Nu är det maj månad. Dylans månad. En gång om året när hans födelsedag närmar sig, så är han väldigt nära. Varje dag. De andra dagarna är så upptagna av småsystrarna, precis som det bör vara. Men maj är hans. Min fina pojke.
Jag sitter på jobbet och letade efter någonting på hårddisken, när bilder på honom dök upp. En regnvåt gravsten. En liten hand. En alldeles nyfödd pojke i sin mammas famn. Alltid med stängda ögon. Alltid med stängda ögon..Bilder från kistläggningen, då vår pojke har hunnit bli någon annan. Innan så lik sina syskon. Då lik ingen..
En gång om året, rinner mina tårar i smyg. På jobbet. Vid läggdags. Vid nattning av små tjejer. En gång om året är minnesbilderna väldigt starka. Som igår. Som idag. Känslorna och saknaden och tanken om OM stegras i takt med att dagar avverkas i kalendern. 9 maj, 14 dagar kvar till födelse. 13 dagar kvar till beskedet. Tretton dagar, då vi för fyra år sedan såg en stilla liten pojke på skärmen. Fyra år sedan livet ställdes på ända. Trots två underbara flickor sedan dess, så är livet fortfarande lite på ända..speciellt i maj.
Jag vill ju ha honom också. Pojken. Sonen. Men han kommer aldrig igen. Inte ens genom någon annan. När jag såg honom på bild precis, kände jag att jag vill ha en son till. Ett till barn. Fast det är ju inte så det är. Jag vill ju ha honom. Ingen annan..För på den fronten är jag ju egentligen nöjd. Jag klarar inte att börja om igen. Vår familj kommer ju att vara en kort, hur vi än gör, hur många barn det än blir..En kort. Så otroligt för kort.
Min älskade lille pojke. Han som bara finns på bilder. I minnet. I mitt trasiga hjärta. I min hetaste önskan. Och för alltid min största längtan.
Alltid med stängda ögon. Alltid med en undran..Blå skulle de nog ha varit. Lika stora o fina som på sina systrar. Mitt hjärtebarn och första kärlek.
Fyra år..
måndag 9 maj 2011
söndag 20 mars 2011
Glädjetårar!
Läste precis i en blogg om ett älskat barns födelse. Ett hett efterlängtat barn har hittat ut till sin mamma och pappa, vars famnar nu inte känns riktigt lika tomma längre. Kärleken övervinner allt, mirakel sker runt om oss varje dag. Allas barn är små mirakel.
Idag har jag och Guila varit och grillat vid Delsjön, tillsammans med andra familjer i spädbarnsfonden. Det var kallt, men där fanns ändå värmen. Inte bara från eldstaden, utan i de hjärtan som delar samma öde. Det gör mig alltid lite ledsen att se att vi är så många. Olika människor men med samma sår. Vissa med färska sår och vissa med lite mindre öppna sår.
Fyra år sedan är det i maj. Fyra år! Så mycket som har hänt. Så lång tid. Fast avståndet är fortfarande inte så stort alla dagar. Som idag. En Dylandag.
Hjälp vad trött jag har varit de senaste snart nio månaderna! Att två små söta människor kan göra sina föräldrar så trötta;) Mina bästa små tjejer. Det är helt otroligt hur mycket man kan älska sina barn. Störst av allt är kärleken och större än det är barnen! Så lyckligt lottade vi är. Så tacksamma. Tänk att vi har två små flickor som bor här med oss nu. Skakar på huvudet, för ibland är det liksom bara för bra för att vara sant! Sorgen och förtvivlan som var så stor, ur det växte det här. Fantastiskt!
Guila har blivit lite känslig. En ny fas tänker jag. Hon har blivit så stor. Pratar och förklarar. Vill göra saker själv. Äta själv, på sitt sätt, på sin tid! Klär ut sig och står och gör miner i spegeln. Ömsom vill ha sin lillasyster ömsom bort med Miimii! Hon kan faktiskt sitta och pussla eller leka själv! Kan inte låta bli att smygtitta på henne när hon ser så där härligt koncentrerad ut;) Det är fascinerande hur mycket de ändras. Hon är fortfarande ganska vild på det stora hela. Älskar att springa (med både armar och ben vevandes i luften) och vill helst av allt bli jagad. Då skriker hon av glädje! Men plötsligt har hon blivit lite mer mammig och till och med lite blyg ibland! Förut möttes både främlingar o bekanta av stora leendet och HEJ! Nu kan tom mormor få vänta en stund på kram om hon är på det humöret..HEJ får förstås de flesta fortfarande;) Min lilla tjej blir bara längre, större och finare.
Min lilla tjej, Aimee, har visat sig vara en riktig liten busunge hon med! En väldigt bestämd sådan. Hon vet redan precis hur hon ska göra för att vi skall göra vad hon vill. Det borde jag förresten ha räknat ut med tanke på hur bestämd hon var redan när hon föddes! Hon skrek tills vi gjorde rätt helt enkelt! Nu skriker hon inte, men har andra trixs. Hon knyter sina små nävar och biter ihop den söta tandlösa munnen och skakar. Alltså för att hon vill och för att hon kan och för att hon absolut får uppmärksamhet då. Veckans nya är att skaka på huvudet och sedan skratta. Annars kan man ju slå hårt i matbordet så att man hörs ordentligt. Hjälp! Hon tror att hon är äldre än vad hon är också, för plötsligt vägrar hon att bli matad med sked!! Hallå du är inte ens nio månader damen, din mamma får gråa hår! Nej, hon skall bara äta själv! Snacka om att få gnugga geniknölarna för att hitta på mat till henne. Det blir en del omeletter med olika fyllningar, pannkakor är gott. Men puréer är helt ute! Yoghurt är gott och det går an att bli matad med minsann. Som sagt undra varför man är så trött;)
Längtar till den dagen då de kan börja leka lite med varandra!
Det har smygbörjats nu, eftersom Aimee kryphasar sig framåt nu!! Det blir en del KOM Miimii!! ;)
Så livet är gott, men trött, men gott, med medvetslöst, men alldeles väldigt underbart!
ps väntar med spänning på små bebisars entré, två små änglasyskon till efter sommaren och en nära väns småsyskon nästan på året efter Aimee, nu i juli! Mysigt med andras bebisar att klämma på när vår verkstad har stängt;) Hjälp vad fort det går! Aimee är ett till sommaren, hon kom ju nyss ju!
Idag har jag och Guila varit och grillat vid Delsjön, tillsammans med andra familjer i spädbarnsfonden. Det var kallt, men där fanns ändå värmen. Inte bara från eldstaden, utan i de hjärtan som delar samma öde. Det gör mig alltid lite ledsen att se att vi är så många. Olika människor men med samma sår. Vissa med färska sår och vissa med lite mindre öppna sår.
Fyra år sedan är det i maj. Fyra år! Så mycket som har hänt. Så lång tid. Fast avståndet är fortfarande inte så stort alla dagar. Som idag. En Dylandag.
Hjälp vad trött jag har varit de senaste snart nio månaderna! Att två små söta människor kan göra sina föräldrar så trötta;) Mina bästa små tjejer. Det är helt otroligt hur mycket man kan älska sina barn. Störst av allt är kärleken och större än det är barnen! Så lyckligt lottade vi är. Så tacksamma. Tänk att vi har två små flickor som bor här med oss nu. Skakar på huvudet, för ibland är det liksom bara för bra för att vara sant! Sorgen och förtvivlan som var så stor, ur det växte det här. Fantastiskt!
Guila har blivit lite känslig. En ny fas tänker jag. Hon har blivit så stor. Pratar och förklarar. Vill göra saker själv. Äta själv, på sitt sätt, på sin tid! Klär ut sig och står och gör miner i spegeln. Ömsom vill ha sin lillasyster ömsom bort med Miimii! Hon kan faktiskt sitta och pussla eller leka själv! Kan inte låta bli att smygtitta på henne när hon ser så där härligt koncentrerad ut;) Det är fascinerande hur mycket de ändras. Hon är fortfarande ganska vild på det stora hela. Älskar att springa (med både armar och ben vevandes i luften) och vill helst av allt bli jagad. Då skriker hon av glädje! Men plötsligt har hon blivit lite mer mammig och till och med lite blyg ibland! Förut möttes både främlingar o bekanta av stora leendet och HEJ! Nu kan tom mormor få vänta en stund på kram om hon är på det humöret..HEJ får förstås de flesta fortfarande;) Min lilla tjej blir bara längre, större och finare.
Min lilla tjej, Aimee, har visat sig vara en riktig liten busunge hon med! En väldigt bestämd sådan. Hon vet redan precis hur hon ska göra för att vi skall göra vad hon vill. Det borde jag förresten ha räknat ut med tanke på hur bestämd hon var redan när hon föddes! Hon skrek tills vi gjorde rätt helt enkelt! Nu skriker hon inte, men har andra trixs. Hon knyter sina små nävar och biter ihop den söta tandlösa munnen och skakar. Alltså för att hon vill och för att hon kan och för att hon absolut får uppmärksamhet då. Veckans nya är att skaka på huvudet och sedan skratta. Annars kan man ju slå hårt i matbordet så att man hörs ordentligt. Hjälp! Hon tror att hon är äldre än vad hon är också, för plötsligt vägrar hon att bli matad med sked!! Hallå du är inte ens nio månader damen, din mamma får gråa hår! Nej, hon skall bara äta själv! Snacka om att få gnugga geniknölarna för att hitta på mat till henne. Det blir en del omeletter med olika fyllningar, pannkakor är gott. Men puréer är helt ute! Yoghurt är gott och det går an att bli matad med minsann. Som sagt undra varför man är så trött;)
Längtar till den dagen då de kan börja leka lite med varandra!
Det har smygbörjats nu, eftersom Aimee kryphasar sig framåt nu!! Det blir en del KOM Miimii!! ;)Så livet är gott, men trött, men gott, med medvetslöst, men alldeles väldigt underbart!
ps väntar med spänning på små bebisars entré, två små änglasyskon till efter sommaren och en nära väns småsyskon nästan på året efter Aimee, nu i juli! Mysigt med andras bebisar att klämma på när vår verkstad har stängt;) Hjälp vad fort det går! Aimee är ett till sommaren, hon kom ju nyss ju!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
