Det är skönt att bara vara ibland, bara gör ingenting, bara vara tillsammans och mysa. Vi har haft två sovtillfällen ihop idag. Då ligger vi näsa mot näsa i sängen och bara gottar oss. Jag tror Guila gillar mysdagarna också, hon är jättesnäll och gråter bara vid hunger. Hungern sätter in ganska ofta dock;) Ibland är det bara en timma emellan, fast ibland kan hon sova i tre fyra timmar också. Inga regler. Hon har gått upp ett kilo på två veckor, så hon växer ju så det knakar! Hon är med mycket mer nu också och har t.o.m börjat intressera sig för lite leksaker, en stund i alla fall, tills hon kommer på att hon är hungrig;)
Jag älskar att bara titta på henne. Dagarna flyter förbi och jag bryr mig inte så mycket om vad som händer utanför, jag vill bara titta på henne och vara henne nära. När omvärlden traskar in i vår bubbla, i form av jobb, så blir jag genast irriterad. Har ingen lust eller tid.
Tid har ju blivit väldigt relativt. Det är ingenting jag kan styra över själv längre. Konstigt det där med tid och mig. Det fanns en tid då jag aldrig var sen, det var snarare jag som fick vänta på alla andra som var sena. Men nu, eller de sista åren får jag nog erkänna, så styr jag inte över den längre. Förut var det mitt jobb och kunderna som styrde och nu är det Guila. Jag gillar tiden bättre nu , även om den är helt okontrollerbar;)
Förlossningen har jag ju inte nämnt ännu, jag måste läsa min journal först, för jag är inte riktigt på det klara vad som hände och när..Jag har bearbetat den ett tag nu och har beslutat att jag nog skulle våga igen trots allt. Resultatet blev ju så underbart;)
Här är hon 3 veckor gammal, underverket
5 kommentarer:
Det låter som att ni har det underbart mysigt i er lilla bubbla och jag förstår verkligen att du inte vill låta andra saker komma in och störa er den här tiden! Jättefin är hon - jag hoppas att du tar massor med bilder på henne i alla de olika små kreationerna hon har i sin garderob :-)
Stor kram!
Herregud vad söt hon är. Det har ni gjort bra och jag gissar att det kanske var värt att vänta på?
Önskar er lycka till med allt i fortsättningen!
Kram
Lilla skrutt, så söt hon är! Och hela tre veckor...
Roligt att följa det du skriver, men jobbigt också. Jag kan inte släppa det du skrev i ditt förra inlägg, usch. Världen är orättvis! Grymt och oförståligt orättvis. Men det visste ju vi iofs...
Ojoj vilken liten Goding. Det har ni gjort bra.
Kram/ V
Hej, och tack för ditt inlägg i min blogg..
Jag sitter och läser din blogg och får tårar i ögonen.. Jag läste ditt första inlägg om att man undrar vilken ögonfärg barnet har, som dör i ens mage.. Jag tror min son har grönbruna, som mina.. Eller han kanske har samma färg som sin far, blå. Jag blundar o ser min son i vardagen och vad vi skulle ha gjort, men sen vaknar jag upp och inser att han inte lever..
Mkt av det du skriver kunde lika gärna vara skrivet av mig och det kanske jag har redan skrivit men bara med andra ord,, men det går nästan inte att förklara denna sorg..Och det finns inget att göra för att komma över sorgen.. Men hur kan man komma över att ens barn inte lever? Det är som du skrev att detta förändrar oss för alltid och det går aldrig att få det ogjort o göra oss till dom vi var innan döden kom in..
Jag vill gratulera till din underbara lilla dotter, hon är så söt... Jag kan bara i mitt huvud föreställa hur det känns att bli gravid igen o få åka hem från förlossningen med ett levande barn.. Att känns sorg o lycka samtidgt är något som måste upplevas det går inte att förklara hur det är.. Jag kan bara tänka mig vilka blandade känslor det är att hålla sitt levande barn och tacka hela världen för att den finns,, men samtidigt känna den enorma tomhet över att det barn som dog inte är i ens famn.
Många kramar om Hannah =)
Skicka en kommentar