Förlossningen

Sitter här och läser min förlossningsjournal och inser att mina minnesluckor är mer omfattande än jag trodde. Jag läser vissa stycken och anteckningar och undrar om jag alls var där själv?! Helt otroligt att jag inte kommer ihåg det för fem öre, inte ens när jag läser det så kommer jag ihåg det. Inget ja just det, så var det ju! Inte alls, det är verkligen helt blankt. Där ser man vad smärta kan göra med hjärnan..

3.20 De första anteckningarna börjar 3.20 då vi kom in för att jag hade hög feber och var orolig. De skrev in oss och tog tempen som visade 39,2 grader. CTG visar föröjd basalfrekvens, alltså lite höga hjärtljud..får paracetamol och ordineras vila i ett annat rum. M är med hela tiden.

6.15 ny CTG

7.49 ny BM (jättegullig tjej) Jag börjar få sammandragningar och är smärtpåverkad står det. Tempen visar 37.3, CTG normal. cervix centralt riktad, öppen 3 cm, glatta hinnor (vad det nu betyder?) Får mer paracetamol och hostmedicin.

8.30 2 Pamol ges (paracetamol tror jag..)

8.41 mer hostmedicin

9.30 Bedöming: CTG normalt. Föregående fosterdel huvud ovan b-ing. Cervix 50% utplånad, centralriktad, medium konsistens mm Bishopsscore 7 (tydligen ett sätt att "mäta" ó bedömma mognadsgrad inför ex igångsättning, högsta poäng är 10, så sju var ju bra) Amnioti utföres, rikligt med klart fostervatten rinner..

9.42 Läkaranteckning ( träffade henne innan hinnorna togs ovan, genom att sätta skalpelektrod, som inte fastnade..) Hon skriver att induktion godkänns trots feber

10.35 Förlossningsförlopp

Fosterljud 151

11.30 Infusion: Syntocinon 20ml/t kopplas, stående ordination

12.16 Smärtlindring: Lustgas/Syrgas 50/50

Så här långt är jag med och jag kommer ihåg BM bytet som sker snart. Jag vet att jag grät lite och inte ville att BM1 skulle bytas ut..

13.30 BManteckning: Övertag av ny BM och student. Pat har kraftig smärta vid värkar, trött. Önskar EDA. Andas lustgas. CTG ormal kurva.

14.10 EDA lägges

15.45 temp 38,6 2st Pamol

15.46 Dr K kontaktas temp 38.6 samt förhöjd basalfrekvens. !!! Min känsla var att det liksom smusslades och jag kände att jag inte riktigt fick all info, eller så kunde jag inte ta till mig den?

15.50 Läkarenteckning: Blir uppringd pga CTG med thakykardi (!!! betyder hjärtklappning!) Temp bedöms vara pga hennes viros. Ingen indikation för avbrytning i nuläget.

BManteckning: Syntocinondroppet avstängs pga thakykardi på CTG samt täta värkar med 2 min intervall. ...... Har ett svagt minne av detta.

16.15 Kvaddlar ges. ........VA?! inte en aning!! Min inställing till kvaddlar är att det inte är någon idé att bli åsamkas smärta för att kanske bli smärtlindrad, men jag har tydligen godkänt användandet?! Så ont som jag hade, så gick jag förmodligen med på allt..

16.45 Jour Dr tillkallas pga fortsatt thakykardi (hjärtklappning) på CTG-basalfrekvens 160, accelarationer, god variabilitet, inga decelerationer

16.57 Läkaranteckning: Forsatt thakyard kurva med bf runt 160spm, i övrigt normal CTG. Tidigare temp 38.6 pat känner sig febrig. Retraherat med huv vid spinae. Syntocinindropp pågpr 20 ml/t. Samtalar med pat. Uppget att hon kan hantera smärtan bra och att hon fortfarande har krafter kvar. Forsatt övervakning och dosökning av dropp om ej normal progress. Rosafärgat icke illaluktande fostervatten, inga misstankar om chorioamnionit.

VA!? Har jag pratat med en läkare här? Skulle jag ha sagt att jag hanterade smärtan bra då? I think not! Fast tydligen har jag ju varit i rummet och svarat på frågor..men det har jag absolut inget minne av alls, inte alls. Nästan läskigt.

18.30 Dr M kontaktas pga långsamt utdrivningskede. Dr gör IU ordinerar fortsatt höjning av dropp, skall komma tillbaks om 30 min för nytt ställningstagande.

Den här läkaren kommer jag ihåg och jag vet bestämt att jag trodde jag skulle dö vid den tidpunkten, jag var verkligen helt slut och på frågan om jag orkade mer, sa jag NEJ det gör jag inte, ni måste hjälpa mig! Jag vet att jag försökte ta tag i henne och hindra henne ifrån att gå..

19.00 Nytt ställningstagande av Dr M, utdrivningsskedet går fint framåt, ingen ny åtgärd vidtas.

19.20 Hon är här! Framstupa kronbjudning, en flicka med AS10-10-10.

19.22 lite mer dropp för att få ut placentan.

Lite fler anteckningar följer om kateter, mer paracetamol och hostmedicin + amning etc.

Wow! Pust och stön vad knepigt det kändes att läsa om hela förloppet igen. Speciellt de delar jag inte hade en aning om. Det förstärker dock min upplevelse om att det var väldigt jobbigt och smärtsamt. Min känsla av att allt inte stod 100% rätt till med hjärtljud etc var inte helt osann heller då..

Jag kommer ihåg den sista läkaren som kom in, för jag kommer ihåg att hon sa att ni får 20 min på er innan åtgärd som blir sugklocka eller snitt..Den halvtimman det blev, var nog den längsta i mitt liv!! Så glad att vi slapp det. Jaha det var det, nu är denna delen av mitt liv avslutat. Graviditeten tog slut och ett nytt kapitel har börjat, det med Guila i vårt liv. En ny oro har också tagit fart, men ändå (trots hemska förkylningar!) hanterbar.

Efter återbesöket på sjukhuset idag tänker jag osökt på nästa graviditet..Dr T tycker att det är en bra idé att inte vänta för länge och det känner jag med. M ringde precis från Stokholm och jag vet inte om det är för att han längtar så efter oss, men han pratade själv om nästa graviditet..hoppsan hejsan här går det undan;) Han pratade om att försöka igen vid jul...Vi får väl se. Just nu längtar jag efter sömn;)

Jag skall kasta mig i säng nu. Guila har redan sovit i 2 timmar och hon kan nog vakna snart för mer mat, men sedan sover hon förhoppningsvis ett par timmar igen. Ett par nätter har vi gått och lagt oss vid tolv och hon har sovit ända till sex! En riktig liten A-bebis;)

Gud att ens tänka tanken på syskon redan känns otroligt, men ändå naturligt. Jag vill dock ha så mycket tid med Guila som möjligt först, för att bara njuta och suga in hennes lilla vackra varelse. Vilken lycka, vilken välsignelse. Att få ge kärlek till sitt barn, så mycket, så efterlängtat, så stort. Ännu större är det när man känner den kärleken tillbaks! Vackert är vad det är.

En lång dag

Klockan är redan kvart i fem! Vem är det som snor timmar från mig? Idag har det gått i ett. Mamma kom hit klockan tio för att passa Guila lite, medan jag körde M till flygplatsen. Oj vad jobbigt det var för M att resa ifrån oss idag..Jag packade ner fotografier i ramar på både Guila o Dylan så han har dem med sig i veckan i Stockholm.

Sedan bar det av till sjukhuset för återträff med barnmorskan och Dr T. Mamma följde med som lite barnvakt i fall jag skulle undersökas. Dr T var på gott humör och det var roligt att träffas utan mage, kommunikationen blev lite mer lättsam då;) Han tyckte vår pärla var jättegullig, så klart! Jag nämnde att jag fortfarande blöder och att det känts lite som mensvärk då och då. Han ville ta en titt. Det var lite grejs kvar där inne, så jag fick tabletter för att driva ut det. Sedan hittade han något som liknade cystor på livmoderstappen också..eller jag hoppas att det är ofarliga cystor, vill helst inte tänka på nåt annat just nu..fick en remiss till gyn och då ska vi göra cellprov också. Bara det slutar blöda snart. Han pratade om framtida graviditeter och sa att jag skulle ringa honom när det var dags igen, det känns tryggt! Han fick en liten presentpåse, med gott vin, blommor och kort. Han blev helt rörd och tackade och bockade. Han är bra.

Sedan var det dags för BM, som redan hade varit ute i väntrummet och kidnappat Guila en stund från mamma;) Hon är go B. Vi pratade och jag förklarade att jag inte skulle ha klarat denna graviditeten så bra utan hennes hjälp. Hon fick en presentpåse också, med blommor, Body Shop grejs, kort och foto på Guila. Hon kunde inte läsa färdigt kortet när jag var där, för hon blev tårögd. Nästan lite sorgligt att inte gå dit varje vecka, fast superskönt också.

Min gosiga lilla tjej sover lite i sin säng efter dagens utflykt, men hon vaknar nog snart för det känns i brösten att det borde vara matdags när som helst! Fattar inte hur stora de kan bli och hur mycket som bara sprutar ut?!

Träffade J, mitt kusinbarn i lördags och det var svårt att hålla tårarna borta. Hans ansikte var extremt svullet och han såg medtagen ut. En urinpåse hänger från en slang och från en annan hänger en apparat som han kan dosera sig själv med morfin när han behöver. Det behöver han oftare än maskinen vill ge honom..Han hade köpt en mjukis Heffaklump till Guila och jag blev så klart helt tårögd. Vi träffades hemma hos min moster som passade honom för dagen och hon fick då tillfälle att klämma lite på Guila också. Så underbart att Guila kan vara en sådan "tröstenapp" för dem. Hon är så snäll när hon sitter hos J, inte ett pip och till slut somnade hon bara och han bara njöt. Tror hon hjälpte bättre mot huvudvärken än något annat..

Nej nu hör hag något från sovrummet, så nu ska jag gå och plocka upp mitt lilla mirakel.

Föresten så fick jag min förlossningsjournal idag, det skall bli spännande att läsa vad som egentligen hände och när. Dr T sa att Guilas poäng vid födseln var perfekt, 10 varje gång! Mamma blev stolt som en tupp så klart;)

Massa nytt

Det händer så mycket grejer i vår lilla värld att jag inte hinner skriva så mycket just nu..

Vi har varit en vecka i stockholm, som var mycket trevligt! Möten med goa människor och upplevelsen att få putta barnvagn i huvudstaden;) Guila har således gjort sin första resa! Flygresa dessutom! Hon var superduperduktig, inte ett enda litet gnäll. Vi var dock rätt stressade och nervösa, men helt i onödan. Hon fick sin bröstmjölk i en flaska sedan var hon glad, på hemvägen sov hon hela tiden;) Tack Baby Björn för jättebra sele som fick henne att känna sig trygg.

Vi har också hunnit med en förkylning, både Guila och jag. Min har gått ganska obermärkt förbi, men Guilas orsakade skrämselhicka och besök på barnakuten..En täppt näsa på små barn blir lätt till otäcka läten och det blir svårt att andas. Lite feber på det och mammas och pappas hjärta stannade nästan. På sjukhuset tog de oss på största allvar och hon fick behandling på stört! koksalt isprutat i näsan, adrenalininhalator som verkar slemlösande och en miljon prover togs. Vi var utmattade efter ca 12 timmar på sjukhuset, men lättade över att få veta att det bara var en förkylning och inget annat. Läskigt nog så klart! Vi fick i alla fall permission och den trevlige manlige sjukskötaren ringde hem till oss dagen efter och kollade läget, då det var mycket bättre blev vi utskrivna. Efter ågren allan, efter att ha släpat runt lillskruttan land och rike runt så hon blev sjuk, så har vi ordinerat oss husarrest hela veckan.

Det är mysigt att vara hemma och gosa tillsammans. Guila sover med oss i vår säng nu, för hon är lite extra närhetsberoende just nu. Jag älskar det (fast att man inte kan använda andningslarmet...) vi ligger näsa mot näsa och jag kan klappa och bara snusa så mycket jag vill. Hon älskar det. Hon har verkligen utvecklats supermycket. Hon greppar mitt hår med sina små händer, hon tittar mig förtroendefullt i ögonen när hon äter, hon lyfter nyfiket huvudet när hon ligger på mage och hon får spatt på de hängande leksakerna i babygymmet och slår till dem när hon viftar med både armar och ben. Hon har definetivt hittat sin röst också;) Hon kan skrika riktigt högt ibland och hon liksom gör små läten och pratar med oss.

Det är fantastiskt roligt att titta på henne när hon sover, hon grimaserar, låter och viftar med armarna. Ibland rycker underläppen till och ibland spricker ansiktet upp i ett underbart tandlöst leende. Hon är min tokiga lilla unge och hon har verkligen förändrat vår världsbild. Den är vackrare nu, större och mer rosaskimmrande;) Varje dag tittar jag på henne och säger att jag älskar dig, det tänker jag fortsätta med hela livet. Fortfarande kan jag brista ut i gråt över lyckan i att hon är här.

Något som däremot inte är så roligt är läget för mitt kusinbarn, han blir allt annat än bättre..vi skall hälsa på honom hemma hos dem imorgon eftermiddag. Känns jobbigt. Jag får bara stålsätta mig, men det är inte lätt när man ser hur fragil han är. Hans minne är extremt dåligt nu, han är yr och han har massa åkommor. Han är mer ledsen och påverkad av smärtan än någonsin tidigare och jag går sönder inombords när jag tänker på det. Och min kusin, jag hur hon smärtar det kan jag inte ens med ord beskriva.

Så mycket lycka och så mycket sorg som kan rymmas på samma plats, på samma gång, det är nästan märkligt..

Att vara stark som svag..

Idag var min kusin med son här och hälsade på. Han hade tjatat hål i huvudet på sin mamma om Guila och han längtade så efter henne. Hur kan jag neka honom en stund med henne om det ger honom sådan glädje? Det går så klart inte och jag vill ju gärna träffa honom också.

Idag såg han verkligen dålig ut, kunde inte hålla ögonen öppna långa stunden. Han fick lägga sig på soffan till slut och när Guila var färdigmatad, så fick hon ligga bredvid honom. Då log han gott. Jag kan inte beskriva hur det skär i hjärtat på mig att se honom så där, det skär av lycka när jag ser hur glad Guila gör honom och det skär av smärta när jag vet hur sjuk han är..

Han sträcker ofta ut sin hand efter min kusins och när hon tittar på honom, ja det finns inga ord att beskriva vad jag ser i hennes ögon..

Han är så svag fysiskt, men så stark ändå. Han får mig att skämmas varje gång jag gnäller över något, han är, ja vad säger man, han är så stark fast han är så svag..

Det gör mig ont att han inte kommer kunna träffa Guila på ett litet tag. På torsdag kommer svärmor hit och på måndag åker vi förmodligen till stockholm. Jag får skicka bilder till dem varje dag.

Jag hoppas att det blir stockholm för mig o Guila på måndag tillsammans med M. Inte helt klart ännu, men jag tror det. Det ska bli trevligt i så fall. Har ju vänner där jag gärna vill träffa. Ett litet änglasyskon med mor och ett litet änglasyskon som är på bakning tillsammans min sin mor, som jag packat ett litet låneklädespaket till då Guila redan har växt ut sina första kläder!

Nu måste jag hitta på nåt att äta till kvälls(natt)mat, ta hand om min snarkande make i soffan och titta till en knorrande Guila i sin säng. Hon låter en del nu i sömnen;)

Att bara vara..

Idag har vi en bara vara dag. Både jag och Guila är trötta idag. Hon har i alla fall blivit badad och påklädd, medan jag fortfarande går runt mysklädd. Skall dock duscha så snart M kommer hem;)

Det är skönt att bara vara ibland, bara gör ingenting, bara vara tillsammans och mysa. Vi har haft två sovtillfällen ihop idag. Då ligger vi näsa mot näsa i sängen och bara gottar oss. Jag tror Guila gillar mysdagarna också, hon är jättesnäll och gråter bara vid hunger. Hungern sätter in ganska ofta dock;) Ibland är det bara en timma emellan, fast ibland kan hon sova i tre fyra timmar också. Inga regler. Hon har gått upp ett kilo på två veckor, så hon växer ju så det knakar! Hon är med mycket mer nu också och har t.o.m börjat intressera sig för lite leksaker, en stund i alla fall, tills hon kommer på att hon är hungrig;)

Jag älskar att bara titta på henne. Dagarna flyter förbi och jag bryr mig inte så mycket om vad som händer utanför, jag vill bara titta på henne och vara henne nära. När omvärlden traskar in i vår bubbla, i form av jobb, så blir jag genast irriterad. Har ingen lust eller tid.

Tid har ju blivit väldigt relativt. Det är ingenting jag kan styra över själv längre. Konstigt det där med tid och mig. Det fanns en tid då jag aldrig var sen, det var snarare jag som fick vänta på alla andra som var sena. Men nu, eller de sista åren får jag nog erkänna, så styr jag inte över den längre. Förut var det mitt jobb och kunderna som styrde och nu är det Guila. Jag gillar tiden bättre nu , även om den är helt okontrollerbar;)

Förlossningen har jag ju inte nämnt ännu, jag måste läsa min journal först, för jag är inte riktigt på det klara vad som hände och när..Jag har bearbetat den ett tag nu och har beslutat att jag nog skulle våga igen trots allt. Resultatet blev ju så underbart;)

Här är hon 3 veckor gammal, underverket

Ett nytt liv som börjar och ett inte så gammalt som är på väg att slockna..

Det är mycket nu. Vi är superlyckliga och extremt tacksamma över att vår fina lilla dotter är hos oss. Hon gör verkligen livet värt att leva. Vi vill leva på ett annat sätt nu, mer liksom och alltid tillsammans.

Det är mycket känslor i omlopp just nu och mycket tankar om livet, döden, om det som borde varit och hur det är. Igår kväll så fann jag M i vardagsrummet med tårfyllda ögon med Guila i famnen. Han tittade ner på henne och bara grät. Jag frågade vad det var och han svarade bara, hon är så lik honom..Mer behöver han inte säga, för jag vet vad han menar. Han menar att han nu förstår vad vi saknar med Dylan och hur ont det gör, men samtidigt hur underbart det är att hon är här. Som sagt mycket känslor och tankar..lycka, sorg, frågor men inte alltid så många svar.

Den största frågan i mitt huvud är varför barn blir sjuka och dör?! Idag är frågan mer levande än någonsin, den darrar i min hjärna såsom ångande asfalt en varm sommardag. Bara att i mitt huvud är det kallaste vinter och mitt hjärta har helt frusit till is. Mitt kusinbarn har inte så långt kvar nu och jag vet inte hur jag skall förhålla mig till det. Hur förhåller man sig till det?! Idag är han 14 år, 3 veckor och 2 dagar gammal. Idag när jag besökte honom och min kusin på sjukhuset, så låg han i en säng med en våt, kall handuk på huvudet för att dämpa huvudvärken, för det kan inte ens morfinet göra längre. Jag har varit i ett sådant rum förut, men då var pojken i sängen en man på 54 år, min far. Jag känner igen det. Rummet, smärtan, frågorna i människornas ögon, känslan av en brännande klump i halsen och svidande tårar bakom ögonlocken. Men allt måste gömmas undan i rummet, därför att för pojken i sängen måste man vara stark. Han är stark. Han klagar inte ens lite, bara konstaterar att han har ont i huvudet. Det är tumörerna som växt som trycker på.

Han älskar lilla Guila och han och min kusin var de första som fick träffa henne på KK. Hela han ler när de träffas och Guila blir lugn och exemplarisk i hans närhet. Idag frågade han (i sin morfintrötthet) om han fick hålla henne. Min kusin la en nymatad tjej brevid honom i sängen och sedan låg de där och snusade ihop i en timma. Varsamt klappade han hennes kind och kände försiktigt på hennes små ben. Han gullade och somnade om vartannat och Guila bara låg nära, nära. Min kusin och jag tittade på våra barn där i sängen och bådas ögon svämmade över. Mina för att jag blev varm i hjärtat när jag såg hur mycket det betyder för honom att ha Guila hos sig och för att jag förstår att denna bilden inte kommer vara så länge..min kusin för att hon vet att hennes son är på väg någon annanstans..

Vad betyder ord nu? När inga ord kan lindra den smärta som kommer, den smärta som ligger bakom hörnet och väntar på sin entré. En smärta jag känner så väl och som jag vet att min kusin inte kommer kunna värja sig från. Allt vi kan göra är att vara med dem så mycket det går. Att låta Guila få bli en dämpande liten kudde att krama och ösa kärlek och hopp över. När Dylan inte fick leva, så trodde vi naivt att J skulle få bli helt frisk, att de liksom böt plats..Han fick i alla fall lite längre tid. Nu är Guila här och ja..hon är är allt. En symbol för livet som går vidare, vårt hopp, något att fokusera på, en liten människa med så mycket på sina små axlar redan.

Älskade barn, vilken tur att du kom, för oss alla.

annons

Den 10/2 var vår lilla tjej i tidningen, Göteborgs-Posten.











Jag älskar verkligen att vara en liten familj. När hon inte vill sova, så får hon flytta över till vår säng. Då ligger hon på sin lilla kudde mitt emellan oss, med pappa tätt in till på ena sidan och sin mamma så nära på andra. Vi pussar på varsin liten hand, tittar förundrat på henne, tittar på varandra och bara ler. Att det kunde bli så här underbart livet, det trodde vi nästan inte..Man vänjer sig till slut vid att det bara händer saker som gör ont. Det är som i Trissreklamen, plötsligt händer det..;)

Vi har lärt känna varandra bra nu. Vi har våra små rutiner. Tiden räcker inte riktigt till, just nu är det mest, äta, vara vaken, byta blöja, sova en stund, mamma som kastar sig in i duschen, sedan äta igen;)

Nu kom pappa hem, så nu är det pappatid!

Vi har varit på BVC idag, och Guila har gått upp 465 gram! hurra, matningen har tydligen funkat, trots allt kräk;)