Lite fler bilder på familjen;)

De två goaste ungarna i världen!
Mina tjejer!

Hon är här!

8 juli 2010 kl 11.48 kom hon äntligen! Aimee Lily Jones hade bråttom till världen när hon väl bestämt sig, vilket mamma och pappa är jätteglada för. Under natten kände jag lite som mensvärk, men inget alarmerande, eller ens så att jag ville sluta sova pga av dem.

Vi gick upp kl sju och jag kände att det kändes annorlunda. Vi åt lite frukost och sedan fick jag vad jag trodde var lite fler förvärkar..Klockan åtta kände jag mig lite stressad för nu kändes det plötsligt som om det var på riktigt. Aj aj. Sa till Mike att vi nog måste ringa hit någon för att passa Guila. Han blev lagom stressad och började laga mat! ;) Kokade pasta till mig o Guilas lunch och packade Bolognesesås. Han är bra praktiskt lagd min make;) Packade om lite i väskan, under ganska kraftiga värkar, tänkte att jag kanske måste kolla hur täta de är? Insåg att de nu kom inte var femte minut som jag tyckte först utan var 2-3 minut! Hjälp. Ringde hit min vän Mia, som slängde henne och sin lilla pojke i bilen och kom hit kl nio tror jag. Jag ringde mamma också så de kunde ta sig hem från landet o passa Guila om det skulle dra ut på tiden.

Ringde förlossningen som förklarade att det var fullt på Östra, vilket gjorde att jag började gråta..men jag kan inte föda någon annanstans ju..Insåg ganska snart att valet inte var mitt, utan det var mot Mölndals sjukhus vi skulle styra kosan.

Mia kom, Mike rusade och hämtade bilen. Trodde en stund att han skulle åka utan mig, så bråttom hade han. Själv började jag fundera på om det var falsk alarm i alla fall, det liksom avstannade och gjorde inte så ont längre..Anyhow vi satte oss i bilen, och då kom det en värk till, ja vi får nog åka o kolla i alla fall sa jag. När vi parkerat, sa jag till Mike, äh lämna väskan o kameran i bilen, vi blir säkert hemskickade. Tog mig in på sjukhuset, det var inte helt bekvämt att gå. Vi blev visade en stol, sedan kom en BM ganska snart och hämtade oss. Vet inte riktigt var klockan var då, någon gång närmare halv tio tror jag. Vi kom in till ett förlossningsrum, vi berättade om vår graviditetshistoria och våra önskemål för denna förlossning. Jag hoppades att den skulle bli så naturlig som möjligt, utan igångsättning och värkdropp.

Hon kopplade på CTG i tjugo min. Sedan sa hon att jag kanske ville börja öva lite med lustgasen. Jaa varför inte sa jag. Jag hann inte mer än få den mot näsan innan värkarna kom, kraftiga och många. Jag sa till Mike att du får nog springa o hämta kameran nu om vi ska hinna med en magbild. Bra planering sa BM o Mike sprang (han sprang nog ganska snabbt tom;) Jag sa att jag ville gå o kissa och fick hjälp ur sängen, nu iförd snygg vit mjuk rock. Kom så långt som till sängkanten, då nästa värk kom. Lustgasen blev genast min bästa vän..undersköterskan höll i mig och sa att vi kanske ska stunta i att gå på toaletten? Ja det är nog bäst sa jag..potta får det bli;) Mike var tillbaks, två magbilder togs. Jag var öppen 5 cm och det började bli dags..

Sedan hamnade jag i förlossningsskärselden, vet inte hur man ska beskriva den smärtan annars..Lustgasen fick mig att överleva och jag älskade verkligen de pauser som överdoseringen av gasen gav mig! Jag upplevde de två tidigare förlossningarna och babblade på om De Ja Vu och annat..När jag vaknade ur varje blackout, så trodde jag att det var över;) Men icke..Men nästan. Även om smärtan så klart är en övermäktig när man är där, så var jag aldrig rädd, varken för mig eller för Aimee. Min kropp jobbade på bra och när det närmade sig hennes entré så slutade De Ja Vu upplevelserna och jag var helt närvarande. Då visste jag att hon skulle komma alldeles strax (ok jag ville nog helt bli sövd, bortförd, kastad genom fönstret eller vad som helst för att bli av med det onda..) Men jag visste att hon snart skulle vara här. Och det var hon verkligen. Klockan blev 11.48, kom hon skrikande till vår värld. Till sin mamma och pappa som gråtande tog emot henne. Denna gången fick jag vara med! Jag kom ihåg allt! Precis så som jag önskat. En sista förlossning. En fin avslutning. En vacker dotter till. Ibland är Gud god.

Förstår nu hur svår Guilas förlossning verkligen var för oss. Både smärtan och rädslan som vibrerade i rummet. Alla minnesluckorna. Energin som tog två veckor att få tillbaka. Den energin infann sig direkt denna gången. Så annorlunda. Jag är tacksam.

Efter lite fotande och kännande och klämmande (o de goda mackorna o fina brickan så klart) så fick vi installera oss på BB. I ett delat rum. Men det spelade ingen roll. Ingen roll alls, de hade kunnat placera mig o Aimee i ett förråd utan lampa om de ville. För allt som betydde något var att hon var här. Frisk och kry och hungrig. M åkte hem o hämtade Guila o mormor. Mötet mellan syskonen blev fint. Det var mycket åh och oh från Guilas sida, tills det var roligare att springa till fönstret eller hissen istället;)

Aimee Lily. Jag tar in det för varje minut du är här. Min kärlek är redan så enorm. Jag är din mamma och du är mitt allt. Precis som din storasyster och din storebror. Livet är fullkomligt, vår familj är fulltalig. Nu ska vi vandra långsamt mot solnedgången tillsammans. Hand i hand. Hjärta i hjärta.

Aimee betyder kärlek. Kärleken är vacker och livet blev gott.

Syskonvagn!

Idag beställde vi en syskonvagn (Mountain Buggy)! En sådan där dubbelvariant som skall husera två busungar. Det är i alla fall vad vi hoppas på! Wow det här är verkligen på riktigt nu..som om det var ett vagnköp som avgjorde det;) Går in i vecka 28 idag och vet bara inte vart tiden har tagit vägen? Så superskönt att redan vara så nära målet. Känns nästan som en "gratisgraviditet", i alla fall tidsmässigt!

Kroppsmässigt är det en helt annat femma..har verkligen haft foglossning from hell. Vissa dagar har jag varit barnsligt nära tårarna när varje steg gjorde ont. Såg både kryckor och rullstol framför mig..Men peppar, peppar nu är det bättre! Införskaffade ett bra bälte och har påbörjat en akupunkturserie. Jag vet ju att det är vilan som funkar allra bäst och jag gör mitt bästa för att bli lie långsammare i min vardag. Inte helt lätt när det är så mycket jag vill göra och så många ställen jag vill vara på..Men jag blir ingen bra mamma för Guila om jag inte tar det lite lugnt, så det är prio ett.

Vi älskar vårt nya bostadsområde! Guila allra mest tror jag. Det verkligen kryllar av barn i samma ålder och nu när solen har tittat fram så befinner sig allihop på lekplatsen. Guila fullkomligt älskar lekplatsen och skrattar så hon kiknar när hon pajjar mammas fina sandkakor;) Blir så lycklig av att få sitta i en sandlåda med mitt barn! En gång, för inte så länge sedan, trodde jag inte att det skulle bli vår verklighet. Trodde alltid att jag med vemod i hjärtat och ett sådant där ledset leende skulle bli tvungen att bara titta på andras barn som stojjade i de där sandlådorna. Tack gode Gud för att det inte blev så!

Att se lyckan i ens eget lilla barns ögon när hon får härja på lekplatsen är värt allt! Att få vara med på hennes små upptäcktsfärder ute på gården är helt fantastiskt! Hela hjärtat blir så varmt och lyckligt av det. Lilla goa busunge! För det är hon verkligen, en busunge med stark egen vilja och en stark vilja att upptäcka och undersöka allt! Det sistnämnda innebär att man inte kan lämna henne en sekund när man är ute. Hon stoppar allt i munnen! Sand idag, stenar igår..Tillsammans med ihärdiga försök att stoppa i sig skrumpna röda bär från en buske och de gröna knopparna från en annan buske..hjälp! Hon vill göra allt själv och gärna på eget sätt också. Man får tex inte hålla i henne när hon tänker rusa ner för nedförsbacken..Hon är ju fortfarande inte helt stabil, så det kommer liksom inte på fråga att bara släppa henne att rusa fritt;) Hon riktigt skakar av sig alla händer som försöker hålla henne tillbaka och hon skäller högljutt på en tills man släpper taget..Tror det blir mycket bra för vår bestämda tjej att få ett syskon;)

Ett syskon jag längtar mer och mer efter. En liten bebis igen. Så snart. Det känns ändå som om Guila varit en liten tjej ganska länge, visst är hon fortfarande min bebis, men en bebis som kan och vill mycket själv. En orädd, men snäll tjej.

Imorgon ska vi montera ihop hennes nya säng, en säng för lite större tjejer. Hade inte lillasyster varit på väg, så hade hon kanske fortfarande sovit i sin spjälsäng ett tag, men nu tror jag att det blir bra att vänja henne vid den nya sängen, så hon inte undrar varför det ligger en bebis i hennes spjälsäng plötsligt..Hon far ju runt i den där spjälsängen som en tok också! Slår i huvudet och både armar o ben sticker ut, så det är nog dags för modell större ändå.

Jag blir förundrar över hur långt vi kommit, från hur långt bort vi var från allt vi har idag..Tiden är både märklig och behjälplig på samma gång...

Här är hon i full gång;)

jaha ja

Jag fick plötsligt liten tid för mig själv. Sessan sover i sin säng sedan en halvtimma och pappa gick ner till jobbet för att spela lite gitarr. Ja ja tid för mig själv är väl till att överdriva..nu ska jag skriva ett avtal och svara på jobbmail, men själv är jag i alla fall;)

Igår kväll tittade jag på bilder på Guila, ända från strecket på stickan tills idag. Vilken resa! Fantastiskt att från den 29/5-08´as plus på stickan till dagens lilla tjej där inne i sovrummet..Jag vet hur glada vi var, hur jag kände att detta blir ett småsyskon det blir inget missfall. Jag ville så gärna att det skulle få vara så och så blev det. Där i maj förra året, så var jag bara så evigt tacksam för ett plus, jag kunde i min vildaste fantasi inte föreställa mig den sköna unge som förgyller vår vardag idag. Verkligheten har på alla sätt överträffat fantasin.

Idag var vi på föräldrarkurs och dagens tema var psykologprat. Jag var tyst hela tiden. Stämde inte jakande in i ett enda samtalsämne. Sömn är ju inga problem, inte heller matning på natten eller gråt eller annat. Klart att hon gnäller som alla andra barn, men för mig är det en röst, hennes röst för att tala om någonting för mig. Gråt är hunger eller trötthet. Sedan kan hon grymta och skrika till i frustration över att leksakerna inte gör som hon vill. Men problem det är det inte. Jag har heller inget behov av att tala om för dem att hon sover från kl nio-tio till sju på morgonen, för jag förstår att det verkar vara nästan ett undantag..Här kan jag skryta hur mycket jag vill;) Hon är fantastiskt lätt att ha och göra med, hon är glad och rolig och vi är bästa kompisar. Gud vad jag älskar henne. Jag är så stolt över att få vara hennes mamma! Visst kommer jag ihåg den jobbigare första tiden, när allt var nytt, när vi höll på att lära känna varandra. När jag grät pga smärtan i brösten vid amning. När jag grät för att jag kände mig otillräcklig för att amningen inte gick på räls. Visst kommer jag ihåg den allra första tidens sömnbrist och de mörka ringarna under ögonen. Men att det var ett problem. Nej aldrig. Förvirring. Nytt. Sorg över Dylan. Men problem aldrig.

Någon berättade om sin blues. Någon annan höll med och fyllde i med att hon kände att hennes kropp inte var hennes egen längre, utan en mjölkmaskin. En annan frågade om gränssättning, när de förstod ordet nej. De hade låtit sitt barn smaka på mat vid bordet, men när förstod hon nej, för de ville ju inte ha en tiggande hund vid matbordet..psykologen såg lite förvirrad ut och visste nog inte hur hon skulle svara. Tiggande hund...ähh hur menar du nu. Man säger ju att man får de barn man förtjänar, det tror jag inte, man får de barn man uppfostrar..Jag kände aldrig att det fanns något för mig att tillägga. Nej jag känner mig inte övertagen. Nej jag känner mig inte som en mjölkmaskin. Nej jag fick inte babyblues pga allt det nya. Jag fick babylostbluesnowthatnewbabyfinallyarrivedblues. Nej jag bryr mig inte om förrvirringen, jag var betydligt mer förrvirrad över att jag var tvugnen att lägga mitt första barn i en kista. Jag älskar att låna ut min kropp till min dotter, för min son kunde inte låna den. Nej jag är inte förstagångsförälder, detta är mitt andra barn..Men jag var tyst. Ville inte stå ut. Ville inte lägga sordi på. Jag ville bara lyssna. Jag förstår allt de säger. Jag känner igen en del. Men det är inget problem, det är bara ett perspektiv...

Nej nu är det hög tid att skriva avtal! Först bara en liten bildkavalkad på vår gullunge.


Resans början 080529






Vid jul, en månad kvar..












Äntligen! Knappt en dag gammal








Nu! Mamma och Guila!




LYCKA!

Att bara vara..

Idag har vi en bara vara dag. Både jag och Guila är trötta idag. Hon har i alla fall blivit badad och påklädd, medan jag fortfarande går runt mysklädd. Skall dock duscha så snart M kommer hem;)

Det är skönt att bara vara ibland, bara gör ingenting, bara vara tillsammans och mysa. Vi har haft två sovtillfällen ihop idag. Då ligger vi näsa mot näsa i sängen och bara gottar oss. Jag tror Guila gillar mysdagarna också, hon är jättesnäll och gråter bara vid hunger. Hungern sätter in ganska ofta dock;) Ibland är det bara en timma emellan, fast ibland kan hon sova i tre fyra timmar också. Inga regler. Hon har gått upp ett kilo på två veckor, så hon växer ju så det knakar! Hon är med mycket mer nu också och har t.o.m börjat intressera sig för lite leksaker, en stund i alla fall, tills hon kommer på att hon är hungrig;)

Jag älskar att bara titta på henne. Dagarna flyter förbi och jag bryr mig inte så mycket om vad som händer utanför, jag vill bara titta på henne och vara henne nära. När omvärlden traskar in i vår bubbla, i form av jobb, så blir jag genast irriterad. Har ingen lust eller tid.

Tid har ju blivit väldigt relativt. Det är ingenting jag kan styra över själv längre. Konstigt det där med tid och mig. Det fanns en tid då jag aldrig var sen, det var snarare jag som fick vänta på alla andra som var sena. Men nu, eller de sista åren får jag nog erkänna, så styr jag inte över den längre. Förut var det mitt jobb och kunderna som styrde och nu är det Guila. Jag gillar tiden bättre nu , även om den är helt okontrollerbar;)

Förlossningen har jag ju inte nämnt ännu, jag måste läsa min journal först, för jag är inte riktigt på det klara vad som hände och när..Jag har bearbetat den ett tag nu och har beslutat att jag nog skulle våga igen trots allt. Resultatet blev ju så underbart;)

Här är hon 3 veckor gammal, underverket

Sista pillet

Pillar med det sista nu. M läser instruktionerna till bilbarnsstolen, verkar inte helt lätt att få in basen;) Sedan skall jag försöka mig på en dusch och åka och handla lite gott pålägg till mackorna vi ska ha med oss imorgon. Kan inte bestämma vilken overall vi skall packa heller, M får nog bestämma. Det hela känns otroligt overkligt..Imorgon ska vi förhoppningsvis få träffa henne, vår dotter. Efter all denna tid, längtan och väntan så ska vi få träffa henne! Helt surrealistiskt. Min hjärna kan inte riktigt förstå det..mitt hjärta känner mer och jag får lita på det.

Resten av kvällen ska vi ägna åt att äta, mer c-vitaminer och filmen Vicky Christina Barcelona. Imorgon ska vi försöka att inte försova oss, ska ju vara där 8.15, men det är nog ingen risk va?! ;)

Ska uppdatera så fort jag kan! Har ju internet i telefonen..;)

Sista dagen i vårt liv, som vi är två människor i vårt hem. Sista timmarna ensamma..det är stort och svårt att greppa...men vi längtar, hoppas och önskar innerligt att det får bli så!

Tack för alla tankar och lyckönskningar inför morgondagen! Jag ska bära dem med mig i hjärtat som en värmande extra kraft!

Lite bilder på magen, nu när jag rensar kameran för nya fantastiska bilder:


36+4 090115








37+3 090121











37+3 jag och Guila..

mage in absurdum..

Snacka om i väntans tider..blev nästan rädd när jag såg bilden, vilken mage! 35+5 i fredags. M tyckte jag såg lite trött ut, undra på det!











35+5 090109










Mycket känslor nu. Rädd, glad, skräckslagen, förväntansfull, tro och hopp blandat med förtvivlan och ilska. Försöker allt jag kan att föreställa mig Guila här hos oss, hemma, tillsammans som en liten familj. Ibland går det, de sista dagarna har det varit svårt. Nästan så att jag inte vågar..Lever verkligen i ett vakum för tillfället, vågar inte ens räkna dagarna. Mamma sa idag, skäll på läkaren nu, säg att de måste sätta igång dig efter bedömningen! Ska göra det, kanske inte skälla;) Men få dem att förstå, på riktigt. Kan inte snubbla igen, inte så här nära, vill inte vänta, vill inte ta den risken. Samtidigt rädd för risken att inte vänta..om det ställer till det istället..Som sagt vakum..liten och rädd fast bestämd. Guila håll ut, snart är det din tur!

Här är hon, vårt underverk!

På bild vill säga;) Hon befinner sig fortfarande på andra sidan huden, intet ont anande om världen utanför.

Fick mitt tillväxt Ul idag och mår så bra! Matt och gråtmild, men glad! Guila ligger fortfarande lite på plus och vikten uppskattades till ca 2500 gram idag på 34+2. En jättegullig BM gjorde Ul:et idag, jag har träffat henne förut och hon är så himla noggrann och empatisk. min egen BM var också med och jag såg allt att hon fick torka några lyckotårar ur ögonvrån idag också. Mina torkade jag inte, de fick flyta i en strid ström över kinderna;) Guila putade med läpparna, sög på tummen och gosade runt. Bilden brevid visar henne i profil med en hand vid munnen med sina små putande läppar.

Känns som om hon kom ännu närmre idag. Jag vet ju nästan hur hon ser ut nu ju! Jag berättade för Bm om mina mardrömmar om att hon saknar ett öga och annat hemskt. BM visade båda ögonhålorna med tillhörande linser och hon visade massa saker idag. Till och med lite hår fick vi se. Helt otroligt fascinerande. Vad jag längtar efter henne nu! Idag ska jag hem och stryka lite nytvättade bebiskläder och tvätta täcket och kudden.

Efteråt firade vi med lunch på Maharani, tandorikyckling i underbart aromatisk yoghurtsås med nanbröd. mmm..

Väl tillbaka i bilen ringde en skärrad L från jobbet. Tre män hade trängt sig in och varit hotfulla och stulit utrustning. Pust, konstigt att en dag aldrig bara får vara bra. Efter samtal med stackars L, så ringde jag polisen och anmälde det hela. Så jäkla obehagligt och L var riktigt skärrad, så klart. Han kommer nog känna sig obehaglig till mods varje gång det ringer på dörren nu.. Tre män som talade dålig engelska och lite tyska, i en utländsk reggad bil som körde iväg till ingemansland där ingen någonsin kommer hitta dem, så klart..

Men, men vad säger man? Shit happens, hoppas bara det var första och sista gången något sådant här hände.

Jag orkar inte ens ödsla energi på det faktiskt inte en dag som denna. Idag är en bra dag och det är Guilas dag.

En kund kom precis in och kommenterade magen, att nu kan det inte vara långt kvar och att föresten det var snabbt jobbat, du var ju gravid för inte så länge sedan? Jag skojade med lite. Han sa att, men denna gången kanske du ska vara ledig lite också?! Då berättade jag att ja, jag skulle nog varit det sist men vår pojke dog.. Han bad så mycket om ursäkt och beklagade. Jag sa att det kan inte du ha vetat och det är OK, tack. Han berättade att de själva hade haft tre missfall innan de fick sin tjej och att det varit skitjobbigt. Såg att han ville kommit runt skrivbordet och kramat mig. Han sa att nu ska det gå bra! Jag höll med och jag hoppas att han har rätt! Idag känns det så i alla fall.

Så där ja, nu sitter man här med gråten i halsen i alla fall. Svårt för min kropp att definiera glädje och sorg på nåt sätt. När jag gråter för att jag är glad tror kroppen att jag är ledsen och jag blir genast nedstämd. Som sagt man är inte riktigt som man ska längre..Men det är OK. Jag är jag med mitt bagage, mina erfarenheter och mina känslor. Varje sak som läggs på min livslista gör mig till mig och jag gillar ändå mig, hur labil jag än är;)

Jul och sånt...

En liten snutt av årets gran med Dylans julkula på första parkett, så klart. Granen blev extra fin i år med sköra istappar i glas och vita fluffiga änglavingar..











Jag och Guila (tuggandes på nötter) hos syrran på julafton. Dagen började ganska sorgligt och på fel sida sängen, men efter lite mat och soffhängande blev det ganska bra till slut ändå. Istället för Kalle Anka så tände vi ljus kl 15 och sedan hälsade vi på vår pojke med blommor och för att tända ljus. väl på kyrkogården, så hade någon hunnit före oss och lämnat ett ljus med klistermärken på från Dylans änglakompis. Hur fint är det!





Dagens magbild 33+5. Nu kan man tydligt se hur den nästan pekar nedåt! Lillasyster använder fötterna ganska bra också! De sticker ut som sjutton på höger sida, ibland tappar jag nästan andan. M gillar det och han klappar hennes små fossingar. Fattar inte att hon snart är här!? Längtar så jag gråter.



Jag börjar bli mer orolig för var dag som går. Så rädd för att snubbla på målsnöret igen. Tänker att det går inte, inte en gång till... Ska till BM på tisdag och då ska jag prata ordentligt med henne. Ska förklara att jag inte kan sova, att mina drömmar är överväldigande, att jag vaknar förbannad. Ilska är min oro i ohanterlig kostym. Jag ska säga att jag inte mår bra att jag behöver CTG ofta nu och UL också. Att jag vill ha ett datum för igångsättning inte för bedömning. Den 9/1 ska jag träffa Dr T och då ska jag förklara klart och tydligt för honom också att för mig är det en större risk att vänta för länge än att gå hela vägen ut.. Jag kommer inte ge mig och jag kommer inte låta mig övertalas! Jag tänker ta kontrollen nu och jag kommer bråka, gråta och lägga mig på golvet som ett barn och skrika om jag inte får som jag vill! För jag har inte råd att förlora fler barn...Kan inte bli en del av statistiken igen, no F:in way!

Min lilla stumpa jag ska kämpa för dig och inte ge efter en tum Nu är vi i slutspurten och denna gången ska vi komma i mål. Både du och jag.

Bilder & Reflektioner

Blev stående och gloende på magen igår i spegeln. Tänkte på det ofattbart stora och fantastiska i att bära ett barn. Kommer aldrig att sluta fascineras av hur vi är skapta som kan skapa ett liv tillsammans och sedan baka bebisen i flera månader inombords. För att sedan föda det barnet ut i världen, till en egen människa med egna tankar och liv. Wow, jag blir helt andlös..

Jag och Guila hade en lång stund tillsammans igår, bara hon och jag. Mor och dotter. Jag är hennes för alltid och hon är min. Jag undrar om hon kommer föredra elektriska tåg framför dockor, eller dansa istället för fotbollen som jag sprang efter i flera år..Inte vet jag, men jag ser fram emot att se henne växa och göra egna val.

Bilder från vår stund igår:














En magbild 31+2:














Veckan har hittills gått snabbt och det är äntligen torsdag imorgon och då kommer M hem! 22.10 ska vi hämta honom på Landvetter. På fredag blir det inte mycket jobbande, utan det får bli mest matlagning, då vi har minijulfest på jobbet på kvällen. Vet inte riktigt hur vi skall hinna allt..antar att jag får göra matjesillstårtan imorgon eftermiddag och handla lite kanske.. Har varit fullt upptagen med jobbet och har inte riktigt märkt att fredagen nästan smygit sig på redan..Ja ja det får bli som det blir.

Nu, glass, TV, salta joysticks och sedan säng och några sidor ur Att föda..perfekt!

Jag måste visa något helt underbart! En bild på bebishår;) Var och fikade hos en god vän och hennes två månaders underverk idag. Så underbart hoppfullt att få snusa på en bebis en stund. Eftersom det inte är min bebis så vill jag inte lägga ut några bilder så klart, men lite hår går nog bra. Kolla fluffmohikanen;) naawww så go!

Sovmornar!

Andra dagen i rad som jag har tagit en rejäl sovmorgon. Så skönt att få ligga kvar i sängen och riktigt lata mig en stund, undra varför det alltid är på morgonkvisten jag sover som skönast? Kanske är den där lilla rebellen i mig som tycker det är mysigt att få ligga kvar när man egentligen borde vara på jobbet;) Jobbet och hemmet är just nu väldigt nära varandra, vilket underlättar insläntringen till kontoret avsevärt.



Dörr till vänster hem, dörr till höger jobb:-D





En magbild från i förrgår får väl plats i bild tänker jag, fast det är nästan knappt nu..



29+2








Har fortfarande svårt att ta in att lillasyster faktiskt bor inuti mig och att hon ska födas fram och bli vår dotter även på utsidan av huden. Är helt fascinerad av att vi människor, likt alla andra djur, liksom kan ha ett barn i magen?! Det är så stort och fantastiskt på något sätt att min hjärna inte riktigt kan greppa det konceptet. Tänk att hon finns där inne! En färdig liten människa på tillväxt, helt sjukt märkligt. Nu är hon så stor att man kan uppfatta hennes olika kroppsdelar genom huden. Imorse sa M, men kolla där är hennes huvud!! Ja eller kanske rumpa sa jag. Med stora ögon la han sin hand på magen och klappade på hennes huvud..det är stort.

Jag inser att även han är rädd och har mardrömmar om allt som kan gå fel. I förrgår natt, la han handen på magen halvsovandes, någonstans i hans undermedvetna så tyckte han att magen var för mjuk. Men vart är hon, är det över? Finns hon inte mer? Så obehagligt. På morgonen var han glad att magen var hård (eller hårdare i alla fall, hon är ju väl inbäddad i ett behagligt varmt täcke av fett också;)

Imorgon är det fredag och det ser jag fram emot av flera olika anledningar. Först och främst för att arbetsveckan är slut! Sedan för att jag skall (med tunnelbana jag lovar!) åka in till stan och träffa två änglamammor och en liten änglalillasyster och kanske en änglamamma till som jag inte träffat förut! Det ska bli jättetrevligt och veckans höjdpunkt.

Nu ska jag lyckas arbeta en stund idag också:)

Magjämförelser

Magbilder

21 +3 idag.

Naken mage i v 22;)







Svårt att se själv, men har den växt tro?

Ny vecka, ny mage!

Igår gick jag in i vecka18! Fattar ni v18! Jag fattar inte det alls, fick ju nyss plus. Tack gode gud för att det känns så. Trodde verkligen att denna graviditet skulle snigla sig fram, för jag tyckte att Dylans graviditet gick så långsamt. Men icke, den verkligen springer fram. Antar att det kanske blir superlångsamt mot slutet. Slutet som jag är rädd för på så många olika sätt..

Jag har känt lite fladder då och då, senast igår vid läggdags faktiskt, så det känns skönt. Det känns lugnt faktiskt. Jag känner mig lycklig. Det är en underbar känsla. Både lugn och lycklig på samma gång! Känner dock att det börjar flytta in små orosfjärilar i magen så smått. Försäker mota dem vid grind, men de påminner mig och vad som ska hända kl 13 imorgon.. då är det organscreening på Östra. Aj vad de fladdrade till nu. Nej, jag vill behålla min lugnkänsla ett tag till, ni kan få fladdra imorgon istället!

Magjämförelser

v 8+1










v 11+5













v 14+4












v 16+1

Var ska det här sluta?

Magen i v 17! Den syns kan man ju lungt säga;) ser ut som om jag svankar, men det är nog snarare så att min rumpa sticker ut;)

Blir helt facinerad när jag ser magen på bild, för att i mitt huvud ser jag bara tjock ut, men med bildbevis så ser jag definitivt gravid ut.

Vi älskar dig lilla skrutt!

Bäbisen lever!!

Vilken pärs! Först bilkörningen efter galen GPS, som gick bra trots för mycket bilar i stan. Kommer in till ett lite fredagsledigt dunkelt vänterum, som enda patient. Kors i taket! Fick värsta privatvården idag av min nya BM, som är jättebra, gullig och förstående. Hon engagerade en kollega som var förvarnad om att jag ville ha ett UL. Vi kom in i rummet och så var det ju det där ja, lägga sig på britsen och hålla sig lugn.. I alla fall jag la mig på britsen, höll mig lugn, maskinen slogs på, gel på magen, sedan bild på en stilla bäbis.. Inte lugn längre, utan katastrofberedd, tårar som rullar in i öronen, lugn nu vänta.. Två BM som ser jätteglada ut, ja där är ett foster (Hallå det är faktiskt mitt barn) och där är hjärtslagen. De såg att jag inte var övertygad, utan vinklade om och visade hjärtslagen ur bättre vinkel. Men, varför rör den sig inte då.. För att den sover sa hon. Jaha, men det vore bra om den rörde sig tyckte jag... BM buffade lite och till slut, lite motvilligt så började den röra lite på sina små ben! LYCKA! Man kan väl påstå att jag är en ganska svårövertygad patient, inte ens det uppenbara är uppenbart nog för mig.

Idag är nog första gången jag fattar att det är i mig bäbisen bor, att jag är gravid, att jag förhoppningsvis ska bli mamma igen. Så man kan väl att jag är lite lätt gravidhormonkänslig idag, lite mjuk, lite lätt till tårar och med en översvallande kärlek och längtan efter vårt barn.

På väg till BM..

Försöker hålla mig lite positiv idag, om drygt två timmar är det dags för första besöket hos min nya BM på spec MVC. Förhoppningsvis blir det UL då också..

I positivitetens tecken så har jag tagit två nya magbilder idag, så här kommer dom:














14+4 är vi i idag, alltså snart vecka 16! Fattar inte hur vi hamnade här? Men det är bra, helt overkligt bra!

Efter BM besök idag, hoppas jag på fler goda nyheter, det måste det bli, finns inga andra alternativ. Eller jo det finns ju ett helt annat scenario också, men det orkar jag inte tänka på just nu..

Nu skall jag bara föreställa mig en bild i huvudet på bästa bilväg till sjukhuset, eftersom jag ska köra dit själv idag..urk..ska nog sätta på GPS:en;)

Lilla Alice har flyttat ut

Alice har varit en familjemedlem i åtta år, hon är en bestämd, bortskämd lite undulatmadam. Får hon inte som hon vill så surar hon och kraxar, HÖGT, värre än en skata, men vi älskar henne. Hennes kille, min blåa fina Billy var vi tvugna att avliva för ett år sedan pga tumör. Fy vilken dag det var, grät ögonen ur mig på Blå Stjärna och får en klump i halsen när jag tänker på det..På min mans födelsedag var det. En parantes allt händer på hans födelsedag! Vi träffades bla och en miljon andra saker jag får återkomma om. I alla fall, Alice trivdes inte alls att vara själv och vi försökte med allt, vilket bara resulterade i en besatthet av Mike och mer kraxande..

Nu i och med semiflytt till Stockholm och att vi inte är hemma så mycket, så var vi tvunga att sluta vara själviska och hitta ett bra hem till vår lilla tjej. Vi hittade ett idag! Så glad att det finns sådana fantastiska djurmänniskor där ute! De har 7 papegojor och en massa andra djur! Bla en urgullig liten flygande hund! De arbetar med djur och driver en djurelaterad verksamhet. De bygger nu en enorm voljär i sin trädgård och där ska Alice få flyga och ha kul med massa kompisar! Känner oss så lätta om hjärtat att det blev så bra för henne, fast det är fasligt tyst här hemma just nu..det bästa av allt är at vi får komma och hälsa på henne när vi vill, det vill vi. Åh vilka underbara människor det finns! Blir ständigt överraskad.









En bild på min bäbis Billy när han kom in och sa god morgon och gosade med mig i sängen.

Semesterbilder från Portugal