Nedräkning..

Det är mycket känslor i omlopp just nu. Längtan, förväntan, rädsla och sorg om vartannat. Längtan efter lillasyster i magen med samtidigt oron över förlossningen och om vi kommer få höra hennes röst.. Innerst inne kan jag se henne. Jag kan se henne tillsammans med Guila här hemma. Att de leker tillsammans och är bästa vänner. Men strax bakom den bilden ligger det liksom en dimma, något hotfullt, som väntar på att få hoppa fram. Att ställa sig i vägen för den vackra bilden. Ju närmare henne jag kommer ju svårare är det att bli av med den dimman.

Skit också! Avskyr när det börjar gnaga så där. Önskar av hela mitt hjärta att allt bara ska gå bra och att lillasyster (nu med namn;) får följa med hem. Det väljer jag att tro varje dag, men ibland på natten så smyger sig dimman in.. Nej, inga fler sådana tankar nu. Jag väljer att bara vara förväntansfull från och med nu. Liite rädd går bra, men mest bara förväntansfull!!

Tänk en liten tjej till. Två små rosa;) Nu blir jag ledsen igen. För min lilla blå får ju inte vara med här..Han har fått ett nytt rosenträd planterat hos sig och M har fixat med stenarna och planterat nya blommor. Men det räcker ju liksom inte..Jag vill att han ska cykla på trehjulingen här hemma..

Att vara glad för det man har, har en speciell innebörd för föräldrar till barn som inte fått stanna hos dem. Att vara glad för det man har..Det är vi. Överlyckliga för allt vi har. För Guila. För lillasyster. För livet. För allt. Tar ingenting för givet. Inte ens livet. En skör, men vacker tråd att balansera på. Som sagt mycket känslor i omlopp nu.

Längtar så efter lillasyster. En liten bebis igen. Så snart. Så underbart. En större familj. Känns komplett på något sätt. Bilden börjar klarna, dimman försvinna. Så ska det bli. Om 16 dagar är BF. Vi hoppas på snarare entré!

En midsommarbild på två små systrar, en innanför skinnet och en på mormors gräsmatta. Det är lycka det!