag också. Det enda "negativa" är att jag kände hur trött jag var. Helt medvetslös var jag igår! Kunde knappt hålla ögonen öppna hela dagen. Kanske är det så att när man liksom slappnar av och är ledig så känner kroppen av den vila den velat ha så länge..Och när den inte är ledig så kör den bara på..eller ja min kropp verkar göra det i alla fall.

Nej nu är det dags för frukost och sedan blir det besök hos Dylan och OM jag orkar blir det en tripp till stan och lite julklappsshopping.

Trött, skelögd men glad.

2008-12-15T12:45:00.003+01:00

Hjälp vilken helg det har varit. Det har verkligen gått i ett. Det började redan i torsdags. Jag jobbade ganska länge, sedan åkte jag och tvättade den smutsiga bilen, handlade lite inför fredagens julfest på jobbet och hann precis till Landvetter kl 22 för att hämta maken. Jag blev då sittandes på en bänk i vänthallen, för höfterna hade för länge sedan tröttnat på mig. Trevligt välkomnade;) Inser att jag inte ska köra bil så långt längre heller. Får gärna sammandragningar medans jag kör bil, ibland tappar jag liksom andan av dem och det hjälper ju inte att jag kör fel (för jag har tankarna någon helt annanstans..) och blir stressad över det..

Fredagen innebar maratonlopp i mataffären, hos fiskhandlarn, och sedan SM i matlagning på tid!
Skinkan griljerade jag på morgonen innan vi gick ut så den var i alla fall klar. Sedan blev det matjesillstårta som behöver 3 timmar på sig att stelna, räksnittar, köttbulls och prinskorvsstekning och lite annat. Kl sju skulle våra kunder komma, kl sex var vi på jobbet för att ställa i ordning..Det blev i alla fall en trevlig och ganska lugn kväll, trots gratis bar:) Vi hade tonat ned det lite i år, för jag kände att jag bara inte orkade ha full fest. Annars brukar de stanna till minst kl 3 och dansa runt och ägna sig åt pubertala skämt. Det är ju bara män...;) I fredags rullade de sista ut kl 1, lite mer lagom.

Lördagen började med lite presentinhandling och besök hos Dylan. Sedan en lunch hos gammelfaster och farbror kl 13, och efter en mycket trevlig tre rätters lunch var det dags för nästa kalas. Min systers yngsta pojkes födelsedagskalas. Kl 5 började det, men jag lyckades inte komma iväg från tillställning nr ett förrän efter 6. Efter ytterligare (!) en middag hos syrran, var det dags för julaftons planering och hemgång blev inte förrän efter 11. Trött, medvetslös och skelögd kröp jag i säng. M kom hem en timma senare, då han hade en annan träff istället för kalaset hos syster.

På söndag var det dags för öppet hus för Spädbarnsfonden och lite julkortspyssel. Fått mersmakt på att göra egna kort, de blev faktiskt fina. Efter lite fika, pyssel och givande samtal med besökare, så var det dags för dagens andra event. Min kompis födelsedagskalas som började kl 7. Jag hann i alla fall hem emellan och satte mig på sängen (med tanken att vila..) och kunde inte sluta göra julkort..M lagade mat till mig, jag böt om, åt, skjutsade M med vän till en annan vän;) Åkte till stan och gick på helgens andra födelsedagskalas. Där blev jag sittande på en stol i köket pratandes jobb, politik och ekonomi fram till 1.30!! Då ringde M och frågade vart jag var, han hade kommit hem en timma tidigare och krashat i sängen och när han vaknade och jag inte var där så blev han orolig. Jag blev nog mest orolig och undrade hur i ¤#%¤#% jag lyckats stanna där så länge, inte undra på att jag var trött!! Lyckades köra hem och krypa i säng. M sa någon gång under natten att det är nog bäst att du tar sovmorgon imorgon, jag tänkte hur då, jag sover ju inte ändå nu för tiden.. Men det gjorde vi. Kl 10 masade vi oss upp! Vi åkte till Linnégatan och åt brunch och till jobbet kom vi för en kvart sedan.. Skönt!

Ska ta det luuuungt denna veckan! Svärmor kommer på torsdag och det får vara nog med äventyr för mig nu.

Ska se om jag kan få en klipptid idag eller imorgon också..Känner mig ganska färdigjobbad för tillfället och ett besök till frisören är ju en bra ursäkt att gå här ifrån igen.

Känner mig fortfarande totalt mosig i huvudet, men nöjd och glad för det;)

Bilder & Reflektioner

2008-12-10T22:41:00.007+01:00

Blev stående och gloende på magen igår i spegeln. Tänkte på det ofattbart stora och fantastiska i att bära ett barn. Kommer aldrig att sluta fascineras av hur vi är skapta som kan skapa ett liv tillsammans och sedan baka bebisen i flera månader inombords. För att sedan föda det barnet ut i världen, till en egen människa med egna tankar och liv. Wow, jag blir helt andlös..

Jag och Guila hade en lång stund tillsammans igår, bara hon och jag. Mor och dotter. Jag är hennes för alltid och hon är min. Jag undrar om hon kommer föredra elektriska tåg framför dockor, eller dansa istället för fotbollen som jag sprang efter i flera år..Inte vet jag, men jag ser fram emot att se henne växa och göra egna val.

Bilder från vår stund igår:

En magbild 31+2:

Veckan har hittills gått snabbt och det är äntligen torsdag imorgon och då kommer M hem! 22.10 ska vi hämta honom på Landvetter. På fredag blir det inte mycket jobbande, utan det får bli mest matlagning, då vi har minijulfest på jobbet på kvällen. Vet inte riktigt hur vi skall hinna allt..antar att jag får göra matjesillstårtan imorgon eftermiddag och handla lite kanske.. Har varit fullt upptagen med jobbet och har inte riktigt märkt att fredagen nästan smygit sig på redan..Ja ja det får bli som det blir.

Nu, glass, TV, salta joysticks och sedan säng och några sidor ur Att föda..perfekt!

Jag måste visa något helt underbart! En bild på bebishår;) Var och fikade hos en god vän och hennes två månaders underverk idag. Så underbart hoppfullt att få snusa på en bebis en stund. Eftersom det inte är min bebis så vill jag inte lägga ut några bilder så klart, men lite hår går nog bra. Kolla fluffmohikanen;) naawww så go!

Ensam..

2008-12-08T13:51:00.002+01:00

Idag åkte gubben till Stockholm, utan mig.. Inte så bra på att sova själv, men det får gå. Skönt att få vara hemma ändå och jag lyckas ju alltid fylla veckorna med massa innehåll, så det blir nog snart torsdag..

Fast ensam är jag ju faktiskt inte riktigt. Jag har ju Guila i magen som håller mig ganska bra sällskap. Hon buffar och bökar och ibland undrar jag om hon kan ta sig ut genom magen?! Hon gör sitt bästa i alla fall. Speciellt när det är läggdags och eftersom jag inte kan ligga på rygg så måste jag ju ligga på sidan. Hon verkar inte gilla det alls! Hon protesterar med kraftiga sträckningar och bökningar tills jag ändrar ställning, vilket inte är helt lätt när man bara har två sidor att välja mellan. Jag blir lite full i skratt och jag ser en väldigt bestämd liten tjej framför mig..

Jag har börjat läsa Gudrun Pascals bok, att föda och den är faktiskt bra. Den har gett mig lite mer verkliga bilder i mina drömmar konstigt nog.. Igår läste jag om den första amningen och vad de små brukar göra precis efter förlossningen. Att de söker sig till bröstet.. För första gången fick vår lilla tjej ett ansikte i min dröm igår. Jag blev nästan förbluffad själv! Annars när jag drömmer om henne så har hon aldrig haft ett ansikte, det har antagligen varit för svårt att föreställa sig, även i drömmarna. Igår natt, då jag drömt om förlossningen, så fanns hon plötsligt där, med kropp och ansikte och allt. Hon tittade på mig och log och skrattade (vilket jag förstår att de inte gör då;) och sedan ammade jag henne. Det var en konstig men ganska verklig dröm. Hon hade på sig en liten vit pyjamas (som väntar på henne hemma i klädskåpet) med små rosa figurer på och hon såg så nöjd ut. Jag hoppas att det är en sanndröm. Gud vad jag längtar nu!

Helgen har varit fullspäckad, fast med trevliga saker. Danmark i fredags, glöggfest i lördags, besök hos farmor o farfar igår. Tom lillebrorsan kom med dit. Han tatuerade sig förra helgen och det var lite spännande att få se den igår. Jag hade skissat den för honom och den var jättefin. Det är en minnestatuering för vår pappa. En dogtag i en kedja där det står pappa, datum och alltid älskad, alltid saknad..plus en ros. Tatueringen sitter på vänster bröst, precis vid hjärtat. Farmor blev allt lite tårögd..

Igår var vi hos Dylan också och fixade och la lite granris. Jag tittade på hans små nallar som står där på rad och de såg helt ledsna, jordiga och solkiga ut. Jag plockade faktiskt med mig dem hem och la dem i tvättmaskinen. De kom ut nya och fina och såg mycket gladare ut. Tror Dylan blir glad också.

En ny dag med oförväntat innehåll!

2008-12-03T11:49:00.003+01:00

När jag, som vanligt stressade, för att komma i kläder, skor och smink imorse innan jobbet så ringde min mobil. Det var min BM. Hon undrade om jag kunde komma in direkt istället för kl 13 som planerat, för då är Dr T där och kan göra tillväxtultraljudet idag istället för imorgon. Javisst sa jag och blev ännu mer svettig, nervös och stressad.

Vi kom dit, hon mätte, klämde och tog prover. Allt var bra. Hb 124, Socker 5,1, SF mått 29. Hon sa att allt är perfekt! Hjärljuden var perfekta de också, precis så där varierande som de skall vara. Hon riktigt tryckte på hur bra allt var idag, för hon vet hur ledsna vi var för två veckor sedan när vi var på Dr T´s tillväxtUL som inte var så bra. Jag berättade för henne att jag var besviken på de slarviga mätningarna och att jag tänkte säga till honom idag att vara mer noggran. Bra sa hon, man skall säga till. Du kanske vill byta läkare frågade hon. Nej, det vill jag inte sa jag, han är en bra läkare, men bara inte så bra på UL..men vi får se efter idag sa jag.

Vi planerade in att gå igenom förra förlossningen nästa träff och det känns kanon att få göra det med henne. Till slut kom Dr T, jag hörde hur BM sa något till honom i korridoren och jag undrar om hon inte bad honom vara lite extra lyhörd idag;)

Vi kom in i Ul rummet och jag sa att det var väldigt jobbigt efter sista mätningen och jag bad honom vara extra noggrann idag. Han sa att jag är alltid så noggrann jag kan, hmm tänkte jag..
Vi pratade lite om slutet av graviditeten och sedan la jag mig på britsen. Han började prata om förlossning och ev gå över tiden... Då fick jag en klump i halsen och ögonen blev blöta. Nej sa jag, T jag kan inte tänka mig att gå över tiden, jag kan inte ens tänka mig att gå hemma och vänta på värkar. Jag kan inte falla på målsnöret igen.. Han hörde min brutna röst och såg mina blöta ögon och sa, det förstår jag. Jag bad om bedömning av mognadsgrad senast i v38 och sedan ofta. Han sa att jag kan bedöma dig varje dag om du vill, när vi kommer dit! Så skönt att höra! Han förstår och vi är överens. Han sa vidare att han förstår att eftersom jag inte kommer kunna passera någon vecka, då det hände sist, så kommer de sista veckorna vara som värst för mig och då ska de hjälpa mig igenom det. TACK! Ibland är det bra med lite blöta ögon inne hos Dr T tydligen;)

Så till mätningarna. Han mätte ytterst noggrant idag. Jag såg hur han själv valde bort bilder som inte var bra och tog nya innan han blev nöjd. Resultatet av dagens tillväxtultraljud blev, hör och häpna, + 4%. PLUS! Han sa plus 4%!!! Det är lycka det! Han fick erkänna att förra tillväxtultraljudet, som avvek så markant, att hans mätningar inte var så bra då. Tack för den, skönt att höra att även läkare kan erkänna sina misstag. Men ingenting spelar längre någon roll, det enda jag hör är plus fyra procent!

Nu kan jag segla fram på mitt lyckliga lilla rosa moln (eller lilla och lilla, jag behöver ett ganska stort moln nu för tiden om jag inte ska ramla av;)

En bra dag idag! Utan tvekan en bra dag idag! Tack lillasyster för att du växer så bra. Tack pappa o Dylan för era vakande ögon där uppifrån. Tack Trombyl, Femibion och Blutsaft. Tack Gud och tack livmoder och moderkaka. Keep up the good work!

Lycka.

Dagens tredje inlägg;)

2008-12-02T14:55:00.007+01:00

Mer rörelser = bra! Ändå svårt att bestämma sig för vad som är nog med rörelser när man väl blivit orolig, speciellt när hon är så vild annars, men hon måste väl också vila ibland antar jag, för inatt gjorde hon inte det..

Jobbet känns inte så lockande idag, så jag pular lite med min kamera, som äntligen är tillbaka från servicen nu! Därav tre hundra bilder på en dag;) Först en bildkavalkad på mina pyntade växter hemma:

Årets adventsljusstake ( som faktiskt åkte i papperskorgen en stund i söndags när jag inte hittade rätt passande ljus till den..säger ju att jag är helt tokig för tillfället)

Julpyntad Amaryllis i köksfönstret.

Även vardagsrumsväxterna har åkt på lite julpynt.

Min favoritväxt, murgrönan i sovrummet har fått lite julmossa också;)
(favvis för man kan verkligen misshandla den och den växer glatt på ändå!)

Igår när vi kom hem från jobbet, så hade brevbäraren knölat ner en stor brun jiffybag i brevlådan, den var adresserad till mig! Den innehöll inte mindre än 6st små stickade koftor till Guila! Tror att svärmor har lite för lite att göra;) Två fina vita och 4st väldigt rosa..;)

M tog en bild på mig och Guilamagen när jag stod och fixade med hennes sänghimmel, det kommer bli jättefint! Alla grejer står just nu i vardagsrummet, men vi får ta inflyttandet i sovrummet lite pö om pö. M blev väldigt påverkad igår av att skruva ihop sängen igen och när vi packade upp alla påsar hittade vi Dylans Spöket Laban spjälskydd och det väckte ju en del känslor till liv.. Men båda M och jag beslutade att det känns rätt att använda Dylans saker till hans lillasyster, att han är med på ett hörn då på något sätt. Men det är inte lätt..

Sist men inte minst en magbild 30+1 :

Rörelser!

2008-12-02T13:37:00.002+01:00

Nu har hon börjat röra lite på sig i alla fall. Inga hårda sparkar direkt, men dock rörelser. Fast nu räcker inte det på något sätt, jag vill ha mer..pust..undra om jag bara ska åka hem och lägga mig igen? Jag har ju tid hos BM imorgon, kanske räcker med det? Får fundera en stund.

Mår inte bra idag!

2008-12-02T13:14:00.002+01:00

Usch, nu sitter jag här och funderar på vad som händer i min kropp... Jag mår inte bra idag. Igår kväll spenderade jag större delen av kvällen åt att gråta över min pappa, det brukar jag göra lagom till jul..Jag tänkte på hur det måste ha känts för honom julen 99 när han visste att det var sista julen tillsammans med sin familj..Hur klarar man det?! Jag vet att han gick och la sig tidigare, han lämnade bordet med våta ögon och gick upp för trappan. Jag förstod varför då och jag förstår varför nu..

Detta är åttonde julen utan honom och det gör fortfarande lika ont.

Sedan kunde jag naturligtvis inte sova ordentligt, vilket bidrog till att jag var tvungen att ta lite sovmorgon. När jag tar sovmorgon så blir hela dagen rubbad. Ingen frukost, ingen ordning. M hämtade mig innan 12 och vi åkte till Linné och åt god lunch. Sedan köpte vi Guilas fina röda blommiga åkpåse och nu är jag tillbaks på jobbet. Men jag mår inte bra, tror jag har lite feber. Nästa problem är att vilda bebisen inte är så vild idag, inte alls faktiskt. Jag får anstränga mig att känna lite rörelser och det känns inte bra...

Förra året i maj kändes det också som om jag höll på att bli sjuk..två dagar senare slog inte Dylans hjärta mer. Jag är rädd, men jag sitter fast i min stol och vet inte vad jag ska göra. Jag kan inte tänka riktigt..Snälla Guila, ge mig några sparkar nu, snälla gumman!

Julgrinchen och tidstjuvar!

2008-12-01T16:07:00.002+01:00

Julgrinchen det är jag det! Jag har utvecklat ett underbart humör de sista veckorna. Superotålig och inte speciellt trevlig alls.. jag vet varför, det är december som precis gjort sitt intåg idag och med december kommer en massa bokningar i almanackan. Jag avskyr verkligen att ha runda ringar på nästan varenda dag i december redan. Någon stjäl min tid, eller är det jag som ger bort den? Innan jul, ska alltid hur mycket som helst packas in. För en enda dum dags skull, så skall man maratonbesöka gamla släktingar, ha jularrangemang, få besök Brittiska öarna, köpa julklappar, jobba, städa, ta fram pynt och stryka gardiner. Eller man måste inte, men det blir alltid så.

Egentligen är väl alla runda ringar i almanackan trevliga saker och jag trivs ganska bra med tillvaron när de där runda ringarna blir till dagar och besök. Men som den motfalls person jag föddes till att vara, så är jag helt allergisk mot framförhållning och för mycket planering! Jag gillar att ta dagarna som de kommer, i den ordning de nu infaller. Två dagar innan kan jag planera, det är OK, men när någon frågar vad jag gör nästa månad kl 5, så blir jag nästan full i skratt. Äh om jag lever, så kanske vi kan bestämma det närmare då..

Just nu är jag bara helt fokuserad på Guila i magen och vad som komma skall, inte mycket annat intresserar mig. Börjar känna de där djuriska beskyddarinstinkterna och tanken på att boa och förbereda och gå in i mig själv är det viktigaste just nu. Då jag bara fokuserar inåt just nu så har jag svårt med tålamodet med det på utsidan och däribland julen..

Var hos syrran en snabbis igår, jag skulle inte ha tittat in när jag var på dåligt humör, men det dåliga samvetet och tidsbristen tar mig till ställen jag inte vill vara egentligen. Hennes yngsta pojke, fyller år den 15:e dec, en måndag. Då brukar vi alltid ha kalas på söndagar. Lördagen har vi redan en lunchdejt hos mina goa släktingar, gammelfaster och gammelfarbror. De fixar alltid så fint när man kommer, gärna tre rätters middag/lunch med massa olika drycker och intressanta samtalsämnen (dryckern ablir väl inte så intressanta för mig i år dock;) Vi brukar alltid vara där i timtal och trivs med det.

Syrran sa att nej vi ska ha kalas på lördag istället, vad synd sa jag för då kan inte vi, varför har ni hans kalas då? För vi tänkte att vi skulle ha lite invigning på det nyrenoverade hemmet också. Vad taskigt sa jag att J inte får ha sin födelsedag ifred..(Ville säga måste du alltid vara så självisk och ändra på allt för att det ska vara roligast för dig själv..) Ja ja sa jag då får vi försöka hinna komma efter lunchen. Säg bara att ni ska någonannanstans då sa hon. Äh varför då? Plus att jag är höggravid (om det inte syns) och orkar nog inte med två kalas på en dag nu för tiden..

Sedan började julpratet..och min gröna elaka grinch vaknade till liv. Ja men boka in julen här i år i alla fall sa hon. OK sa jag, men inte om vi måste vänta flera timmar innan vi får äta sa jag surt;) Men det gör vi väl aldrig sa hon. Jo, jag kan inte komma ihåg en jul då vi inte fått vänta till kl 7 någon gång innan det är dags för mat. Först ska man genomlida Kalle Anka och glögg (då brukar morfar somna i soffan) Sedan är det dags för julklappsöppning för barnens skull ("barnen" som nu är 15 & 13... och hellre spelar TV-spel än firar jul..) efter julklapparna är avklarade så är folk nästan svimfärdiga av hunger, men vid det laget är magsäckarna så ihopkrympta så man får inte plats med mer än typ två köttbullar och en bit sill..Så det blir alltid tonvis med mat kvar.

Nej eftersom jag är stor, trött, gring och gravid så tänker jag vara extra motfalls i jul;) Vi kommer åka dit när Kalle Anka är slut och vara hemma och mysa istället och äta en stadig frukost, så vi slipper svälta hela kvällen. Sedan kommer vi lagom till att maten skall ställas fram, det är planen. Jag struntar i hennes stress-panik-jul-ångestplaner i år..pust..

Så där ja, nu har jag gnällt färdigt för idag;)

Nu ska vi till posten, skomakaren för att göra nya nycklar till jobbet, stan för att äntligen hämta mitt kameraobjektiv, hämta nycklar av K, tillbaka till skomakaren, köpa Guilas blomiga åkpåse, handla mat, köpa mossa, ta upp julpynt, pynta, äta, sova..

Som sagt vem är det som snor min tid?!

Sovmornar!

2008-11-27T11:30:00.004+01:00

Andra dagen i rad som jag har tagit en rejäl sovmorgon. Så skönt att få ligga kvar i sängen och riktigt lata mig en stund, undra varför det alltid är på morgonkvisten jag sover som skönast? Kanske är den där lilla rebellen i mig som tycker det är mysigt att få ligga kvar när man egentligen borde vara på jobbet;) Jobbet och hemmet är just nu väldigt nära varandra, vilket underlättar insläntringen till kontoret avsevärt.

Dörr till vänster hem, dörr till höger jobb:-D

En magbild från i förrgår får väl plats i bild tänker jag, fast det är nästan knappt nu..

29+2

Har fortfarande svårt att ta in att lillasyster faktiskt bor inuti mig och att hon ska födas fram och bli vår dotter även på utsidan av huden. Är helt fascinerad av att vi människor, likt alla andra djur, liksom kan ha ett barn i magen?! Det är så stort och fantastiskt på något sätt att min hjärna inte riktigt kan greppa det konceptet. Tänk att hon finns där inne! En färdig liten människa på tillväxt, helt sjukt märkligt. Nu är hon så stor att man kan uppfatta hennes olika kroppsdelar genom huden. Imorse sa M, men kolla där är hennes huvud!! Ja eller kanske rumpa sa jag. Med stora ögon la han sin hand på magen och klappade på hennes huvud..det är stort.

Jag inser att även han är rädd och har mardrömmar om allt som kan gå fel. I förrgår natt, la han handen på magen halvsovandes, någonstans i hans undermedvetna så tyckte han att magen var för mjuk. Men vart är hon, är det över? Finns hon inte mer? Så obehagligt. På morgonen var han glad att magen var hård (eller hårdare i alla fall, hon är ju väl inbäddad i ett behagligt varmt täcke av fett också;)

Imorgon är det fredag och det ser jag fram emot av flera olika anledningar. Först och främst för att arbetsveckan är slut! Sedan för att jag skall (med tunnelbana jag lovar!) åka in till stan och träffa två änglamammor och en liten änglalillasyster och kanske en änglamamma till som jag inte träffat förut! Det ska bli jättetrevligt och veckans höjdpunkt.

Nu ska jag lyckas arbeta en stund idag också:)

nya kläder och vagnen!

2008-11-24T17:29:00.004+01:00

Så trött på att min kamera fortfarande är på service #¤%¤# kan ju inte ta några riktiga bilder:( Ett litet försök är gjort i alla fall.

en supergullig stickad liten mjukisoverall med elefanter på naawww.
Blir nog bra i mars april tänker jag.

Mer randigt från Polarn o Pyret, så mjuka att jag inte kunde motstå!
Skulle gärna ha sådana mjuka kläder själv;)

En Brio kombi i två nyanser av beige och svart. Fin, stabil och praktiskt. Upptäcker att jag är enorm säkerhets- och praktiskt tänkade när det kommer till barnsaker..ett nytt drag då det inte ligger i min person vanligtvis. Men nu undrar jag om man inte kan ha typ hjälm och flytväst på dem jämt..;)

Sovit middag

2008-11-24T16:03:00.004+01:00

Hjälp vad trött jag är idag! Fick gå och sova middag en sväng då jag bara satt och skelade här framför datorn. Vet de sjutton om det hjälpte, känner mig om möjligt ännu mosigare nu..

Det var nog bilresan igår som tog musten ur mig. De där fem timmarnas resa kändes verkligen som fem timmar. Konstigt nog så botade bilresan min onda foglossning som jag vaknade med igår. Jag använde bilens stolvärmare och en tensapparat och vips så var det mycket bättre! Så resan fick en bra bieffekt.

Bild på resefrukosten. Bäst att stoppa i sig ordentligt när man ska åka så långt;)

En typiskt svengelsk stekfrukost;.

Jag undrar varför jag fick så ont igår, det kan ha varit språngmarschen upp till kyrkan i lördags där jag var på ett jättefint dop. Min tid verkar helt ur led nuförtiden, jag är alltid några minuter sen! Fattar inte varför, jag brukar inte vara sen alls ju. I lördags kom jag bara inte iväg, sedan hade jag glömt sminkväskan på jobbet i fredags, så jag fick svänga förbi där innan dopet. 11.57 hittade jag en p-plats och fick kasta på lite mascara o rouge innan jag tog presenten och fick springa uppför backen. 12.01 var jag i kyrkan, där en sur vaktmästare blängde på mig så mycket att jag inte hann gå på toa. Men det glömde jag snart när familjen kom in. Det är något speciellt med att vistas i kyrkor för mig, det blir lätt känslosamt och tankar går osökt till Dylan. I detta fall var det en änglalillebror som döptes och hans systras ljus lös brevid hans dopljus..tänkte hur ska vi klara av att döpa vår lilla tjej?! Vi kommer ju bara gråta hela tiden;)

På lördagskvällen hämtade vi hem Dylans alla saker från min mamma. Vagn, skötbord, säng, madresser, badbalja ja allt. Trodde det skulle blir jättejobbigt att se vagnen igen, men det gjorde det inte. Det kändes bra och den är ju fortfarande helt ny.. Svårt att få in i huvudet att lillasyster ska ligga i den bara. Känns skönt att börja förbereda för henne på riktigt, hon förtjänar det precis på samma sätt som Dylan gjorde. Det värsta som kan hända har ju redan hänt, och ja skulle det hända igen..så har vi ju packat ner sakerna förut..Fast jag kan nästan föreställa mig henne i vagnen nu, den har redan blivit hennes.

Vi hann inte montera ihop sängen, det får bli nästa veckas projekt. Vet inte hur det kommer kännas med den på samma ställe som sist, men hoppas att ett par veckors tillvänjning kommer att lösa det också.

0% avikelse!

2008-11-21T20:53:00.002+01:00

NOLL PROCENTS avvikelse kom den noggranna ultraljuds BM fram till idag! Noll procent!! Världens vackraste procent. Idag blev det glädjetårar istället för tårar av förvirring, förtvivlan och avgrundskänslor som i tisdags.

Hon mätte ordentligt, tog sin tid, berättade vad hon mätte och delade med sig av facktermer och förklarade på lekmannaspråk. Vi fick en lång stund med Guila på skärmen idag. Hon visade sig från sin allra bästa sida. Hon rörde sig som man skulle, hon visade att hon definitivt är en tjej, hon tittade rakt ut från skärmen rakt på mig och jag tror hon till och med sa mamma;) Hon öppnade i alla fall munnen och putade med sina små fina läppar. BM konstarerade att även ansiktet såg helt och fint ut (min senaste oro har varit gom eller käkspalt..). Hon tittade noga, noga på moderkakan och den såg fin ut. Hon mätte flödet i navelsträngen och det var också helt normalt, detta vackra ord! Hon lyssnade på flödet och hjärtslagen och sa att det låter perfekt och hon visade oss hur kurvan såg ut. Hon sa att ett tränat öra kan höra på flödet att det inte är helt bra, då låter det dovare pga att det då har motstånd.

Hon skrev ner alla måtten på ett papper till oss och vi fick en profilbild på vår lilla tjej och hennes putande pussmun. Tror hon nog har pappas näsa också;) Viktuppskattningen är nu 1400 gram. Det låter bra tycker jag, hon börjar bli stor nu lillasyster.

Så skönt att få en sådan noggrann genomgång och en sten lika stor som Mount Everest lättade från mitt hjärta. Huvudvärken försvann i ett trollslag, men viktigast av allt mitt hopp är återinstallerat och välmående. Nu kan jag ta mig an världen igen!

Både på M och mig rullade tysta lättnadens tårar när vi satt i det dunkla UL rummet, våra ögon möttes och i M´s kunde jag se både lättnad, kärlek, förundran och längtan. Efteråt ville jag skrika till hela världen att vår tjej ligger inte alls på minus! Hon är perfekt! Hon ska komma till oss och vi har hälsat på varandra idag. Lycka. Inget annat betyder längre något. Imorgon eftermiddag ska vi, som tidigare planerat, hämta hem Dylans saker från mamma. Nu vill vi våga tro på riktigt. Det är fortfarande ett tag kvar, men Guila tittade på mig idag, såg mig rakt in i hjärtat och viskade att jag kommer snart mamma, jag kommer snart...

Huvudvärk..

2008-11-20T11:03:00.004+01:00

Aj nacken är så stel att jag förväntar mig nackspärr vilken sekund som helst.. Både vetekudden och tensen ligger ju hemma så klart, men jag funderar starkt på att åka hem tidigt ändå, sängen var inte riktigt färdig med mig imorse..

Blir på så undebart humör när nacke och rygg gör ont, för då kommer huvudvärken också och gnälligheten och tyckasyndomheten och livetärtaskigtheten och massa andra annat heten också.

Igår smet jag tidigt från jobbet, eller rättare sagt jag tog tre timmar ledigt på eftermiddagen för välbehövlig fika med en annan gravid änglamamma och det blev till och med ett inköp i en bebisaffär. Möten med föräldrar som själva förlorat barn är det enda som funkar för mig just nu. Har så dåligt tålamod med resten av världen...och den med mig tror jag. Nej, jag vill kunna prata om det som hänt, min nuvarande situation helt obehindrat och utan att behöva förklara varenda krumbuktande tanke. Jag vill bara ha medkänsla och förståelse från de som verkligen förstår nu. Det är den bästa medicinen. Jag ska faktiskt träffa en annan kompis i eftermiddag också, en utan barn, utan våra erfarenheter, men en som gärna vill ha barn men det inte går så bra för. Jag känner med henne, för vi delar ändå längtan och drömmarna.

Efter mina timmars ledighet igår, på väg tillbaka till jobbet så kom det en ambulans i full fart bakom mig. Jag erkänner att jag blev lite stressad över det och fick sakta ner och svänga in till kanten. Problemet var just kanten. Den var vass.. Det lät lite från höger framdäck och jag grimaserade lite över tanken på reporna på navet.. När vi till sist kom från jobbet någon gång efter åtta, så förstod vi att reporna på fälgen inte var problemet, utan problemet var snarare att det inte fanns någon luft i däcket! Jag småler nu åt gårdagens dilemma, för det är så himla typiskt på något sätt. Allt som aldrig händer annars, händer gärna när man är som lägst. Det är på något sätt lagen om all överdjävlighet! Som ett elakt brev på posten så kommer det gärna ett till när man precis fått dåliga nyheter. Nästan lite skrattretande på något perverst sätt.

Ok, en punktering, so what, shit happens, det var bara att åka in till kanten och byta till reservdäcket. Min make ryckte på axlarna och tog fram däck och verktyg, bara för att upptäcka att verktygen inte passade.. #¤%#¤%¤#% blev det nu. Verktygen tillhörde våra volvo orginaldäck, men vinterdäcken visade sig ha en annan dimension på muttrarna. Pust, suck och stön. M fick vandra tillbaka till jobbet och hämta en hylsnycketsats, som väl på plats igen gick av! Lite mer ¤%¤#%¤#, vi fick krypköra till Statoil, fylla på luft och åka till mor. Nu var väl klockan närmare nio. Efter lite mer #"¤!% så fick vi i alla fall på det löjliga lilla reservdäcket och kom till Coop kl halv tio. Gäsp och hunger. Det fanns då givetvis ingen grillad kyckling kvar, så det fick bli bacon till BLT mackor. Äntligen hemma klockan tio!! Efter snabbt TVtittande och ätande av våra mackor så blev det sängen.

Konstigt att man är stel i nacken idag?! äh nej skulle inte tro det. Jag undrar vad folk skulle tro om oss och vi blev filmade en vanlig dag? Jag tror att om vårat liv hade varit en dokusåpa så skulle folk tro att det fanns ett manus vi följde..

Vissa dagar vill man bara sudda ut och få möjlighet att börja om, jag tror jag gör det med denna veckan. Hela jäkla veckan kommer jag bara stryka ur kalendern. Veckan som aldrig hände, ungefär som John Lennons lost weekend som pågick i 18 månader. Då han bytte Yoko Ono mot May Pang. 18 månader som inte är så belyst i Lennons liv, en 18 månader lång lost weekend, det hade varit något det;)

Fått tid för nytt UL!

2008-11-19T12:39:00.002+01:00

Pust vad skönt! Har haft mailkontakt med den nogranna UL-kvinnan på den privata kliniken idag och hon ska hjälpa oss med ett nytt UL på fredag kl 13! Så jäkla skönt!

Hon sa dock att om de gör ett UL på mig när jag har en tid om två veckor på sjukhuset, så ses det inte med blida ögon av proffesionen, vilket är ett dilemma sa hon, men hon hade inga problem att ta en titt på moderkakan. Jag förklarade vidare (hade lust att säga, jag skiter väl i hela professionen! Om de inte gör sitt jobb så skiter väl jag i vad för ögon de använder att titta på mig med sedan..) att min läkare gjorde ett dåligt jobb och att han inte ens mätte flödet. Jag sa att jag tidigare sökt andra utlåtanden och att han inte haft något emot det..det har varit helt sant i andra avseenden, men i detta så vet jag inte. Hon svarade att då gör hon ett UL på fredag. Pust!

Så nu ska jag bara klara av idag och sedan är det imorgon och sedan är det dags! Så glad att hon kommer ta en ordentlig titt på moderkakan också, hon hävdar att hon kan se infarkter i den på UL och andra avvikelser. Känns bra, då den var full av infarkter sist..

Idag har jag kravlat mig upp ur det kalla vattnet, men jag står fortfarande lite ostadigt och väger på kanten till det djupa hålet, hoppas fredagen innebär en liten isskorpa på vattnet igen..

Avgrundshålet har visat sitt fula tryne idag..

2008-11-18T22:08:00.003+01:00

Varit på tillväxtultraljudet idag. Vi kände oss mer förväntansfulla än rädda när vi kom till sjukhuset idag. Efter ett glatt möte med BM som hade svårt att fånga Guilas hjärtljud för att hon var så livlig, så var det dags för läkarbesöket och tillväxtULet. Jag kände direkt att UL inte riktigt är vår läkares grej. Han mätte dåligt, var lite otålig och höftande i sina mått och mätte inte som man ska! Ge hit den där dopplern tänkte jag, så mäter jag själv! I vilket fall som helst så slog han sedan ihop siffrorna och kom fram till -15%. MINUS FEMTON PROCENT skrek en röst i mitt huvud, det är INTE bra!

Min kropp blev tung och hjärnan kopplades bort från känslorna en stund. Det blir en sådan där utanför kroppen upplevelse. Jag är här. Jag sitter i rummet. Jag lyssnar men jag hör inte ett skit efter orden -15%..

Min läkare pratade på och sa att vi skulle komma tillbaka om två veckor för en ny uppskattning, han hävdade att han inte var orolig, ännu. Men om en nedåtgående trend håller i sig, så blir det täta kontroller och givetvis en tanke om igångsättning så snart det då är möjligt om min livmoder inte är den bästa miljön för henne. Jag lyssnar och nickar, får lite svårt med orden och ännu svårare att ta in hans.. Min mans väcker mig lite när jag hör honom prata och jag ställer själv en del frågor. Jag sa att jag förstår att hon var svårmätt idag då hon var så livlig, men om det blir samma resultat om två veckor, så vill jag inte höra talas om att hon växer ju i alla fall i sin egen kurva. Det måste du förstå sa jag att det kommer jag inte att godta. Inte han heller konstaterade han. OK tänkte jag, då är vi i alla fall på samma sida i boken i det avseendet. Nästa kommentar var jag dock inte alls med på. Men om något händer under dessa två veckorna så är det ju inget man kan göra, det är ju sådant som i så fall kan hända vem som helst.

Nu tänker jag är du helt tokig människa?! Vad då vem som helst. Jag är inte vem som helst! Jag är en kvinna som födde min döde son i maj förra året. Jag är en människa som har hållt min sons tunga döda kropp i min famn. Jag går på tunn is som det är, under mig finns ett stort svart hål som är helt bottenlöst. Jag har simmat i dess kalla vatten länge och nästan drunknat ett par gånger. Varje gång det har bildats en skorpa av tunn is på avgrundshålet har nästa bakslag i form av otaliga missfall och skrapningar fått mig att trampa vatten och det har tagit mycket energi att ta mig upp varje gång. Vad då vem som helst? Jaa, du förlorade din förstfödda son i vecka 40, men vem som helst får räkna med lite svinn i vecka 29?! Eller hur sjutton tänker du nu?

När vi lämnade honom och hans dåliga mätningar bakom oss, gick vi under tystnad genom korridoren på spec. Vi gick förbi de rader av förväntansfulla föräldrar som väntar på sitt rutinultraljud. Min känsla i magen var då inte långt ifrån känslan som jag haft i den korridoren förut. Känslan av utanförskap, känslan av att de tittar på mig, känslan av motsatsen till livsglädje..

Min BM kom ut när vi stod i kassan och skulle boka nästa tid och hon frågade glatt hur det gick, då brast klumpen i halsen och blev till tårar. Inte bra ser jag sa hon, kom in till mig när ni är klara. Det tog ett par minuter att säga den 4 december kl 13.30 till henne i kassan. Det tog en minut att inse att folket i väntrummet stirrade på mig och mina talsvårigheter. Jag slog ner blicken i golvet och sedan gick vi in till Britt. Vi berättade om minusresultatet och hon försökte trösta och säga att det egentligen inte är onormala siffror, men hon förstår att vår referensbild är en annan. Hon sa att jag fick ringa henne om det var något och sedan kramade hon oss bägge.

M försökte vara positiv och säga att han mätte slarvigt, men positivitet funkar negativt på mig när hålet har öppnats. Då vill jag spotta positiviteten i ansiktet och sparka vilt omkring mig. Hämta en motorsåg och bara kapa vartenda jäkla träd jag ser! Han erkände snabbt att han också var orolig och ledsen och hade hoppats på ett annat resultat idag. Han sa också att han vägrade ge upp hoppet om vår dotter och han inte kände sig lika modfälld som jag. Han sa att det mörka moln som brukar hänga över hans huvud som en förnimmelse om något dåligt, inte alls hängde där idag, så han har sitt hopp kvar. Jag litar på hans sjätte sinne, det gör jag, han är en trollgubbe min man. Jag vill innerligt tro honom, men jag får jobba på mitt hopp igen i veckan. Mitt klara vackra, starkt lysande hopp som jag vårdat så ömt under denna gravidiet. Som jag har odlat och arbetat hårt med.

I bilen tillbaks till jobbet, så bestämde jag mig för att försöka beställa en tid för ett privat tillväxtUL. När vi väl kom tillbaks, så var naturligtvis telefontiden slut, men jag skickade ett mail till en nogrann kvinna som gjorde vårt KUB. Jag bad henne om hjälp och en snar tid. Jag hoppas att hon kan hjälpa mig innan veckan är slut. Jag vill aktivt söka hjälp och svar, jag kan inte vänta i två veckor på nästa UL. Jag vill veta om han mätt rätt och i så fall komma in till sjukhuset ofta dessa två veckor för CTG eller liknande. Så är planen. Jag hoppas naturligtvis att hon kan komma fram till bättre siffror. Mitt hopp är beroende av bra siffror.

Jag orkar inte ramla ner igen, jag har ingen flytförmåga kvar. Jag är rädd. Jag är liten och vattnet är så kallt. För Guilas skull måste jag hitta mitt hopp igen. Hon är en liten människa, en egen individ som förtjänar mitt hopp. Jag ska gå in i sovrummet, öppna de vita dörrarna till hennes fina klädskåp. Jag ska känna på hennes kläder och tänka på henne i dem. Jag ska drömma om henne i natt och när jag vaknar imorgon vill jag ha en ny och bättre dag. Framförallt vill jag ha en tid för nytt UL.

Livet är skört. Isen är för tunn. Samtidigt känner jag henne där inne. Så livlig. Så levande. Sådan rätt till kärlek och hopp. Mamma ska finna det igen min lilla dotter, snälla väx och må bra!

magen!

2008-11-17T12:05:00.003+01:00

Saknar min kamera, den har varit på service i tre veckor;) Svårt att få plats med magen i mobiltelefonen längre, armen räcker liksom inte till;) Men här är ett bildförsök i alla fall:

Jag tror att den har växt och kanske är lite längre ner nu?

En bild på min marängswisshelg, notera att skålen är lika stor som största plattan på spisen..hi hi
inte undra på att jag fick ont i magen;)