Ett nytt liv som börjar och ett inte så gammalt som är på väg att slockna..

Det är mycket nu. Vi är superlyckliga och extremt tacksamma över att vår fina lilla dotter är hos oss. Hon gör verkligen livet värt att leva. Vi vill leva på ett annat sätt nu, mer liksom och alltid tillsammans.

Det är mycket känslor i omlopp just nu och mycket tankar om livet, döden, om det som borde varit och hur det är. Igår kväll så fann jag M i vardagsrummet med tårfyllda ögon med Guila i famnen. Han tittade ner på henne och bara grät. Jag frågade vad det var och han svarade bara, hon är så lik honom..Mer behöver han inte säga, för jag vet vad han menar. Han menar att han nu förstår vad vi saknar med Dylan och hur ont det gör, men samtidigt hur underbart det är att hon är här. Som sagt mycket känslor och tankar..lycka, sorg, frågor men inte alltid så många svar.

Den största frågan i mitt huvud är varför barn blir sjuka och dör?! Idag är frågan mer levande än någonsin, den darrar i min hjärna såsom ångande asfalt en varm sommardag. Bara att i mitt huvud är det kallaste vinter och mitt hjärta har helt frusit till is. Mitt kusinbarn har inte så långt kvar nu och jag vet inte hur jag skall förhålla mig till det. Hur förhåller man sig till det?! Idag är han 14 år, 3 veckor och 2 dagar gammal. Idag när jag besökte honom och min kusin på sjukhuset, så låg han i en säng med en våt, kall handuk på huvudet för att dämpa huvudvärken, för det kan inte ens morfinet göra längre. Jag har varit i ett sådant rum förut, men då var pojken i sängen en man på 54 år, min far. Jag känner igen det. Rummet, smärtan, frågorna i människornas ögon, känslan av en brännande klump i halsen och svidande tårar bakom ögonlocken. Men allt måste gömmas undan i rummet, därför att för pojken i sängen måste man vara stark. Han är stark. Han klagar inte ens lite, bara konstaterar att han har ont i huvudet. Det är tumörerna som växt som trycker på.

Han älskar lilla Guila och han och min kusin var de första som fick träffa henne på KK. Hela han ler när de träffas och Guila blir lugn och exemplarisk i hans närhet. Idag frågade han (i sin morfintrötthet) om han fick hålla henne. Min kusin la en nymatad tjej brevid honom i sängen och sedan låg de där och snusade ihop i en timma. Varsamt klappade han hennes kind och kände försiktigt på hennes små ben. Han gullade och somnade om vartannat och Guila bara låg nära, nära. Min kusin och jag tittade på våra barn där i sängen och bådas ögon svämmade över. Mina för att jag blev varm i hjärtat när jag såg hur mycket det betyder för honom att ha Guila hos sig och för att jag förstår att denna bilden inte kommer vara så länge..min kusin för att hon vet att hennes son är på väg någon annanstans..

Vad betyder ord nu? När inga ord kan lindra den smärta som kommer, den smärta som ligger bakom hörnet och väntar på sin entré. En smärta jag känner så väl och som jag vet att min kusin inte kommer kunna värja sig från. Allt vi kan göra är att vara med dem så mycket det går. Att låta Guila få bli en dämpande liten kudde att krama och ösa kärlek och hopp över. När Dylan inte fick leva, så trodde vi naivt att J skulle få bli helt frisk, att de liksom böt plats..Han fick i alla fall lite längre tid. Nu är Guila här och ja..hon är är allt. En symbol för livet som går vidare, vårt hopp, något att fokusera på, en liten människa med så mycket på sina små axlar redan.

Älskade barn, vilken tur att du kom, för oss alla.