Hem ljuva hem..

Min väninna blev hemskickad idag. De kan inte göra nåt mer. Inte hitta nåt mer. rys..Bättre med klara orsaker och besked..Hon blev sjukskriven i en vecka. En vecka! känns supernonchalant. Hon ska inte gå till jobbet nåt mer i alla fall, det gör hon så rätt i. Lungt ska det bli nu har hon lovat. Jag ska allt kolla henne;) Hoppas så att det bara var något tillfälligt, nån åder som brast och inget annat. Inget annat är tänkbart. Just nu lugn och magknuten har löst sig lite. Skönt!

I slutet av månaden drar vi flyttlasset till huvudstaden. Nu skall det bli vår bas ett par månader framöver och vi ser verkligen fram emot det. Förändringen det innebär. Kanske början på ett nytt Sverige för oss. Vi känner oss ganska färdiga med det Göteborgska Sverige för tillfället. Göteborg kommer alltid finnas kvar. Det var här allt började, livet, tvåsamheten, Dylan. Men här finns också mycket smärta, för mycket begravningar, för mycket skoskav..Nej Stockholm ska få en chans en stund, sedan skall vi närma oss Portugal. På riktigt. Långsamt men säker ska det bli nästa mål. Inte för alltid, men längre perioder. Livet är för kort för att bara stå ut här hemma i kylan. Jag känner nu för första gången i mitt liv att jag inte alls trivs att bara leva här längre. Att bara leva, jobba, gå upp, gå ut, gå hem, gå och lägga sig, gå upp. Mörker, kyla, två veckors somrar. Nej livet är för kort för bara det.

Jag vill ha sol, värme, glada miner, lycka, mer gemenskap, mer godmorgon och god kväll. Mera barn, mera hus, mera liv, mera utav allt! Allt det goda. Allt det lyckliga. Varför inte? Vem säger att detta är allt? Bara för att vi bor här måste vi leva här. Inrätta oss i leden oc nöja oss? Nop inte jag. Inte mer.

Det är skönt att leva och sträva efter nya mål, nya utmaningar, att söka en lyckligare tillvaro. Vi förtjänar alla det, måste bara hitta vår egen väg dit. Vi har hittat vår! M säger att han är kär i mig igen;) Det är trevligt. Ibland behöver man nya perspektiv (o lite värme) för att hitta hem igen.. Jag känner samma. Det tar på de fysiska krafterna (ibland de psykiska också..) att få levande barn. på ett helt annat sätt än att få döda barn..Det är en sak för sig som man måste överleva ihop och detta är en annan.

Vi är nog mer sammansvetsade än två människor kan bli nu jag och M. Två barn tillsammans, fast på olika sätt. Tolv år ihop och en livstid som själsfränder. Genom vått och torrt. Genom liv och död. Kärlek och förtvivlan. Nu ska vi unnas oss fler lyckliga stunder. Mer värme. Mer kärlek och mera liv så som vi vill leva. Det blir mitt nyårslöfte i början av oktober;)

Ont i magen..

Träffade min vännina, barndomskamrat i torsdags. Vi shoppade barngrejer på IKEA och fikade. Supertrevligt. Hon övade mamma på Guila. Jag tyckte det verkade tungt och obekvämt att släpa på min åliga dotter med hennes stora mage, men icke. Hon puttade barnvagn och mös. Hon väntar med spänning på hennes första barn. En liten kille misstänker vi. BF är om sex veckor.

På fjärde IVFen lyckades de till slut och det var stor glädje så klart. Det har varit jättekul att följa hennes väntan och längtan. Igår förmiddags ringde min mobil. En bruten röst på andra sidan luren, jag frågade direkt "vad är det!?" Allt bra? Nu är det det sa hon. En ledsen trött röst berättade om hennes mardrömsnatt. Vaknade av att det var blött. Kissat på sig? Vattnet gått? Gick till badrummet och såg allt blod..Mitt hjärta stannade när hon berättade och jag ville nästan skrika rakt ut. NEEEJ! Hur mår bebisen? Bra sa hon. Den rör sig och står i. Jag andades ut..Hon är inlagd på sjukhuset. Jag ville egentligen säga, jag kommer upp. Jag säger till läkaren att de måste plocka ut bebisen! Det enda jag tänker är moderkaksavlossning, min mage bara knöt sig.

Hon lät rätt lugn, fast jag vet att hon så klart är rädd. Önskar så att jag kunde hjälpa henne. Ber till Gud att allt ska gå bra!!! Det måste det ju bara göra. Moderkakan är inte föreliggande, utan en bit verkar ha lossnat, känns inte bra. Jag sa, låt de inte skicka hem dig. Känner du dig inte nöjd med svaren, stanna kvar och be om nya tills det känns bra. Idag har jag inte hört något. Idag känns det jobbigt. Fast jag väljer att tänka att inga nyheter är bra nyheter. Men jag är rädd. Det gör ont i magen och jag ser massa bilder framför mig. Östra sjukhuset. Bistra sammanbitna läkare. Barnmorskor med ledsna ögon. Jag hoppas så att det inte blir deras bild också. Det ska det bara inte bli! Hon är där nu. De har henne under kontroll. Dino mår bra. Allt ska bli bra.

Imorgon förmiddag ringer jag henne igen. Inga nyheter är bra nyheter. Inga nyheter är bra nyheter. Så är det.

livet är så skört. Så litet. Så skröpligt. Tanken är så vild. Den rusar likt vildhästar bland bergen. Inget kan stoppa den. Bilderna. Sorgen. Oron. Avgrunden. Så nära.

Inser att graviditeter aldrig kan vara lättsamma, bara fyllda av förväntan och hopp. Spelar ingen roll om det är min graviditet eller nära o käras.. På sluttampen sitter jag på nålar. Väntar alltid på det värsta, ber om det bästa. Inga nyheter är bra nyheter!!

pust

(min mens kom till slut, sex dagar försenad..livet är kort. Det är skört. Barnprogrammet ska starta snart igen!)