Helgen har tagit ut sin rätt, idag är jag supertrött efter en hel arbetsdag! Nästan skelar, så trött är jag. Ska hitta på nån middag och hoppas jag blir lite piggare efter maten. I helgen var vi i Stockholm, eller snarare Bromma, där vår nya lokal ligger. Hjälp vad man är handikappad som gravid! Så mycket jag ville hinna med och fixa, men kroppen orkar inte köra på i flera dygn i sträck nu, den vill sova och äta också;) Efter timmar i bilen, svängde vi in på IKEA i kungens kurva och bestämde oss för möbler till lokalen och lastade två vagnar fulla med kartonger (föresten vad jobbigt det är när man är kissenödig mitt på IKEA, man måste ju gå runt i en labyrint innan man hittar fram!) tog oss till lokalen och klockan är ganska sen eftermiddag nu.
Efter urlastning av en totalt fullastad V70, som bokstavligt gick på knäna (stackars M som fick bära allt) så kom vi till vårt hotell på Brommaplan. Vid detta laget var vi trötta o hungriga. Hittade en p-plats och en kvarterskrog, där vi smällde i oss vitlöksbröd och planstek! Perfekt! Stöp i säng. Lördagen erbjöd huvudbry i form av IKEA instruktioner och MASSA möbler som skulle skruvas ihop. I min envishet så monterade jag de flesta möblerna själv för husfridens skull, då maken avskyr både IKEA och deras manualer. Det mesta gick bra, förutom hack i en bordsskiva och en mutter som saknade gängor.. Tillbaka till IKEA igen..pust..kö..vänta..fick ny skiva och mutter, tillbaka via Bauhaus för inköp av skruvdragare, då vi hade trötta armar efter skruvmejselanvändning;) Jag satt på mest på golvet, på en madrass, och skruvade. Klockan åtta var vi klara och återvände till hotellet. Sedan var det dags för mat på kvarterskrogen igen, samma visa nästan, vitlöksbröd, oxfiletoast och vaniljglass, grädde o chokladsås;) Jag är ju gravid ju!
Skulle upp o kissa på natten och ställde mig upp, men det gick inte att gå, inte alls! Båda benen hade låst sig och varje försök till steg gjorde skitont! Stod där och trixade ett tag och med hjälp av möbler och dörrkarmar tog jag mig in på toa i alla fall. På vägen tillbaka gick det bättre. Fick mig en tankeställare i alla fall.. får vara försiktig med min stackars kropp från och med nu!
Vi låg och filosoferade på söndagsmorgonen en stund och lilltjejen vaknade pigg! Hon hade gymnastik där inne och jag kände hennes sparkar tydligt och starkt, så mycket har jag aldrig känt förut. Jag sa till M att lägga handen på magen och bang! Vilken karatespark, rakt på M´s hand! Han ryckte till sig handen som om han hade fått en elektrisk stöt. Jag skrattade så hela magen guppade och lilla gumman måste åkt runt där inne. Så roligt!
Efter frukost, så åkte vi till lokalen för att mäta väggar o fönster och allt möjligt annat. Sedan maratonhandlade vi typ 40 liter färg, som vi precis bestämt oss för plus nya låskolvar. Tillbaks till lokalen för att installera låskolvarna. Behöver jag säga att det inte funkade? In i bilen , tillbaks till Bauhaus, efter dividerande med personal hittade vi en lösning (eller jag gjorde det måste jag skryta lite med;) ..pust..tillbaks igen, mer skruvning. Sedan började vi vår fem timmars resa tillbaks till Göteborg igen.
M hade fått en extra energikick på morgonen efter karatesparken, så körningen hem gick som en dans. Han pratade fortfarande om sparken imorse och vad den betyder för honom. Han arbetar sju dagar i veckan just nu och har gjort det ett tag, men som han sa, nu vet han varför han gör det. Han är speciell min man. Han har ett ljus inombords, det är sant! Även i ett dunkelt rum så är det som om det strålar ljus ut ur ögonen på honom. Jag har funderat på det många gånger och tänkt, vad konstigt, det finns ju inget ljus i rummet som kan reflekteras där?? Tur jag har mitt energiknippe till man, för jag behöver låna lite ibland.
måndag 29 september 2008
torsdag 25 september 2008
En icke dag..
En sådan där dag man kunde vara utan är det idag. Lite vakumdag, där ingenting speciellt händer, man bara är, man bara jobbar, man bara längtar tills arbetsdagen ska ta slut! Tråkig och intetsägande dag helt enkelt..
Ikväll har maken lovat att laga något gott till middag, men eftersom hela jag är en antiperson idag, så vet jag inte ens vad som kan tänkas vara gott?! Gud vad jag kan vara besvärlig och gnällig ibland, men hey, vad kan man förvänta sig av någon som varit gravid större delen av tre år...
Lilla sessan i magen sparkar glatt till ibland och får mig att dra på smilbanden i alla fall. Igår kväll hade hon disco på riktigt, undra vad hon håller på med när det känns så där?
På lunchen smet jag in på posten och hämtade ett paket innehållande en trätratt (gravidlur), mammatights som såg just tajta ut..en tunikaklänning och en svart mugg med silvertext som säger MAMMA. Trevligt! Fast inte ens shopping och paketöppning kan få mig på humör idag..tror jag har någon elak förkylningsbakterie i kroppen som får mig att bli så här gnällhängigsurgrinigtrötttråkmåns! Imorse ploppade tom ett munsår upp! Det har jag inte haft på flera år och trodde de ettriga äckelbobborna var ett minne blott, men tydligen inte! Nu sitter munsåret i tryggt förvar under ett compeed munsårsplåster i alla fall och de där plåstren verkar hyffsade.
Två timmar kvar av arbetsdagen..pust, stånk och stön! När vi kommer hem, efter nyckellämning i stan, inhandling av middagsmat och Dylanbesök så ska jag tvätta och packa lite inför Stockholmstripp i helgen. Fast det är mest jobb, så ska det bli skönt med lite miljöombyte, vi kanske får in en god middag någonstans också! Men fy vad trött jag är, dags för järn!
Ikväll har maken lovat att laga något gott till middag, men eftersom hela jag är en antiperson idag, så vet jag inte ens vad som kan tänkas vara gott?! Gud vad jag kan vara besvärlig och gnällig ibland, men hey, vad kan man förvänta sig av någon som varit gravid större delen av tre år...
Lilla sessan i magen sparkar glatt till ibland och får mig att dra på smilbanden i alla fall. Igår kväll hade hon disco på riktigt, undra vad hon håller på med när det känns så där?
På lunchen smet jag in på posten och hämtade ett paket innehållande en trätratt (gravidlur), mammatights som såg just tajta ut..en tunikaklänning och en svart mugg med silvertext som säger MAMMA. Trevligt! Fast inte ens shopping och paketöppning kan få mig på humör idag..tror jag har någon elak förkylningsbakterie i kroppen som får mig att bli så här gnällhängigsurgrinigtrötttråkmåns! Imorse ploppade tom ett munsår upp! Det har jag inte haft på flera år och trodde de ettriga äckelbobborna var ett minne blott, men tydligen inte! Nu sitter munsåret i tryggt förvar under ett compeed munsårsplåster i alla fall och de där plåstren verkar hyffsade.
Två timmar kvar av arbetsdagen..pust, stånk och stön! När vi kommer hem, efter nyckellämning i stan, inhandling av middagsmat och Dylanbesök så ska jag tvätta och packa lite inför Stockholmstripp i helgen. Fast det är mest jobb, så ska det bli skönt med lite miljöombyte, vi kanske får in en god middag någonstans också! Men fy vad trött jag är, dags för järn!
måndag 22 september 2008
Mer sparkar!
Sedan ca en vecka tillbaka så känner jag mer och oftare sparkar. Imorse så vaknade vår lilla tjej samtidigt som mig och hon sprattlade runt där inne. Vilket fantastiskt mysigt uppvaknande! Vi använder vår tjejs namn nu när vi pratar med henne, det är så underbart att hon är en liten person nu. Vi längtar så.
I veckan ska jag köpa lite röda, randiga Polarn och pyret babykläder. Tycker de är så fina. Vi har ju en hel del kläder från Dylan också, men jag tror att min man vill att det mesta ska sparas, för det var ju hans. Vissa klädesplagg känns mer som Dylans än andra. M påverkas fortfarande starkt av att titta i byrån med alla Dylans kläder och grejer och när han känner sig mer mogen för det, så ska vi gå igenom allt tillsammans så det blir rätt.
M är lite ambivalent för tillfället. Ena stunden säger han att han vill ta hem vagn, säng och skötbord etc (som står på mammas vind) för han vill förbereda för vår flicka, men i nästa andetag så säger han att han vill vänta tills hon är här. Det får helt enkelt bli små myrsteg med allt det här, så han får vänja sig lite pö om pö. Det är ingen lätt föräldrarroll man har..
Känner mig fortfarande väldigt lugn sedan sista läkarbesöket, där ser man vad bra svar på ens frågor kan göra!
I veckan ska jag köpa lite röda, randiga Polarn och pyret babykläder. Tycker de är så fina. Vi har ju en hel del kläder från Dylan också, men jag tror att min man vill att det mesta ska sparas, för det var ju hans. Vissa klädesplagg känns mer som Dylans än andra. M påverkas fortfarande starkt av att titta i byrån med alla Dylans kläder och grejer och när han känner sig mer mogen för det, så ska vi gå igenom allt tillsammans så det blir rätt.
M är lite ambivalent för tillfället. Ena stunden säger han att han vill ta hem vagn, säng och skötbord etc (som står på mammas vind) för han vill förbereda för vår flicka, men i nästa andetag så säger han att han vill vänta tills hon är här. Det får helt enkelt bli små myrsteg med allt det här, så han får vänja sig lite pö om pö. Det är ingen lätt föräldrarroll man har..
Känner mig fortfarande väldigt lugn sedan sista läkarbesöket, där ser man vad bra svar på ens frågor kan göra!
fredag 19 september 2008
Dagens lunch
Tips på snabb lunch, eller middag för den delen!
Passar perfekt för lata kockar som inte har tid, lust eller ork att laga mat med ändå gillar att äta mat;) Receptet är egentligen mer en "ihopsättning" av saker som någon annan redan lagat!
1 pkt färsk pasta fylld med kronärtskocka (Rana använder jag)
1 st röd paprika, strimlad
hackad vitlök efter smak, men minst en klyfta.
några kaprisar (på burk tex Zeta sådana där stora goa)
några marinerade kronärtskockebitar
typ 2st soltorkade tomater i olja
salt o svartpeppar
(jag är alltså storkonsument på Zetas inlagda italienska goa grejer;)
En stor skvätt olivolja i en stekpanna, på ca 4:ans värme, stek mjuka!
Tillsätt den hackade vitlöken stek ihop lite (paprikan blir mjuk och söt och vitlöken med, akta för att bränna något)
Tillsätt resten.
Blanda med den kokade raviolin (som tar 2 min att koka!)
Klart!
På med massor av riven parmesan och sedan ät!
Rosa klänningar & fluffiga små drömmoln!
De små fluffiga rosa drömmolnen är det jag som bor på och de rosa klänningarna är till vår lilla tjej. Vår dotter, vår framtid, vårt liv. Dylans efterlängtade lillasyster, som på något sätt gjort entré, fast utan att var här. Nu är det ju inte 100% säkert att det är en lillasyster, vi får titta en gång till om åtta veckor på det första tillväxtultraljudet, men jag tror nog att det stämmer, det känns så. Blir det istället en lillebror så blir livet lika bra, lika fluffigt och drömmolnen blir blå istället;)
Igår köpte jag en rosa, mjuk, finstickad Kittyklänning. Kunde inte motstå den, den kallade på mig där på galgen inne på H&M. Klänningen och ett par vita kalasbyxor. Så nu har hon två stycken rosa små klänningar till våren, en rosa kofta och ett par kalasbyxor;)
Den småblommiga lilla klänningen och koftan har hennes pappa köpt till henne. De inhandlades i juli i Portugal, han var säker redan då;) Så vid tio veckors magålder hade vår tjej redan sin första rosa klänning;)
Den småblommiga lilla klänningen har bedårande små kläda knappar i ryggen också.
Den tuff-fina Kittyklänningen som jag inte kunde motstå!
Jag gillar rosa och rött på flickor, helt motsatt ojämlikhetsbekämpning. Jag har själv deltagit i jämlikhetsprojekt och jag tycker att olikheterna är lika viktiga som likheterna. Själv var jag ett väldigt rosa barn, jag hade till och med stora rosa eller röda sidenband i håret, knutna runt en hästsvans eller flätor. Jag älskade att klä ut mig i mammas höga skor, en peruk och läppstift (i hela ansiktet) Jag var en urtypisk liten prinsessa med blinkande små ögon och långa ögonfransar, expert på att få det jag ville ha. Samtidigt så var min favoritleksak mitt elektriska tåg, mekano och såga och hamra med pappa. Jag spelade fotboll från sex års ålder och redan som liten rosa tjej hävdade jag mig lika bra som småkillarna på gården i Eriksbo Östergärde. Så jag vet att färger inte är avgörande för hur man blir, man blir som man blir ändå. Växer vår tjej upp och bara vill klä sig i svart eller blått så går det bra det med. Men just nu är det jag som blir förförd av allt det söta, blommiga och fluffiga;)
Vår dotter har ett namn också, eller två faktiskt. Ett namn som har väntat på henne i tre år. Jag måste få vänja mig vid att namnet har en person att fästa sig vid bara innan jag berättar..
Igår köpte jag en rosa, mjuk, finstickad Kittyklänning. Kunde inte motstå den, den kallade på mig där på galgen inne på H&M. Klänningen och ett par vita kalasbyxor. Så nu har hon två stycken rosa små klänningar till våren, en rosa kofta och ett par kalasbyxor;)
Den småblommiga lilla klänningen och koftan har hennes pappa köpt till henne. De inhandlades i juli i Portugal, han var säker redan då;) Så vid tio veckors magålder hade vår tjej redan sin första rosa klänning;)
Den småblommiga lilla klänningen har bedårande små kläda knappar i ryggen också.
Den tuff-fina Kittyklänningen som jag inte kunde motstå!
Jag gillar rosa och rött på flickor, helt motsatt ojämlikhetsbekämpning. Jag har själv deltagit i jämlikhetsprojekt och jag tycker att olikheterna är lika viktiga som likheterna. Själv var jag ett väldigt rosa barn, jag hade till och med stora rosa eller röda sidenband i håret, knutna runt en hästsvans eller flätor. Jag älskade att klä ut mig i mammas höga skor, en peruk och läppstift (i hela ansiktet) Jag var en urtypisk liten prinsessa med blinkande små ögon och långa ögonfransar, expert på att få det jag ville ha. Samtidigt så var min favoritleksak mitt elektriska tåg, mekano och såga och hamra med pappa. Jag spelade fotboll från sex års ålder och redan som liten rosa tjej hävdade jag mig lika bra som småkillarna på gården i Eriksbo Östergärde. Så jag vet att färger inte är avgörande för hur man blir, man blir som man blir ändå. Växer vår tjej upp och bara vill klä sig i svart eller blått så går det bra det med. Men just nu är det jag som blir förförd av allt det söta, blommiga och fluffiga;)
Vår dotter har ett namn också, eller två faktiskt. Ett namn som har väntat på henne i tre år. Jag måste få vänja mig vid att namnet har en person att fästa sig vid bara innan jag berättar..
onsdag 17 september 2008
Vilken superbra dag!!!
Jäklar vad bra vår läkare är! För första gången sedan jag började min "gravidbana" 2005 känner jag mig trygg och vågar lägga mitt gravida liv i någons händer. Det är ett enormt framsteg för mig, som inte litar på en enda läkare eller BM. Det var med lätta steg vi skuttade ut från besöksrummet idag. Lätta och med tårar rinnande för kinderna, glädjetårar, en känslostorm.
Vi gick igenom min frågelista och han svarade på varje fråga utan tvekan i rösten. Han är hård och rak men förstående. Den bästa medicinen för mig, när han pratar så lämnar han inget utrymme för tvivel. Vi pratade om cervixodling och han förklarade vad det innebär och han bad mig avvakta och jag höll med. Känns bra. Vi pratade om tillväxtultraljud och första blir v 28, alltså om åtta veckor. Känns bra det med. Vi pratade om igångsättning och han gav mig två scenarion. Om bebisen mår bra, växer bra, är i "rätt" storlek, så är han principiellt emot igångsättning, men oron kan vägas in mot slutet. Om bebis inte växer bra, om den är, som Dylan ca 20% under tillväxtkurvan, så är scenariot ett helt annat. Då blir det igångsättning så fort som bebis kan klara sig utanför livmodern. Pust, det var det jag ville höra. Det känner jag mig trygg med. Olika alternativ beroende på utvecklingen. Mår bebis bra så mår jag bra och då kan jag nog tänka mig att gå hela vägen. Är jag mogen mot slutet, så kan jag få igångsättning även om bebis inte har tillväxtproblem.
Vi pratade om att vi valde att inte göra FVP och han tycker att vårt beslut var helt rätt, för han rekommenderar det inte. Det är en större risk att friska barn dör, än att man hittar ett sjukt som han säger, så vårt beslut känns rätt.
När vi pratat om allt och lite till, så frågade han om vi hade några fler frågor som hängde i luften. Då sa jag att vi vill veta vilket kön bebisen har, inte för att vi bara vill veta, utan för vi behöver förbereda oss och för att knyta an bättre. Då sa han då tar vi en titt på det med en gång!!
Jag la mig på britsen, nervös, för först måste ju liv konstateras. M la händerna för ögonen, han brukar göra det har jag märkt, tills en bra bild uppenbarar sig på skärmen. Jag såg hjärtat direkt och M också, så då blev det som vanligt en lättad suck. Tomas lokaliserade rumpan, han sa att från den här vinkeln så är det som om barnet satt på en glasskiva, bra tänkte jag, då bör man ju se!
Han letade och letade, jag ser ingen snopp i alla fall sa han;) Efter en stund till sa han, jag tror att det är en tjej. Det är förmodligen en tjej, det tror jag med Vi ska titta igen om åtta veckor, men jag vet att det är en liten flicka nu. En dotter, en person, en liten flicka, vårt barn. En liten rosa!
Mike har ju trott det hela tiden och vi har en rosa klänning med rosa stickad kofta från Portugal som han inhandlade i v 11;)
Vi gick därifrån, så där löjligt småleende som man gör efter ett bra UL. Genom korridoren, genom väntrummet och ut och där kom tårarna. Tårar av lycka över vår dotter och tårar av sorg för vår lille son som inte fick leva. Han är nu en storebror till sin lillasyster. En konstig värld vi lever i..men idag en lycklig värld. Mycket känslor, mycket tankar, tårar och glädje. En dotter..
Har smålett hela dagen, försöker smälta vad vi fått veta. Känner mig trygg och det är en ovan känsla.
Kl tre hade vi en anställningsaintervju med en kille också, klockan fem erbjöd vi honom jobbet och han blev överlycklig. Han är precis den vi letat efter, en riktig rockerkille med långt svart hår i hästsvans och skägg;) En yngling med en äldre persons självsäkerhet och jäklar anamma. Det här kommer bli kanonbra, det känner jag i magen!
Vilken jäkla dag!! Idag vill jag klättra upp på det högsta berget jag hittar och bara skrika rakt ut! TACK!! Livet är bra idag! Det vill jag göra samtidigt med sprutande tårar av tacksamhet, tårar av saknad.. Idag längtar jag efter Dylan massor, han skulle varit här. Tacksamheten över dagens besked mattas dock inte av saknaden, den bara förstärker kärleken..
Vi gick igenom min frågelista och han svarade på varje fråga utan tvekan i rösten. Han är hård och rak men förstående. Den bästa medicinen för mig, när han pratar så lämnar han inget utrymme för tvivel. Vi pratade om cervixodling och han förklarade vad det innebär och han bad mig avvakta och jag höll med. Känns bra. Vi pratade om tillväxtultraljud och första blir v 28, alltså om åtta veckor. Känns bra det med. Vi pratade om igångsättning och han gav mig två scenarion. Om bebisen mår bra, växer bra, är i "rätt" storlek, så är han principiellt emot igångsättning, men oron kan vägas in mot slutet. Om bebis inte växer bra, om den är, som Dylan ca 20% under tillväxtkurvan, så är scenariot ett helt annat. Då blir det igångsättning så fort som bebis kan klara sig utanför livmodern. Pust, det var det jag ville höra. Det känner jag mig trygg med. Olika alternativ beroende på utvecklingen. Mår bebis bra så mår jag bra och då kan jag nog tänka mig att gå hela vägen. Är jag mogen mot slutet, så kan jag få igångsättning även om bebis inte har tillväxtproblem.
Vi pratade om att vi valde att inte göra FVP och han tycker att vårt beslut var helt rätt, för han rekommenderar det inte. Det är en större risk att friska barn dör, än att man hittar ett sjukt som han säger, så vårt beslut känns rätt.
När vi pratat om allt och lite till, så frågade han om vi hade några fler frågor som hängde i luften. Då sa jag att vi vill veta vilket kön bebisen har, inte för att vi bara vill veta, utan för vi behöver förbereda oss och för att knyta an bättre. Då sa han då tar vi en titt på det med en gång!!
Jag la mig på britsen, nervös, för först måste ju liv konstateras. M la händerna för ögonen, han brukar göra det har jag märkt, tills en bra bild uppenbarar sig på skärmen. Jag såg hjärtat direkt och M också, så då blev det som vanligt en lättad suck. Tomas lokaliserade rumpan, han sa att från den här vinkeln så är det som om barnet satt på en glasskiva, bra tänkte jag, då bör man ju se!
Han letade och letade, jag ser ingen snopp i alla fall sa han;) Efter en stund till sa han, jag tror att det är en tjej. Det är förmodligen en tjej, det tror jag med Vi ska titta igen om åtta veckor, men jag vet att det är en liten flicka nu. En dotter, en person, en liten flicka, vårt barn. En liten rosa!
Mike har ju trott det hela tiden och vi har en rosa klänning med rosa stickad kofta från Portugal som han inhandlade i v 11;)
Vi gick därifrån, så där löjligt småleende som man gör efter ett bra UL. Genom korridoren, genom väntrummet och ut och där kom tårarna. Tårar av lycka över vår dotter och tårar av sorg för vår lille son som inte fick leva. Han är nu en storebror till sin lillasyster. En konstig värld vi lever i..men idag en lycklig värld. Mycket känslor, mycket tankar, tårar och glädje. En dotter..
Har smålett hela dagen, försöker smälta vad vi fått veta. Känner mig trygg och det är en ovan känsla.
Kl tre hade vi en anställningsaintervju med en kille också, klockan fem erbjöd vi honom jobbet och han blev överlycklig. Han är precis den vi letat efter, en riktig rockerkille med långt svart hår i hästsvans och skägg;) En yngling med en äldre persons självsäkerhet och jäklar anamma. Det här kommer bli kanonbra, det känner jag i magen!
Vilken jäkla dag!! Idag vill jag klättra upp på det högsta berget jag hittar och bara skrika rakt ut! TACK!! Livet är bra idag! Det vill jag göra samtidigt med sprutande tårar av tacksamhet, tårar av saknad.. Idag längtar jag efter Dylan massor, han skulle varit här. Tacksamheten över dagens besked mattas dock inte av saknaden, den bara förstärker kärleken..
Lite läskigt känns det allt..
Känns så officiellt och viktigt att få träffa vår läkare Tomas idag. Tomas som var med när Dylan kom. Som berättade på efterkontrollen om provsvar. Han konstaterade mitt MA i februari och skrev remiss för missfallsutredning på Sahlgrenska för oss. Tomas som ringde på kvällstid för att tala om att han underrättat en annan läkare om att prover ska tas på vårt MA. Han har tagit väl hand om oss och jag hoppas att han ska fortsätta med det.
Det är lite läskigt att träffa honom också. Varje gång vi har träffats så har han ju varit tvungen att komma med dåliga nyheter..kanske är det så att jag förknippar honom lite med dåliga nyheter nu? Dr Death.. Nej så illa är det inte egentligen, jag är bara nervös inför UL idag, för det finn sju alltid en liten risk för att bebisen är stilla, på riktigt..Igår var den dock inte stilla, då kände jag fladder och försiktiga buffar flera gånger. Fast idag ingenting..så klart!
Men jag försöker hålla mig optimistisk och jag tar med mig min lilla frågelista till Tomas. Jag hoppas vi kan börja besöket med ett UL!
Det är lite läskigt att träffa honom också. Varje gång vi har träffats så har han ju varit tvungen att komma med dåliga nyheter..kanske är det så att jag förknippar honom lite med dåliga nyheter nu? Dr Death.. Nej så illa är det inte egentligen, jag är bara nervös inför UL idag, för det finn sju alltid en liten risk för att bebisen är stilla, på riktigt..Igår var den dock inte stilla, då kände jag fladder och försiktiga buffar flera gånger. Fast idag ingenting..så klart!
Men jag försöker hålla mig optimistisk och jag tar med mig min lilla frågelista till Tomas. Jag hoppas vi kan börja besöket med ett UL!
tisdag 16 september 2008
Ny mage
Här inne bor pytteliten!
19 + 2 idag.
Pyttelitens mage (som inte är så liten..) framifrån.Imorgon 11.30 ska vi träffa vår läkare. Jag har skrivit ner en del frågor som jag hoppas han kan svara på. Läkaren är jätteduktig, men jag har lite svårt att kommunicera med honom ibland, det är inte alltid man känner man fått riktiga svar..Tur att M är med, för han lyckas kommunicera med honom bättre än jag.
Jag hoppas vi får se bebis på ultraljud imorgon och jag hoppas att vi får veta vad det är för sort som bor där inne. Har inga jätteförhoppningar om att få veta det imorgon, men vi vill gärna veta. Sedan hoppas jag få lite mer info om igångsättning, Trombylätning, odlingar och annat.
Tänk om vi får veta om det är en rosa eller blå imorgon, jag längtar så! Annars kommer jag beställa tid för könsUL nånstans..
måndag 15 september 2008
Måndag igen!
Så där ja, då var helgen slut igen. Det är måndag igen. Jag är säker på att veckan består mest av måndagar, någon form av konspiration är det i alla fall;)
Jag gick och la mig en stund till igår, men vaknade ändå sliten vid tio tiden. Släpade mig i alla fall in i duschen, tog mina vitaminer och fick på mig lite kläder. Ett litet exempel på hur min gravidhjärna inte fungerar så bra:
Satte mig i min lilla hyrbil (som inte gillar mig) och skulle åka till Spädbarnsfondens lokal på öppet hus, men stannade till för att köpa blommor till farmor och farfar. Använde kontanter för att jag skulle få växel till fikakassan, men fick bara en femtiolapp, ville ha tjugor. Åkte till Statoil och köpte en risifrutti till frukost, fick mina tjugor. Skall parkera vid lokalen, har ju mina tjugor nu, men just det inga mynt..pust..in i bilen igen..nästa Statoil, köpte en Ramlösa, får bara en krona i växel..ger honom en av mina tjugor och får två tior tillbaks..men, men..det är allt jag har i mynt. "¤##&#¤#% tänkte jag då. Satte mig i bilen igen!! Åkte och parkerade och hittade tre enkronor i plånboken. (Plånboken so mjag föresten glömde på passagerarsätet efter det första Statoilbesöket..och fick hjärtklappning över när jag stod i kassan på nästa Statoil och inte hittade!) Det är jobbigt att vara snurriga mig;)
Fikan var trevlig, sedan var det dags för nästa fika hos farmor och farfar. Hämtade lillebror som fick köra arga bilen till Hisingen. Fika med prinsesstårta! Blev trött fick lägga mig på soffan en stund. Vid det här laget, efter fyra, så var jag vrålhungrig. Efter kort beök hos mamma o sambo, så åkte brorsan och jag till stan och vid sex åt vi söndagsmiddag på Hereford Beefstouw,nice!! Proppmätt och sjuk efter det smälta smöret i bakpotatisen. Hallå hur dum är jag, jag tål ju inte sånt!! Den nästföljande timman var det jakt på toaletter, lunchinhandling på ICA och Coop (efterom allt inte fanns på ICA..pust..) Sedan till jobbet för andra gången på den timman och lämnade grejer, till brorsan och hämtade hans bil, till Mölndal och lämnade hyrbilen, sedan skjutsade bror hem mig. Klockan är nu närmare halv nio och jag går på knäna. Efter torktumlaren är klar, så på med diskmaskinen, städning av badrum, så blev det i alla fall en tjugo minuter av soffan som jag somnade i, kröp i säng släckte lampan och hasta la vista!
Ganska skönt att det är måndag idag! För jag packade nog in lite för mycket grejer i helgen;)
Nästa helg ska jag bara sova, ja visst, that would be the day!
Jag gick och la mig en stund till igår, men vaknade ändå sliten vid tio tiden. Släpade mig i alla fall in i duschen, tog mina vitaminer och fick på mig lite kläder. Ett litet exempel på hur min gravidhjärna inte fungerar så bra:
Satte mig i min lilla hyrbil (som inte gillar mig) och skulle åka till Spädbarnsfondens lokal på öppet hus, men stannade till för att köpa blommor till farmor och farfar. Använde kontanter för att jag skulle få växel till fikakassan, men fick bara en femtiolapp, ville ha tjugor. Åkte till Statoil och köpte en risifrutti till frukost, fick mina tjugor. Skall parkera vid lokalen, har ju mina tjugor nu, men just det inga mynt..pust..in i bilen igen..nästa Statoil, köpte en Ramlösa, får bara en krona i växel..ger honom en av mina tjugor och får två tior tillbaks..men, men..det är allt jag har i mynt. "¤##&#¤#% tänkte jag då. Satte mig i bilen igen!! Åkte och parkerade och hittade tre enkronor i plånboken. (Plånboken so mjag föresten glömde på passagerarsätet efter det första Statoilbesöket..och fick hjärtklappning över när jag stod i kassan på nästa Statoil och inte hittade!) Det är jobbigt att vara snurriga mig;)
Fikan var trevlig, sedan var det dags för nästa fika hos farmor och farfar. Hämtade lillebror som fick köra arga bilen till Hisingen. Fika med prinsesstårta! Blev trött fick lägga mig på soffan en stund. Vid det här laget, efter fyra, så var jag vrålhungrig. Efter kort beök hos mamma o sambo, så åkte brorsan och jag till stan och vid sex åt vi söndagsmiddag på Hereford Beefstouw,nice!! Proppmätt och sjuk efter det smälta smöret i bakpotatisen. Hallå hur dum är jag, jag tål ju inte sånt!! Den nästföljande timman var det jakt på toaletter, lunchinhandling på ICA och Coop (efterom allt inte fanns på ICA..pust..) Sedan till jobbet för andra gången på den timman och lämnade grejer, till brorsan och hämtade hans bil, till Mölndal och lämnade hyrbilen, sedan skjutsade bror hem mig. Klockan är nu närmare halv nio och jag går på knäna. Efter torktumlaren är klar, så på med diskmaskinen, städning av badrum, så blev det i alla fall en tjugo minuter av soffan som jag somnade i, kröp i säng släckte lampan och hasta la vista!
Ganska skönt att det är måndag idag! För jag packade nog in lite för mycket grejer i helgen;)
Nästa helg ska jag bara sova, ja visst, that would be the day!
söndag 14 september 2008
Glömde ju igen!
Att handla alltså. Jaha undra vad det blir för frukost då?? Hade en trevlig dag och kväll igår, men lite pysselshopping i stan, svampplock i skogen och blev bjuden på middag också av mina svampplockarvänner! Vilken lyx! (Lyckades tom lägga upp mina byxor;)
Jag vaknade för en halvtimma sedan kl sju, för första toabesöket. Halsen var liksom torr och som om en fluga fastnat där eller nåt. Började hosta, fick springa på toa och kräkas!! Vad hände där?! Stackars bebis, först massa hostningar sedan kräkningar.. Halsen känns fortfarande helt knäpp..får nog göra en kopp te och försöka sova en stund till och börja om med den här dagen..rys
Jag vaknade för en halvtimma sedan kl sju, för första toabesöket. Halsen var liksom torr och som om en fluga fastnat där eller nåt. Började hosta, fick springa på toa och kräkas!! Vad hände där?! Stackars bebis, först massa hostningar sedan kräkningar.. Halsen känns fortfarande helt knäpp..får nog göra en kopp te och försöka sova en stund till och börja om med den här dagen..rys
lördag 13 september 2008
Gäsp..
Har varit vaken en bra stund, men bestämde mig precis för att gå upp..blir nog inte helt vaken idag känns det som. Glömde att planera frukost igår, eftersom vi helt slutat planera måltider, så blir det handling varje dag..men inte igår. Se det är ingen ordning när jag är själv! Jag lyckades i alla fall ta mina vitaminer och järn igår. Ska börja dagen med Blutsaft idag. Sedan har jag hittat makrill i tomatsås som får bli frukost idag, ska bara se om jag har lite bröd i frysen..Får nog handla idag. Middagsmat måste jag fundera ut också. Kanske tom ska göra mig en afrikansk gryta?! Med kyckling, vitkål, morötter, lök, vitlök, sötpotatis, dijon, tomatpuré, dijon, jordnötssmör, chili, peppar & salt. mmm gott serverat med kokt ris ur riskokaren och som grädde på moset massa aromat på toppen;) Nej det är inget påfund, de har Aromat i Gambia, faktiskt! Ja så där duktig ska jag vara idag.
Men allt i rätt ordning!
1. Frukost
2. Städning & tvättning light (M sa att jag inte fick städa)
3. Lägga upp mina nya mjuka goa byxor (hur jag nu ska få upp den tunga symaskinen på köksbordet?)
4. Bestämma färgsättning till nya lokalen i Stockholm, tror det blir Beckers Sarek/Matsal (Rivning et går bra enligt rapport från lägret där! Underbart!)
5. Dusch och påklädning
6. Packa stövlar i min lilla hyrbil
7. Åka till Majorna för pysselinköp och stan för andra inköp.
8. Ev svampplock o fika en stund
9. Hem, matlagning och DVD?
Hmm får nog sätta fart!
Pytteliten har varit lite för stilla för mig igprkväll och nu..försöker inte tänka på det, men det är jobbigt. Snälla pyttis kör lite boxträning där inne please!
Men allt i rätt ordning!
1. Frukost
2. Städning & tvättning light (M sa att jag inte fick städa)
3. Lägga upp mina nya mjuka goa byxor (hur jag nu ska få upp den tunga symaskinen på köksbordet?)
4. Bestämma färgsättning till nya lokalen i Stockholm, tror det blir Beckers Sarek/Matsal (Rivning et går bra enligt rapport från lägret där! Underbart!)
5. Dusch och påklädning
6. Packa stövlar i min lilla hyrbil
7. Åka till Majorna för pysselinköp och stan för andra inköp.
8. Ev svampplock o fika en stund
9. Hem, matlagning och DVD?
Hmm får nog sätta fart!
Pytteliten har varit lite för stilla för mig igprkväll och nu..försöker inte tänka på det, men det är jobbigt. Snälla pyttis kör lite boxträning där inne please!
fredag 12 september 2008
Ganska mycket nytt på jobbfronten!
Igår fick vi in ytterligare en bra ansökan till vår utannonserade tjänst, och i morse damp det ner en till! Hör och häpna, nu har vi plötsligt folk att välja mellan;) Så på ett eller annat sätt kommer det att ordna sig, det känner jag mig säker på nu. Skönt! Då kan jag planera vidare inför Stockholmssatsningen nu.
På tal om Stockholm så är min man på väg dit i bil nu, han och en vän ska upp och riva väggar i den nya lokalen. Han gick upp kl 6 i morse och var på väg 20 minuter senare. När han stängt dörren så började jag gråta och kände mig ensammast i världen. Jag avskyr att vara ifrån honom och han avskyr att åka ifrån mig. Vi har varit ihop i 11 år och jag kan räkna de gånger vi har varit ifrån varandra över natten, på händernas 10 fingrar. Jag kan inte sova så bra utan honom och jag vet att han kommer oro sig över mig mest hela tiden, speciellt nu när Pytteliten bor i magen.. Så när vi hörs i telefon kommer det bli mycket, nej det går jättebra! Allt är fint! Jag skall göra det och det och det nu. Sedan avslutas samtalet med ett gråtfärdigt love you.. Visst är man fånig! Efter Dylan så är det ju inte bara det att man inte vill sova själv, utan tanken på min man i en bil, på en motorväg i 120 km i timman utan mig..det är läskigt. Man är ju liksom ständigt katastrofberedd. Jag tror inte graviditeten underlättar de känslorna heller..
Jag ska dock ta mig i kragen och passa på att pyssla lite i helgen . Lägga upp ett par goa mjuka byxor, vilket blir en utmaning, för hur lägger man upp ett par slirkiga trikåbrallor?! Sedan ska jag köpa lite pyssel på Änglashopen och göra en tavla och jag ska beställa babykläder från Tummelisa. Inte till Pytteliten, utan till en annans liten som är på gång..
Men nu ska jag arbeta, idag handlar det om reservdelar, skattedeklaration och fakturering. Sedan ska jag hämta min hyrbil, så jag har något att åka runt med i helgen. Lite shopping imorgon och på söndag blir det kaffe, för mycket bullar och samma samtalsämne som de sista hundra gångerna vi hälsat på farmor och farfar. Fast det gör ingenting, upprepning kommer med åldern;) Lillebror ska hänga med och kanske äter vi söndagsmiddag ihop någonstans också. Se där ja, helgen låte rinte så pjåkig i alla fall!
På tal om Stockholm så är min man på väg dit i bil nu, han och en vän ska upp och riva väggar i den nya lokalen. Han gick upp kl 6 i morse och var på väg 20 minuter senare. När han stängt dörren så började jag gråta och kände mig ensammast i världen. Jag avskyr att vara ifrån honom och han avskyr att åka ifrån mig. Vi har varit ihop i 11 år och jag kan räkna de gånger vi har varit ifrån varandra över natten, på händernas 10 fingrar. Jag kan inte sova så bra utan honom och jag vet att han kommer oro sig över mig mest hela tiden, speciellt nu när Pytteliten bor i magen.. Så när vi hörs i telefon kommer det bli mycket, nej det går jättebra! Allt är fint! Jag skall göra det och det och det nu. Sedan avslutas samtalet med ett gråtfärdigt love you.. Visst är man fånig! Efter Dylan så är det ju inte bara det att man inte vill sova själv, utan tanken på min man i en bil, på en motorväg i 120 km i timman utan mig..det är läskigt. Man är ju liksom ständigt katastrofberedd. Jag tror inte graviditeten underlättar de känslorna heller..
Jag ska dock ta mig i kragen och passa på att pyssla lite i helgen . Lägga upp ett par goa mjuka byxor, vilket blir en utmaning, för hur lägger man upp ett par slirkiga trikåbrallor?! Sedan ska jag köpa lite pyssel på Änglashopen och göra en tavla och jag ska beställa babykläder från Tummelisa. Inte till Pytteliten, utan till en annans liten som är på gång..
Men nu ska jag arbeta, idag handlar det om reservdelar, skattedeklaration och fakturering. Sedan ska jag hämta min hyrbil, så jag har något att åka runt med i helgen. Lite shopping imorgon och på söndag blir det kaffe, för mycket bullar och samma samtalsämne som de sista hundra gångerna vi hälsat på farmor och farfar. Fast det gör ingenting, upprepning kommer med åldern;) Lillebror ska hänga med och kanske äter vi söndagsmiddag ihop någonstans också. Se där ja, helgen låte rinte så pjåkig i alla fall!
torsdag 11 september 2008
Dagar som bara går..
Den sista veckan har helt klart varit turbulent och mycket tankar har kommit upp till ytan. Känslor av besvikelse, av stress och oro. Känslornas källa är fortfarande svår att urskilja, när något går fel, så kommer känslan av att allt är skit! lätt som en plätt över en. Man tänker på Dylan, vad som borde varit. Oron över en sak blir lätt oron över bebisen i magen istället. Ångest. Det vill till mycket viljekraft och mentalt arbete att separera känslokällorna från varandra. Jag tror att vi kommit dit nu, men det har varit en tuff vecka. Vi känner oss nog fortfarande lite sårbara.
Jag har försökt se framåt, förbi den här veckan, vi har hela tiden sagt att detta nog är en "blessing in disguise" (en förklädd välsignelse låter på nåt sätt inte lika bra;) Det här är egentligen något bra som har hänt, även om det kanske var en illa val tidpunkt.. Jag börjar faktiskt känna det på riktigt inuti, något som säger mig att det kommer ordna sig till det bättre nu och jag lyssnar ivrigt. Som jag skrev häromdagen, att jag känner förändringens vindar nu och jag tror de är här!
Idag ska vi intervjua en kille för tjänsten och han känns bra i magen. Magkänslan är allt för oss! Den brukar ha rätt. Jag tror det kommer bli bra. Det kommer ta lite tid med upplärning etc, men en persons attityd och driv är ibland viktigare en hans kunskaper. Man kan alltid lära sig nya saker, men man kan inte lära sig ett driv, en livskraft, en vilja. Antingen har man det eller så har man det inte. Kanske låter svart och vitt, men så tror jag att det är.
Hmm känns som om det är en bra dag som ligger och pyr här..
Jag har försökt se framåt, förbi den här veckan, vi har hela tiden sagt att detta nog är en "blessing in disguise" (en förklädd välsignelse låter på nåt sätt inte lika bra;) Det här är egentligen något bra som har hänt, även om det kanske var en illa val tidpunkt.. Jag börjar faktiskt känna det på riktigt inuti, något som säger mig att det kommer ordna sig till det bättre nu och jag lyssnar ivrigt. Som jag skrev häromdagen, att jag känner förändringens vindar nu och jag tror de är här!
Idag ska vi intervjua en kille för tjänsten och han känns bra i magen. Magkänslan är allt för oss! Den brukar ha rätt. Jag tror det kommer bli bra. Det kommer ta lite tid med upplärning etc, men en persons attityd och driv är ibland viktigare en hans kunskaper. Man kan alltid lära sig nya saker, men man kan inte lära sig ett driv, en livskraft, en vilja. Antingen har man det eller så har man det inte. Kanske låter svart och vitt, men så tror jag att det är.
Hmm känns som om det är en bra dag som ligger och pyr här..
tisdag 9 september 2008
Ibland måste dåliga nyheter följas av goda!
När jag kom till jobbet i morse, trött efter en ganska sömnlös natt. Inte pga av min egen sömnbrist, utan pga av min man som pga stress och oro över vår arbetsplats vände och vred på sig hela natten. När det kändes som värst så kröp han närmare mig och bebis och jag är ju som katt när jag sover, vaknar ju till... Men ibland måste man ju bara hålla i någon, även om det är i sömnen..
Idag känns det lite mer positivt allting i varje fall, allting löser ju sig till slut, på ett eller annat sätt. Det är min erfarenhet i alla fall.
Jo just det, när jag kom till jobbet i morse och satte på datorn, så damp det ner ett mail med goda nyheter. Så där goda och värmande att man blir så glad att man lipar. Det är en bra start på dagen! Vad var det för nyheter då??!! Jo det är ju egentligen inte mina nyheter att andas om..men det handlar om ett försiktigt plus för någon. Någon som har kämpat länge i bebisverkstadsmotvind. Någon vars tur det verkligen är nu. Om någon hade varit här så hade hon fått världens största och varmast kram! Och jag hoppas så att pluset blir starkare, att allt går bra, det hoppas jag så mycket att tummarna värker av i hållning!
Så alla små änglabarn där uppe, våra små barn, vaka över era småsyskon, hjälp dem på vägen hit..
Hmm jag känner förändringens vindar nu, dagen har börjat så bra, nu är jag nyfiken på vad mer bra som kan hända idag?! Spännande.
Idag känns det lite mer positivt allting i varje fall, allting löser ju sig till slut, på ett eller annat sätt. Det är min erfarenhet i alla fall.
Jo just det, när jag kom till jobbet i morse och satte på datorn, så damp det ner ett mail med goda nyheter. Så där goda och värmande att man blir så glad att man lipar. Det är en bra start på dagen! Vad var det för nyheter då??!! Jo det är ju egentligen inte mina nyheter att andas om..men det handlar om ett försiktigt plus för någon. Någon som har kämpat länge i bebisverkstadsmotvind. Någon vars tur det verkligen är nu. Om någon hade varit här så hade hon fått världens största och varmast kram! Och jag hoppas så att pluset blir starkare, att allt går bra, det hoppas jag så mycket att tummarna värker av i hållning!
Så alla små änglabarn där uppe, våra små barn, vaka över era småsyskon, hjälp dem på vägen hit..
Hmm jag känner förändringens vindar nu, dagen har börjat så bra, nu är jag nyfiken på vad mer bra som kan hända idag?! Spännande.
måndag 8 september 2008
Lite låg, lite trött, lite allt...
Jaha då var det måndag igen... Idag skulle jag helst av allt vilja stoppa huvudet i sanden och glömma allt runt omkring, men idag måste det bli tvärtom, jag måste fixa ordna och greja. Fast jag inte vill!! Jag vill ha en förnekelsedag idag. Men man får ju inte alltid som man vill, eller hur?
Jag har i alla fall varit hos BM och lyssnat på busbebisens hjärtljud, det var skönt! När jag tänker på bebis så ler jag och blir varm inombords. Tur att den finns! Hjärtljuden var svårfångade idag för den ville inte ligga still alls, men det är bra tycker jag! Mitt HB var lite lågt, 104. Jag äter ju redan Niferex, men BM föreslog blutsaft också. Undra hur gott en "järndryck" smakar..? Men å andra sidan kan man vänja sig vid flytande Gaviscon, så kan man nog vänja sig vid allt;)
Suck, pust och stön nu är det dags att ta tag i den här dagen och framtiden..
Jag har i alla fall varit hos BM och lyssnat på busbebisens hjärtljud, det var skönt! När jag tänker på bebis så ler jag och blir varm inombords. Tur att den finns! Hjärtljuden var svårfångade idag för den ville inte ligga still alls, men det är bra tycker jag! Mitt HB var lite lågt, 104. Jag äter ju redan Niferex, men BM föreslog blutsaft också. Undra hur gott en "järndryck" smakar..? Men å andra sidan kan man vänja sig vid flytande Gaviscon, så kan man nog vänja sig vid allt;)
Suck, pust och stön nu är det dags att ta tag i den här dagen och framtiden..
söndag 7 september 2008
Naken!! Hjälp..
Här kommer då en bild på nakna magen..Känns lite ovant att se fotografier på mig själv utan kläder;) Men here it goes, naken bebismage i v 17+3!!
Mrs Jones nya kläder!
Min nya fina fiffiga jacka, eller parkas kanske det heter?Passar min praktiska sida perfekt, med avtagbart varmfoder!
Idag, när det har varit lite regnigt men varmt, så har den fungerat som en oversized jacka i tunt tyg. Perfect!
Supermjuk och tunt finstickad blå klänning/tunika. Mycket finare på än hängandes. Den gillar vi!
En annan favvoklänning som inhandlades för ett tag sedan.
Mjuk (fast för varm idag..) grå klänning med avtagbar skjortkrage.
Visar med en bild hur den ser ut på mig i vecka 18 med nästa bild.
Jag hade denna på mig när jag inhandlade de andra kläderna och expediten frågade när jag skulle ha (förmodligen tänkte hon ca november..) I slutet av januari sa jag (vågade inte säga att BF egentligen är 7 feb;) Va! sa hon, du kommer bli enorm! Thank you sa ja, jag tror med det!
Så där jag, ett totalt ytligt inslag av mammaklädermode, helt otippat från mig;) för att göra det riktigt modebloggmässigt, så gör jag lite reklam också. Märket på alla kläder är Mamalicious och de är inhandlade på lovelymama i Göteborg. Tips! De har en webshop också, ett annat tips, märket mamalicious har bra priser också. Det var det. Men eftersom jag är lite av en shoppoholic så kanske det kommer mera;)
En annan dag..
Idag är det en annan dag. Varje dag har sina uppdrag, sina glädjeämnen eller motsatsen till glädje..
Fredagens ilska har mattats något, idag, eller främst imorgon kommer min dag istället fyllas av beslutsamhet, avslut och ny början. Förändringar är alltid skakiga, fast jag väljer att tro att ödet är på vår sida denna gången. Det ska den banne mig vara. Jag kommer använda måndagen till fullo och andan kommer vara ut med det gamla och in med det nya!
Men nu är det fortfarande några timmar kvar på söndagen och de ska vi använda till att laga och äta mat. Titta på en Almodavarfilm,Matadorerna, den verkar helt knäpp så det ser jag fram emot;)
Men först en liten modeblogg!
Fredagens ilska har mattats något, idag, eller främst imorgon kommer min dag istället fyllas av beslutsamhet, avslut och ny början. Förändringar är alltid skakiga, fast jag väljer att tro att ödet är på vår sida denna gången. Det ska den banne mig vara. Jag kommer använda måndagen till fullo och andan kommer vara ut med det gamla och in med det nya!
Men nu är det fortfarande några timmar kvar på söndagen och de ska vi använda till att laga och äta mat. Titta på en Almodavarfilm,Matadorerna, den verkar helt knäpp så det ser jag fram emot;)
Men först en liten modeblogg!
fredag 5 september 2008
Stress på en annan nivå..
När något går bra i vårt liv, så där så man tänker, är det så här den andra hälften har det. Är det så här det känns när det går bra?! Så blir jag alltid misstänksam och reserverad. För jag vet att går det "för"bra, så väntar någon skit bakom hörnet. Alltid, utan undantag. Mitt bra är ändå ett bra som många skulle ta för givet, mitt bra är en självklarhet för större delen av Sveriges invånare.
Till exempel, när man varit gravid i 40 veckor så brukar det sluta i ett levande litet jollrande barn. Det räknar inte de flesta så något bra, något exceptionellt, nej det är något de tar för givet, något de förväntar sig. Något bra för mig är när vi har pengar så vi klarar oss, så vi går runt, så vi kan betala alla räkningar, det är bra för oss! Mitt ekonomiska bra är för de allra flesta något att gnälla över, något att bli deprimerad av, något som är fel.
De sista veckorna har varit bra, för bra enligt våra mått mätta. Bebis lever! KUB test gick bra. Organscreening gick bra. Varje gång vi lyssnat efter hjärtljud så har de varit där! Vår Stockholmssatsning går bra. Vi har hittat en lokal, Vi har ett öppningsdatum. Vi känner oss tända och förväntansfulla. Så vad kan gå fel? Det fick jag veta för två timmar sedan..
Vår anställda här sa upp sig när han kom tillbaka från sitt "tandläkarbesök". Han stannar till den 6 okt. Den 1 okt öppnar vi i Stockholm.. Så klart han får gå vidare, så klart man får säga upp sig, man får göra hur man vill när man vill. Men just nu? När han vet hur det ligger till, när han sagt att han skall stanna en viss tid. Jag begär inte mycket från människor, men jag begär ärlighet. Jag önskar att man vore mer öppen. Men det är svårt för människor, speciellt rädda människor, speciellt människor som inte vågar säga vad de tycker, människor utan ryggrad.
Han var behandlad som en familjemedlem, tills han ville bli en vanlig anställd. Han har varit med en tid. När Dylan dog, sa han ingenting. Gjorde ingenting. Några ledsna hundögon i ett hörn räckte inte för mig. Det har jag haft svårt att komma förbi. Han kanske inte kan hjälpa att han är en toffel utan ryggrad, men vem kan han skylla på för sin oärlighet?
I vilket fall som helst. Jag är inte orolig. Det här är egentligen ett steg i rätt riktning, men ett steg som ställer till tidsplanen just nu. Pust. Mer jobb, stress och press var väl inte det som stod längst upp på önskelistan just nu. Varken på min eller Pyttelitens önskelista. Jag har inte råd att bli för stressad och arg. Det blir många djupa andetag fram över.
Blir bara så jäkla arg och besviken. På vad folk gör, på vad de inte gör, på hur de gör de, på när det gör det. Alla ser efter number one, sig själva, det ligger i människans natur, eller i de flesta människors natur i alla fall. Så är det, det läget accepterar jag, men jag behöver inte hålla med.
Jag håller inte med när folk inte kan sträcka ut en hand till andra för de inte har tid, för att de inte har lust. Men när en hand sträcks ut till dem, så tar de den gärna, de tar hela armen och det värsta av allt efter flera handsträckningar så tar de dem för givet. Som om en utsträckt hand är deras skyldighet, något som de förväntar sig. Det bubblar av ilska i mig och jag skulle kunna skriva om människors egoism i evighet och rada upp exempel efter exempel. Men jag orkar inte, det hjälper inte mig. Detta är bara ytterligare ett bevis på att det är bara ett väldigt litet antal människor som man kan lita på. De flesta andra är redo med saxen eller kniven när helst det passar dem bäst...
Tack gode gud för att du prövar mig med jämna mellanrum, så jag vet att jag verkligen lever. För det visste jag ju inte innan.
Tur att jag min ilska som förvandlas till energi som blir en ångvält..flytta på er säger jag bara..ur min väg annars blir ni pannkakor allihopa!!
Till exempel, när man varit gravid i 40 veckor så brukar det sluta i ett levande litet jollrande barn. Det räknar inte de flesta så något bra, något exceptionellt, nej det är något de tar för givet, något de förväntar sig. Något bra för mig är när vi har pengar så vi klarar oss, så vi går runt, så vi kan betala alla räkningar, det är bra för oss! Mitt ekonomiska bra är för de allra flesta något att gnälla över, något att bli deprimerad av, något som är fel.
De sista veckorna har varit bra, för bra enligt våra mått mätta. Bebis lever! KUB test gick bra. Organscreening gick bra. Varje gång vi lyssnat efter hjärtljud så har de varit där! Vår Stockholmssatsning går bra. Vi har hittat en lokal, Vi har ett öppningsdatum. Vi känner oss tända och förväntansfulla. Så vad kan gå fel? Det fick jag veta för två timmar sedan..
Vår anställda här sa upp sig när han kom tillbaka från sitt "tandläkarbesök". Han stannar till den 6 okt. Den 1 okt öppnar vi i Stockholm.. Så klart han får gå vidare, så klart man får säga upp sig, man får göra hur man vill när man vill. Men just nu? När han vet hur det ligger till, när han sagt att han skall stanna en viss tid. Jag begär inte mycket från människor, men jag begär ärlighet. Jag önskar att man vore mer öppen. Men det är svårt för människor, speciellt rädda människor, speciellt människor som inte vågar säga vad de tycker, människor utan ryggrad.
Han var behandlad som en familjemedlem, tills han ville bli en vanlig anställd. Han har varit med en tid. När Dylan dog, sa han ingenting. Gjorde ingenting. Några ledsna hundögon i ett hörn räckte inte för mig. Det har jag haft svårt att komma förbi. Han kanske inte kan hjälpa att han är en toffel utan ryggrad, men vem kan han skylla på för sin oärlighet?
I vilket fall som helst. Jag är inte orolig. Det här är egentligen ett steg i rätt riktning, men ett steg som ställer till tidsplanen just nu. Pust. Mer jobb, stress och press var väl inte det som stod längst upp på önskelistan just nu. Varken på min eller Pyttelitens önskelista. Jag har inte råd att bli för stressad och arg. Det blir många djupa andetag fram över.
Blir bara så jäkla arg och besviken. På vad folk gör, på vad de inte gör, på hur de gör de, på när det gör det. Alla ser efter number one, sig själva, det ligger i människans natur, eller i de flesta människors natur i alla fall. Så är det, det läget accepterar jag, men jag behöver inte hålla med.
Jag håller inte med när folk inte kan sträcka ut en hand till andra för de inte har tid, för att de inte har lust. Men när en hand sträcks ut till dem, så tar de den gärna, de tar hela armen och det värsta av allt efter flera handsträckningar så tar de dem för givet. Som om en utsträckt hand är deras skyldighet, något som de förväntar sig. Det bubblar av ilska i mig och jag skulle kunna skriva om människors egoism i evighet och rada upp exempel efter exempel. Men jag orkar inte, det hjälper inte mig. Detta är bara ytterligare ett bevis på att det är bara ett väldigt litet antal människor som man kan lita på. De flesta andra är redo med saxen eller kniven när helst det passar dem bäst...
Tack gode gud för att du prövar mig med jämna mellanrum, så jag vet att jag verkligen lever. För det visste jag ju inte innan.
Tur att jag min ilska som förvandlas till energi som blir en ångvält..flytta på er säger jag bara..ur min väg annars blir ni pannkakor allihopa!!
onsdag 3 september 2008
Det gick bra!!
Tillbaka från sjukhuset nu och so far so good! Jäklar vad jobbigt det var att sitta i korridoren där och vänta, speciellt tillsammans med de förväntansfulla föräldrarna som intet ont anande ser fram emot sina rutinultraljud. Precis som det ska vara egentligen.. men för varenda leende mamma o pappa som kom ur ett rum, så blev min oro lite större..
Vi blev inkallade av läkaren, faktiskt bara 5 minuter försenad! Han började med att fråga varför vi skulle göra en organsscreening. Ville egentligen säga; jaha, men har du inte tagit dig tid att läsa min journal?! Men jag var förberedd på den här läkarens sätt att uttrycka sig, så jag berättade kort och med stadig röst (förvånad själv;) om att Dylan dog i min mage i v 40 förra året och det han dog av kan man inte se på ultraljud, men denna gången vill vi utesluta allt annat som kan vara fel, ha så mycket kontroll som möjligt. Han frågade om varför Dylan dog och sedan la jag mig på britsen. Jag sa att jag gillar inte ultraljud något speciellt, han sa först jasså, men sedan rättade han sig själv med ett jag förstår. Jag sa att det är bra om du berättar så mycket som möjligt om vad du ser. Det gjorde han, fast han glömde det viktigaste av allt och det var att konstatera liv, men det fixade bebis själv genom lite rörelser..djupa lättade suckar från mig och M.
Det hela gick ganska fort. Han mätte och kollade hjärta, navelsträng, flöde och bytte färg på bilden och hade sig. Sedan sa han att det här ser bra ut, jag har inga anmärkningar, utan allt är bra. Vi kände oss nöjda med det! Han kunde inte se könet, dels för att busbebis låg med ryggen mot min mage och dels som han uttryckte det, det är vi inte intresserade av och det tar massa tid. Jag log faktiskt åt honom då, knäppskalle tänkte jag. Min man sa att vi är intresserade av det, för denna gången vill vi veta allt! Men vi förstod att det inte gick med busbebisens läge. Det får vi ta en annan dag. Han sa ja just det ni vill förstås ha en bild. Ja tack!
Vi gick ut och vi kramades. Jag kom på men hallå där, han sa ju inte vilket BF det var och inte heller om dateringen sedan innan stämde, snurrgubbe! När jag vände mig om så sprang jag på Tomas, min "riktiga" läkare. Det kändes nästan lite ödesbestämt på något sätt. Som en turmaskot;) Kan inte förklara varför, för egentligen borde det kanske kännas tvärtom, med tanke på att han var involverad när Dylan kom och även i februaris MA. Men jag vet att han hejar på oss och vill att allt ska gå bra nu, så det är nog därför. Han sa men vad gör du här? Jag berättade om organsscreeningen och att det gått bra, tror jag nog hörde en suck av lättnad från honom med.. Han frågade vem som tog han dom mig nu? Du sa jag! Vi ska träffas den 17/9, bra sa han! Då får vi prata om allt då! Kändes kanon. Jag sprang in till doktor knepig-torrhumor-snurrig och frågade om BF. Sa jag inte det? Nej det gjorde du inte. Han satte på datorn och sa den 7/2 och du är rätt daterad, v 17+3 idag. Perfekt! En dag hoppade jag fram i alla fall;)
Det står på UL-bilden att vår Pytteliten är 15,2 cm och vi älskar varenda millimeter av dem!
Man får nog tillskriva denna dag ett bra, en bra dag idag helt enkelt!!
Idag är det dags!
Några djupa andetag har jag klarat av redan idag för att hålla vissa tankar på avstånd. Känner mig ganska OK just nu, men längtar inte alls till att sitta i väntrummet i Ultraljudskorridoren på Östra.
Sist jag satt på en stol där var den 22 maj förra året och i ett rum i den korridoren förändrades ju vårt liv för alltid, bilden på våt barn var stilla och inga hjärtslag syntes..
Med sådana minnen kan man nog inte annat än att vara lite rädd. Jag har verkligen försökt den sista tiden att separera mina tankar. Rädslan tex, är jag rädd för det som varit eller det som är nu? Oron, kommer den automatiskt pga av vårt bagage, eller är det något som hör till denna graviditeten som ligger och gnager? Kan man överhuvudtaget separera dessa tankar och oro? Kan jag överhuvudtaget lite på vad min kropp säger mig, fungerar min magkänsla denna gången eller är den för färgad av tidigare erfarenheter? Jag grubblar mycket just nu.. Men försöker så hitta ett lugn.
Jag hoppas att denna dagen erbjuder mig det lugnet. Det hoppas jag mest av allt i hela världen. Men just nu är jag rädd för att dagen skall få ett förödande slut. Jag tror att även om skrutten hade sparkat hål på magen nu, så hade jag inte känt det, eller fattat bekräftelsen;) Armarna känns lite tunga och jag känner mig lite förlamad..
Kan inget annat än att be om att dagen får ett lyckligt slut..men hoppet är ju det sista som överger människan säger dem!
Sist jag satt på en stol där var den 22 maj förra året och i ett rum i den korridoren förändrades ju vårt liv för alltid, bilden på våt barn var stilla och inga hjärtslag syntes..
Med sådana minnen kan man nog inte annat än att vara lite rädd. Jag har verkligen försökt den sista tiden att separera mina tankar. Rädslan tex, är jag rädd för det som varit eller det som är nu? Oron, kommer den automatiskt pga av vårt bagage, eller är det något som hör till denna graviditeten som ligger och gnager? Kan man överhuvudtaget separera dessa tankar och oro? Kan jag överhuvudtaget lite på vad min kropp säger mig, fungerar min magkänsla denna gången eller är den för färgad av tidigare erfarenheter? Jag grubblar mycket just nu.. Men försöker så hitta ett lugn.
Jag hoppas att denna dagen erbjuder mig det lugnet. Det hoppas jag mest av allt i hela världen. Men just nu är jag rädd för att dagen skall få ett förödande slut. Jag tror att även om skrutten hade sparkat hål på magen nu, så hade jag inte känt det, eller fattat bekräftelsen;) Armarna känns lite tunga och jag känner mig lite förlamad..
Kan inget annat än att be om att dagen får ett lyckligt slut..men hoppet är ju det sista som överger människan säger dem!
tisdag 2 september 2008
Ny vecka, ny mage!
Igår gick jag in i vecka18! Fattar ni v18! Jag fattar inte det alls, fick ju nyss plus. Tack gode gud för att det känns så. Trodde verkligen att denna graviditet skulle snigla sig fram, för jag tyckte att Dylans graviditet gick så långsamt. Men icke, den verkligen springer fram. Antar att det kanske blir superlångsamt mot slutet. Slutet som jag är rädd för på så många olika sätt..
Jag har känt lite fladder då och då, senast igår vid läggdags faktiskt, så det känns skönt. Det känns lugnt faktiskt. Jag känner mig lycklig. Det är en underbar känsla. Både lugn och lycklig på samma gång! Känner dock att det börjar flytta in små orosfjärilar i magen så smått. Försäker mota dem vid grind, men de påminner mig och vad som ska hända kl 13 imorgon.. då är det organscreening på Östra. Aj vad de fladdrade till nu. Nej, jag vill behålla min lugnkänsla ett tag till, ni kan få fladdra imorgon istället!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
