Dop, död och borde sluta äta godis..

Allt i en salig blandning..som vanligt på något sätt. Tror jag börjar med döden. Min farfars. Han dog en morgon i veckan, ensam på sjukhuset. Han var gammal och trött och har drömt om att få somna in länge..det är så tragiskt och fel, men ändå sant. 85 år. Det gör ändå förbannat ont i hjärtat att han inte finns här längre. Och det där med att somna ensam..det gör också ont. Personalen missade det. Vad börjar man och var slutar man när man tänker på 85 hela år, snart 86..Det är långt och länge.

Han var en stark man min farfar, en senig stark gåsapåg. En tyslåten försiktig man som aldrig förlorade ens det minsta lilla av sin Skånska dialekt. Han gillade oss barn, sina barnbarn. Vi hade adopterat honom och han oss. Han fanns i våra liv innan vi föddes, men innan det fanns han i ett annat. Han var inte vår biologiska farfar, han dog när pappa var 15år. Så farfar har alltid varit farfar. Även om farmor skrev Gunnar på korten ibland..Ett mer omaka par får man nog leta efter. Om det förhållandet finns mycket att tänka och tycka, men jag väljer att inte göra det just nu. Min fina skånska farfar ska få vila nu. Det har han önskat göra länge. Det är svårt att vara stark och sedan bli gammal och svag. Sådant kan livet vara, men det kanske inte alltid är så roligt ändå. Vila i frid Nils Gåsapåg från din Linda Sugpropp..

Sedan är det dags för livet. Vårt nya lilla liv. Vår finaste lilla tjej Aimee lily som döps den sista dagen denna oktobermånad. Då ska hon få tvätta håret i Hagens kapell. Det är en kärlekens dag som vi ser fram emot. Fattar inte att hon redan är drygt tre månader?! Men alltså på riktigt, var sjutton tar all tid vägen? Dagar, månader och år bara går. Guila blir två i januari! TVÅ! Min lilla bebis är på väg att bli stor. Hon älskar Aimee nu, jag kan riktigt se hur kul det kommer ha så fort Aimee är stor nog att leka. Eller ja, Guila vill ju leka med henne NU! Meemee säger hon och pekar på golvet. Meemee hoppa! Ja eller hur;) Jag försöker förklara att bebisar inte kan hoppa och dansa på golvet, men för helt döva öron. Hoppa där, hoppa, hoppa! Ok då då, Aimee hålls under armarna och med fötterna på golvet gör vi små hopprörlser. Guila tjuter då förtjust och förstår inte alls att vi måste sluta snart.

En dag så försökte Guila dra stackars lillasyster, som då låg på mage, i fötterna ur babygymmet..hjälp! Guilas ögon lyser hon har en egen lekkompis, en ganska tråkig lekkompis, men dock en kompis på gång hemma;) Aimee älskar Guila också. Hon ler och skrattar åt henne hela tiden. Hon följer Guilas framtåg i vardagsrummet och tittar på mycket intresserad. Det känns nästan som om de har en egen kommunikation redan. Lite hemlig. Lite busig.

Dopet ja. Jag knåpar ihop en dikt till min dotter. Men orden är svåra ibland. Innan jag riktigt vet vad jag vill säga så är de hala. Så blir jag så klart lite blödig också och tankarna går osökt till Dylan och vad som kunde varit. Som kanske borde varit. Fast då blir jag ledsen över det, för hade flickorna varit här då. Dem kan jag ju inte föreställa mig att leva utan, lika lite som jag vill vara utan honom. Livet är snårigt ibland..Känslorna likaså.

Vår lilla tokiga familj. En mamma och en pappa och tre små barn, även om två är med oss. Vill inte säga bara två, för det är sjutton inte så bara det! Livet med småbarn är så olika livet med småbarn i hjärtat och i längtan. Det är tufft fast på ett annat sätt. Mest handlar det om tålamod och dålig kommunikation, vilket är bra mycket bättre än hjärtesorg och smärta.

Den 31:e oktober kommer gå i kärlekens tecken, det är i alla fall helt klart!

Aimee Lily. Det betyder kärlek och lilja. Det är din mammas vilja. Att du alltid förblir du! Älskade lilla unge!

åh ja just det, sluta äta godis, glass, choklad, kakor och annat skräp borde jag verkligen..fast jag ammar ju fortfarande;)