liten och rädd..

När vi vaknar imorgon så är det domedagen, så känns det, är så nervös att jag har konstansta fjärilar i magen. Mycket suckar idag, mycket djupa andetag och försök pågår med att hålla hoppet vid liv. Igår fick sig hoppet en rejäl törn efter ett toabesök. Jag grillar ju alltid det vita pappret för minsta förskiftning och så fanns det där plötsligt! Lite ljusbrunrosa!! Hjärtat stannade och modet spolades ner med pappret i toastolen..Pust..

Varför är livet bara så svårt hela tiden? Varför ingen lättnad? Varför ingen respit?
Mitt hjärta gråter och jag vet inte hur länge man orkar hålla på att släpa sig upp för uppförsbackar? Vet inte hur länge innan man måste stanna. Men jag har ju inte tid att stanna, har inte tid att pausa, fyller 35 i januari..

Nä nu ska jag försöka ta mig i kragen! Pappret ju bara varit vitt idag, så det kanske bara var en sådan där "normal" graviditetsgrej?! Jo så måste det vara!

Vissa tider på dygnet är jag övertygad om att graviditeten fortskrider som den ska, känner mig jättegravid. Sedan plötsligt kommer tanken, men nu känns det ju precis som vanligt. Hatar vanligt, vanligt är inte bra! Klämme roch känner efter, så efter en stund känns det OK igen..pust..vilken berg och dalbana! Men det är värt det, det är värt allt om denna ärtan får stanna hos oss. Det är värt ALLT!

Verkligen vakum nu!

Hoppsan hejsan, blev så glad igår när jag tittade på klockan, redan midnatt tänkte jag, då är ju fredag snart här! Döm av min förvåning när jag vaknad imorse och det bara var onsdag idag!! Man kanske tappar några hjärnceller direkt när man blir gravid? I alla fall nu har veckan helt plötsligt en dag för mycket och väntan är olidlig. Varje tanke, som börjar som vilken tanke som helst, om jobb eller middagsmat, slutar i en gynekologstol på Sahlgrenska på fredag. Livrädd för vad som skall synas på skärmen..Min man och jag kan inte sluta prata om det heller. Vi vrider och vänder på allt, försöker tillämpa sannoliksläran, men just nu svingar den åt båda hållen. Bra för att rent statistikt så borde det vara rätt denna gången, dåligt för det har det ju slutat alla andra fem gånger..Konstigt att det är svårt att sova, koncentrera sig, lyssna, jobba. Tittar på TV:n lite lätt frånvarande också. Ser bilden, hör att de pratar, men vet inte om vad eller varför;)

Idag när jag går och lägger mig, så blir det då torsdag imorgon när jag vaknar (igen!) och när jag går och lägger mig imorgon, så är det dags kl 9 på fredag. Som när ett barn väntar otåligt på julaftonsmorgon..fast blir det en snäll tomte eller en elak??!

Kan inte beskiva med ord hur rädd jag är för en ultraljudsskärm, blir paralyserad när jag tänker på det, att häva sig upp i den där stolen igen och vänta tills läkaren hittar vad hon söker. Sedan febrilt leta efter hjärtslagen. Jag är så rädd för jag vet ärligt inte hur mycket mer av detta vakum jag klarar av..om det inte funkar nu, orkar vi igen? Hur länge ska man orka?

Känner mig gravid och jag hoppas det får fortsätta kännas så tills januari el februari nästa år. Att få lära känna vårt nya knytte och få se honom eller henne växa upp. Undra om jag någonsin kommer tro på det, även om eller när barnet kommer;)

Inga drömmar!

Sååå skönt! Fick sova gott igår natt. Inte en enda stressand tanke eller hemsk mardröm anföll mig under natten. Lugn och ro!! Fick låna en avslappnings CD av en vän igår som heter "Somna Gott". Jag följde en kvinnas mjuka röst om hur jag skulle slappna av här och där och känna mig tyngre, sedan följde mycket rogivande musik som liksom vaggade mig till sömns. Man skulle visualisera en skön färg som man skulle andas in som avslappning. Min färg blev grönt (för det är ju lugnt o skönt;) men det blev snarare en bild än bara en färg.

Jag hade varit med min vän och hälsat på hennes lille kille i minneslunden och det var lundens vackra träd med dess gröna blad svajandes i vinden som blev min bild. Så fint! Sedan när bakgrundsmusiken tog över, så fanns det ett vattenljud i bakgrunden och då blev den gröna lunden ett ställe nära vattenet och jag låg i en hängmatta med benen hängandes över kanten plaskandes i vattenbrynet. En ljuvlig kontrast till natten före då mardrömmarna jagade mig.

Ska lyssna på CDn varje natt nu och hoppas den rogivande bilden blir en del av min natt, varje natt.

Enda problemet var ju just vattnet som porlade lite här och där, man blir kissedödig! Så det blev ett par extra besök på toa, men det var det värt!!

Jagad av drömmarna i vaket tillstånd..

Jo så är det. Nattens drömmar finns fortfarande färska i minnet..rys..mardrömmar är vad de är. Tror jag får plugga in CD-boken i öronen ikväll, för jag är trött på att köra bil mitt i natten! Köra bil i mörkret över Älvsborgsbron, med våra nyfödda tvillingar i bilstolar brevid mig, sedan tar bron slut och sedan tar vattnet vid..rys..hur räddar jag oss från bilen. Flera scenarion spelas upp, om och om igen, bara för att börja om hela tiden!! Pust!! Försökte med lite djupandning och att tänka på annat, vilket inte är helt lätt, med en snarkandes man brevid! Han säger i alla fall jag älskar dig i sömnen till mig (hoppas det är till mig;) så han är liksom förlåten.

Inatt ska jag gå til lsängs utmattad av trötthet, för då kanske jag hinner somna innan snarkningarna börjar och drömmarna kommer. Det är min plan i alla fall. Känner mig rädd för natten. Nej det får bli till att lyssna på "Den väntade" synd bara att personen som läser boken, läser så tråkigt att mina röriga tankar anfaller mig ändå. Nu är det i alla fall snart en dag mindre till fredag, det är väl därför jag är rädd antar jag! Men jag har bestämt mig, det ska finnas ett hjärta där, det ska det bara!!

Tankar och oro..

Nätterna upptas av så mycket drömmar och tankar att jag inte får någon riktig sömn, känns det som i alla fall. Fort huvudet träffar kudden så börjar det, som att titta på ett förvirrat och dåligt TV program med riktigt hög volym. Tar djupa andetag, försöker rikta tankarna på andra saker, men det går inte. Varenda liten grej blir ett stort berg! Saker som jag egentligen inte ens oroar mig över stressar mig i sömnen. Så är det varje gång jag blir gravid, så jag ser det som ett bra tecken, men det gör ju en inte lugn och harmonisk direkt. Snarare kort, grinig och snarstucken. Som konstant PMS! Underbar för omgivningen och mina nära med andra ord;)

Börjat tänka på fredagen och det första ultraljudet. Vågar jag hoppas eller ska jag förbereda mig för det värsta och om det är ett hjärtljud så är det en bonus? Känns så tråkigt att vara så cynisk, sån domedagsprofet, men vi har ju blivit brända så många gånger nu, så det är svårt att vara odelat positiv. Känner mig forfarande gravid och hoppas det är ett bra tecken!! Det ömmar lite här och där och jag har bara en kjol i garderoben som passar min svullna mage, det måste väl vara bra?!

Undra om veckan kommer gå lite i slowmotion nu? "Bara" sex dagar till fredag. Bara sex dagar tills vi vet vår öde, i alla fall tillfälliga öde. Åhh jag hoppas så!

Nu blir det sängen, en bok, lite paj och kanske lite slutna ögonlock en stund. Det är fantastiskt underbart väder ute, men det tar liksom musten ur en..

Stockholm tur och retur på en dag!

Känns snarare som världen runt på en dag! Så trött!! 971 km stod det på räknaren i bilen när vi parkerade i garaget igår natt. Det är en låååååång stund att spendera i en bil. Men resan var bra och nödvändig. Vi fick bra respons och jag som inbiten Göteborgare skall i september ge mig in på Stockholmsmarknaden! Inte själv så klart, utan tillsammans med maken som blivit ganska inbiten här också. Känns bra i magen och på tal om den så tror jag att det är utmärkt för oss att kasta oss i ni ett nytt stort projekt, för då inbillar jag mig att de här nio månaderna svischar förbi;) Vill inte ha för mycket utrymme för grubbel nu, vi kör på så får vi se hur allt blir. Känns som positiva tider är på ingång i alla fall. Efter allt mörker så känns det inspirerande.

Hoppas så att känslan blir långvarig! nu är det 8 dagar kvar till det första ultraljudet, till vårt möte med vår lilla ärta (förhoppningsvis).

Väntan

Den 13 juni ska vi på vårt första besök hos läkaren. På reproduktion blir besöket hos dr Francis. Hon är en väldigt medmänsklig gullig läkare (har inte träffat så många av dem och jag har träffat måååånga!) Då blir det ultraljud (måste det bli!) och bakterieodling. Problemet är ju bara att det är minst ett år till den 13 juni ju! Flera månader minst innan vi får se vår plutt.

En del av mig vill inte gå på några ultraljud alls. Hatar dem. Betyder bara katastrof. En tyst läkare som sammanbitet tittar på en och skakar på huvudet..rys..vill inte!

Men jag känner mig så lycklig denna gången, kan inte beskriva det riktigt, bara glad, inte ens orolig, vill bara få vara lycklig så jag puttar bort de jobbiga tankarna så mycket det bara går. De ploppar upp under dagen när det moler i magen..då det känns som mensvärk. Mensvärk = missfall i mitt huvud. Fast jag vet att det inte är sant. Hade det inte känts någonting så hade jag ju varit orolig för det. Det kändes faktiskt inte mycket sist..så om detta är tvärtom så är det ju bra, eller hur!!

Jag mår bra just nu i min lyckliga gravida bubbla och vill forsätta drömma om vårt framtida barn. Vår son eller dotter, eller kanske båda?! Dylans syskon som äntligen är på tillväst i hans mamma. Jag längtar så. Om det blir dåliga nyheter den 13 juni, så har jag ju i alla fall varit lycklig fram tills dess!

Väntan är "bitter sweet", vill att det ska vara imorgon men samtidigt aldrig.