fredag 25 september 2009

Barn eller inte barn..

Sitter i vårt adopterade vardagsrum i en kuststad i Portugal. Tre veckors semester är snart till ända. Jag är inte riktigt redo att åka hem känner jag. Hade gärna velat stanna ett tag till, men maken hävdar att vi måste tillbaka till verkligheten..Han har säkert rätt, men jag gillar vår verklighet här. Lugnt och stilla. Underbara varma ljusa dagar och lite svalare mörka kvällar. Vi kan se en stor portion av Atlanten från vår terass och det är dess stora vågor vi tittar på istället för TVn om kvällarna. Guila trivs verkligen fantastiskt bra här. Hon lär sig nya saker varje dag och hon växer så det knakar. Håret har blivit tjockare och blondare. Två små nya tänder och en till på väg i överkäken. Hon ler när hon vaknar och hon somnar nog banne mig leende också.

Oftast somnar hon i vagnen klockan sju med vällingflaskan i munnen, då vi promenerar ner till den lilla staden för att äta eller bara flanera på kullerstensgatorna ett tag. Om vi går på restaurang så brukar hon vakna till lite, le och sedan somna om efter lite mer välling och gos. Ibland tar det dock lite längre tid, eftersom det är jättetråkigt att somna från allt det roliga som händer runt omkring. Människor som hela tiden vill prata och gulla med henne. Gamla tanter, kypare, förbipasserande mödrar eller fäder som bara måste säga hej till henne. Hon älskar det! Hon solar sig verkligen i alla uppmärksamhet och "pratar" tillbaka om de inte pratar tillräckligt länge med henne. Hon showar verkligen;) Ahh muito simpatica, que linda hör vi varje dag. Och det är ju sant hon är fantastiskt snäll och go. Söt är hon så klart också;) Vi är så stolta över vår lilla dotter som verkligen älskar livet.

Första dagen när vi satte henne (i sin heltäckande soldräkt med solhatt o faktor 50+;) på sandstranden och såg hur hennes ögon lös av förtjusning så ryckte det till så där i hjärtat igen. Det gör ofta det när jag tittar på henne, jag tror det kallas kärlek. Stor varm ovillkorlig kärlek och hon ger lika mycket som hon får. Hon tog i alla fall en näve sand och tittade hur det rann mellan fingrarna och skrattade. Priceless! Nu ler hon så fort vi närmar oss stranden på eftermiddagen;)

Vi har verkligen hittat en skön lunk här. Samma som hemma, fast utan stress och måsten. Utan Sverige som påminner mig om löner, skatter, regler, reservationer, kan inte, får inte, bör inte och svininfluensan...Fast vi i Sverige tror oss veta bäst om ditt och datt, ha renaste landet med bästa infrastrukturen bla bla Så förefaller det mest bara som propaganda när man är här. Här, som en gång var Europas fattigaste land, är numera långt ifrån det. I varenda köpcentra finns nya fräscha toaletter (gratis!!) Ett rum för amning och matning (med flaskvärmare etc) Vid en toalett finns en skylt på en pappa med barn! En pappa med barn, det får du leta dig blå efter i jämnställdhetens Sverige. Det bästa tycker jag är parkeringsplatserna som visar en gravid kvinna. Brevid handikappsplatserna och familjeparkerningen finns det stora platser för gravida. Fler ord är överflödiga..

Nya motorvägar som är som bowlingbanor (visst det finns massa tullar, men vägskatten är å andra sidan bara 15 euros, om året..) Jag kan hålla på i evighet om vad som är bättre och sämre. Det enda jag längtar hem till är min säng, för här är sängarna hårda.

Barn eller inte barn det är frågan. Eller fler syskon ska jag säga..Blev livrädd när jag insåg att ett syskon till kunde vara på väg. Jag har till och med legat sömnlös pga av det. Nu?! Så här tätt?! Klarar jag det? Klarar vi det? Tog ett test idag (efter att ha vant mig vid tanken och hittat plus med det..) och det var negativt. Lättnad? Ja. Men det är konstigt. Varje gång man kissar på en sådan där grej så blir man ändå besviken när det inte blir fler streck än ett..Ja ja, man är ju lite skadad för all framtid antar jag.

Dylan är nära här också. Han har funnits så länge i tanken på våra semestrar här att han nu är en del av den lilla staden på något sätt. Vårt smultronställe. Här där vi kan hämta kraft för att studsa tillbaka, för att orka, för att vilja. Nu är vi här alla fyra. Jag och M, Guila och Dylan. En familj. En något haltande liten familj. Men en stark liten enhet. När vi kommer hem ska jag studsa som aldrig förr. För jag ska hit snart igen. Lite mer permanent så småningom är tanken. Nu en tanke, imorgon verklighet. Det är den verkligheten jag skall hem och jobba på. Inte den där andra grå, kalla och tråkiga. Den och tanken som är ett litet frö i huvudet än så länge. Tanken på fler barn, snart..

Nu ska jag natta gubben som snarkar i soffan (man blir trött av mat och sol). Sedan ska jag krypa ner i den hårda sängen;) Först ska jag titta på lilla G som snusar sött i sin resesäng vid vår sängs fotända. Hon sover bra här. Vaknar en gång vid 3-5, men somnar snart om. Helst brevid mamma och pappa. Där hon skall vara. Där hon har haft en plats reserverad länge.

Brun. Laddade batterier. Inspiration. Så ska jag börja hemmavistelsen och hoppas det grå inte får mig att glömma för fort.

Föresten, jag tror att jag vill pensionera mig snart tillsammans med M. Det är så skönt att bara vara. Och att vara det ihop. Hela tiden. Ok, jag behöver ett eget rum, på en vind, där jag kan låsa innefrån ibland;) Men på det stora hela, så är det skönt att vara en familj dygnets alla timmar.