Dop, död och borde sluta äta godis..

Allt i en salig blandning..som vanligt på något sätt. Tror jag börjar med döden. Min farfars. Han dog en morgon i veckan, ensam på sjukhuset. Han var gammal och trött och har drömt om att få somna in länge..det är så tragiskt och fel, men ändå sant. 85 år. Det gör ändå förbannat ont i hjärtat att han inte finns här längre. Och det där med att somna ensam..det gör också ont. Personalen missade det. Vad börjar man och var slutar man när man tänker på 85 hela år, snart 86..Det är långt och länge.

Han var en stark man min farfar, en senig stark gåsapåg. En tyslåten försiktig man som aldrig förlorade ens det minsta lilla av sin Skånska dialekt. Han gillade oss barn, sina barnbarn. Vi hade adopterat honom och han oss. Han fanns i våra liv innan vi föddes, men innan det fanns han i ett annat. Han var inte vår biologiska farfar, han dog när pappa var 15år. Så farfar har alltid varit farfar. Även om farmor skrev Gunnar på korten ibland..Ett mer omaka par får man nog leta efter. Om det förhållandet finns mycket att tänka och tycka, men jag väljer att inte göra det just nu. Min fina skånska farfar ska få vila nu. Det har han önskat göra länge. Det är svårt att vara stark och sedan bli gammal och svag. Sådant kan livet vara, men det kanske inte alltid är så roligt ändå. Vila i frid Nils Gåsapåg från din Linda Sugpropp..

Sedan är det dags för livet. Vårt nya lilla liv. Vår finaste lilla tjej Aimee lily som döps den sista dagen denna oktobermånad. Då ska hon få tvätta håret i Hagens kapell. Det är en kärlekens dag som vi ser fram emot. Fattar inte att hon redan är drygt tre månader?! Men alltså på riktigt, var sjutton tar all tid vägen? Dagar, månader och år bara går. Guila blir två i januari! TVÅ! Min lilla bebis är på väg att bli stor. Hon älskar Aimee nu, jag kan riktigt se hur kul det kommer ha så fort Aimee är stor nog att leka. Eller ja, Guila vill ju leka med henne NU! Meemee säger hon och pekar på golvet. Meemee hoppa! Ja eller hur;) Jag försöker förklara att bebisar inte kan hoppa och dansa på golvet, men för helt döva öron. Hoppa där, hoppa, hoppa! Ok då då, Aimee hålls under armarna och med fötterna på golvet gör vi små hopprörlser. Guila tjuter då förtjust och förstår inte alls att vi måste sluta snart.

En dag så försökte Guila dra stackars lillasyster, som då låg på mage, i fötterna ur babygymmet..hjälp! Guilas ögon lyser hon har en egen lekkompis, en ganska tråkig lekkompis, men dock en kompis på gång hemma;) Aimee älskar Guila också. Hon ler och skrattar åt henne hela tiden. Hon följer Guilas framtåg i vardagsrummet och tittar på mycket intresserad. Det känns nästan som om de har en egen kommunikation redan. Lite hemlig. Lite busig.

Dopet ja. Jag knåpar ihop en dikt till min dotter. Men orden är svåra ibland. Innan jag riktigt vet vad jag vill säga så är de hala. Så blir jag så klart lite blödig också och tankarna går osökt till Dylan och vad som kunde varit. Som kanske borde varit. Fast då blir jag ledsen över det, för hade flickorna varit här då. Dem kan jag ju inte föreställa mig att leva utan, lika lite som jag vill vara utan honom. Livet är snårigt ibland..Känslorna likaså.

Vår lilla tokiga familj. En mamma och en pappa och tre små barn, även om två är med oss. Vill inte säga bara två, för det är sjutton inte så bara det! Livet med småbarn är så olika livet med småbarn i hjärtat och i längtan. Det är tufft fast på ett annat sätt. Mest handlar det om tålamod och dålig kommunikation, vilket är bra mycket bättre än hjärtesorg och smärta.

Den 31:e oktober kommer gå i kärlekens tecken, det är i alla fall helt klart!

Aimee Lily. Det betyder kärlek och lilja. Det är din mammas vilja. Att du alltid förblir du! Älskade lilla unge!

åh ja just det, sluta äta godis, glass, choklad, kakor och annat skräp borde jag verkligen..fast jag ammar ju fortfarande;)

Dop

Här är hon! Nydöpt! Söndagen den 3 maj kl 14 var det så dags för dopet. Ett par dagars planerande, fixande, trixande, klippande och klistrande kulminerade i en superfindag. En dag fylld av känslor och tankar som ofta vandrade till Dylan. Så klart. Vår lilla tjej var så duktig. Inte en tår. Inte ett pip under dopakten! Bara ett leende till prästen när han vände sig mot henne. Aha tänkte Guila, en man med mörk djup röst som jag gillar, kanske vill han leka med mig? Hmm han vill bada mig! Det gillar jag ju med. Va bara bada håret, resten då?!

Jösses vad stolta vi var och är över vår underbara dotter! Helt oberörd av stundens allvar. Bara sig själv. En liten tjej som nyfiket tar in sin omvärld och delar med sig av allt roligt som händer hos henne, genom att spricka upp i leenden till alla som vill prata med henne en stund. Hjälp vad svårt det var att inte bara böla högt. Fick koncentrera mig mycket på Guila och hennes underbara uppenbarelse, för att inte tänka på en annan cermoni för snart två år sedan..

Sedan när prästen vände sig mot min kusin, Guilas gudmor och frågade vad fadderskapet innebar för henne, så fick jag verkligen hålla mig från att inte bryta ihop. Hennes svar var: Jaa, Guila blir mitt andra barn då min son är väldigt sjuk och inte kommer vara med oss så mycket längre, så jag kommer behandla Guila som mitt eget..Tror inte prästen väntade sig det svaret riktigt..han sa något om att hon kanske kunde köta Guila sin första bibel eller nåt..

Guila somnade under dopakten i sin gudmors armar. Somnade!;) Hon är verkligen för härlig. Nej nu är jag trött, jag gillar min gudmor så jag passar på att vila lite;)

Prästen avslutade med att säga att sorg och glädje verkligen går hand i hand, men att detta var Guilas dag. Och visst har han rätt i det! Men det är lika mycket Dylans dag och Jesper dag och min pappas dag. Människor vi älskar som inte kunde var med. De är en del av oss och Guila. Att vi saknar dem en dag som denna är ju för att vi älskar dem så mycket och att vi älskar Guila så mycket att vi önskar oss dem alla där. För hennes skull och för vår, så håller vi minnet ljust och levande.

Jag tror att vår familjs historia nog kan bli för mycket verklighet även för en präst..Att ett behov att belysa det ljusa så mycket för att de tror att saknaden skulle kunna överskugga glädjen. Men så är det ju inte, tvärtom, sorgen och saknaden förstärker glädjen. Att ha förlorat det största gör kärleken mer skör men samtidigt starkare än allt. Varenda minut blir ju livsbejakande då varje känsla blir mer kännbar, mer verklig. Vi trivs på något oförklarligt sätt i vår verklighet, där glädjen verkligen går sida vid sida med sorgen. De tar varandra i handen och skalar av allt onödigt, tillsammans tar de udden av det triviala och får oss att fokusera på det viktiga. Kärleken. Det blir extra starkt en dag som igår. Dagar som inehåller så mycket kärlek och ljus. Samtidigt så mycket saknad..Det är så det är. Det har vi accepterat. Så kommer det alltid att vara. Sorg och glädje kommer alltid vara sammantvinnande till vårt sista andetag här på jorden.

Vår vän framförde Guilas sång med sådan känsla att håren ställde sig upp på kroppen. En egen sång! little missy Jones heter den. Han är fantastisk!! Jag saknar ord..

Och alla vänner och släkringar sedan..att stå där framme, fylld av stolthet, kärlek och en miljon andra känslor och se ut över bänkrader med tårögda människor med lika många tankar som oss, det värmer så.

Så mycket genomtänkta ord och presenter gjorde mig helt stum och jag behöver nog ett par dagar att hämta mig och hitta mina ord igen.

Runt Guilas hals hängde ett silversmycke, en liten skyddsängel. En vacker födelsepresent från en annan änglamamma. Ett smycke som symboliserar Dylan, kärlek och välvilja. Ett smycke som det skulle vara otänkbart att inte ha på Guila en dag som igår. Vår dotter. Vår framtid. En del av det stora hela. Resultatet av längtan. En egen liten person fast med bitar av oss alla..

"Du vet väl om att du är värdefull

Att du är viktig här och nu

Att du är älskad för din egen skull

För ingen annan är som du"

Känslor och musik

Sitter här med Guila på amingskudden, dagens första amning är nästan avklarad. Hon har skapat sig en liten rutin och första amningen är nästan alltid runt sex nu, vare sig hon somnar vid halv elva eller tolv. Hon låter dock alltid vid tre fortfarande, men somnar direkt om, det är bara jag som sover väldigt lätt efter det, men jag lär mig väl också småningom;)



Jag brukar surfa lite vid amning och just nu surfas det efter musikförslag till dopet i maj (psalmförslag mottages gärna). Efter att bara ha läst titeln på vissa låter så sitter jag här och bölar. Allt påminner mig om Dylan på något sätt. Dopet vi inte fick ha, musiken som inte fick spelas då och musiken som spelades. Musik och text är så starkt känsloframkallande för mig. Efter att Dylan gick bort tog det tre veckor (förutom musiken som spelades på begravingen..) innan jag aktivt satt och lyssnade på musik. Var så rädd för vad låtarna kunde frambringa hos mig. Vi satt på balkongen, med ipoden, en flaska vin (som blev fler..) ett paket cigg och liksom förberedde oss. Kvällssolen lyste men värmde liksom inte som förr. Jag kommer inte ihåg vilken låt vi satte på först, men jag kommer ihåg dess helande kraft. Hur skönt det var att sjunga med där på balkongen och låta tårarna blöta ner mitt ansikte. Det blev "Your song" med Elton John, en låt som jag förknippar mycket med pappa, det blev simon and garfunkel, beatles och massa annat. Men mycket låtar med så där halvsorglig text;) Sedan kom eldprovet, skulle jag kunna lyssna till Lisa Ekdal igen, musik som var så förknippad med graviditeten för mig. Hennes fina visor om kärlek, styrka och hopp hade blivit som ett anthem för mig när jag satt på jobbet och sjöng med för full hals. Det gick att lyssna och låtarna fick igen ny mening. Så är det med musiken ju, man kan lyssna på samma låt i olika sinnesstämmnig och de får ny innebörd..

Kvällen fortsatte i musikens tecken och efter mer vin och fler cigg blev det både Depeche Mode, Eurythmics, Happy Mondays, Smog och annat blandat. Musiken fick bli vardag igen. Skönt.

Vi har en god vän som spelade och sjöng på Dylans begravning. Han skrev en egen låt till vår lille prins och det var så vackert och han sjöng med en sådan inlevelse att han för alltid har en plats i mitt hjärta. Så fint och starkt att ens kunna sjunga på ett barns begravning, speciellt för ett barn vars förädrar man känner och i synnerhet om låtens ord är skrivna enkom för det barnet. Så vackert. Han skall sjunga på Guilas dop nu också och jag blev så glad att han ville det. Det liksom knyter ihop våra barns cermonier och Dylan får vara mer närvarande på något sätt. Jag vill bara försöka välja musik som får en att känna glädje och hopp också, att det får bli Guilas dag och en glädjens dag. Men jag inser och kapitulerar inför det faktum att det kommer göra ont och att dagen kommer att färgas av det dop vi inte fick ha..men det är OK! Så är vårt liv nu och att försöka göra det till något annat är inte sant, äkta eller riktigt. En del av sorgen är att glädjen följer den, att lyckan kan lysa mot en igen och att livet får bli vacker igen. Såsom det är nu sedan Guila gjorde entré i världen. Livet är riktigt vackert igen, men kanske är det så vackert, extra vackert för att vi vet hur livet ser ut när man står på klippavsatsen och balanserar...Jag känner starkt att jag tar in glädjen mer, på ett annat sätt nu. När vårsolen har tittat fram som den har gjort de sista dagarna har gjort mig så där gråtmilt glad. Att få putta barnvagn i solen i parken tillsammans med andra mammor, som förstår, det är en fantastisk upplevelse och det riktigt spritter till i hjärtat när jag går där och får vara delaktig i det fina!

Alla de här känslorna får plats i min kropp, sida vid sida med sorgen och saknaden. Känslan av att man inte tar någonting för givet har nog gjort i alla fall mig lite mer lyhörd för även lyckan.

Som sagt musik har en enorm effekt på mig och får mig alltid att tänka lite extra och känna efter lite till, så jag ska surfa en stund till i min lilla tankebubbla i jakt på fin dopmusik. Musik som får knyta ihop det förflutna med nuet och framtiden. En stund för mig själv så här på morgonkvisten när fåglarna håller på att vakna till liv utanför i takt med ljuset, till melodin av min snarkande man och dotter;) (jag la henne precis i sin säng för det är inte klokt hur trött man kan bli av att äta..)

Vi skall hälsa på vår vän musikern med sambo och nyfödd son idag. Det ska bli kul! Vi har följts åt lite i vår barnkamp fast på olika sätt, men båda med ett lyckligare "slut" nu. Fantastiskt men lite konstigt..och jag vill gärna ha lite musikförlag i huvudet när vi träffas.