Idag var det dags för ett tillväxtultraljud till. Har ju varit liiite orolig i veckan sedan sista måttbandsmätningen hos BM hade planat ut..Igår mätte hon dock om och då hade magen vuxit 2cm till, så det kändes ok att göra UL idag och det kändes ganska lugnt. M tycker fortfarande att UL är riktiga rysare och förväntar sig alltid bilder på bebisar utan hjärtslag..Guila var med också och hon gillar inte när mamma ligger på den där sängen och blir petad på av doktor T.
Allt såg dock bra ut!! Hon ligger på 15% och viktskattningen är nu ca 2500gram..om hon fortsätter växa i den takten så är det väl inte omöjligt att hon kommer ligga på närmare 4 kg..hoppsan sa;)
Inte så långt kvar nu!? Hur hände det? Jag har ju inte ens hunnit vänja mig vid att vara gravid ännu..Dags att göra det tror jag;) Aj aj nu trycker hon ut hela ryggen mot magen där inne, inte helt skönt..men fantastiskt att tänka att jag klapapa min lilla tjej ryggen! Min mage blir ofta stenhård och jag tappar andan en stund, hoppas det betyder att jag inte kommer gå över tiden. Vi håller tummarna för det.
Idag kom M´s kompis på besök fr England och han stannar hela helgen, ska bli kul att ha honom här. G blev genast förtjust över sällskapet och visade alla sina bästa leksaker. Hon dansade tom lite för honom och när han ville rita med hennes kritor så blev hon nog lite kär;)
Skönt med en människa till som kan hjälpa till med underhållningen i helgen;)
Dags att sova, eller i alla fall lägga huvudet på kudden och hoppas att John Blund har adressen idag..
Visar inlägg med etikett guila. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett guila. Visa alla inlägg
torsdag 27 maj 2010
lördag 10 april 2010
Syskonvagn!
Idag beställde vi en syskonvagn (Mountain Buggy)! En sådan där dubbelvariant som skall husera två busungar. Det är i alla fall vad vi hoppas på! Wow det här är verkligen på riktigt nu..som om det var ett vagnköp som avgjorde det;) Går in i vecka 28 idag och vet bara inte vart tiden har tagit vägen? Så superskönt att redan vara så nära målet. Känns nästan som en "gratisgraviditet", i alla fall tidsmässigt!
Kroppsmässigt är det en helt annat femma..har verkligen haft foglossning from hell. Vissa dagar har jag varit barnsligt nära tårarna när varje steg gjorde ont. Såg både kryckor och rullstol framför mig..Men peppar, peppar nu är det bättre! Införskaffade ett bra bälte och har påbörjat en akupunkturserie. Jag vet ju att det är vilan som funkar allra bäst och jag gör mitt bästa för att bli lie långsammare i min vardag. Inte helt lätt när det är så mycket jag vill göra och så många ställen jag vill vara på..Men jag blir ingen bra mamma för Guila om jag inte tar det lite lugnt, så det är prio ett.
Vi älskar vårt nya bostadsområde! Guila allra mest tror jag. Det verkligen kryllar av barn i samma ålder och nu när solen har tittat fram så befinner sig allihop på lekplatsen. Guila fullkomligt älskar lekplatsen och skrattar så hon kiknar när hon pajjar mammas fina sandkakor;) Blir så lycklig av att få sitta i en sandlåda med mitt barn! En gång, för inte så länge sedan, trodde jag inte att det skulle bli vår verklighet. Trodde alltid att jag med vemod i hjärtat och ett sådant där ledset leende skulle bli tvungen att bara titta på andras barn som stojjade i de där sandlådorna. Tack gode Gud för att det inte blev så!
Att se lyckan i ens eget lilla barns ögon när hon får härja på lekplatsen är värt allt! Att få vara med på hennes små upptäcktsfärder ute på gården är helt fantastiskt! Hela hjärtat blir så varmt och lyckligt av det. Lilla goa busunge! För det är hon verkligen, en busunge med stark egen vilja och en stark vilja att upptäcka och undersöka allt! Det sistnämnda innebär att man inte kan lämna henne en sekund när man är ute. Hon stoppar allt i munnen! Sand idag, stenar igår..Tillsammans med ihärdiga försök att stoppa i sig skrumpna röda bär från en buske och de gröna knopparna från en annan buske..hjälp! Hon vill göra allt själv och gärna på eget sätt också. Man får tex inte hålla i henne när hon tänker rusa ner för nedförsbacken..Hon är ju fortfarande inte helt stabil, så det kommer liksom inte på fråga att bara släppa henne att rusa fritt;) Hon riktigt skakar av sig alla händer som försöker hålla henne tillbaka och hon skäller högljutt på en tills man släpper taget..Tror det blir mycket bra för vår bestämda tjej att få ett syskon;)
Ett syskon jag längtar mer och mer efter. En liten bebis igen. Så snart. Det känns ändå som om Guila varit en liten tjej ganska länge, visst är hon fortfarande min bebis, men en bebis som kan och vill mycket själv. En orädd, men snäll tjej.
Imorgon ska vi montera ihop hennes nya säng, en säng för lite större tjejer. Hade inte lillasyster varit på väg, så hade hon kanske fortfarande sovit i sin spjälsäng ett tag, men nu tror jag att det blir bra att vänja henne vid den nya sängen, så hon inte undrar varför det ligger en bebis i hennes spjälsäng plötsligt..Hon far ju runt i den där spjälsängen som en tok också! Slår i huvudet och både armar o ben sticker ut, så det är nog dags för modell större ändå.
Jag blir förundrar över hur långt vi kommit, från hur långt bort vi var från allt vi har idag..Tiden är både märklig och behjälplig på samma gång...
Här är hon i full gång;)
Kroppsmässigt är det en helt annat femma..har verkligen haft foglossning from hell. Vissa dagar har jag varit barnsligt nära tårarna när varje steg gjorde ont. Såg både kryckor och rullstol framför mig..Men peppar, peppar nu är det bättre! Införskaffade ett bra bälte och har påbörjat en akupunkturserie. Jag vet ju att det är vilan som funkar allra bäst och jag gör mitt bästa för att bli lie långsammare i min vardag. Inte helt lätt när det är så mycket jag vill göra och så många ställen jag vill vara på..Men jag blir ingen bra mamma för Guila om jag inte tar det lite lugnt, så det är prio ett.
Vi älskar vårt nya bostadsområde! Guila allra mest tror jag. Det verkligen kryllar av barn i samma ålder och nu när solen har tittat fram så befinner sig allihop på lekplatsen. Guila fullkomligt älskar lekplatsen och skrattar så hon kiknar när hon pajjar mammas fina sandkakor;) Blir så lycklig av att få sitta i en sandlåda med mitt barn! En gång, för inte så länge sedan, trodde jag inte att det skulle bli vår verklighet. Trodde alltid att jag med vemod i hjärtat och ett sådant där ledset leende skulle bli tvungen att bara titta på andras barn som stojjade i de där sandlådorna. Tack gode Gud för att det inte blev så!
Att se lyckan i ens eget lilla barns ögon när hon får härja på lekplatsen är värt allt! Att få vara med på hennes små upptäcktsfärder ute på gården är helt fantastiskt! Hela hjärtat blir så varmt och lyckligt av det. Lilla goa busunge! För det är hon verkligen, en busunge med stark egen vilja och en stark vilja att upptäcka och undersöka allt! Det sistnämnda innebär att man inte kan lämna henne en sekund när man är ute. Hon stoppar allt i munnen! Sand idag, stenar igår..Tillsammans med ihärdiga försök att stoppa i sig skrumpna röda bär från en buske och de gröna knopparna från en annan buske..hjälp! Hon vill göra allt själv och gärna på eget sätt också. Man får tex inte hålla i henne när hon tänker rusa ner för nedförsbacken..Hon är ju fortfarande inte helt stabil, så det kommer liksom inte på fråga att bara släppa henne att rusa fritt;) Hon riktigt skakar av sig alla händer som försöker hålla henne tillbaka och hon skäller högljutt på en tills man släpper taget..Tror det blir mycket bra för vår bestämda tjej att få ett syskon;)
Ett syskon jag längtar mer och mer efter. En liten bebis igen. Så snart. Det känns ändå som om Guila varit en liten tjej ganska länge, visst är hon fortfarande min bebis, men en bebis som kan och vill mycket själv. En orädd, men snäll tjej.
Imorgon ska vi montera ihop hennes nya säng, en säng för lite större tjejer. Hade inte lillasyster varit på väg, så hade hon kanske fortfarande sovit i sin spjälsäng ett tag, men nu tror jag att det blir bra att vänja henne vid den nya sängen, så hon inte undrar varför det ligger en bebis i hennes spjälsäng plötsligt..Hon far ju runt i den där spjälsängen som en tok också! Slår i huvudet och både armar o ben sticker ut, så det är nog dags för modell större ändå.
Jag blir förundrar över hur långt vi kommit, från hur långt bort vi var från allt vi har idag..Tiden är både märklig och behjälplig på samma gång...
Här är hon i full gång;)
tisdag 2 februari 2010
Happy Birthday!
Den 27:e januari 2010, så annorlunda från samma datum året innan. Dagen hon kom, till slut, vårt lilla mirakel. En liten skrynklig varelse som tittade lite förvånat på sin mamma och pappa. Lika förvånade föräldrar tittade tillbaka, vad gör man nu;) Vi lärde oss efter hand. För varje dag som gick ju större blev kärleken. Nu är den så stor att hjärtat nästan brister! Stolthet finns där också. Vår bebis har blivit en go liten tjej. En tjej som kramas och gosar med vem som helst som vill ha. En egen vilja, självständig och sötast i världen. Så klart! Två kalas tog det att fira hennes första födelsedag och hon älskade det. När min morfar tog i från tårna (som han brukar och slänger gärna in lite badampampa på bästa jazzmanér..) så klappade Guila händerna och skrattade. Hon är underbar. Hon är vår tjej. Medelpunkten i vårt liv. En riktig kalastjej!
tisdag 26 januari 2010
1 år!
Imorgon fyller vårt lilla underverk ett år! Redan! Detta måste vara det snabbaste året i mannaminne! Ett helt år sedan, imorgon, som vår lilla ekorre såg världens ljus för första gången. Helt otroligt..Oj vad mycket glädje och känslor. Tänk att vi kommit ändå hit. Fantastiskt! Livet är bra märkligt ändå. Märkligt bra. Märkligt helande. Vår lilla bebis har blivit en liten bustjej. En bestämd liten flicka, full med bus, kärlek och leenden.
Imorgon är det dags för barnkalas. Så här skall ingen tid försittas, nu ska här bakas tårtbottnar till den rosa nallebjörnstårtan imorgon;) Så klart rosa! ;)
Hurra!
Imorgon är det dags för barnkalas. Så här skall ingen tid försittas, nu ska här bakas tårtbottnar till den rosa nallebjörnstårtan imorgon;) Så klart rosa! ;)
Hurra!
fredag 25 december 2009
Det sköra livet..
Mycket har hänt på kort tid. Vet inte vilken tråd jag ska dra i först..
Jag får försöka börja från början. Efter Englandsresan kom Guila hem med ett virus. Ont i halsen, ville inte äta, feber, hosta etc. Det var förmodligen den lilla kusinen som var smittboven..för han hade en halsinfektion. Jag tog G till barnnärakuten och där konstarerade de bara att hon hade ett virus och sa köp Ipren. Detta var på tisdagen. Följande natt sov hon nästan ingenting pga hostan, så då bestämde vi oss för att åka tillbaka till Göteborg. På torsdagen blev hon ännu sämre, så vi gick till vår husläkare som skickade oss till barnmottagningen som efter några Adrenalininhalationer och kortison skickade oss till Östra sjukhuset. Där blev det fler inhalationer och en läkare som pratade lite löst om barnastma, eller infektionsastma heter det nog.
På söndagen återvänder vi till Stockholm. Guila mår ganska bra, fast hostan är kvar. Vi fick flytande Ventolin, men det gjorde ingen skillnad. Vi hade inte heller fått några instruktioner om hur man skulle ta det.. På onsdag natt tyckte vi att det var för jobbigt för henne att andas. Magen gick in och ut som en blåsbälg och det kändes inte bra. Till barnakuten i Solna..Där fick hon i vanlig ordning inhalationer och vi fick recept på astmamediciner och inhalator som vi nu skulle börja med, igen utan instruktioner..Natten till torsdag fick vi nog, hon var betydligt sämre och kunde absolut inte sova. Vi fick lite panik och satte oss i bilen och körde i ilfart tillbaka till barnakuten. Guila kräktes slem i bilen och fick inte andan till sig. Min puls var nog uppe i 190..
Vi bestämde oss för att de inte skulle få skicka hem oss denna gången och fick bråka en stund med en läkare på akuten. En riktigt dryg kvinna som inte väckte annat än agg hos oss. Hon ville inte ta emot oss på det sjukhuset för vår tillfälliga adress var på Söder. Hon skulle skicka oss dit istället. Vi bad henne fara och flyga och efter en stund blev Guila inlagd på akutvårdavd på Astrid Lindgrens sjulkhus. Där fick hon inhalationer av olika slag varje timma, de klämde oss lyssnade på henne, röntgade hennes lungor och en bra läkare pratade med oss. De stack henne och tog miljoner blodprov. På eftermiddagen blev hon sämre och hon hade fått hög feber. Jag tyckte allting bara kändes obehagligt och det kändes fel att de bara pratade på om den där jäkla astman, hon var ju tydligt sjuk! Sedan kom svaren på röntgen och det fanns förändringar där, ev lunginflammation? De ville ändå inte sätt in antibiotika..för det var ju inte bakterier utan virus..
Efter flera timmar, då jag upplevde att hon blev sämre och inte bättre, så blev det kväll och natt. Nya sjuksköterskor kom och en äldre kvinna som tyckte att G såg bra ut. Que? Är du tokig tänkte jag, eller är jag det? Klockan tre på natten, efter ingen sömn alls och idel, ja vad ska jag kalla det om inte övergrepp, i form att få på henne en syrgasgrimma och dropp (jag vet ju att droppet var nödvändigt, men syrgasen funkade ju annars fint i mask..) så satt hon bara i sängen och skakade på huvudet. Jag trodde först att det var grimman som irriterade henne, men förstod snart, på paniken (fy fan vad hemskt det är att se ren dödsångest i sitt lilla barns ögon..) att hon inte kunde andas alls..Jag larmade och snart var rummet fullt av systrar och läkare. En kvinna sprang med henne i famnen, medan en kvinna sprang brevid med syrgasmasken..Jag hann gråta och skrika för att sedan bli arg, då dagens första läkare dök upp..Jag ringde Mike och skrek bara du måste komma nu!!
Vi sprang, åkte hiss och sprang lite till in till ett rum på intensiven. Där blev det mer stick, mer medicin, mer masker (cpap) med mer syrgas och annat och de pratade om intubering. Jag tänkte bara på död, begravning och i mitt huvud skrek det och bultade. Nej! Nej! Nej! Mike var där snabbt och när jag såg rädslan i hans ögon så kom mina tårar igen. Där låg hon, vår älskade dotter, med slangar i varje arm, och slangar i näsan. Likblek, tyst och stilla. Jag var rädd. Så rädd har jag inte varit i hela mitt liv. Jo möjligtvis när jag visste att jag skulle föda vår döda son.. Jag satt brevid henne. Klappade på henne. Pratade med henne. Pussade henne. Jag var stel som en pinne, ville inte kramas med M. Rädd för att bryta ihop. Guila svarade bra på behandlingen. Syresättningen i blodet var över nittio igen och inte de hemska sjuttio som, tidigare. Hon öppnade sina förvirrade, vackra djupblå ögon och tittade på oss. Älskade unge. Jag kommer inte riktigt ihåg vad som hände sedan annat än att någon försökte sätta på Cpapen bättre och då fick G panik igen, vi fick vara tre som höll i henne, men hon lyckades ändå dra ut artärnålen, så blodet sprutade..pust..stackars barn. Ville helst skrika att alla bara skulle sluta, men jag visste ju att de bara gjorde vad som krävdes. Timmarna gick och hon blev bättre och bättre. Hon ville inte ligga i sängen utan i mitt knä, det var lite meck med alla slangar etc, men det var skönt när jag väl fick henne i famnen. Min lilla tjej. Narkosläkaren var nöjd och alla började slappna av.
Efter några timmar till så kunde vi komma tillbaka till avdelningen igen. Jag försökte sove en stund, men det gick inte. Dels för att Guila ville vara ett frimärke på mig och dels för att jag liksom inte vågade sova. Eller kunde, för nattens dramatik spelades upp för mig om och om igen.
Läkare kom och berättade att de trodde att det rörde sig om slemproppar. De sa att hon skulle äta antibiotika i 10 dagar nu och fortsätta med vår egen medicin och inhalator, så vi lärde oss det. Vi stannade i två nätter till sedan satte vi oss i bilen och körde hem till Göteborg! Vilken lycka!
Jag har fortfarande svårt att sova, känner att jag vill vaka över henne, trots andingslarm och trots att hon nu andas normalt. Jag är ständigt trött, men det går väl över. M brukar gå upp med henne på mornarna så jag får lite sovmorgon i alla fall.
Livet är verkligen skört. Speciellt det lilla livet. Allt är ju litet, luftvägar, näsgångar, ja hela kroppen är ju miniatyr. Det är tvära kast. Från noll till hundra på bråkdelssekunder. Hopp och förtvivlan. Mardröm och dröm. Allt är så nära varandra. Alldeles för nära varandra om du frågar mig..
Nu fortsätter vi med inhalationerna i en vecka till och vid minsta tecken på förkylning så måste vi börja med en två veckors kur igen. De säger att det inte är helt ovanligt att sådant här händer igen vid elaka virus, eftersom det redan är en överproduktion av slem vid astman..Hoppas innerligen att det inte blir riktigt så här i så fall.
En bieffekt av alla sjukdomar etc är matvägran..Vi försöker tampas med det nu, men det är också en källa till oro, hon behöver verkligen gå upp i vikt nu.
Oj, jag som i min enfald trodde att mycket av min oro skulle släppa när hon väl var ute ur magen..tillåter mig själv att småle åt den enfalden;) Ja ja alltid kommer det väl nya saker att oroa sig för..Det gäller väl som vanligt att bara hänga med och hoppas på det bästa. Det mesta är ju utanför ens kontroll ändå.
Så till förvirringen..Något som har gett upphov till mycket dubbla känslor på sistone, ja de sista 12 veckorna i alla fall..är en ny graviditet! Yes ni hörde rätt. Jag är gravid igen! Jag har mått illa som en skunk och varit närmast deprimerad. De underbara hormonerna är här igen!;) Nu börjar det kännas lite bättre och en viss förväntan har börjat växa i mitt hjärta. Ett litet syskon till (om det går vägen så långt förstås..) Tre små barn, fast bara två att ta hand om. Imorgon är det dags för KUB och från att inte ens ha ägnat det en tanke, så känner jag mig rätt nervös nu. Nackspalter och siffror som kan ställa till det..Så då var man här igen. Ibland tänker jag att jag måste var helt dum i huvudet som vågar göra om det. Fast Guila är ju värt allt, och jag tänker att det kommer ju hennes syskon också att vara. Det blev ju lite tätare än planerat, vår tanke var ju att liksom smygstarta lite, eftersom det inte alltid har gått så fort. De gånger som har gått fort har ju alltid gått fel..Blev lite förvånad när plusset kom direkt, men så kan det gå när inte haspen är på;)
Det är mycket att tänka på just nu och det är det jag gör istället för att sova. Tänker, tänker och drömmer. Blir snart galen! Men jag vet ju hur det är i början av graviditeten, så det är bara att hålla ut!
Jag får försöka börja från början. Efter Englandsresan kom Guila hem med ett virus. Ont i halsen, ville inte äta, feber, hosta etc. Det var förmodligen den lilla kusinen som var smittboven..för han hade en halsinfektion. Jag tog G till barnnärakuten och där konstarerade de bara att hon hade ett virus och sa köp Ipren. Detta var på tisdagen. Följande natt sov hon nästan ingenting pga hostan, så då bestämde vi oss för att åka tillbaka till Göteborg. På torsdagen blev hon ännu sämre, så vi gick till vår husläkare som skickade oss till barnmottagningen som efter några Adrenalininhalationer och kortison skickade oss till Östra sjukhuset. Där blev det fler inhalationer och en läkare som pratade lite löst om barnastma, eller infektionsastma heter det nog.
På söndagen återvänder vi till Stockholm. Guila mår ganska bra, fast hostan är kvar. Vi fick flytande Ventolin, men det gjorde ingen skillnad. Vi hade inte heller fått några instruktioner om hur man skulle ta det.. På onsdag natt tyckte vi att det var för jobbigt för henne att andas. Magen gick in och ut som en blåsbälg och det kändes inte bra. Till barnakuten i Solna..Där fick hon i vanlig ordning inhalationer och vi fick recept på astmamediciner och inhalator som vi nu skulle börja med, igen utan instruktioner..Natten till torsdag fick vi nog, hon var betydligt sämre och kunde absolut inte sova. Vi fick lite panik och satte oss i bilen och körde i ilfart tillbaka till barnakuten. Guila kräktes slem i bilen och fick inte andan till sig. Min puls var nog uppe i 190..
Vi bestämde oss för att de inte skulle få skicka hem oss denna gången och fick bråka en stund med en läkare på akuten. En riktigt dryg kvinna som inte väckte annat än agg hos oss. Hon ville inte ta emot oss på det sjukhuset för vår tillfälliga adress var på Söder. Hon skulle skicka oss dit istället. Vi bad henne fara och flyga och efter en stund blev Guila inlagd på akutvårdavd på Astrid Lindgrens sjulkhus. Där fick hon inhalationer av olika slag varje timma, de klämde oss lyssnade på henne, röntgade hennes lungor och en bra läkare pratade med oss. De stack henne och tog miljoner blodprov. På eftermiddagen blev hon sämre och hon hade fått hög feber. Jag tyckte allting bara kändes obehagligt och det kändes fel att de bara pratade på om den där jäkla astman, hon var ju tydligt sjuk! Sedan kom svaren på röntgen och det fanns förändringar där, ev lunginflammation? De ville ändå inte sätt in antibiotika..för det var ju inte bakterier utan virus..
Efter flera timmar, då jag upplevde att hon blev sämre och inte bättre, så blev det kväll och natt. Nya sjuksköterskor kom och en äldre kvinna som tyckte att G såg bra ut. Que? Är du tokig tänkte jag, eller är jag det? Klockan tre på natten, efter ingen sömn alls och idel, ja vad ska jag kalla det om inte övergrepp, i form att få på henne en syrgasgrimma och dropp (jag vet ju att droppet var nödvändigt, men syrgasen funkade ju annars fint i mask..) så satt hon bara i sängen och skakade på huvudet. Jag trodde först att det var grimman som irriterade henne, men förstod snart, på paniken (fy fan vad hemskt det är att se ren dödsångest i sitt lilla barns ögon..) att hon inte kunde andas alls..Jag larmade och snart var rummet fullt av systrar och läkare. En kvinna sprang med henne i famnen, medan en kvinna sprang brevid med syrgasmasken..Jag hann gråta och skrika för att sedan bli arg, då dagens första läkare dök upp..Jag ringde Mike och skrek bara du måste komma nu!!
Vi sprang, åkte hiss och sprang lite till in till ett rum på intensiven. Där blev det mer stick, mer medicin, mer masker (cpap) med mer syrgas och annat och de pratade om intubering. Jag tänkte bara på död, begravning och i mitt huvud skrek det och bultade. Nej! Nej! Nej! Mike var där snabbt och när jag såg rädslan i hans ögon så kom mina tårar igen. Där låg hon, vår älskade dotter, med slangar i varje arm, och slangar i näsan. Likblek, tyst och stilla. Jag var rädd. Så rädd har jag inte varit i hela mitt liv. Jo möjligtvis när jag visste att jag skulle föda vår döda son.. Jag satt brevid henne. Klappade på henne. Pratade med henne. Pussade henne. Jag var stel som en pinne, ville inte kramas med M. Rädd för att bryta ihop. Guila svarade bra på behandlingen. Syresättningen i blodet var över nittio igen och inte de hemska sjuttio som, tidigare. Hon öppnade sina förvirrade, vackra djupblå ögon och tittade på oss. Älskade unge. Jag kommer inte riktigt ihåg vad som hände sedan annat än att någon försökte sätta på Cpapen bättre och då fick G panik igen, vi fick vara tre som höll i henne, men hon lyckades ändå dra ut artärnålen, så blodet sprutade..pust..stackars barn. Ville helst skrika att alla bara skulle sluta, men jag visste ju att de bara gjorde vad som krävdes. Timmarna gick och hon blev bättre och bättre. Hon ville inte ligga i sängen utan i mitt knä, det var lite meck med alla slangar etc, men det var skönt när jag väl fick henne i famnen. Min lilla tjej. Narkosläkaren var nöjd och alla började slappna av.
Efter några timmar till så kunde vi komma tillbaka till avdelningen igen. Jag försökte sove en stund, men det gick inte. Dels för att Guila ville vara ett frimärke på mig och dels för att jag liksom inte vågade sova. Eller kunde, för nattens dramatik spelades upp för mig om och om igen.
Läkare kom och berättade att de trodde att det rörde sig om slemproppar. De sa att hon skulle äta antibiotika i 10 dagar nu och fortsätta med vår egen medicin och inhalator, så vi lärde oss det. Vi stannade i två nätter till sedan satte vi oss i bilen och körde hem till Göteborg! Vilken lycka!
Jag har fortfarande svårt att sova, känner att jag vill vaka över henne, trots andingslarm och trots att hon nu andas normalt. Jag är ständigt trött, men det går väl över. M brukar gå upp med henne på mornarna så jag får lite sovmorgon i alla fall.
Livet är verkligen skört. Speciellt det lilla livet. Allt är ju litet, luftvägar, näsgångar, ja hela kroppen är ju miniatyr. Det är tvära kast. Från noll till hundra på bråkdelssekunder. Hopp och förtvivlan. Mardröm och dröm. Allt är så nära varandra. Alldeles för nära varandra om du frågar mig..
Nu fortsätter vi med inhalationerna i en vecka till och vid minsta tecken på förkylning så måste vi börja med en två veckors kur igen. De säger att det inte är helt ovanligt att sådant här händer igen vid elaka virus, eftersom det redan är en överproduktion av slem vid astman..Hoppas innerligen att det inte blir riktigt så här i så fall.
En bieffekt av alla sjukdomar etc är matvägran..Vi försöker tampas med det nu, men det är också en källa till oro, hon behöver verkligen gå upp i vikt nu.
Oj, jag som i min enfald trodde att mycket av min oro skulle släppa när hon väl var ute ur magen..tillåter mig själv att småle åt den enfalden;) Ja ja alltid kommer det väl nya saker att oroa sig för..Det gäller väl som vanligt att bara hänga med och hoppas på det bästa. Det mesta är ju utanför ens kontroll ändå.
Så till förvirringen..Något som har gett upphov till mycket dubbla känslor på sistone, ja de sista 12 veckorna i alla fall..är en ny graviditet! Yes ni hörde rätt. Jag är gravid igen! Jag har mått illa som en skunk och varit närmast deprimerad. De underbara hormonerna är här igen!;) Nu börjar det kännas lite bättre och en viss förväntan har börjat växa i mitt hjärta. Ett litet syskon till (om det går vägen så långt förstås..) Tre små barn, fast bara två att ta hand om. Imorgon är det dags för KUB och från att inte ens ha ägnat det en tanke, så känner jag mig rätt nervös nu. Nackspalter och siffror som kan ställa till det..Så då var man här igen. Ibland tänker jag att jag måste var helt dum i huvudet som vågar göra om det. Fast Guila är ju värt allt, och jag tänker att det kommer ju hennes syskon också att vara. Det blev ju lite tätare än planerat, vår tanke var ju att liksom smygstarta lite, eftersom det inte alltid har gått så fort. De gånger som har gått fort har ju alltid gått fel..Blev lite förvånad när plusset kom direkt, men så kan det gå när inte haspen är på;)
Det är mycket att tänka på just nu och det är det jag gör istället för att sova. Tänker, tänker och drömmer. Blir snart galen! Men jag vet ju hur det är i början av graviditeten, så det är bara att hålla ut!
onsdag 5 augusti 2009
Mammas tjej
Min fina lilla tjej. Tittade precis till henne i sin säng. Sött slumrande med kaninen på ena armen och en utspottad napp på den andra. Hon är verkligen helt underbar. Jag vet, jag vet! Egna barn och andras ungar..;) Men hon är ändå helt underbar!
Inte bara mammas lilla tjej. Nej pappas också, och mormors och kompisars och tanter och småkillars som går förbi också. Vem som helst som tar sig en extra titt, kanske vågar sig på en vinkning eller ett litet hej, får sig ett riktigt brett leende. Hon skrattar med hela ansiktet. Ja hallå där! Titta på mig! Jag gillar dig. Gillar alla som bara tar sig fem minuter och pratar med mig. Lilla fröken social;) Ibland frågar någon, gråter hon aldrig? Jodå, när hon är trött, hungrig eller uttråkad. Hunger och trötthet kan jag råda bot på, men den uttråkade biten kan ju ta en liten stund;)
Shit vi fick verkligen den lilla bebis vi beställde och lite till. Tänk att hon är vår! Eller ja hon är ju sin egen, men vår lilla tjej. Fortfarande helt förundrad och förälskad. Att vi två cyniker, surpuppor och stressapor kunde framställa en sådan lugn tapper liten tjej, som bara gillar livet. Tack!
ska bli fantastiskt att få visa henne Portugal i september, hela september!! Bokade flygbiljetter i förrgår. Tre hela veckor blir det. Vilken dröm!
Det är verkligen en dröm. En dröm som satt långt inne. Den vi brukade drömma när vi gick barnlösa längs kullerstensgatorna i Ericeira. När vi i tystnad tittade på alla barn, gravida magar och stolta pappor med barnvagnar gå gata upp och gata ner. När vi saknade Dylan. När vi längtade efter liv. När vi hade ont och hjärtat var helt skrumpet och svart. Då drömde vi om att få ta med ett barn dit en dag. En dag skulle hon eller han komma och det skulle bli vår tur att sprätta runt som stolta tuppar med barnvagn. Gata upp och gata ner. Äta crepes med glass. Leka i sanden under ett parasoll och le åt vårt barn. Inte bara vara ledsna åskådare. Så har den dagen kommit!
Fattar det nästan inte. I september ska vi visa Guila Portugal, och visa Portugal Guila! Nästa resa blir till Sydfrankrike. Där hade vi också en dröm. Det finns en bild på mig, på stranden i Antibes 2006. Lite suddig mobilbild på mig i vattenbrynet. Då låg Dylan i min mage, fast vi visste inte det ännu...Jag tittar på den bilden ibland med vemod. Han var med där..Därför måste vi visa Guila stranden i Juan Le Pins också. Hon när han inte kan. Så är livet. Sånt är vårt liv. Enorm glädje kantat med lite vemod..
Så tacksam. Så lycklig. Mammas lilla tjej. Hela världens lilla solstråle
Inte bara mammas lilla tjej. Nej pappas också, och mormors och kompisars och tanter och småkillars som går förbi också. Vem som helst som tar sig en extra titt, kanske vågar sig på en vinkning eller ett litet hej, får sig ett riktigt brett leende. Hon skrattar med hela ansiktet. Ja hallå där! Titta på mig! Jag gillar dig. Gillar alla som bara tar sig fem minuter och pratar med mig. Lilla fröken social;) Ibland frågar någon, gråter hon aldrig? Jodå, när hon är trött, hungrig eller uttråkad. Hunger och trötthet kan jag råda bot på, men den uttråkade biten kan ju ta en liten stund;)
Shit vi fick verkligen den lilla bebis vi beställde och lite till. Tänk att hon är vår! Eller ja hon är ju sin egen, men vår lilla tjej. Fortfarande helt förundrad och förälskad. Att vi två cyniker, surpuppor och stressapor kunde framställa en sådan lugn tapper liten tjej, som bara gillar livet. Tack!
ska bli fantastiskt att få visa henne Portugal i september, hela september!! Bokade flygbiljetter i förrgår. Tre hela veckor blir det. Vilken dröm!
Det är verkligen en dröm. En dröm som satt långt inne. Den vi brukade drömma när vi gick barnlösa längs kullerstensgatorna i Ericeira. När vi i tystnad tittade på alla barn, gravida magar och stolta pappor med barnvagnar gå gata upp och gata ner. När vi saknade Dylan. När vi längtade efter liv. När vi hade ont och hjärtat var helt skrumpet och svart. Då drömde vi om att få ta med ett barn dit en dag. En dag skulle hon eller han komma och det skulle bli vår tur att sprätta runt som stolta tuppar med barnvagn. Gata upp och gata ner. Äta crepes med glass. Leka i sanden under ett parasoll och le åt vårt barn. Inte bara vara ledsna åskådare. Så har den dagen kommit!
Fattar det nästan inte. I september ska vi visa Guila Portugal, och visa Portugal Guila! Nästa resa blir till Sydfrankrike. Där hade vi också en dröm. Det finns en bild på mig, på stranden i Antibes 2006. Lite suddig mobilbild på mig i vattenbrynet. Då låg Dylan i min mage, fast vi visste inte det ännu...Jag tittar på den bilden ibland med vemod. Han var med där..Därför måste vi visa Guila stranden i Juan Le Pins också. Hon när han inte kan. Så är livet. Sånt är vårt liv. Enorm glädje kantat med lite vemod..
Så tacksam. Så lycklig. Mammas lilla tjej. Hela världens lilla solstråle
lördag 1 augusti 2009
Operation sömn..
Guila har ju varit en drömbebis på sovfronten hela tiden. Det är bara hennes mamma som inte sovit lika bra;) Jag är ju uppe och tittar, petar och lyssnar på minsta lilla ljud och armviftning. Stålmannen släng dig i väggen, jag har bättre röntgenhörsel än dig! Klockan 22.00 har vi dragit ut pluggen och satt in den vid 7.00 igen. Vid 5.oo har jag hämtat över henne i vår säng, då hon i regel börjat vrida på sig, men gott sovit vidare hos oss. Vid 7.00 har vi sängammat och är vi riktigt trötta kan vi ligga och dra oss till 9.00, en liten drömbebis alltså. Så här gott har det varit superlänge, i månader. Nu har dock fröken ändrat på sovvanorna lite, vilket resulterat i en lite mer förvirrad och trött mamma igen;)
Hon vill gärna gå och lägga sig klockan 20.00 istället, inte mig emot..Hon kan öppna ögonen en till två gånger inna klockan 22.oo, ibland lite amning där. Inte heller mig emot, supernice! Helt plötsligt kan hon istället bli en piggmört klockan 4-5 på natten, ligga lite och filosofera, använda armarna som väderkvarnar på sin mammas ansikte, skratta lite och vända sig rastlöst från sida till sida. Hon ålar sig närmre och närmre mig, jag ligger sedemera på kanten av sängen med en arm som somnat till den milda grad att den upplevs som en död fisk..Inte lika supernice;) Så har det varit en liten tid nu. Glömde nämna att hon är en ännu piggare mört vid sju, halv åtta..Vart tog våra gosiga sovmornar vägen?
I alla fall, just nu pågår operation sömn. Idag blev det välling och massage, lite amning, lite sång och allmänt gos på sängen. Hon somnade till lite och då la jag henne i sängen. Då slog hon upp sina stora blå, spottade ut nappen och började skratta. Va mamma, vad gör du? Jag sover ju inte, då kan jag ju inte ligga här! Hi hi vad dum du är. Jag gick runt lite i sovrummet, nynnade lite, klappade lite, pussade lite. Hon bara log och pratade. Verkade väldigt vaken plötsligt..pust. OK, avvaktade lite. Tog upp henne. Lite amning, lite vyssning på sängen. Helt ointresserad av mig efter fem minuter, vänder sig bort från mig! Mamma, låt mig vara jag är trött ju! OK..?! Då får du väl ligga i din säng igen då, där låg hon och vände sig lite från sida till sida och gosade lite med storMolly och lillMolly (hennes mjukis sovkaniner) och somnade. Somnade liksom mer på egen hand..Det är stort. Jag tror vi skall öva mer på det imorgon. Hoppas vällingen kan ge henne lite mer nattro också.
Jag tror att både tänder och utvecklingssprång påverkar hennes sömnmönster. Det är inget problem alls. Vill mest bara att hon ska få mer ro (och jag med..;)
Tiden går så in i norden snabbt! De sista två veckorna har jag varit så upptagen med planeringen inför mitt kusinbarns begravning. Minnesstunden var nu i tisdags och efteråt var jag helt slut, både fysiskt och psykiskt. Min kusn med man var så tappra, så starka att det gjorde ont i hjärtat på mig. Hon höll ett vackert tal, där hon pratade direkt till sin son. Hon berättade om hur han var, hur han behandlade sin sjukdom som en öroninflammation. Först får man cancer, sedan får man medicin, sedan blir man bra. Sedan får man cancer, får medicin och blir bra igen. Precis så var han! Så fantastisk. När hennes röst inte bar mer i slutet av talet,när hon sa att det skulle bli så tomt nu, att hon älskar honom så mycket, att hon sakner honom, så rann tårarna och det gjorde så fruktansvärt ont. Tänker så mycket på dem nu. Deras nya liv. Utan sin son. Utan att vårda honom. De är bra ihop, hon och han. De kommer klara det på något sätt. Det ligger i deras natur. I deras gener att inte ge upp. Att kämpa. Att bara leva! Det var därför J var som han var, full av liv och kämparanda..Till sist allra sista andetag var han det. Usch förstår inte att han inte är kvar hos oss längre. Vill inte förstå. Inte ännu..
Förstår inte att livet kan rymma så mycket glädje och sorg på en och samma gång. Liv. Död. Rörelse och tystnad. Allt i ett och samma rum. Allt i ett och samma liv. Parallella universum under samma tak. I samma mening. I samma andetag. Liv och död hand i hand som om det vore det normala. Som om det är normen på något sätt..
Guila var medelpunkten på maten efteråt. Ett litet barn har ju gärna den effekten på begravningar i synnerhet. Man behöver lite hopp. Man behöver ett litet barnaleende för att orka. Vi åt pizza, kokosbollar och drack cocacola medan Jespers liv rullade på filmduken i det stora rummet. Han var med. Vi åt hans favvomat och han var med.
Dagen lämnade så klart ett stort tomrum. Jag har inte pratat med min kusin på resten av veckan, jag tror att de behöver lite tid att hitta hem igen. Hitta sin plats på jorden. Slicka sina sår i fred lite. Vi är så lika där. Sedan behöver hon Guilakramar. Sedan behöver vi en flaska vin eller tre ihop...
På tal om vin, så blir det lite ikväll. M står i köket och lagar min favoritmat. Linguini med skaldjur o fisk. Idag blir det musslor, havskatt och pilgrimsmusslor. mmmm! Vi ska trotsa vädret och sätta och på balkongen (påpälsade med koftor och tofflor) Dricka lite vin. Sätta datorn på balkongbordet och planera och boka våra tre veckor i Portugal i september. Tre veckor!! Sug på den. Jag får ta ett djupt andetag och nypa mig i armen. Härligt!
onsdag 24 juni 2009
Livet i vakum
Känns som om jag bör knyta ihop lite trådar nu. Vart jag var när jag började med bloggen och vart jag befinner mig nu. Fortfarande vakuum? Ja. Lite. Fast på annat sätt.
Om vakumet från början handlade om den långa, desperata längtan efter ett levande barn, så har det ändrat karaktär. Varje dag var färgad av sorgen efter Dylan och jag stod och stampade i det eviga väntrummet mellan ägglossning och eventuella plus. Där emellan ett gäng missfall då avgrunden visade sig igen, klyftan mellan hopp och förtvivlan gick liksom aldrig ihop. Sprickorna blev om möjligt fler, om än inte djupare.
Sedan kom Guilas plus, graviditet, oro och längtan. Ihopblandat i ett sammelsurium av känslor. De flesta lyste av hopp och lycka och en del av förvirrande rädsla och oro. Sedan kom hon! Vårt alldeles egna lilla kärleksmirakel. Dagen då allt började om. 27 januari 2009 flyttade lyckan in i vårt liv. Tillsammans med förundran, beundran och hjärtbristande kärlek. So all well that ends well? Ja och nej. När lyckan över Guila flyttade in så tog saknaden av Dylan ett skutt framåt. Vi blev mer medvetna om förlusten på ett mer fysiskt sätt. Vi sörjde samtidigt som vi älskade henne. Varje dag vi lär känna henne lär vi känna det vi inte fick med honom.
Acceptansen. Den kommer nu. Vi kommer alltid känna saknaden och sorgen. Som en välförankrad del av vår existens kommer den att följa oss livet igenom. Ibland starkare och ibland svagare. Känslan av att man är ett barn kort, kommer förmodligen förstärkas än mer när och om det blir fler syskon. Att jag blir trebarnsmor och inte tvåbarnsmor..
Skillnaden nu är att livet är så mycket vackrare. Så mycket mer kärleksfullt. Så mycket ljusare och så mycket mer levande. Guila har gjort allt detta. Varje dag tackar jag min lyckliga stjärna för henne. Underbara lilla unge. Hon badar i kärlek och ömhet. Hon trivs, för det mesta, med livet och hon ger så mycket tillbaks. Varje morgon vaknar hon, i vår säng, med ett leende på läpparna. De små ögonen riktigt lyser. Hur kan man inte må bra när man möts av något så fantastiskt?! Hon är en tapper liten tjej som tar sig an varje ny dag på bästa sätt. Att man kan älska någon så mycket..Så mycket att det gör ont. Det är nästan overkligt att hon är här. Jag säger till min man varje kväll. Tänk att hon är här. Se så fin hon är. Hon är vår. Vi har gjort henne;)
Baksidan av all kärlek är rädslan. Den har kopplat ett grepp om mig nu och jag gör allt jag kan för att skaka av mig den. För att komma förbi den. Jag vet varför den har kommit just nu. Det är för mitt kusinbarns skull. Han är 14 år och borde vara ute i solen och ha sommarlov nu! Han borde få spela pingis, vara på landet, vara med vänner, cykla, äta, gå på toa, prata...Men han kan inte göra något av detta. Han kan inte ens röra sig. De får vända honom i sängen. Samma säng som han har legat i sedan den 5:e maj. Samma säng som hans mamma har sovit brevid sedan dess. Där väntar han. Där väntar hon. Dagen vi alla bävar inför är på ingång. Då sista andetaget skall dras. Hans sista..Då börjar hennes vakum. Eller det har redan börjat. Hon lever i en subverklighet i sjukhusmiljö och ser sin son försvinna framför ögonen. Hon pratar om begravning. Hon går sönder..
Därför är jag rädd. Därför håller jag i Guila extra hårt nu. Därför suger jag in henne när jag tittar på henne. Jag berättar för henne hur mycket jag älskar henne. Jag kramas och jag pussas. Jag är rädd för att säga varför jag är rädd. Jag vill inte ens säga sjukdom och död i samma mening som henne..jag vill inte det. En god vänninna sa idag. Vår kvot av hemskheter är fylld nu. Det kan inte hända nåt mer. Det kan inte hända igen. Jag upprepar orden som ett mantra. Jag tänker fortsätta med det till jag tror på dem. Tills det blir den enda sanningen! Jag avskyr att vara rädd. Det passar mig inte. Då känner jag mig svag. Det går inte. Jag måste känna mig stark! Det är så jag överlever. Vår kvota är fylld. Jag skall välja att tro på det. Jag skall välja att tro att livet får vara underbart att inte alltid nya hemskheter väntar runt hörnet. Det är ju först nu det blir lite balans. Vågskålen med det hemska har vägt tyngre mycket längre så den braiga skålen måste ju få lång tid på sig att fyllas för att det ska bli jämt ju! Så är det ju så klart.
Jag skall ha min dotter på armen, min make i handen, min son stolt i hjärtat och sedan skall vi gå mot solnedgången och leva lyckliga i alla våra dagar. Se mer framåt. Se bakåt. Önska. Drömma. Mest av allt ska vi leva och älska. Tillsammans.
Om vakumet från början handlade om den långa, desperata längtan efter ett levande barn, så har det ändrat karaktär. Varje dag var färgad av sorgen efter Dylan och jag stod och stampade i det eviga väntrummet mellan ägglossning och eventuella plus. Där emellan ett gäng missfall då avgrunden visade sig igen, klyftan mellan hopp och förtvivlan gick liksom aldrig ihop. Sprickorna blev om möjligt fler, om än inte djupare.
Sedan kom Guilas plus, graviditet, oro och längtan. Ihopblandat i ett sammelsurium av känslor. De flesta lyste av hopp och lycka och en del av förvirrande rädsla och oro. Sedan kom hon! Vårt alldeles egna lilla kärleksmirakel. Dagen då allt började om. 27 januari 2009 flyttade lyckan in i vårt liv. Tillsammans med förundran, beundran och hjärtbristande kärlek. So all well that ends well? Ja och nej. När lyckan över Guila flyttade in så tog saknaden av Dylan ett skutt framåt. Vi blev mer medvetna om förlusten på ett mer fysiskt sätt. Vi sörjde samtidigt som vi älskade henne. Varje dag vi lär känna henne lär vi känna det vi inte fick med honom.
Acceptansen. Den kommer nu. Vi kommer alltid känna saknaden och sorgen. Som en välförankrad del av vår existens kommer den att följa oss livet igenom. Ibland starkare och ibland svagare. Känslan av att man är ett barn kort, kommer förmodligen förstärkas än mer när och om det blir fler syskon. Att jag blir trebarnsmor och inte tvåbarnsmor..
Skillnaden nu är att livet är så mycket vackrare. Så mycket mer kärleksfullt. Så mycket ljusare och så mycket mer levande. Guila har gjort allt detta. Varje dag tackar jag min lyckliga stjärna för henne. Underbara lilla unge. Hon badar i kärlek och ömhet. Hon trivs, för det mesta, med livet och hon ger så mycket tillbaks. Varje morgon vaknar hon, i vår säng, med ett leende på läpparna. De små ögonen riktigt lyser. Hur kan man inte må bra när man möts av något så fantastiskt?! Hon är en tapper liten tjej som tar sig an varje ny dag på bästa sätt. Att man kan älska någon så mycket..Så mycket att det gör ont. Det är nästan overkligt att hon är här. Jag säger till min man varje kväll. Tänk att hon är här. Se så fin hon är. Hon är vår. Vi har gjort henne;)
Baksidan av all kärlek är rädslan. Den har kopplat ett grepp om mig nu och jag gör allt jag kan för att skaka av mig den. För att komma förbi den. Jag vet varför den har kommit just nu. Det är för mitt kusinbarns skull. Han är 14 år och borde vara ute i solen och ha sommarlov nu! Han borde få spela pingis, vara på landet, vara med vänner, cykla, äta, gå på toa, prata...Men han kan inte göra något av detta. Han kan inte ens röra sig. De får vända honom i sängen. Samma säng som han har legat i sedan den 5:e maj. Samma säng som hans mamma har sovit brevid sedan dess. Där väntar han. Där väntar hon. Dagen vi alla bävar inför är på ingång. Då sista andetaget skall dras. Hans sista..Då börjar hennes vakum. Eller det har redan börjat. Hon lever i en subverklighet i sjukhusmiljö och ser sin son försvinna framför ögonen. Hon pratar om begravning. Hon går sönder..
Därför är jag rädd. Därför håller jag i Guila extra hårt nu. Därför suger jag in henne när jag tittar på henne. Jag berättar för henne hur mycket jag älskar henne. Jag kramas och jag pussas. Jag är rädd för att säga varför jag är rädd. Jag vill inte ens säga sjukdom och död i samma mening som henne..jag vill inte det. En god vänninna sa idag. Vår kvot av hemskheter är fylld nu. Det kan inte hända nåt mer. Det kan inte hända igen. Jag upprepar orden som ett mantra. Jag tänker fortsätta med det till jag tror på dem. Tills det blir den enda sanningen! Jag avskyr att vara rädd. Det passar mig inte. Då känner jag mig svag. Det går inte. Jag måste känna mig stark! Det är så jag överlever. Vår kvota är fylld. Jag skall välja att tro på det. Jag skall välja att tro att livet får vara underbart att inte alltid nya hemskheter väntar runt hörnet. Det är ju först nu det blir lite balans. Vågskålen med det hemska har vägt tyngre mycket längre så den braiga skålen måste ju få lång tid på sig att fyllas för att det ska bli jämt ju! Så är det ju så klart.
Jag skall ha min dotter på armen, min make i handen, min son stolt i hjärtat och sedan skall vi gå mot solnedgången och leva lyckliga i alla våra dagar. Se mer framåt. Se bakåt. Önska. Drömma. Mest av allt ska vi leva och älska. Tillsammans.
söndag 10 maj 2009
Idag är det mörkt igen..
Känner hur det har börjat jaga mig igen, mörkret. Man blir aldrig riktigt fri från dess omslutande kvävande kraft. Jag försörsöker så gott jag kan att inte låtsas om det, men det ligger där och lurar likt förbannat. Mer än en vecka, men mindre än en månad har han kvar min lille superhjälte. Tiden är för kort och mörkret alldeles för stort.
Vi ska träffa honom idag. Guila ska lindra hans smärta en stund i eftermiddag, hon är bättre än morfin på det, i alla fall en stund..
Försöker leva i nuet. Försöker se vårt stora ljus i Guila. Hennes ljus är så starkt att hon på egen hand lyckas putta undan mörkret en bit. Vilken tur att hon finns vår prinsessa. Ett ljus som för lysa för oss alla nu. Hon vårt hopp, som nu även blir andras lindring. Sin gudmors lindring..
Idag är en busy dag. Först lokalvisning på jobbet, sedan några timmar i andra änglaföräldrars umgänge på det öppna huset idag. Sedan ska vi till J och jag behöver nog hela dan för att stålsätta mig.
Guila sitter i sin babysitter och skojar med sin pappa just nu, hon har hittat sin röst och använder det rätt bra;) Som sagt vilken tur att hon finns vår lilla pärla.
Vi ska träffa honom idag. Guila ska lindra hans smärta en stund i eftermiddag, hon är bättre än morfin på det, i alla fall en stund..
Försöker leva i nuet. Försöker se vårt stora ljus i Guila. Hennes ljus är så starkt att hon på egen hand lyckas putta undan mörkret en bit. Vilken tur att hon finns vår prinsessa. Ett ljus som för lysa för oss alla nu. Hon vårt hopp, som nu även blir andras lindring. Sin gudmors lindring..
Idag är en busy dag. Först lokalvisning på jobbet, sedan några timmar i andra änglaföräldrars umgänge på det öppna huset idag. Sedan ska vi till J och jag behöver nog hela dan för att stålsätta mig.
Guila sitter i sin babysitter och skojar med sin pappa just nu, hon har hittat sin röst och använder det rätt bra;) Som sagt vilken tur att hon finns vår lilla pärla.
måndag 4 maj 2009
Dop
Här är hon! Nydöpt! Söndagen den 3 maj kl 14 var det så dags för dopet. Ett par dagars planerande, fixande, trixande, klippande och klistrande kulminerade i en superfindag. En dag fylld av känslor och tankar som ofta vandrade till Dylan. Så klart. Vår lilla tjej var så duktig. Inte en tår. Inte ett pip under dopakten! Bara ett leende till prästen när han vände sig mot henne. Aha tänkte Guila, en man med mörk djup röst som jag gillar, kanske vill han leka med mig? Hmm han vill bada mig! Det gillar jag ju med. Va bara bada håret, resten då?!
Jösses vad stolta vi var och är över vår underbara dotter! Helt oberörd av stundens allvar. Bara sig själv. En liten tjej som nyfiket tar in sin omvärld och delar med sig av allt roligt som händer hos henne, genom att spricka upp i leenden till alla som vill prata med henne en stund. Hjälp vad svårt det var att inte bara böla högt. Fick koncentrera mig mycket på Guila och hennes underbara uppenbarelse, för att inte tänka på en annan cermoni för snart två år sedan..
Sedan när prästen vände sig mot min kusin, Guilas gudmor och frågade vad fadderskapet innebar för henne, så fick jag verkligen hålla mig från att inte bryta ihop. Hennes svar var: Jaa, Guila blir mitt andra barn då min son är väldigt sjuk och inte kommer vara med oss så mycket längre, så jag kommer behandla Guila som mitt eget..Tror inte prästen väntade sig det svaret riktigt..han sa något om att hon kanske kunde köta Guila sin första bibel eller nåt..
Guila somnade under dopakten i sin gudmors armar. Somnade!;) Hon är verkligen för härlig. Nej nu är jag trött, jag gillar min gudmor så jag passar på att vila lite;)
Prästen avslutade med att säga att sorg och glädje verkligen går hand i hand, men att detta var Guilas dag. Och visst har han rätt i det! Men det är lika mycket Dylans dag och Jesper dag och min pappas dag. Människor vi älskar som inte kunde var med. De är en del av oss och Guila. Att vi saknar dem en dag som denna är ju för att vi älskar dem så mycket och att vi älskar Guila så mycket att vi önskar oss dem alla där. För hennes skull och för vår, så håller vi minnet ljust och levande.
Jag tror att vår familjs historia nog kan bli för mycket verklighet även för en präst..Att ett behov att belysa det ljusa så mycket för att de tror att saknaden skulle kunna överskugga glädjen. Men så är det ju inte, tvärtom, sorgen och saknaden förstärker glädjen. Att ha förlorat det största gör kärleken mer skör men samtidigt starkare än allt. Varenda minut blir ju livsbejakande då varje känsla blir mer kännbar, mer verklig. Vi trivs på något oförklarligt sätt i vår verklighet, där glädjen verkligen går sida vid sida med sorgen. De tar varandra i handen och skalar av allt onödigt, tillsammans tar de udden av det triviala och får oss att fokusera på det viktiga. Kärleken. Det blir extra starkt en dag som igår. Dagar som inehåller så mycket kärlek och ljus. Samtidigt så mycket saknad..Det är så det är. Det har vi accepterat. Så kommer det alltid att vara. Sorg och glädje kommer alltid vara sammantvinnande till vårt sista andetag här på jorden.
Vår vän framförde Guilas sång med sådan känsla att håren ställde sig upp på kroppen. En egen sång! little missy Jones heter den. Han är fantastisk!! Jag saknar ord..
Och alla vänner och släkringar sedan..att stå där framme, fylld av stolthet, kärlek och en miljon andra känslor och se ut över bänkrader med tårögda människor med lika många tankar som oss, det värmer så.
Så mycket genomtänkta ord och presenter gjorde mig helt stum och jag behöver nog ett par dagar att hämta mig och hitta mina ord igen.
Runt Guilas hals hängde ett silversmycke, en liten skyddsängel. En vacker födelsepresent från en annan änglamamma. Ett smycke som symboliserar Dylan, kärlek och välvilja. Ett smycke som det skulle vara otänkbart att inte ha på Guila en dag som igår. Vår dotter. Vår framtid. En del av det stora hela. Resultatet av längtan. En egen liten person fast med bitar av oss alla..
"Du vet väl om att du är värdefull
Att du är viktig här och nu
Att du är älskad för din egen skull
För ingen annan är som du"
tisdag 28 april 2009
väntan...
Konstigt..var man än befinner sig i livet så väntar man på något. Något nytt, något slut, någonting bättre, något annat än det man har. När man får det man önskar, så flyttar man målstolpen lite längre fram och sedan lite längre fram igen. En ständig väntan. Det är väl det som är livet antar jag? Som John Lennon mycket klokt skrev i låten Beautiful Boy, till sin son Sean, Life is what happens to you While you're busy making other plans. Så rätt. Medan vi väntar så pågår allt. Allt liv som springer förbi en utan att man riktigt är med. Det är ju det där med att leva i nuet..glömmer oftast att göra det.
Ibland slår det mig likt en bautasten rakt i ansiktet, att hallå!! Vad håller du på med??!! Vad väntar du på? Njut av det du har. Det bästa du har. Henne. Hon är här och nu. Allt annat bleknar ju i jämförelse. Allt annat är trivialt. Din väntan är slut. Träd ut ur ditt vakum. Det är inte tätt längre, luften har börjat pysa in i påsen. Hon är här. Din väntans slut och din längtans innersta sanning. Det är sant! Hon är mitt allt. Större än något annat. Mer, väldigt mycket mer än jag någonsin ens vågat drömma om!
Fast nu vill man ju så mycket för hennes skull;) En ny väntans tid på något sätt. Att jobba mer för en tryggare framtid för henne. Funderar mycket på det nu. Med förväntan ser jag framåt och är så spänd och nyfiken på hur hon ska bli, vem hon skall utvecklas till? Vad hennes mål och drömmar är? Om hon blir musiker, poet, målare, banktjänsteman eller punkare? Det finns så mycket att undersöka där framme, där bortom horisonten att jag inte har ro att bara leva här och nu . Jag vill skutta fram och tilbaka och veta mer om allt;)
Just nu pågår planering inför söndagens dop. Präst, mat, kyrka, gäster, program, musik, och en massa annat. Väntan på söndag. Känner mig nästan lite nervös..pust och så var det ju det där med mannen också. Han som väntar på bättre väder och att det ska vara OK att gå till kyrkan i jeans och sneakers..Han är helt allergisk mot kostymer, skor och att sälla sig till massan. Mr tvärtom och bakochfram..men det är väl därför vi är gifta antar jag;) Men ibland undrar jag hur det gick till..
Ovannämnda sång skall i alla fall spelas på söndag, fast omskriven till Beautiful Girl. Ser fram emot att få lyssna på den framförd av vår musicerande fina vän. Än mer ser jag fram emot att lyssna på den sång han har skrivit till Guila. Inte illa för en liten tjej att ha en egen låt! Så innerligt tacksam. Dylan fick ju en egen han också..så det är som det ska på nåt sätt.
En annan väntan är jag rädd för. Den väntan som innebär ett slut. Slut på ett barns liv. Mitt fina kusinbarn som bara blir sämre och sämre. I bilen på väg hem från dem i söndags så grät jag i bilen och jag fick samma känslor som efter Dylan. Att jag ville fly. Bara få köra planlöst omkring. Att bara köra tills vägen tar slut, till Timbuktu och tillbaks och sedan dit igen..Bara bort. I rörelse. Inte stanna, bara köra, springa, allt annat än att var stilla. Fick sansa mig lite. Titta på sovande gullunge brevid mig och ta hennes varma lilla hand i min. Tysta tårar. Väntan. Hennes hand tröstar så bra. Hennes leende suddar bort tid och rum. Att köra hem igen blev helt OK.
Idag så fick Guila sina första vaccinationssprutor. Såg väl inte riktigt fram emot det, men det måste ju göras. Lilla stumpan klarade det så bra! Första sprutan inte ett ljud. Efter andra sprutan blev hon riktigt ledsen, liksom lite överumplad av att det gjorde ont. Hon satt i mitt knä, med små nålstick i hennes goa tjocka små lår. Men både jag och hon tog det ganska lugnt. Kramar och pussar och tårtorkning, sedan fick faktiskt den nålstickande BVCtanten ett leende ändå. Helt otroligt! Ungen ler efter det där..Vad kommer hon inte klara här i livet? Ingenting. Hon har redan en sådan inneboende kraft och ljus. Hoppas att det bara får växa och frodas. Kärlek har hon i alla fall, massor av kärlek.
Och vi får verkligen massor tillbaks! Vilken tur vi har haft. Att hon kom. Att hon är vår dotter. Att hon bor med oss! Vilken jäkla tur vi har. Vad har vi gjort för att förtjäna detta. Jo det var ju det..Dylan..
Konstigt livet. Där det bara fanns frågor förr, så finns där nu någon form av svar ändå..Är det priset för väntan? Är det resultatet av vakum?
Ibland slår det mig likt en bautasten rakt i ansiktet, att hallå!! Vad håller du på med??!! Vad väntar du på? Njut av det du har. Det bästa du har. Henne. Hon är här och nu. Allt annat bleknar ju i jämförelse. Allt annat är trivialt. Din väntan är slut. Träd ut ur ditt vakum. Det är inte tätt längre, luften har börjat pysa in i påsen. Hon är här. Din väntans slut och din längtans innersta sanning. Det är sant! Hon är mitt allt. Större än något annat. Mer, väldigt mycket mer än jag någonsin ens vågat drömma om!
Fast nu vill man ju så mycket för hennes skull;) En ny väntans tid på något sätt. Att jobba mer för en tryggare framtid för henne. Funderar mycket på det nu. Med förväntan ser jag framåt och är så spänd och nyfiken på hur hon ska bli, vem hon skall utvecklas till? Vad hennes mål och drömmar är? Om hon blir musiker, poet, målare, banktjänsteman eller punkare? Det finns så mycket att undersöka där framme, där bortom horisonten att jag inte har ro att bara leva här och nu . Jag vill skutta fram och tilbaka och veta mer om allt;)
Just nu pågår planering inför söndagens dop. Präst, mat, kyrka, gäster, program, musik, och en massa annat. Väntan på söndag. Känner mig nästan lite nervös..pust och så var det ju det där med mannen också. Han som väntar på bättre väder och att det ska vara OK att gå till kyrkan i jeans och sneakers..Han är helt allergisk mot kostymer, skor och att sälla sig till massan. Mr tvärtom och bakochfram..men det är väl därför vi är gifta antar jag;) Men ibland undrar jag hur det gick till..
Ovannämnda sång skall i alla fall spelas på söndag, fast omskriven till Beautiful Girl. Ser fram emot att få lyssna på den framförd av vår musicerande fina vän. Än mer ser jag fram emot att lyssna på den sång han har skrivit till Guila. Inte illa för en liten tjej att ha en egen låt! Så innerligt tacksam. Dylan fick ju en egen han också..så det är som det ska på nåt sätt.
En annan väntan är jag rädd för. Den väntan som innebär ett slut. Slut på ett barns liv. Mitt fina kusinbarn som bara blir sämre och sämre. I bilen på väg hem från dem i söndags så grät jag i bilen och jag fick samma känslor som efter Dylan. Att jag ville fly. Bara få köra planlöst omkring. Att bara köra tills vägen tar slut, till Timbuktu och tillbaks och sedan dit igen..Bara bort. I rörelse. Inte stanna, bara köra, springa, allt annat än att var stilla. Fick sansa mig lite. Titta på sovande gullunge brevid mig och ta hennes varma lilla hand i min. Tysta tårar. Väntan. Hennes hand tröstar så bra. Hennes leende suddar bort tid och rum. Att köra hem igen blev helt OK.
Idag så fick Guila sina första vaccinationssprutor. Såg väl inte riktigt fram emot det, men det måste ju göras. Lilla stumpan klarade det så bra! Första sprutan inte ett ljud. Efter andra sprutan blev hon riktigt ledsen, liksom lite överumplad av att det gjorde ont. Hon satt i mitt knä, med små nålstick i hennes goa tjocka små lår. Men både jag och hon tog det ganska lugnt. Kramar och pussar och tårtorkning, sedan fick faktiskt den nålstickande BVCtanten ett leende ändå. Helt otroligt! Ungen ler efter det där..Vad kommer hon inte klara här i livet? Ingenting. Hon har redan en sådan inneboende kraft och ljus. Hoppas att det bara får växa och frodas. Kärlek har hon i alla fall, massor av kärlek.
Och vi får verkligen massor tillbaks! Vilken tur vi har haft. Att hon kom. Att hon är vår dotter. Att hon bor med oss! Vilken jäkla tur vi har. Vad har vi gjort för att förtjäna detta. Jo det var ju det..Dylan..
Konstigt livet. Där det bara fanns frågor förr, så finns där nu någon form av svar ändå..Är det priset för väntan? Är det resultatet av vakum?
onsdag 15 april 2009
Det bästa jag vet
Det bästa jag vet är att titta på Guila när hon precis däckat efter maten på amingskudden. Då ligger hon där, först lite grimaserande och närmast drogad av mjölken, sedan totalt avslappnad och det lilla ansiktet är helt slätt och så fint. Ibland rycker det till plötsligt i ena mungipan och i nästa sekund spricker det sovande lilla ansiktet upp i ett leende. Hon ler i sömnen min unge. Ibland går mungiporna nedåt också och då undrar jag alltid vad hon drömmer för tråkigt då..
När jag sitter så där och beundrar henne, så fylls hela kroppen av värme, det gör nästan ont i hjärtat som svämmar över av kärlek. Varje gång fylls huvudet av en tanke, "vad har jag gjort för att förtjäna något så underbart?" Alltid svarar jag själv, förlorat en son..
Det blir så tydligt då vad jag saknar. Att han också borde ha fått ligga där på kudden, ihopkurad som en liten hamster och grimasera förnöjt och fäkta med en liten arm. Tacksamheten vet inga gränser när jag tänker på Guila. När jag får bära hennes lilla varma kropp så nära min. När jag pussar hennes lilla pussmun. När hennes små pustar av varm luft når min kind. Då är tacksamheten överväldigande, då är lyckan utan tvivel, den är helt ofelbar och inget annat betyder någonting. Tänk att hon är vår, säger jag till min man, tänk att hon bor här med oss, vår dotter, kan du fatta det?! Han brukar le då och säga, jag vet! Ofattbart..fortfarande nästan lite overkligt att det var henne som jag oroade mig över när hon låg i magen, för inte så länge sedan och nu är hon här. En del av vårt liv. En del av vår vardag. Fast just nu är det sällan vardag;) I alla fall inte vardagens normala betydelse av igenkänning, normalt och lite tråkigt. Det är aldrig tråkigt nu, inte en enda dag är tråkig. Varje dag är det något nytt som händer. Speciellt i Guilas värld, där är det mycket nytt. För tillfället är det att hon har hittat sina små händer och de åker ofta in i munnen, när hon prickar rätt, speciellt när hon är hungrig så suger hon förtvivlat på dem;)
Hon kan klämma och krama på Molly, hennes mjuka tygkanin. Molly hjälper henne att sova, förutom när hon försöker äta på Molly också;) Det brukar till slut resultera i missnöje då Molly inte har någon mjölk. En ihållande förändring är leendet. Och vilket leende sedan. Totalt avväpnande och underbart. Hon visar en helt tandlös mun och till och med de små ögonen skrattar och tindrar. Hon ler hela tiden, eller jag nästan hela tiden;) När hon vaknar, när pappa kommer hem (vilket uppskattas av pappa), när hon har ätit som tack för maten, när någon pratar med henne, hon flörtar med alla. Sedan "pratar" hon en hel del också. Hon formar sina små läppar och säger något som liknar å, sedan är det en del ah och gha också. Så mysigt och jag blir lika exalterad som henne och vi kan sitta och prata med varandra länge. Något som är så roligt att det inte är riktigt klokt, är att stå upp i mammas knä. Ögonen blir stora som tefat, armana spänns utmed sidorna och benen är verkligen raka som pinnar. Sedan "står "hon så där och svajar helt exalterat! Tänk att allt är nytt för henne. I hennes värld är en lampa ett slott, en napp himmelriket och en klapp på pannan en ljum sommarvind..
Det bästa jag vet är att vara mamma till Guila. Det är det bästa jag någonsin har vetat.
OK, lite mer sömn, lite mindre kiv med trött make, lite fler frukostar, lite mer organisation hade väl inte skadat. Men vem bryr sig när man håller en liten minihand i sin. Vem bryr sig när man pussar en varm och mjuk liten kind. Vem bryr sig när man lyckas trösta sitt trötta lilla barn. Vem bryr sig när man är det trötta barnets trygga famn och när det trygga barnet somnar sött i ens armar. Det bästa jag vet är just det. Min lilla familj. Make, hon och han, fast honom måste jag alltid sakna. Henne kan jag krama när saknaden gör ont och då gör det lite mindre ont..
När jag sitter så där och beundrar henne, så fylls hela kroppen av värme, det gör nästan ont i hjärtat som svämmar över av kärlek. Varje gång fylls huvudet av en tanke, "vad har jag gjort för att förtjäna något så underbart?" Alltid svarar jag själv, förlorat en son..
Det blir så tydligt då vad jag saknar. Att han också borde ha fått ligga där på kudden, ihopkurad som en liten hamster och grimasera förnöjt och fäkta med en liten arm. Tacksamheten vet inga gränser när jag tänker på Guila. När jag får bära hennes lilla varma kropp så nära min. När jag pussar hennes lilla pussmun. När hennes små pustar av varm luft når min kind. Då är tacksamheten överväldigande, då är lyckan utan tvivel, den är helt ofelbar och inget annat betyder någonting. Tänk att hon är vår, säger jag till min man, tänk att hon bor här med oss, vår dotter, kan du fatta det?! Han brukar le då och säga, jag vet! Ofattbart..fortfarande nästan lite overkligt att det var henne som jag oroade mig över när hon låg i magen, för inte så länge sedan och nu är hon här. En del av vårt liv. En del av vår vardag. Fast just nu är det sällan vardag;) I alla fall inte vardagens normala betydelse av igenkänning, normalt och lite tråkigt. Det är aldrig tråkigt nu, inte en enda dag är tråkig. Varje dag är det något nytt som händer. Speciellt i Guilas värld, där är det mycket nytt. För tillfället är det att hon har hittat sina små händer och de åker ofta in i munnen, när hon prickar rätt, speciellt när hon är hungrig så suger hon förtvivlat på dem;)
Hon kan klämma och krama på Molly, hennes mjuka tygkanin. Molly hjälper henne att sova, förutom när hon försöker äta på Molly också;) Det brukar till slut resultera i missnöje då Molly inte har någon mjölk. En ihållande förändring är leendet. Och vilket leende sedan. Totalt avväpnande och underbart. Hon visar en helt tandlös mun och till och med de små ögonen skrattar och tindrar. Hon ler hela tiden, eller jag nästan hela tiden;) När hon vaknar, när pappa kommer hem (vilket uppskattas av pappa), när hon har ätit som tack för maten, när någon pratar med henne, hon flörtar med alla. Sedan "pratar" hon en hel del också. Hon formar sina små läppar och säger något som liknar å, sedan är det en del ah och gha också. Så mysigt och jag blir lika exalterad som henne och vi kan sitta och prata med varandra länge. Något som är så roligt att det inte är riktigt klokt, är att stå upp i mammas knä. Ögonen blir stora som tefat, armana spänns utmed sidorna och benen är verkligen raka som pinnar. Sedan "står "hon så där och svajar helt exalterat! Tänk att allt är nytt för henne. I hennes värld är en lampa ett slott, en napp himmelriket och en klapp på pannan en ljum sommarvind..
Det bästa jag vet är att vara mamma till Guila. Det är det bästa jag någonsin har vetat.
OK, lite mer sömn, lite mindre kiv med trött make, lite fler frukostar, lite mer organisation hade väl inte skadat. Men vem bryr sig när man håller en liten minihand i sin. Vem bryr sig när man pussar en varm och mjuk liten kind. Vem bryr sig när man lyckas trösta sitt trötta lilla barn. Vem bryr sig när man är det trötta barnets trygga famn och när det trygga barnet somnar sött i ens armar. Det bästa jag vet är just det. Min lilla familj. Make, hon och han, fast honom måste jag alltid sakna. Henne kan jag krama när saknaden gör ont och då gör det lite mindre ont..
måndag 16 mars 2009
Förlossningen
Sitter här och läser min förlossningsjournal och inser att mina minnesluckor är mer omfattande än jag trodde. Jag läser vissa stycken och anteckningar och undrar om jag alls var där själv?! Helt otroligt att jag inte kommer ihåg det för fem öre, inte ens när jag läser det så kommer jag ihåg det. Inget ja just det, så var det ju! Inte alls, det är verkligen helt blankt. Där ser man vad smärta kan göra med hjärnan..
3.20 De första anteckningarna börjar 3.20 då vi kom in för att jag hade hög feber och var orolig. De skrev in oss och tog tempen som visade 39,2 grader. CTG visar föröjd basalfrekvens, alltså lite höga hjärtljud..får paracetamol och ordineras vila i ett annat rum. M är med hela tiden.
6.15 ny CTG
7.49 ny BM (jättegullig tjej) Jag börjar få sammandragningar och är smärtpåverkad står det. Tempen visar 37.3, CTG normal. cervix centralt riktad, öppen 3 cm, glatta hinnor (vad det nu betyder?) Får mer paracetamol och hostmedicin.
8.30 2 Pamol ges (paracetamol tror jag..)
8.41 mer hostmedicin
9.30 Bedöming: CTG normalt. Föregående fosterdel huvud ovan b-ing. Cervix 50% utplånad, centralriktad, medium konsistens mm Bishopsscore 7 (tydligen ett sätt att "mäta" ó bedömma mognadsgrad inför ex igångsättning, högsta poäng är 10, så sju var ju bra) Amnioti utföres, rikligt med klart fostervatten rinner..
9.42 Läkaranteckning ( träffade henne innan hinnorna togs ovan, genom att sätta skalpelektrod, som inte fastnade..) Hon skriver att induktion godkänns trots feber
10.35 Förlossningsförlopp
Fosterljud 151
11.30 Infusion: Syntocinon 20ml/t kopplas, stående ordination
12.16 Smärtlindring: Lustgas/Syrgas 50/50
Så här långt är jag med och jag kommer ihåg BM bytet som sker snart. Jag vet att jag grät lite och inte ville att BM1 skulle bytas ut..
13.30 BManteckning: Övertag av ny BM och student. Pat har kraftig smärta vid värkar, trött. Önskar EDA. Andas lustgas. CTG ormal kurva.
14.10 EDA lägges
15.45 temp 38,6 2st Pamol
15.46 Dr K kontaktas temp 38.6 samt förhöjd basalfrekvens. !!! Min känsla var att det liksom smusslades och jag kände att jag inte riktigt fick all info, eller så kunde jag inte ta till mig den?
15.50 Läkarenteckning: Blir uppringd pga CTG med thakykardi (!!! betyder hjärtklappning!) Temp bedöms vara pga hennes viros. Ingen indikation för avbrytning i nuläget.
BManteckning: Syntocinondroppet avstängs pga thakykardi på CTG samt täta värkar med 2 min intervall. ...... Har ett svagt minne av detta.
16.15 Kvaddlar ges. ........VA?! inte en aning!! Min inställing till kvaddlar är att det inte är någon idé att bli åsamkas smärta för att kanske bli smärtlindrad, men jag har tydligen godkänt användandet?! Så ont som jag hade, så gick jag förmodligen med på allt..
16.45 Jour Dr tillkallas pga fortsatt thakykardi (hjärtklappning) på CTG-basalfrekvens 160, accelarationer, god variabilitet, inga decelerationer
16.57 Läkaranteckning: Forsatt thakyard kurva med bf runt 160spm, i övrigt normal CTG. Tidigare temp 38.6 pat känner sig febrig. Retraherat med huv vid spinae. Syntocinindropp pågpr 20 ml/t. Samtalar med pat. Uppget att hon kan hantera smärtan bra och att hon fortfarande har krafter kvar. Forsatt övervakning och dosökning av dropp om ej normal progress. Rosafärgat icke illaluktande fostervatten, inga misstankar om chorioamnionit.
VA!? Har jag pratat med en läkare här? Skulle jag ha sagt att jag hanterade smärtan bra då? I think not! Fast tydligen har jag ju varit i rummet och svarat på frågor..men det har jag absolut inget minne av alls, inte alls. Nästan läskigt.
18.30 Dr M kontaktas pga långsamt utdrivningskede. Dr gör IU ordinerar fortsatt höjning av dropp, skall komma tillbaks om 30 min för nytt ställningstagande.
Den här läkaren kommer jag ihåg och jag vet bestämt att jag trodde jag skulle dö vid den tidpunkten, jag var verkligen helt slut och på frågan om jag orkade mer, sa jag NEJ det gör jag inte, ni måste hjälpa mig! Jag vet att jag försökte ta tag i henne och hindra henne ifrån att gå..
19.00 Nytt ställningstagande av Dr M, utdrivningsskedet går fint framåt, ingen ny åtgärd vidtas.
19.20 Hon är här! Framstupa kronbjudning, en flicka med AS10-10-10.
19.22 lite mer dropp för att få ut placentan.
Lite fler anteckningar följer om kateter, mer paracetamol och hostmedicin + amning etc.
Wow! Pust och stön vad knepigt det kändes att läsa om hela förloppet igen. Speciellt de delar jag inte hade en aning om. Det förstärker dock min upplevelse om att det var väldigt jobbigt och smärtsamt. Min känsla av att allt inte stod 100% rätt till med hjärtljud etc var inte helt osann heller då..
Jag kommer ihåg den sista läkaren som kom in, för jag kommer ihåg att hon sa att ni får 20 min på er innan åtgärd som blir sugklocka eller snitt..Den halvtimman det blev, var nog den längsta i mitt liv!! Så glad att vi slapp det. Jaha det var det, nu är denna delen av mitt liv avslutat. Graviditeten tog slut och ett nytt kapitel har börjat, det med Guila i vårt liv. En ny oro har också tagit fart, men ändå (trots hemska förkylningar!) hanterbar.
Efter återbesöket på sjukhuset idag tänker jag osökt på nästa graviditet..Dr T tycker att det är en bra idé att inte vänta för länge och det känner jag med. M ringde precis från Stokholm och jag vet inte om det är för att han längtar så efter oss, men han pratade själv om nästa graviditet..hoppsan hejsan här går det undan;) Han pratade om att försöka igen vid jul...Vi får väl se. Just nu längtar jag efter sömn;)
Jag skall kasta mig i säng nu. Guila har redan sovit i 2 timmar och hon kan nog vakna snart för mer mat, men sedan sover hon förhoppningsvis ett par timmar igen. Ett par nätter har vi gått och lagt oss vid tolv och hon har sovit ända till sex! En riktig liten A-bebis;)
Gud att ens tänka tanken på syskon redan känns otroligt, men ändå naturligt. Jag vill dock ha så mycket tid med Guila som möjligt först, för att bara njuta och suga in hennes lilla vackra varelse. Vilken lycka, vilken välsignelse. Att få ge kärlek till sitt barn, så mycket, så efterlängtat, så stort. Ännu större är det när man känner den kärleken tillbaks! Vackert är vad det är.
onsdag 11 mars 2009
Massa nytt
Det händer så mycket grejer i vår lilla värld att jag inte hinner skriva så mycket just nu..
Vi har varit en vecka i stockholm, som var mycket trevligt! Möten med goa människor och upplevelsen att få putta barnvagn i huvudstaden;) Guila har således gjort sin första resa! Flygresa dessutom! Hon var superduperduktig, inte ett enda litet gnäll. Vi var dock rätt stressade och nervösa, men helt i onödan. Hon fick sin bröstmjölk i en flaska sedan var hon glad, på hemvägen sov hon hela tiden;) Tack Baby Björn för jättebra sele som fick henne att känna sig trygg.
Vi har också hunnit med en förkylning, både Guila och jag. Min har gått ganska obermärkt förbi, men Guilas orsakade skrämselhicka och besök på barnakuten..En täppt näsa på små barn blir lätt till otäcka läten och det blir svårt att andas. Lite feber på det och mammas och pappas hjärta stannade nästan. På sjukhuset tog de oss på största allvar och hon fick behandling på stört! koksalt isprutat i näsan, adrenalininhalator som verkar slemlösande och en miljon prover togs. Vi var utmattade efter ca 12 timmar på sjukhuset, men lättade över att få veta att det bara var en förkylning och inget annat. Läskigt nog så klart! Vi fick i alla fall permission och den trevlige manlige sjukskötaren ringde hem till oss dagen efter och kollade läget, då det var mycket bättre blev vi utskrivna. Efter ågren allan, efter att ha släpat runt lillskruttan land och rike runt så hon blev sjuk, så har vi ordinerat oss husarrest hela veckan.
Det är mysigt att vara hemma och gosa tillsammans. Guila sover med oss i vår säng nu, för hon är lite extra närhetsberoende just nu. Jag älskar det (fast att man inte kan använda andningslarmet...) vi ligger näsa mot näsa och jag kan klappa och bara snusa så mycket jag vill. Hon älskar det. Hon har verkligen utvecklats supermycket. Hon greppar mitt hår med sina små händer, hon tittar mig förtroendefullt i ögonen när hon äter, hon lyfter nyfiket huvudet när hon ligger på mage och hon får spatt på de hängande leksakerna i babygymmet och slår till dem när hon viftar med både armar och ben. Hon har definetivt hittat sin röst också;) Hon kan skrika riktigt högt ibland och hon liksom gör små läten och pratar med oss.
Det är fantastiskt roligt att titta på henne när hon sover, hon grimaserar, låter och viftar med armarna. Ibland rycker underläppen till och ibland spricker ansiktet upp i ett underbart tandlöst leende. Hon är min tokiga lilla unge och hon har verkligen förändrat vår världsbild. Den är vackrare nu, större och mer rosaskimmrande;) Varje dag tittar jag på henne och säger att jag älskar dig, det tänker jag fortsätta med hela livet. Fortfarande kan jag brista ut i gråt över lyckan i att hon är här.
Något som däremot inte är så roligt är läget för mitt kusinbarn, han blir allt annat än bättre..vi skall hälsa på honom hemma hos dem imorgon eftermiddag. Känns jobbigt. Jag får bara stålsätta mig, men det är inte lätt när man ser hur fragil han är. Hans minne är extremt dåligt nu, han är yr och han har massa åkommor. Han är mer ledsen och påverkad av smärtan än någonsin tidigare och jag går sönder inombords när jag tänker på det. Och min kusin, jag hur hon smärtar det kan jag inte ens med ord beskriva.
Så mycket lycka och så mycket sorg som kan rymmas på samma plats, på samma gång, det är nästan märkligt..
Vi har varit en vecka i stockholm, som var mycket trevligt! Möten med goa människor och upplevelsen att få putta barnvagn i huvudstaden;) Guila har således gjort sin första resa! Flygresa dessutom! Hon var superduperduktig, inte ett enda litet gnäll. Vi var dock rätt stressade och nervösa, men helt i onödan. Hon fick sin bröstmjölk i en flaska sedan var hon glad, på hemvägen sov hon hela tiden;) Tack Baby Björn för jättebra sele som fick henne att känna sig trygg.
Vi har också hunnit med en förkylning, både Guila och jag. Min har gått ganska obermärkt förbi, men Guilas orsakade skrämselhicka och besök på barnakuten..En täppt näsa på små barn blir lätt till otäcka läten och det blir svårt att andas. Lite feber på det och mammas och pappas hjärta stannade nästan. På sjukhuset tog de oss på största allvar och hon fick behandling på stört! koksalt isprutat i näsan, adrenalininhalator som verkar slemlösande och en miljon prover togs. Vi var utmattade efter ca 12 timmar på sjukhuset, men lättade över att få veta att det bara var en förkylning och inget annat. Läskigt nog så klart! Vi fick i alla fall permission och den trevlige manlige sjukskötaren ringde hem till oss dagen efter och kollade läget, då det var mycket bättre blev vi utskrivna. Efter ågren allan, efter att ha släpat runt lillskruttan land och rike runt så hon blev sjuk, så har vi ordinerat oss husarrest hela veckan.
Det är mysigt att vara hemma och gosa tillsammans. Guila sover med oss i vår säng nu, för hon är lite extra närhetsberoende just nu. Jag älskar det (fast att man inte kan använda andningslarmet...) vi ligger näsa mot näsa och jag kan klappa och bara snusa så mycket jag vill. Hon älskar det. Hon har verkligen utvecklats supermycket. Hon greppar mitt hår med sina små händer, hon tittar mig förtroendefullt i ögonen när hon äter, hon lyfter nyfiket huvudet när hon ligger på mage och hon får spatt på de hängande leksakerna i babygymmet och slår till dem när hon viftar med både armar och ben. Hon har definetivt hittat sin röst också;) Hon kan skrika riktigt högt ibland och hon liksom gör små läten och pratar med oss.
Det är fantastiskt roligt att titta på henne när hon sover, hon grimaserar, låter och viftar med armarna. Ibland rycker underläppen till och ibland spricker ansiktet upp i ett underbart tandlöst leende. Hon är min tokiga lilla unge och hon har verkligen förändrat vår världsbild. Den är vackrare nu, större och mer rosaskimmrande;) Varje dag tittar jag på henne och säger att jag älskar dig, det tänker jag fortsätta med hela livet. Fortfarande kan jag brista ut i gråt över lyckan i att hon är här.
Något som däremot inte är så roligt är läget för mitt kusinbarn, han blir allt annat än bättre..vi skall hälsa på honom hemma hos dem imorgon eftermiddag. Känns jobbigt. Jag får bara stålsätta mig, men det är inte lätt när man ser hur fragil han är. Hans minne är extremt dåligt nu, han är yr och han har massa åkommor. Han är mer ledsen och påverkad av smärtan än någonsin tidigare och jag går sönder inombords när jag tänker på det. Och min kusin, jag hur hon smärtar det kan jag inte ens med ord beskriva.
Så mycket lycka och så mycket sorg som kan rymmas på samma plats, på samma gång, det är nästan märkligt..
måndag 23 februari 2009
Att bara vara..
Idag har vi en bara vara dag. Både jag och Guila är trötta idag. Hon har i alla fall blivit badad och påklädd, medan jag fortfarande går runt mysklädd. Skall dock duscha så snart M kommer hem;)
Det är skönt att bara vara ibland, bara gör ingenting, bara vara tillsammans och mysa. Vi har haft två sovtillfällen ihop idag. Då ligger vi näsa mot näsa i sängen och bara gottar oss. Jag tror Guila gillar mysdagarna också, hon är jättesnäll och gråter bara vid hunger. Hungern sätter in ganska ofta dock;) Ibland är det bara en timma emellan, fast ibland kan hon sova i tre fyra timmar också. Inga regler. Hon har gått upp ett kilo på två veckor, så hon växer ju så det knakar! Hon är med mycket mer nu också och har t.o.m börjat intressera sig för lite leksaker, en stund i alla fall, tills hon kommer på att hon är hungrig;)
Jag älskar att bara titta på henne. Dagarna flyter förbi och jag bryr mig inte så mycket om vad som händer utanför, jag vill bara titta på henne och vara henne nära. När omvärlden traskar in i vår bubbla, i form av jobb, så blir jag genast irriterad. Har ingen lust eller tid.
Tid har ju blivit väldigt relativt. Det är ingenting jag kan styra över själv längre. Konstigt det där med tid och mig. Det fanns en tid då jag aldrig var sen, det var snarare jag som fick vänta på alla andra som var sena. Men nu, eller de sista åren får jag nog erkänna, så styr jag inte över den längre. Förut var det mitt jobb och kunderna som styrde och nu är det Guila. Jag gillar tiden bättre nu , även om den är helt okontrollerbar;)
Förlossningen har jag ju inte nämnt ännu, jag måste läsa min journal först, för jag är inte riktigt på det klara vad som hände och när..Jag har bearbetat den ett tag nu och har beslutat att jag nog skulle våga igen trots allt. Resultatet blev ju så underbart;)
Här är hon 3 veckor gammal, underverket
Det är skönt att bara vara ibland, bara gör ingenting, bara vara tillsammans och mysa. Vi har haft två sovtillfällen ihop idag. Då ligger vi näsa mot näsa i sängen och bara gottar oss. Jag tror Guila gillar mysdagarna också, hon är jättesnäll och gråter bara vid hunger. Hungern sätter in ganska ofta dock;) Ibland är det bara en timma emellan, fast ibland kan hon sova i tre fyra timmar också. Inga regler. Hon har gått upp ett kilo på två veckor, så hon växer ju så det knakar! Hon är med mycket mer nu också och har t.o.m börjat intressera sig för lite leksaker, en stund i alla fall, tills hon kommer på att hon är hungrig;)
Jag älskar att bara titta på henne. Dagarna flyter förbi och jag bryr mig inte så mycket om vad som händer utanför, jag vill bara titta på henne och vara henne nära. När omvärlden traskar in i vår bubbla, i form av jobb, så blir jag genast irriterad. Har ingen lust eller tid.
Tid har ju blivit väldigt relativt. Det är ingenting jag kan styra över själv längre. Konstigt det där med tid och mig. Det fanns en tid då jag aldrig var sen, det var snarare jag som fick vänta på alla andra som var sena. Men nu, eller de sista åren får jag nog erkänna, så styr jag inte över den längre. Förut var det mitt jobb och kunderna som styrde och nu är det Guila. Jag gillar tiden bättre nu , även om den är helt okontrollerbar;)
Förlossningen har jag ju inte nämnt ännu, jag måste läsa min journal först, för jag är inte riktigt på det klara vad som hände och när..Jag har bearbetat den ett tag nu och har beslutat att jag nog skulle våga igen trots allt. Resultatet blev ju så underbart;)
Här är hon 3 veckor gammal, underverket
onsdag 4 februari 2009
Kärlek
Vad börjar man efter fyra års väntan? Efter sex graviditeter, med ett levande barn..Hur beskriver man känslan av att äntligen ha fått träda ur väntrummets tysta mörka vakuum? Befrielse? Lättnad? Förvirring?
Kärlek är ordet jag väljer. För det är den känslan som varenda por i min kropp andas nu. Kärlek och förundran över det lilla livet som ligger och sover i sin säng nu. Vår lilla dotter i röda randiga polarn och pyret kläder, som ligger på sitt röda Spöket Laban täcke och snusar. Armarna är nonchalant sträckta över huvudet och varje andetag låter som förnöjda små pustar. Hon är vår. Vårt vackra barn. Guila Rose. En liten människa av kött och blod, med egna tankar och en redan en vilja av stål. Hon bestämmer här nu, på sitt sätt, helt förväntat, har hon tagit över vår tillvaro. Min man säger att han har fått en ny mening med livet, ett mål, ett syfte och jag förstår precis vad han menar. Hennes väl är vårt allt. Kärlek som rinner till. Som fyller hjärtat till bristningsgränsen, så där så det bubblar fram leenden för man måste pysa ut lite. Kärlek som bildar tårar bakom ögonlocken som får rinna fritt längs med kinderna, så de blir våta av kärlek.
Vissa dagar har vi gråtit över vår son också. Vår Dylan som är så lik sin lillasyster, eller tvärtom, för han var ju först. Ibland säger vi han om Guila och får rätta oss. Kärlek kan ju göra ont också och ganska mycket ont..Denna första vecka tillsammans har varit enormt omtumlande. Så mycket känslor som virvlar runt. Sorg och saknad tillsammans med överväldigande lycka som slår en i solarplexus. Att få älska så mycket och få kärlek tillbaka från ett litet barn, det är det största av allt. Hennes stora ögon som tittar tillbaka på en när man pratar med henne. Ögon av tillit och frågor. Vem är du? Är du min mamma? Min mat? Vem är han som pussar min kind hela tiden? Pappa? Det är så häftigt!
Det har tagit oss en vecka att liksom vakna till lite, att fatta att hon är här nu. Att vårt liv tillsammans har fått börja. Det finns så mycket ord inom mig som vill beskriva och förklara allt jag känner, men vart ska jag börja? Det får bli lite pö om pö, släppa ut lite då och då. Just nu är tiden inte min egen, alls;) Mat och sovklockan styr helt och hållet.
Jag bearbetar vad jag upplevde som en traumatisk förlossning, att föda barn med influensa, mjölkstockning, såriga bröstvårtor och mjölkpumpning. Något nytt varje dag. Första bajsblöjan;) Första badet, första promenaden (idag i snön) Första lyckade amningen. Ett första varje dag framöver. Längtar så till varje ny dag, varje minut med henne. Vi längtar efter henne när hon sover.
Jag önskar i och för sig att någon hade talat om hur otillräcklig man kan känna sig som nybliven mor, när amning inte funkar, när det gör så ont så man gråter. När man känner att, men jag som väntat så länge på henne och nu kan jag inte mata henne känslor. Så nu säger jag det, så känns det, men en vecka senare så har det ordnat upp sig. Tålamod och tid är det enda som behövs.
Nej nu ska jag pumpa lite till, gå in i sovrummet och stirra ner på min varma goa dotter. Peta lite på henne och tala om att det är matdags och att vi älskar henne.
Tänk att hon är här nu!
Kärlek är ordet jag väljer. För det är den känslan som varenda por i min kropp andas nu. Kärlek och förundran över det lilla livet som ligger och sover i sin säng nu. Vår lilla dotter i röda randiga polarn och pyret kläder, som ligger på sitt röda Spöket Laban täcke och snusar. Armarna är nonchalant sträckta över huvudet och varje andetag låter som förnöjda små pustar. Hon är vår. Vårt vackra barn. Guila Rose. En liten människa av kött och blod, med egna tankar och en redan en vilja av stål. Hon bestämmer här nu, på sitt sätt, helt förväntat, har hon tagit över vår tillvaro. Min man säger att han har fått en ny mening med livet, ett mål, ett syfte och jag förstår precis vad han menar. Hennes väl är vårt allt. Kärlek som rinner till. Som fyller hjärtat till bristningsgränsen, så där så det bubblar fram leenden för man måste pysa ut lite. Kärlek som bildar tårar bakom ögonlocken som får rinna fritt längs med kinderna, så de blir våta av kärlek.
Vissa dagar har vi gråtit över vår son också. Vår Dylan som är så lik sin lillasyster, eller tvärtom, för han var ju först. Ibland säger vi han om Guila och får rätta oss. Kärlek kan ju göra ont också och ganska mycket ont..Denna första vecka tillsammans har varit enormt omtumlande. Så mycket känslor som virvlar runt. Sorg och saknad tillsammans med överväldigande lycka som slår en i solarplexus. Att få älska så mycket och få kärlek tillbaka från ett litet barn, det är det största av allt. Hennes stora ögon som tittar tillbaka på en när man pratar med henne. Ögon av tillit och frågor. Vem är du? Är du min mamma? Min mat? Vem är han som pussar min kind hela tiden? Pappa? Det är så häftigt!
Det har tagit oss en vecka att liksom vakna till lite, att fatta att hon är här nu. Att vårt liv tillsammans har fått börja. Det finns så mycket ord inom mig som vill beskriva och förklara allt jag känner, men vart ska jag börja? Det får bli lite pö om pö, släppa ut lite då och då. Just nu är tiden inte min egen, alls;) Mat och sovklockan styr helt och hållet.
Jag bearbetar vad jag upplevde som en traumatisk förlossning, att föda barn med influensa, mjölkstockning, såriga bröstvårtor och mjölkpumpning. Något nytt varje dag. Första bajsblöjan;) Första badet, första promenaden (idag i snön) Första lyckade amningen. Ett första varje dag framöver. Längtar så till varje ny dag, varje minut med henne. Vi längtar efter henne när hon sover.
Jag önskar i och för sig att någon hade talat om hur otillräcklig man kan känna sig som nybliven mor, när amning inte funkar, när det gör så ont så man gråter. När man känner att, men jag som väntat så länge på henne och nu kan jag inte mata henne känslor. Så nu säger jag det, så känns det, men en vecka senare så har det ordnat upp sig. Tålamod och tid är det enda som behövs.
Nej nu ska jag pumpa lite till, gå in i sovrummet och stirra ner på min varma goa dotter. Peta lite på henne och tala om att det är matdags och att vi älskar henne.
Tänk att hon är här nu!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
