Dylans tid

Nu är det maj månad. Dylans månad. En gång om året när hans födelsedag närmar sig, så är han väldigt nära. Varje dag. De andra dagarna är så upptagna av småsystrarna, precis som det bör vara. Men maj är hans. Min fina pojke.

Jag sitter på jobbet och letade efter någonting på hårddisken, när bilder på honom dök upp. En regnvåt gravsten. En liten hand. En alldeles nyfödd pojke i sin mammas famn. Alltid med stängda ögon. Alltid med stängda ögon..Bilder från kistläggningen, då vår pojke har hunnit bli någon annan. Innan så lik sina syskon. Då lik ingen..

En gång om året, rinner mina tårar i smyg. På jobbet. Vid läggdags. Vid nattning av små tjejer. En gång om året är minnesbilderna väldigt starka. Som igår. Som idag. Känslorna och saknaden och tanken om OM stegras i takt med att dagar avverkas i kalendern. 9 maj, 14 dagar kvar till födelse. 13 dagar kvar till beskedet. Tretton dagar, då vi för fyra år sedan såg en stilla liten pojke på skärmen. Fyra år sedan livet ställdes på ända. Trots två underbara flickor sedan dess, så är livet fortfarande lite på ända..speciellt i maj.

Jag vill ju ha honom också. Pojken. Sonen. Men han kommer aldrig igen. Inte ens genom någon annan. När jag såg honom på bild precis, kände jag att jag vill ha en son till. Ett till barn. Fast det är ju inte så det är. Jag vill ju ha honom. Ingen annan..För på den fronten är jag ju egentligen nöjd. Jag klarar inte att börja om igen. Vår familj kommer ju att vara en kort, hur vi än gör, hur många barn det än blir..En kort. Så otroligt för kort.

Min älskade lille pojke. Han som bara finns på bilder. I minnet. I mitt trasiga hjärta. I min hetaste önskan. Och för alltid min största längtan.

Alltid med stängda ögon. Alltid med en undran..Blå skulle de nog ha varit. Lika stora o fina som på sina systrar. Mitt hjärtebarn och första kärlek.

Fyra år..

Glädjetårar!

Läste precis i en blogg om ett älskat barns födelse. Ett hett efterlängtat barn har hittat ut till sin mamma och pappa, vars famnar nu inte känns riktigt lika tomma längre. Kärleken övervinner allt, mirakel sker runt om oss varje dag. Allas barn är små mirakel.

Idag har jag och Guila varit och grillat vid Delsjön, tillsammans med andra familjer i spädbarnsfonden. Det var kallt, men där fanns ändå värmen. Inte bara från eldstaden, utan i de hjärtan som delar samma öde. Det gör mig alltid lite ledsen att se att vi är så många. Olika människor men med samma sår. Vissa med färska sår och vissa med lite mindre öppna sår.

Fyra år sedan är det i maj. Fyra år! Så mycket som har hänt. Så lång tid. Fast avståndet är fortfarande inte så stort alla dagar. Som idag. En Dylandag.

Hjälp vad trött jag har varit de senaste snart nio månaderna! Att två små söta människor kan göra sina föräldrar så trötta;) Mina bästa små tjejer. Det är helt otroligt hur mycket man kan älska sina barn. Störst av allt är kärleken och större än det är barnen! Så lyckligt lottade vi är. Så tacksamma. Tänk att vi har två små flickor som bor här med oss nu. Skakar på huvudet, för ibland är det liksom bara för bra för att vara sant! Sorgen och förtvivlan som var så stor, ur det växte det här. Fantastiskt!

Guila har blivit lite känslig. En ny fas tänker jag. Hon har blivit så stor. Pratar och förklarar. Vill göra saker själv. Äta själv, på sitt sätt, på sin tid! Klär ut sig och står och gör miner i spegeln. Ömsom vill ha sin lillasyster ömsom bort med Miimii! Hon kan faktiskt sitta och pussla eller leka själv! Kan inte låta bli att smygtitta på henne när hon ser så där härligt koncentrerad ut;) Det är fascinerande hur mycket de ändras. Hon är fortfarande ganska vild på det stora hela. Älskar att springa (med både armar och ben vevandes i luften) och vill helst av allt bli jagad. Då skriker hon av glädje! Men plötsligt har hon blivit lite mer mammig och till och med lite blyg ibland! Förut möttes både främlingar o bekanta av stora leendet och HEJ! Nu kan tom mormor få vänta en stund på kram om hon är på det humöret..HEJ får förstås de flesta fortfarande;) Min lilla tjej blir bara längre, större och finare.

Min lilla tjej, Aimee, har visat sig vara en riktig liten busunge hon med! En väldigt bestämd sådan. Hon vet redan precis hur hon ska göra för att vi skall göra vad hon vill. Det borde jag förresten ha räknat ut med tanke på hur bestämd hon var redan när hon föddes! Hon skrek tills vi gjorde rätt helt enkelt! Nu skriker hon inte, men har andra trixs. Hon knyter sina små nävar och biter ihop den söta tandlösa munnen och skakar. Alltså för att hon vill och för att hon kan och för att hon absolut får uppmärksamhet då. Veckans nya är att skaka på huvudet och sedan skratta. Annars kan man ju slå hårt i matbordet så att man hörs ordentligt. Hjälp! Hon tror att hon är äldre än vad hon är också, för plötsligt vägrar hon att bli matad med sked!! Hallå du är inte ens nio månader damen, din mamma får gråa hår! Nej, hon skall bara äta själv! Snacka om att få gnugga geniknölarna för att hitta på mat till henne. Det blir en del omeletter med olika fyllningar, pannkakor är gott. Men puréer är helt ute! Yoghurt är gott och det går an att bli matad med minsann. Som sagt undra varför man är så trött;)

Längtar till den dagen då de kan börja leka lite med varandra! Det har smygbörjats nu, eftersom Aimee kryphasar sig framåt nu!! Det blir en del KOM Miimii!! ;)

Så livet är gott, men trött, men gott, med medvetslöst, men alldeles väldigt underbart!








ps väntar med spänning på små bebisars entré, två små änglasyskon till efter sommaren och en nära väns småsyskon nästan på året efter Aimee, nu i juli! Mysigt med andras bebisar att klämma på när vår verkstad har stängt;) Hjälp vad fort det går! Aimee är ett till sommaren, hon kom ju nyss ju!

Kärleken!

Här är hon vår nydöpta tjej!

En riktig "holy" baby på det här kortet;)














Det var verkligen en toppendag! Lugn och fin och alldeles perfekt! Lilla Aimee var lugnet själv och verkade gilla uppmärksamheten som hon tog med ro. Vår lilla stjärna! En annan liten stjärna är så klart storasyster Guila. Jösses vad hon tjattrade där framme i kyrkan;) Hon pekade ut och familjemedlemmar och kompisar i bänkraden, typ hela tiden! Sedan började hon sjunga dagissången..Mommo e här, Nea e här mfl mfl.. Det var inte lätt för prästen att göra sig hörd där inte! Jag hörde inte ett ord av vad hon sa. Men det gör ingenting. Barn är ju så där bara och ju mer man hyssjar ju högre pratar de;) Det kändes spontant och härligt i alla fall. Mitt i allt detta så sprang en annan liten kompis fram och drog ner byxorna vid altaret också;) Ja som sagt spontana och härliga barn!

Jag tänkte att jag skulle klarat av att läsa Aimees dikt bättre än vad jag lyckades med..men det är svårt. För kärleken gör nästan lika ont som sorgen ibland. Det blev en klump i halsen direkt. Jag mumlade mig igenom den i alla fall. Så här gick den:

Jag älskar dig. Jag älskar dig. Jag älskar dig.

Du är mitt allt och allt du är mitt.

Tänk vilken lycka att få ha dig så nära.

Alldeles intill mitt hjärta, där du föddes

och där du alltid skall vara min kära.

När jag klappar din lilla kind. När jag vaggar dig till sömns. När jag snusar i din lilla nacke.

Så faller ofta en tår. Inför den kärlek jag från dig får.

Jag tänker vart kommer du ifrån?

Du vackraste lilla lån.

Jag älskar dig. Jag älskar dig. Jag älskar dig.

Sedan innan du föddes och långt efter att jag har gått.

Tänk att du är här lilla du.

Du är min högsta önskan

Och den är besvarad här och nu.

När du ler mot mig. När jag luktar på ditt varma hår. När jag håller dig så nära som det bara går.

Så växer mitt hjärta, ja det nästan går sönder.

Jag undrar hur jag skulle kunna leva utan mina tre små under.

Aimee Lily. Det betyder kärlek och lilja.

Min dotter, det är min vilja

Att du alltid förblir just du.

Vem du än må vara och vem du än må bli

Så önskar jag dig bara att lyckan står dig bi.

Tänk nu blir det inga mer dop, inga mer bebisar för oss och jag försöker verkligen njuta av barnen varje dag. Mitt i allt vardagskaos är det ibland svårt att få tiden att räcka till, men ibland. Gärna vid nattningen. När man är så där mysigt nära. När man bara kan klappa dem och pussa dem och älska dem. Då njuter jag. Då suger jag in tiden här och nu! Mina älskade små flickor!

Idag har vi varit hos Dylan och tänt ljus också. Tänk att den dagen skulle komma..Dagen som idag då vi kan ta med två levande barn och hälsa på honom. För tre år sedan trodde jag knappast att det var möjligt. Men allt verkar ju nästan kunna vara möjligt nu. Kärleken gör saker möjliga.

Just idag är kärleken extra stor. Den delar plats med de döda. Idag får vi minna och sörja. Idag lyser ljusen på kyrkogårdarna. Idag på alla helgons dag. Jag känner allt några levande helgon också. Det är de, fina vänner, som engagerar sig i Spädbarnsfonden och fixade minnestund och fika efteråt. Vi missade stunden i kyrkan, men inte fikan. När vi gick upp mot församlingshemmet och såg alla de som var där. Så slås jag alltid av förvåning över hur många som faktiskt är drabbade..I det rummet var det varmt idag, varmt av både kärlek och sorg. Så många ansikten som är välbekanta och som vi gillar så mycket! Och alla barn sedan..De barn som kom efter de barn som aldrig riktigt fick komma. Vilken glädje!

Så mycket kärlek. Så mycket trasiga hjärtan. Hand i hand med tiden. Inte den som läker alla sår, men den som för en framåt. Den som gett oss alla de barn som nu sprang omkring där inne!

Alla helgons dag. Dagen att minnas. Dylan jag saknar dig så..

Dop, död och borde sluta äta godis..

Allt i en salig blandning..som vanligt på något sätt. Tror jag börjar med döden. Min farfars. Han dog en morgon i veckan, ensam på sjukhuset. Han var gammal och trött och har drömt om att få somna in länge..det är så tragiskt och fel, men ändå sant. 85 år. Det gör ändå förbannat ont i hjärtat att han inte finns här längre. Och det där med att somna ensam..det gör också ont. Personalen missade det. Vad börjar man och var slutar man när man tänker på 85 hela år, snart 86..Det är långt och länge.

Han var en stark man min farfar, en senig stark gåsapåg. En tyslåten försiktig man som aldrig förlorade ens det minsta lilla av sin Skånska dialekt. Han gillade oss barn, sina barnbarn. Vi hade adopterat honom och han oss. Han fanns i våra liv innan vi föddes, men innan det fanns han i ett annat. Han var inte vår biologiska farfar, han dog när pappa var 15år. Så farfar har alltid varit farfar. Även om farmor skrev Gunnar på korten ibland..Ett mer omaka par får man nog leta efter. Om det förhållandet finns mycket att tänka och tycka, men jag väljer att inte göra det just nu. Min fina skånska farfar ska få vila nu. Det har han önskat göra länge. Det är svårt att vara stark och sedan bli gammal och svag. Sådant kan livet vara, men det kanske inte alltid är så roligt ändå. Vila i frid Nils Gåsapåg från din Linda Sugpropp..

Sedan är det dags för livet. Vårt nya lilla liv. Vår finaste lilla tjej Aimee lily som döps den sista dagen denna oktobermånad. Då ska hon få tvätta håret i Hagens kapell. Det är en kärlekens dag som vi ser fram emot. Fattar inte att hon redan är drygt tre månader?! Men alltså på riktigt, var sjutton tar all tid vägen? Dagar, månader och år bara går. Guila blir två i januari! TVÅ! Min lilla bebis är på väg att bli stor. Hon älskar Aimee nu, jag kan riktigt se hur kul det kommer ha så fort Aimee är stor nog att leka. Eller ja, Guila vill ju leka med henne NU! Meemee säger hon och pekar på golvet. Meemee hoppa! Ja eller hur;) Jag försöker förklara att bebisar inte kan hoppa och dansa på golvet, men för helt döva öron. Hoppa där, hoppa, hoppa! Ok då då, Aimee hålls under armarna och med fötterna på golvet gör vi små hopprörlser. Guila tjuter då förtjust och förstår inte alls att vi måste sluta snart.

En dag så försökte Guila dra stackars lillasyster, som då låg på mage, i fötterna ur babygymmet..hjälp! Guilas ögon lyser hon har en egen lekkompis, en ganska tråkig lekkompis, men dock en kompis på gång hemma;) Aimee älskar Guila också. Hon ler och skrattar åt henne hela tiden. Hon följer Guilas framtåg i vardagsrummet och tittar på mycket intresserad. Det känns nästan som om de har en egen kommunikation redan. Lite hemlig. Lite busig.

Dopet ja. Jag knåpar ihop en dikt till min dotter. Men orden är svåra ibland. Innan jag riktigt vet vad jag vill säga så är de hala. Så blir jag så klart lite blödig också och tankarna går osökt till Dylan och vad som kunde varit. Som kanske borde varit. Fast då blir jag ledsen över det, för hade flickorna varit här då. Dem kan jag ju inte föreställa mig att leva utan, lika lite som jag vill vara utan honom. Livet är snårigt ibland..Känslorna likaså.

Vår lilla tokiga familj. En mamma och en pappa och tre små barn, även om två är med oss. Vill inte säga bara två, för det är sjutton inte så bara det! Livet med småbarn är så olika livet med småbarn i hjärtat och i längtan. Det är tufft fast på ett annat sätt. Mest handlar det om tålamod och dålig kommunikation, vilket är bra mycket bättre än hjärtesorg och smärta.

Den 31:e oktober kommer gå i kärlekens tecken, det är i alla fall helt klart!

Aimee Lily. Det betyder kärlek och lilja. Det är din mammas vilja. Att du alltid förblir du! Älskade lilla unge!

åh ja just det, sluta äta godis, glass, choklad, kakor och annat skräp borde jag verkligen..fast jag ammar ju fortfarande;)

Ett fint avslut!

Idag packade vi ihop hela familjen och körde till Östra sjukhuset. Idag var det dags för efterkontroll efter Aimees förlossning och förmodligen sista gången vi träffade Dr T. Kändes bra att släpa med mig hela familjen Jones för det mötet. Allt såg bra ut, och som Dr T sa, så fanns det knappt en journal efter förlossningen eftersom det gick så fort.

Han tackade för tacket till honom i födelseannonsen och han var glad över omnämningen. Hans son hade sagt, pappa du är i tidningen! Och det är ju inte varje dag man är det som Dr T sa;)

Mike överlämnade en presentpåse med blommor, kort med foton på tjejerna och en flaska Amarone. Vi tog i hand och tackade honom så mycket för all hjälp vi fått under dessa åren. Han blev mycket glad och det kändes jättebra att visa vår uppskattning på det sättet, han förtjänar det och mycket mer!! I korridoren träffade vi vår förra BM också, en go kvinna som jag träffade minst en gång i veckan när jag väntade Guila. Det var kul att få visa upp Aimee för henne också. Både Dr T och BM känns i högsta grad delaktiga till skapandet av vår lilla familj. Det var mycket glädje i mötet med dem idag, det var inte med vemod vi stängde dörren efter oss, utan med lycka och tacksamhet, vi nu lämnade dem och sjukhuset bakom oss.

Ett ställe vi mer eller mindre bott på i tre år..och nu är det kapitlet i vårt liv över, slut och finito. Skönt! Underbart! Nu skall vi istället äntligen få leva ihop med våra barn, inte bara drömma om dem och längta efter dem. Nu är de ju här!

Ett annat kapitel har börjat. Det är spännande och fyllt av glädje. Trötthet finns där också, men vem bryr sig om sömn;) Det får man ju tids nog det också. Guila har börjat på dagis och älskar det. Idag hade hon inte ens tid att säga hejdå åt mig ordentligt, utan liksom bara vinkade i förbifarten tillsammans med Hejdåååå! Så skönt för mammahjärtat att hon älskar det så!

Hon är verkligen unik vår lilla tjej. Så glad och full av liv. Alla får ett hej som går förbi! Och när de gått förbi så får de en vink och ett hejdå också;) Hon liksom bara bubblar av bus och liv och vi älskar det och henne! Full fart från kl 6 till kl 19;) Hon har blivit så stor sedan Aimee kom. Hon pratat mycket mer och hon visar med kroppsspråk vad hon vill. Måste vara underbart att kunna göra sig mer förstådd. Fast ibland när dumma mamma o pappa inte fattar någonting, så slänger hon sig på golvet och beter sig som en sådan där unge som man blängde på på ICA..nu har vi en egen sådan unge ha ha;) Lite stressad blir man ju av det ibland, men det hör väl till;)

Lilla Aimee är så underbar hon med. Hon är supermedveten om allt runt omkring henne redan. idag upptäckte jag till min fasa att hon inte vill ligga ner i vagnen längre..hjälp hon är ju knappt två månader bara..men hon blev inte glad förrän hon fick halvligga på täcket i vagnen så hon såg nåt..Hon är alltså ganska bestämd hon med;) Så underbart det är att ha en liten bebis hemma igen. Hennes mjuka kind. Hennes lilla hand som sträcker sig efter mig i sängen. Hennes lilla leende som får hela ansiktet att lysa. När hon är glad så pratar hon med mig och visar hela sitt tandlösa leende. Mitt hjärta smälter och min kärlek för henne växer för varje dag som går.

Hur mycket kan man älska egentligen? Hur mycket kärlek rymmer ett hjärta? Ibland älskar man så mycket så det känns som hjärtat nästan brister.

Det är det som är livet. Att älska. Tänk att få ha små barn hos sig som man bara får älska hur mycket som helst. Och pussa och krama och gosa och klappa och trösta och lära och hålla om och bara älska..Så stort det är. Det är lyckan på jorden! Tack jord!

Lite fler bilder på familjen;)

De två goaste ungarna i världen!
Mina tjejer!

Hon är här!

8 juli 2010 kl 11.48 kom hon äntligen! Aimee Lily Jones hade bråttom till världen när hon väl bestämt sig, vilket mamma och pappa är jätteglada för. Under natten kände jag lite som mensvärk, men inget alarmerande, eller ens så att jag ville sluta sova pga av dem.

Vi gick upp kl sju och jag kände att det kändes annorlunda. Vi åt lite frukost och sedan fick jag vad jag trodde var lite fler förvärkar..Klockan åtta kände jag mig lite stressad för nu kändes det plötsligt som om det var på riktigt. Aj aj. Sa till Mike att vi nog måste ringa hit någon för att passa Guila. Han blev lagom stressad och började laga mat! ;) Kokade pasta till mig o Guilas lunch och packade Bolognesesås. Han är bra praktiskt lagd min make;) Packade om lite i väskan, under ganska kraftiga värkar, tänkte att jag kanske måste kolla hur täta de är? Insåg att de nu kom inte var femte minut som jag tyckte först utan var 2-3 minut! Hjälp. Ringde hit min vän Mia, som slängde henne och sin lilla pojke i bilen och kom hit kl nio tror jag. Jag ringde mamma också så de kunde ta sig hem från landet o passa Guila om det skulle dra ut på tiden.

Ringde förlossningen som förklarade att det var fullt på Östra, vilket gjorde att jag började gråta..men jag kan inte föda någon annanstans ju..Insåg ganska snart att valet inte var mitt, utan det var mot Mölndals sjukhus vi skulle styra kosan.

Mia kom, Mike rusade och hämtade bilen. Trodde en stund att han skulle åka utan mig, så bråttom hade han. Själv började jag fundera på om det var falsk alarm i alla fall, det liksom avstannade och gjorde inte så ont längre..Anyhow vi satte oss i bilen, och då kom det en värk till, ja vi får nog åka o kolla i alla fall sa jag. När vi parkerat, sa jag till Mike, äh lämna väskan o kameran i bilen, vi blir säkert hemskickade. Tog mig in på sjukhuset, det var inte helt bekvämt att gå. Vi blev visade en stol, sedan kom en BM ganska snart och hämtade oss. Vet inte riktigt var klockan var då, någon gång närmare halv tio tror jag. Vi kom in till ett förlossningsrum, vi berättade om vår graviditetshistoria och våra önskemål för denna förlossning. Jag hoppades att den skulle bli så naturlig som möjligt, utan igångsättning och värkdropp.

Hon kopplade på CTG i tjugo min. Sedan sa hon att jag kanske ville börja öva lite med lustgasen. Jaa varför inte sa jag. Jag hann inte mer än få den mot näsan innan värkarna kom, kraftiga och många. Jag sa till Mike att du får nog springa o hämta kameran nu om vi ska hinna med en magbild. Bra planering sa BM o Mike sprang (han sprang nog ganska snabbt tom;) Jag sa att jag ville gå o kissa och fick hjälp ur sängen, nu iförd snygg vit mjuk rock. Kom så långt som till sängkanten, då nästa värk kom. Lustgasen blev genast min bästa vän..undersköterskan höll i mig och sa att vi kanske ska stunta i att gå på toaletten? Ja det är nog bäst sa jag..potta får det bli;) Mike var tillbaks, två magbilder togs. Jag var öppen 5 cm och det började bli dags..

Sedan hamnade jag i förlossningsskärselden, vet inte hur man ska beskriva den smärtan annars..Lustgasen fick mig att överleva och jag älskade verkligen de pauser som överdoseringen av gasen gav mig! Jag upplevde de två tidigare förlossningarna och babblade på om De Ja Vu och annat..När jag vaknade ur varje blackout, så trodde jag att det var över;) Men icke..Men nästan. Även om smärtan så klart är en övermäktig när man är där, så var jag aldrig rädd, varken för mig eller för Aimee. Min kropp jobbade på bra och när det närmade sig hennes entré så slutade De Ja Vu upplevelserna och jag var helt närvarande. Då visste jag att hon skulle komma alldeles strax (ok jag ville nog helt bli sövd, bortförd, kastad genom fönstret eller vad som helst för att bli av med det onda..) Men jag visste att hon snart skulle vara här. Och det var hon verkligen. Klockan blev 11.48, kom hon skrikande till vår värld. Till sin mamma och pappa som gråtande tog emot henne. Denna gången fick jag vara med! Jag kom ihåg allt! Precis så som jag önskat. En sista förlossning. En fin avslutning. En vacker dotter till. Ibland är Gud god.

Förstår nu hur svår Guilas förlossning verkligen var för oss. Både smärtan och rädslan som vibrerade i rummet. Alla minnesluckorna. Energin som tog två veckor att få tillbaka. Den energin infann sig direkt denna gången. Så annorlunda. Jag är tacksam.

Efter lite fotande och kännande och klämmande (o de goda mackorna o fina brickan så klart) så fick vi installera oss på BB. I ett delat rum. Men det spelade ingen roll. Ingen roll alls, de hade kunnat placera mig o Aimee i ett förråd utan lampa om de ville. För allt som betydde något var att hon var här. Frisk och kry och hungrig. M åkte hem o hämtade Guila o mormor. Mötet mellan syskonen blev fint. Det var mycket åh och oh från Guilas sida, tills det var roligare att springa till fönstret eller hissen istället;)

Aimee Lily. Jag tar in det för varje minut du är här. Min kärlek är redan så enorm. Jag är din mamma och du är mitt allt. Precis som din storasyster och din storebror. Livet är fullkomligt, vår familj är fulltalig. Nu ska vi vandra långsamt mot solnedgången tillsammans. Hand i hand. Hjärta i hjärta.

Aimee betyder kärlek. Kärleken är vacker och livet blev gott.