tisdag 29 december 2009

Idag är en bra dag!

Börjar känna mig lite lycklig igen. Det spritter försiktigt i hjärtrakten och jag vågar hoppas igen. Vågar hoppas en gång till att en graviditet kanske faktiskt kan gå bra. KUBet gick fint. Bra siffror och livlig och gullig bebis. Den skötte sig exemplariskt, så nackspaltsmåtten blev jättefina.

Fast det inte var så länge sedan vi var och tittade på skärmen när Guila fanns där inne, så hade jag nästan glömt av hur stora de är redan i v13! Allt är på plats redan. Små vinkande armar och sparkande ben. En liten urgullig bebisnäsa på ett runt fint huvud. Jag hann se två hjärnhalvor, magsäck och urinblåsa också, man har ju ett rätt tränat öga vid det här laget... V 12+3 är det idag och det stämmer perfekt. Perfekt. Andra gången jag använder det ordet efter ultraljud. Sist var det med Guila och hon är ju helt perfekt;) Hoppas det slår in denna gången också. Kan man ha sådan tur? Kan två graviditeter på raken gå bra och resultera i levande barn? Andra kan, kanske kan vi med?! Vi hoppas det. Jag önskar så att detta får bli min sista graviditet. Min kropp och själ hade nog bara tre barn i sig.

Tre barn, det är många det. Tre barn och (förhoppningsvis) två på jorden. Jag saknar Dylan lite extra idag. Så klart på något sätt. Han var ju bara levande på "skärmen" för oss..Han vinkade åt oss på RUL, det är den finaste vinken i världen och det kommer jag alltid att bära med mig.

Idag är en bra dag, verkligen, hoppas vi får fler! Jag hade faktiskt inga förväntningar på att det skulle gå bra idag, inte för att jag tänkte så negativt, jag blev mest bara förvånad och glatt överraskat att bebis hade växt så bra. Att hjärtslagen var där. Att han el hon vinkade.

M är redan övertygad om att det är en kille;) Jag har ingen uppfattning, men vi kommer att ta reda på det. Det vet jag.

Guila tillät mig mata henne med Mannagrynsgröt nu ikväll! Hon har totalvägrat matning ett tag nu, så det var skönt! Då fick hon ju i alla fall i sig ett riktigt mål mat.

Maken har gått ut en sväng. På spisen puttrar en afrikansk gryta. Jag sitter i soffan och andas lugnt. För första gången på länge..Framför mig står en bricka med ett glas loka, en assiett med en prinsesstårtabakelse och en löjligt stor godisskål mmmmm jag ska ligga här på soffan och möla (svulla för de som inte är Göteborgare;) tills jag somnar..

Idag är en bra dag, hurra!

kub

KUB idag kl 2! Snurrade ihop dagarna..Känns plötsligt väldigt nervöst. Ska bli spännande att se plutten, som jag hoppas mår bra!!

Guila verkar få mer tänder mitt upp i allt. Det gör ju inte matvägran bättre direkt. Hon vaknade inatt och var ledsen. Efter lite Bonjela (från England för tandsprickning, som bedövar lite) så verkade det bli bättre.

Kub, bebis, graviditet..here we come;)

fredag 25 december 2009

Det sköra livet..

Mycket har hänt på kort tid. Vet inte vilken tråd jag ska dra i först..

Jag får försöka börja från början. Efter Englandsresan kom Guila hem med ett virus. Ont i halsen, ville inte äta, feber, hosta etc. Det var förmodligen den lilla kusinen som var smittboven..för han hade en halsinfektion. Jag tog G till barnnärakuten och där konstarerade de bara att hon hade ett virus och sa köp Ipren. Detta var på tisdagen. Följande natt sov hon nästan ingenting pga hostan, så då bestämde vi oss för att åka tillbaka till Göteborg. På torsdagen blev hon ännu sämre, så vi gick till vår husläkare som skickade oss till barnmottagningen som efter några Adrenalininhalationer och kortison skickade oss till Östra sjukhuset. Där blev det fler inhalationer och en läkare som pratade lite löst om barnastma, eller infektionsastma heter det nog.

På söndagen återvänder vi till Stockholm. Guila mår ganska bra, fast hostan är kvar. Vi fick flytande Ventolin, men det gjorde ingen skillnad. Vi hade inte heller fått några instruktioner om hur man skulle ta det.. På onsdag natt tyckte vi att det var för jobbigt för henne att andas. Magen gick in och ut som en blåsbälg och det kändes inte bra. Till barnakuten i Solna..Där fick hon i vanlig ordning inhalationer och vi fick recept på astmamediciner och inhalator som vi nu skulle börja med, igen utan instruktioner..Natten till torsdag fick vi nog, hon var betydligt sämre och kunde absolut inte sova. Vi fick lite panik och satte oss i bilen och körde i ilfart tillbaka till barnakuten. Guila kräktes slem i bilen och fick inte andan till sig. Min puls var nog uppe i 190..

Vi bestämde oss för att de inte skulle få skicka hem oss denna gången och fick bråka en stund med en läkare på akuten. En riktigt dryg kvinna som inte väckte annat än agg hos oss. Hon ville inte ta emot oss på det sjukhuset för vår tillfälliga adress var på Söder. Hon skulle skicka oss dit istället. Vi bad henne fara och flyga och efter en stund blev Guila inlagd på akutvårdavd på Astrid Lindgrens sjulkhus. Där fick hon inhalationer av olika slag varje timma, de klämde oss lyssnade på henne, röntgade hennes lungor och en bra läkare pratade med oss. De stack henne och tog miljoner blodprov. På eftermiddagen blev hon sämre och hon hade fått hög feber. Jag tyckte allting bara kändes obehagligt och det kändes fel att de bara pratade på om den där jäkla astman, hon var ju tydligt sjuk! Sedan kom svaren på röntgen och det fanns förändringar där, ev lunginflammation? De ville ändå inte sätt in antibiotika..för det var ju inte bakterier utan virus..

Efter flera timmar, då jag upplevde att hon blev sämre och inte bättre, så blev det kväll och natt. Nya sjuksköterskor kom och en äldre kvinna som tyckte att G såg bra ut. Que? Är du tokig tänkte jag, eller är jag det? Klockan tre på natten, efter ingen sömn alls och idel, ja vad ska jag kalla det om inte övergrepp, i form att få på henne en syrgasgrimma och dropp (jag vet ju att droppet var nödvändigt, men syrgasen funkade ju annars fint i mask..) så satt hon bara i sängen och skakade på huvudet. Jag trodde först att det var grimman som irriterade henne, men förstod snart, på paniken (fy fan vad hemskt det är att se ren dödsångest i sitt lilla barns ögon..) att hon inte kunde andas alls..Jag larmade och snart var rummet fullt av systrar och läkare. En kvinna sprang med henne i famnen, medan en kvinna sprang brevid med syrgasmasken..Jag hann gråta och skrika för att sedan bli arg, då dagens första läkare dök upp..Jag ringde Mike och skrek bara du måste komma nu!!

Vi sprang, åkte hiss och sprang lite till in till ett rum på intensiven. Där blev det mer stick, mer medicin, mer masker (cpap) med mer syrgas och annat och de pratade om intubering. Jag tänkte bara på död, begravning och i mitt huvud skrek det och bultade. Nej! Nej! Nej! Mike var där snabbt och när jag såg rädslan i hans ögon så kom mina tårar igen. Där låg hon, vår älskade dotter, med slangar i varje arm, och slangar i näsan. Likblek, tyst och stilla. Jag var rädd. Så rädd har jag inte varit i hela mitt liv. Jo möjligtvis när jag visste att jag skulle föda vår döda son.. Jag satt brevid henne. Klappade på henne. Pratade med henne. Pussade henne. Jag var stel som en pinne, ville inte kramas med M. Rädd för att bryta ihop. Guila svarade bra på behandlingen. Syresättningen i blodet var över nittio igen och inte de hemska sjuttio som, tidigare. Hon öppnade sina förvirrade, vackra djupblå ögon och tittade på oss. Älskade unge. Jag kommer inte riktigt ihåg vad som hände sedan annat än att någon försökte sätta på Cpapen bättre och då fick G panik igen, vi fick vara tre som höll i henne, men hon lyckades ändå dra ut artärnålen, så blodet sprutade..pust..stackars barn. Ville helst skrika att alla bara skulle sluta, men jag visste ju att de bara gjorde vad som krävdes. Timmarna gick och hon blev bättre och bättre. Hon ville inte ligga i sängen utan i mitt knä, det var lite meck med alla slangar etc, men det var skönt när jag väl fick henne i famnen. Min lilla tjej. Narkosläkaren var nöjd och alla började slappna av.

Efter några timmar till så kunde vi komma tillbaka till avdelningen igen. Jag försökte sove en stund, men det gick inte. Dels för att Guila ville vara ett frimärke på mig och dels för att jag liksom inte vågade sova. Eller kunde, för nattens dramatik spelades upp för mig om och om igen.

Läkare kom och berättade att de trodde att det rörde sig om slemproppar. De sa att hon skulle äta antibiotika i 10 dagar nu och fortsätta med vår egen medicin och inhalator, så vi lärde oss det. Vi stannade i två nätter till sedan satte vi oss i bilen och körde hem till Göteborg! Vilken lycka!

Jag har fortfarande svårt att sova, känner att jag vill vaka över henne, trots andingslarm och trots att hon nu andas normalt. Jag är ständigt trött, men det går väl över. M brukar gå upp med henne på mornarna så jag får lite sovmorgon i alla fall.

Livet är verkligen skört. Speciellt det lilla livet. Allt är ju litet, luftvägar, näsgångar, ja hela kroppen är ju miniatyr. Det är tvära kast. Från noll till hundra på bråkdelssekunder. Hopp och förtvivlan. Mardröm och dröm. Allt är så nära varandra. Alldeles för nära varandra om du frågar mig..

Nu fortsätter vi med inhalationerna i en vecka till och vid minsta tecken på förkylning så måste vi börja med en två veckors kur igen. De säger att det inte är helt ovanligt att sådant här händer igen vid elaka virus, eftersom det redan är en överproduktion av slem vid astman..Hoppas innerligen att det inte blir riktigt så här i så fall.

En bieffekt av alla sjukdomar etc är matvägran..Vi försöker tampas med det nu, men det är också en källa till oro, hon behöver verkligen gå upp i vikt nu.

Oj, jag som i min enfald trodde att mycket av min oro skulle släppa när hon väl var ute ur magen..tillåter mig själv att småle åt den enfalden;) Ja ja alltid kommer det väl nya saker att oroa sig för..Det gäller väl som vanligt att bara hänga med och hoppas på det bästa. Det mesta är ju utanför ens kontroll ändå.

Så till förvirringen..Något som har gett upphov till mycket dubbla känslor på sistone, ja de sista 12 veckorna i alla fall..är en ny graviditet! Yes ni hörde rätt. Jag är gravid igen! Jag har mått illa som en skunk och varit närmast deprimerad. De underbara hormonerna är här igen!;) Nu börjar det kännas lite bättre och en viss förväntan har börjat växa i mitt hjärta. Ett litet syskon till (om det går vägen så långt förstås..) Tre små barn, fast bara två att ta hand om. Imorgon är det dags för KUB och från att inte ens ha ägnat det en tanke, så känner jag mig rätt nervös nu. Nackspalter och siffror som kan ställa till det..Så då var man här igen. Ibland tänker jag att jag måste var helt dum i huvudet som vågar göra om det. Fast Guila är ju värt allt, och jag tänker att det kommer ju hennes syskon också att vara. Det blev ju lite tätare än planerat, vår tanke var ju att liksom smygstarta lite, eftersom det inte alltid har gått så fort. De gånger som har gått fort har ju alltid gått fel..Blev lite förvånad när plusset kom direkt, men så kan det gå när inte haspen är på;)

Det är mycket att tänka på just nu och det är det jag gör istället för att sova. Tänker, tänker och drömmer. Blir snart galen! Men jag vet ju hur det är i början av graviditeten, så det är bara att hålla ut!

tisdag 24 november 2009

Pa resande sma fotter..

I landet utan prickar pa tangentbordet;) Guila mar bra och ar sa fullt upptagen av allt det nya roliga att hon inte riktigt hinner ata nevermnind sova just nu..Svarforaldrarnas hus ar som Liseberg! Svagerskans lille pojks leksaker tar upp hela uterummet, Guila alskar det. Vi far helt enkelt inforskaffa stora leksaker nar vi kommer hem! Hon ar urlycklig.

De sma kusinerna kommer bra overns ocksa, det ar kul att se dem leka och kommunicera. A ar lite stor och hamnar latt i obalans, han ramlar minst 50 ggr pa en dag, nagra av dem pa Guila;) Men hon verkar klara det bra.

Sjalv ar jag trott och lite mer forvirrad an vanligt..men som sagt aterkommer till det, snart..

Nu ar jag hyngrig som en varg och makens pasta och broccolli doftar just nu gudomligt fran koket..mat nu! Som formodligen kommer att avslutas med en och annan chokladkaka el annat smarrigt som ligger i drivor pa koksbanken:)

tisdag 17 november 2009

Små vardagliga mirakel

Innan jag kommer till dem måste jag berätta om gårdagen. Vilken uttröttande dag! Efter ha haft jättekul på öppna förskolan. En pappa spelade gitarr till sångstunden och det var massa goa ungar som lekte och stojade där. Så var det dags för middagsluren för Guila och lite jobb för mig. Lunch och sedan knatade vi ner till BVC, där väntade vi i två timmar på G´s vaccin. Det kändes lite som om BVC var ockuperat av varma och trötta föräldrar (hundratals av dem..) och faktiskt väldigt tålmodiga barn. Vid det här laget var jag utsvulten och McDonaldsskylten hägrade på vägen hem, så det blev en äcklig burgare till mig och middag till G och en glass som vi delade på till efterätt;)
Sedan var det dags för blöjbyte, då vi upptäcker att skötrummet är avstängt..åh nej vad tröttsamt. Med en gnällig mamma med ont i ryggen så blev det bajsblöjbyte i vagnen, så där lite skönt i vägen för andra som skulle på toa..ibland blir man trött. Det äventyret gick i alla fall bra och sedan lunkade vi hemåt, Guila däckade i vagnen och vi var inte hemma förrän närmare sex! Hon vaknade när hon hörde sin pappas röst och blev pigg som en mört, efter välling så slocknade hon till slut i sin säng;) Klockan tio hörde jag nåt ljud, gick in i det mörka sovrummet och tänkte ge henne nappen så att hon somnade om. När jag gjorde det så kände jag att hennes lilla haka var helt våt. Vad var det? Kräks? Vad konstigt tänkte jag hon kräks ju inte längre..Tände en svag lampa och kunde urskilja att det såg vått ut, tände taklampan och såg förödelsen! Hela G var nerkräkt! Hela sängen också! Ja precis överallt. M kom in efter att jag panikade lite och sa men det kan ju inte vara så farligt. Äh nej just det idiot..Han fick snart äta upp de orden. Guila såg lite yrvaket ledsen ut och undrade vad som hände när hon blev inburen i badrummet och alla lampor tändes och bara tittade på oss. Vi bestämde att en dusch är enda lösningen och när den sattes på så började vår skrutta att skratta! Hon är helt otrolig den ungen. Inte en tår, bara lek, fast hon var trött, så var det kul att leka i vattnet med mamma o pappa mitt i natten..

Så klart blev jag livrädd för allt möjligt och läste igenom vaccinbroschyren, kräkningar var en vanlig biverkning. Konstigt men det kändes faktiskt ganska ovanligt just då..

Anyway, resten av natten förblev lugn och G låg mellan oss i sängen och gosade. Idag efter lunchsovningen så fick hon över 39 graders feber och diareé..fy sjuttan stackars min lilla sötaste gullunge. Behöver jag tillägga att jag mår dåligt är orolig och ångrar vaccineringen..Hoppas att det är snabbt övergående! Tur att hon älskar välling i alla fall, för det är det enda hon får i sig (allt annat kommer ju upp el ut ändå..) Fick mitt vaccin idag, hoppas det inte blir samma sak..

Hon är allt en liten mirakelbebis vår dotter. På mer än ett sätt faktiskt. Idag har hon på egen hand utfört ett mirakel! Hon satt på golvet och lekte med min mobil (hon får ju det så klart när det är så synd om henne;) och jag ser att hon ringer upp min barndomskamrat. Jag lägger på och tänker att hon hörde nog inte en signal ändå..Men det gjorde hon, så hon ringde upp. Vi har inte träffats sedan G´s dop i maj och innan det var det inte sedan Dylans begravning.. Hon är en älskad gammal vän, men vi har båda haft så mycket egna problem och de har inte varit riktigt kompatibla alltid. Jag måste berätta lite snabbt om henne. Hon är en del av en treenighet. En ganska helig sådan till och med. Vi kallades de tre musktörerna när vi var barn. Det var Larsson (jag, ibland också kallad Jönsson som var mammas namn innan de gifte sig) och det var Karlsson (hon) och Gustavsson med V, absolut inte F, för det var det fåningaste hon kunde tänka sig. Jag var smal som en sticka, med långt vitt hår och hyn var lika vit den, lite som ett spöke var jag. Karlsson var liten, med underbart långt brunt hår och äppelkinder. Gustavsson var ganska rund, mörk och glad! En spretig trio som älskade varandras sällskap bäst av allt. I vått och torrt. Sedan kom övre tonåren. K fick anorexia som varade ända fram tills nu. Jag träffade min man. G flyttade till Kenoön och skapade ett liv där. Men de är alltid liksom med ändå, trots avstånd och tid. På sistone har jag börjat längta lite efter dem..Haft lite mailkontakt med G och idag då, så ringde K tillbaks! Vi pratade och vi pratade..Hon var sambo, har varit ute och rest, kör bil igen, mår en miljon gånger bättre, även om jag förstår att man aldrig nog blir riktigt fri från sviterna av anorexia..

Hon ville komma hit pronto, det ser jag så mycket fram emot. Vilket litet mirakel vi hade idag, genom min lilla älskling som råkade trycka på ett par knappar och ringa upp henne..

Helt otroligt, men så är hon ju vår lilla mirakelbebis också! Nu sover hon igen och det gör ont i hjärtat på mig, vill ju att hon ska må bra och inte så här dåligt!! Men hon är lika tapper som alltid, idel leenden, bara tröttare..ibland så får jag dåligt samvete på något konstigt sätt för att hon är så där snäll..Bli bra!

fredag 13 november 2009

Förvirring..

Inte riktigt mig själv idag, mycket tankar som snurrar, faktum är att hela världen snurrar lite faktiskt..Anyway återkommer till det.

Frågan för dagen är vaccin eller inte vaccin?! Har fått tid för egen del på tisdag, fast jag inte ens riktigt vet om jag vill..knäppa jag. Jagar vaccin till Guila, fast jag inte riktigt vet om jag vill. Fast om de säger att det är OK att ta det för barn under 3år, så får man ju hoppas att det vet vad de gör. Fast det är ju just det, de vet de ju aldrig riktigt. Känner mig plötsligt påverkad av masshysterin, något jag brukar kunna skratta åt och stå emot lätt som en plätt, fast nu gäller det ju inte bara mig längre, utan G..pust..tror det har att göra med snurreriet ovan..Något har tagit över tankeverksamheten och jag har fastnat i vinkelvolten. Vi ska ju åka till England den 23:e, så det är klart bra om G är vaccinerad då, eller hur?

Oj läste precis på närmsta BVC:s att de nu ska börja vaccinera ändå! Då blir det telefonkö en stund..

En annan sak som förvirrar mig och alltid retar upp mig sanslöst mycket är utomståendes åsikter som alltid lämnas i form av "välmenande" trådar på familjelivs änglarum. Först och främst så heter det ju faktiskt Änglarum. Inte små gulliga pysselänglar, eller scrapbookingänglar, eller någon annan form av mjuka ulliga änglar, utom om döda barn. Om sorg och förtvivlan. En plats där föräldrar sörjer ihop, får hjälp av andra föräldrar som vet vad det innebär att sörja sitt döda barn. En livslina i början. Också en plats för oro över nya graviditeter, irrationella tankar, sömnlösa nätter och allt annat än en ullig gullig plats! Vi ber inte om deras råd, deras tankar, deras i all välmening välriktade sparkar och kommentarer, fast man redan ligger ner. Inte bara ligger ner, utan faktiskt befinner sig några meter under ytan, ett ställe lika mörkt och kallt, som där våra barn vilar... Flera gånger har jag spottat och fräst åt dem. Håll er borta härifrån era patetiska skitstövlar. Säg inte att du förstår, du förstår nada, mindre en nada om du ens klampar in här med dina förklädda retoriska "frågor" och åsikter om döda barn. Att det är stötande med bilder på dem. Att det tom är lite äckligt. Att änglaföräldrar inte har ensamrätt på sorg. Att de minsann vet hur det känns för att de förlorade en hund, ett marsvin, en granne, en farmor och har haft missfall. Föresten efter en stund, så har de oftast själva faktiskt förlorat barn, bara att de inte sa det först. Oftast menar de då att de hade missfall i vecka sju och plötsligt vill kalla sig för änglaförälder också. Som om det är någonting att eftersträva?! Som om det är ett epitet som någon ens vill ha! idoter! Barnsliga skitungar är vad de är. Värst av allt är att de är inskränkta avundsjuka skitungar. De gör vad som helst, säger vad som helst, sårar vem som än råkar komma i deras väg. Sedan när det hettar till, när det inte är roligt att "diskutera" längre, när de har tröttnat på sin tråd, då hävdar de okunskap, att de inte menade ditt och datt. Att de minsanna också var föräldrar och förstår och vill och önskar och bla bla bla. Lägg av! Ner i era mörka avundsjuka hål ni kom ifrån. Som sagt det gör mig arg, förvirrad och förbannad.

Inte ens i min vildaste fantasti trodde jag att det fanns människor som ville veta bäst och mest även i sådnana här situationer. Saker de inte vet något om. Fast det är klart det ligger ju i människans natur att veta bäst och mest. Störst, bäst och vackrast är det ju som vinner. Hårdast, kantigast och elakast får mest uppmärksamhet.

Nu vaknade min kärlek och då rinner allt det där arga av mig fortare än fort! Hon sitter här i mitt knä, nyvaken, varm och underbar! Kärleken vinner ju alltid! Vilken tur. Nu ska vi äta och sedan blir det äventyr i huvudstaden i form av rytmik!

tur att hon finns annars hade jag nog blivit lika svart och bitter som dom;)

onsdag 11 november 2009

Slutat blogga?

Har inte varit inloggad på länge, men när jag precis gjorde det, så kom frågan i form av en kommentar, har du slutat blogga?

Har ju funderat på att göra det, sluta alltså. För är min vardag så intressant? Vill någon läsa om Guilas fantastiska framsteg. Vill någon läsa om min stora kärlek till henne..hela tiden;)

Grejen är ju att jag har så lite tid nu för tiden, eller kanske är det så att tiden är omfördelad och omprioriterad? Men slutat blogga har jag egentligen aldrig gjort. Mitt huvud är fyllt av lika mycket ord och berättelser som vanligt. Jag sover ganska dåligt, så på nätterna bloggar jag för fullt, i mitt huvud, fast jag hinner ju aldrig fram till tangentbordet och låta tankarna spilla över på skärmen..

Jag tänker oftare på att skriva nu. Skriva nåt riktigt. Skriva något jag alltid längtat efter att skriva. Skriva något till mig. Jag får se. Får se vad tiden säger..Känner på mig att jag inte direkt kommer få mer tid över framöver..fast mer anledningar att skriva kanske? Vadan denna mystik? Hmm vi får bida vår tid, se framtiden an och vänta lite på besked tror jag. Sedan får vi se.

Ikväll tänker jag mycket. Mest på det som varit. Det som var innan Guila. Alla de känslorna. Allt det där mörkret. Fick ett mail från en annan änglamamma idag. Hennes ord. Hennes ord om mina ord. Att livsöden kan kännas så lika. Att smärtan är så universell. Det gör ont. Mitt hjärta brister. För deras skull, men också för vår. Att smärtan alltid ligger där lite på lur. Att tårarna så lätt kan börja rinna. Att minnesbilderna ändå är så färska, när man väl tar sig tid att minnas..

Jag känner att ett nytt kapitel i mitt liv är på väg att påbörjas. Kanske ett kapitel som jag själv hoppas få styra lite mer. Göra saker som känns roligare, alltså mer på det professionella planet. Kanske kan få börja förverkliga lite drömprojekt, istället för att bara kämpa på med firman och jobb..Vi arbetar mot det målet i alla fall, det lär ju ta tid. Hoppet finns där dock;)

Fan. Fan vad livet är bra jäkla orättvist ändå! Läser min kusins sms..hennes son skulle fylla 15 två dagar efter Guilas ett års dag. 15 år, i början av sitt liv och så tar det bara slut. Någon ryckte mattan under fötterna på honom, och henne..Har fortfarande lite svårt att ta in att han inte är här längre. Att det finns ytterligare en barngrav att besöka..Herregud Guila fyller 1 år snart!! Va, hur hände det?! Jag har ju precis slutat amma typ. Alldeles nyss så kunde hon bara ligga på rygg och skratta, nu far hon omkring som värsta lilla Pippi Långstrump, fast på alla fyra.

Min kusin och hennes son var de första som träffade Guila efter att hon hade sett dagens ljus. Det var stort. Stort för honom som så länge önskat sig ett småsyskon. Stort för henne, för att hon liksom kunde hinne "ge" honom det. Stort för oss, för att hela grejen var ju större än allt! Min kusin och hennes son var de första vi träffade efter att Dylan kom också..Ja, så där slöts den cirkeln på nåt sätt.

Oj, nej jag måste verkligen gå och lägga mig, för börjar jag i de här banorna nu igen, så lär jag ju inte få en blund inatt och det behöver jag verkligen! Så trött att hela kroppen värker.

Godnatt jord!

Som sagt har jag slutat blogga? Nej det tror jag inte. Det blir mer sporadiskt, men watch this space..;)

söndag 4 oktober 2009

Hem ljuva hem..

Min väninna blev hemskickad idag. De kan inte göra nåt mer. Inte hitta nåt mer. rys..Bättre med klara orsaker och besked..Hon blev sjukskriven i en vecka. En vecka! känns supernonchalant. Hon ska inte gå till jobbet nåt mer i alla fall, det gör hon så rätt i. Lungt ska det bli nu har hon lovat. Jag ska allt kolla henne;) Hoppas så att det bara var något tillfälligt, nån åder som brast och inget annat. Inget annat är tänkbart. Just nu lugn och magknuten har löst sig lite. Skönt!

I slutet av månaden drar vi flyttlasset till huvudstaden. Nu skall det bli vår bas ett par månader framöver och vi ser verkligen fram emot det. Förändringen det innebär. Kanske början på ett nytt Sverige för oss. Vi känner oss ganska färdiga med det Göteborgska Sverige för tillfället. Göteborg kommer alltid finnas kvar. Det var här allt började, livet, tvåsamheten, Dylan. Men här finns också mycket smärta, för mycket begravningar, för mycket skoskav..Nej Stockholm ska få en chans en stund, sedan skall vi närma oss Portugal. På riktigt. Långsamt men säker ska det bli nästa mål. Inte för alltid, men längre perioder. Livet är för kort för att bara stå ut här hemma i kylan. Jag känner nu för första gången i mitt liv att jag inte alls trivs att bara leva här längre. Att bara leva, jobba, gå upp, gå ut, gå hem, gå och lägga sig, gå upp. Mörker, kyla, två veckors somrar. Nej livet är för kort för bara det.

Jag vill ha sol, värme, glada miner, lycka, mer gemenskap, mer godmorgon och god kväll. Mera barn, mera hus, mera liv, mera utav allt! Allt det goda. Allt det lyckliga. Varför inte? Vem säger att detta är allt? Bara för att vi bor här måste vi leva här. Inrätta oss i leden oc nöja oss? Nop inte jag. Inte mer.

Det är skönt att leva och sträva efter nya mål, nya utmaningar, att söka en lyckligare tillvaro. Vi förtjänar alla det, måste bara hitta vår egen väg dit. Vi har hittat vår! M säger att han är kär i mig igen;) Det är trevligt. Ibland behöver man nya perspektiv (o lite värme) för att hitta hem igen.. Jag känner samma. Det tar på de fysiska krafterna (ibland de psykiska också..) att få levande barn. på ett helt annat sätt än att få döda barn..Det är en sak för sig som man måste överleva ihop och detta är en annan.

Vi är nog mer sammansvetsade än två människor kan bli nu jag och M. Två barn tillsammans, fast på olika sätt. Tolv år ihop och en livstid som själsfränder. Genom vått och torrt. Genom liv och död. Kärlek och förtvivlan. Nu ska vi unnas oss fler lyckliga stunder. Mer värme. Mer kärlek och mera liv så som vi vill leva. Det blir mitt nyårslöfte i början av oktober;)

lördag 3 oktober 2009

Ont i magen..

Träffade min vännina, barndomskamrat i torsdags. Vi shoppade barngrejer på IKEA och fikade. Supertrevligt. Hon övade mamma på Guila. Jag tyckte det verkade tungt och obekvämt att släpa på min åliga dotter med hennes stora mage, men icke. Hon puttade barnvagn och mös. Hon väntar med spänning på hennes första barn. En liten kille misstänker vi. BF är om sex veckor.

På fjärde IVFen lyckades de till slut och det var stor glädje så klart. Det har varit jättekul att följa hennes väntan och längtan. Igår förmiddags ringde min mobil. En bruten röst på andra sidan luren, jag frågade direkt "vad är det!?" Allt bra? Nu är det det sa hon. En ledsen trött röst berättade om hennes mardrömsnatt. Vaknade av att det var blött. Kissat på sig? Vattnet gått? Gick till badrummet och såg allt blod..Mitt hjärta stannade när hon berättade och jag ville nästan skrika rakt ut. NEEEJ! Hur mår bebisen? Bra sa hon. Den rör sig och står i. Jag andades ut..Hon är inlagd på sjukhuset. Jag ville egentligen säga, jag kommer upp. Jag säger till läkaren att de måste plocka ut bebisen! Det enda jag tänker är moderkaksavlossning, min mage bara knöt sig.

Hon lät rätt lugn, fast jag vet att hon så klart är rädd. Önskar så att jag kunde hjälpa henne. Ber till Gud att allt ska gå bra!!! Det måste det ju bara göra. Moderkakan är inte föreliggande, utan en bit verkar ha lossnat, känns inte bra. Jag sa, låt de inte skicka hem dig. Känner du dig inte nöjd med svaren, stanna kvar och be om nya tills det känns bra. Idag har jag inte hört något. Idag känns det jobbigt. Fast jag väljer att tänka att inga nyheter är bra nyheter. Men jag är rädd. Det gör ont i magen och jag ser massa bilder framför mig. Östra sjukhuset. Bistra sammanbitna läkare. Barnmorskor med ledsna ögon. Jag hoppas så att det inte blir deras bild också. Det ska det bara inte bli! Hon är där nu. De har henne under kontroll. Dino mår bra. Allt ska bli bra.

Imorgon förmiddag ringer jag henne igen. Inga nyheter är bra nyheter. Inga nyheter är bra nyheter. Så är det.

livet är så skört. Så litet. Så skröpligt. Tanken är så vild. Den rusar likt vildhästar bland bergen. Inget kan stoppa den. Bilderna. Sorgen. Oron. Avgrunden. Så nära.

Inser att graviditeter aldrig kan vara lättsamma, bara fyllda av förväntan och hopp. Spelar ingen roll om det är min graviditet eller nära o käras.. På sluttampen sitter jag på nålar. Väntar alltid på det värsta, ber om det bästa. Inga nyheter är bra nyheter!!

pust

(min mens kom till slut, sex dagar försenad..livet är kort. Det är skört. Barnprogrammet ska starta snart igen!)

fredag 25 september 2009

Barn eller inte barn..

Sitter i vårt adopterade vardagsrum i en kuststad i Portugal. Tre veckors semester är snart till ända. Jag är inte riktigt redo att åka hem känner jag. Hade gärna velat stanna ett tag till, men maken hävdar att vi måste tillbaka till verkligheten..Han har säkert rätt, men jag gillar vår verklighet här. Lugnt och stilla. Underbara varma ljusa dagar och lite svalare mörka kvällar. Vi kan se en stor portion av Atlanten från vår terass och det är dess stora vågor vi tittar på istället för TVn om kvällarna. Guila trivs verkligen fantastiskt bra här. Hon lär sig nya saker varje dag och hon växer så det knakar. Håret har blivit tjockare och blondare. Två små nya tänder och en till på väg i överkäken. Hon ler när hon vaknar och hon somnar nog banne mig leende också.

Oftast somnar hon i vagnen klockan sju med vällingflaskan i munnen, då vi promenerar ner till den lilla staden för att äta eller bara flanera på kullerstensgatorna ett tag. Om vi går på restaurang så brukar hon vakna till lite, le och sedan somna om efter lite mer välling och gos. Ibland tar det dock lite längre tid, eftersom det är jättetråkigt att somna från allt det roliga som händer runt omkring. Människor som hela tiden vill prata och gulla med henne. Gamla tanter, kypare, förbipasserande mödrar eller fäder som bara måste säga hej till henne. Hon älskar det! Hon solar sig verkligen i alla uppmärksamhet och "pratar" tillbaka om de inte pratar tillräckligt länge med henne. Hon showar verkligen;) Ahh muito simpatica, que linda hör vi varje dag. Och det är ju sant hon är fantastiskt snäll och go. Söt är hon så klart också;) Vi är så stolta över vår lilla dotter som verkligen älskar livet.

Första dagen när vi satte henne (i sin heltäckande soldräkt med solhatt o faktor 50+;) på sandstranden och såg hur hennes ögon lös av förtjusning så ryckte det till så där i hjärtat igen. Det gör ofta det när jag tittar på henne, jag tror det kallas kärlek. Stor varm ovillkorlig kärlek och hon ger lika mycket som hon får. Hon tog i alla fall en näve sand och tittade hur det rann mellan fingrarna och skrattade. Priceless! Nu ler hon så fort vi närmar oss stranden på eftermiddagen;)

Vi har verkligen hittat en skön lunk här. Samma som hemma, fast utan stress och måsten. Utan Sverige som påminner mig om löner, skatter, regler, reservationer, kan inte, får inte, bör inte och svininfluensan...Fast vi i Sverige tror oss veta bäst om ditt och datt, ha renaste landet med bästa infrastrukturen bla bla Så förefaller det mest bara som propaganda när man är här. Här, som en gång var Europas fattigaste land, är numera långt ifrån det. I varenda köpcentra finns nya fräscha toaletter (gratis!!) Ett rum för amning och matning (med flaskvärmare etc) Vid en toalett finns en skylt på en pappa med barn! En pappa med barn, det får du leta dig blå efter i jämnställdhetens Sverige. Det bästa tycker jag är parkeringsplatserna som visar en gravid kvinna. Brevid handikappsplatserna och familjeparkerningen finns det stora platser för gravida. Fler ord är överflödiga..

Nya motorvägar som är som bowlingbanor (visst det finns massa tullar, men vägskatten är å andra sidan bara 15 euros, om året..) Jag kan hålla på i evighet om vad som är bättre och sämre. Det enda jag längtar hem till är min säng, för här är sängarna hårda.

Barn eller inte barn det är frågan. Eller fler syskon ska jag säga..Blev livrädd när jag insåg att ett syskon till kunde vara på väg. Jag har till och med legat sömnlös pga av det. Nu?! Så här tätt?! Klarar jag det? Klarar vi det? Tog ett test idag (efter att ha vant mig vid tanken och hittat plus med det..) och det var negativt. Lättnad? Ja. Men det är konstigt. Varje gång man kissar på en sådan där grej så blir man ändå besviken när det inte blir fler streck än ett..Ja ja, man är ju lite skadad för all framtid antar jag.

Dylan är nära här också. Han har funnits så länge i tanken på våra semestrar här att han nu är en del av den lilla staden på något sätt. Vårt smultronställe. Här där vi kan hämta kraft för att studsa tillbaka, för att orka, för att vilja. Nu är vi här alla fyra. Jag och M, Guila och Dylan. En familj. En något haltande liten familj. Men en stark liten enhet. När vi kommer hem ska jag studsa som aldrig förr. För jag ska hit snart igen. Lite mer permanent så småningom är tanken. Nu en tanke, imorgon verklighet. Det är den verkligheten jag skall hem och jobba på. Inte den där andra grå, kalla och tråkiga. Den och tanken som är ett litet frö i huvudet än så länge. Tanken på fler barn, snart..

Nu ska jag natta gubben som snarkar i soffan (man blir trött av mat och sol). Sedan ska jag krypa ner i den hårda sängen;) Först ska jag titta på lilla G som snusar sött i sin resesäng vid vår sängs fotända. Hon sover bra här. Vaknar en gång vid 3-5, men somnar snart om. Helst brevid mamma och pappa. Där hon skall vara. Där hon har haft en plats reserverad länge.

Brun. Laddade batterier. Inspiration. Så ska jag börja hemmavistelsen och hoppas det grå inte får mig att glömma för fort.

Föresten, jag tror att jag vill pensionera mig snart tillsammans med M. Det är så skönt att bara vara. Och att vara det ihop. Hela tiden. Ok, jag behöver ett eget rum, på en vind, där jag kan låsa innefrån ibland;) Men på det stora hela, så är det skönt att vara en familj dygnets alla timmar.

onsdag 19 augusti 2009

Barnkalas!

Eller i alla fall kalasroligt med barn! Idag har vi varit på playdate hos en änglamamma med barn. Tre små pojkar och två små flickor. Änglasyskon. Efterlängtade små knoddar som får hjärtat att spritta till av glädje. Jag är nog lite kär i alla de här barnen. Varje födelse medförde lättade fjärilar som flög från den oroliga magen som liksom knöt ihop sig varje gång det var dags för förlossning. Jag har fällt glädjetårar för de här ungarna och några till i turordning. Allt från kl fem på morgonen till midnatt har telefonen pipit och meddelat goda nyheter. De bästa.

Nu finns de här hos oss. I samma rum. De utforskade ICA kassar, leksaker, stolar och hela tiden kollade de in varandras färdigheter. Blir lite förundrad när jag tänker på det. Olika små barn, med tillika olika mammor, men med liknande historier och med ett band där igenom. Historien vi delar är ju så mörk. Så hemsk att det överbrygger olikheterna. Minnet av ett helt annat rum. En helt annan stämning är ändå ganska färsk. Den tiden då sorgen var som en stor kvävande blöt filt över oss alla. När orden vi delade var den enda lättnaden. Likheten. Samhörigheten.

Sedan kom tiden när små magar växte och blev stora magar. Oron. Rädslan. Igen orden som vi delade och hoppet vi tände för varandra när det behövdes. Sedan kom de glada smsen ett efter ett. De där små glädjetjuten förmedlade i korta texter där ord som fantastiskt, underbart, lyckorus, mirakel, underverk bytte ut de ledsna orden. För varje sådant meddelande blev vårt hopp om Guila större och större. Kanske skulle hon följa med oss hem ändå?! De andras små bebisar fick ju göra det. Så kom hon och det var vår tur att smsa hela vida världen! Vi använde samma vackra adjektiv, de där orden som vi övat på så länge och äntligen fick använda.

Klockan är snart elva, jag borde gå och lägga mig. När mörkret faller blir jag lätt lite sentimental. Men idag blir jag så där lyckligt sentimental. Tänk att de är här nu. Barnen som kom efter barnen som inte fick stanna. Får allt en liten klump i halsen när jag tänker på det stora och vackra i det...

Idag skulle en prinsessa fylla två år. Hon är inte hos oss här på jorden, men finns i våra tankar.
Tur att hennes fina lillebror finns idag. Tror hans mamma kramar honom extra hårt idag.

Så mycket de betyder våra små. Både de bland molnen och de i våra armar. Så tacksam att min famn numera är fylld av lilla fröken bus. En bra dag med fina bilder både i kameran och i minnet.

En barnkalas dag!

onsdag 5 augusti 2009

Mammas tjej

Min fina lilla tjej. Tittade precis till henne i sin säng. Sött slumrande med kaninen på ena armen och en utspottad napp på den andra. Hon är verkligen helt underbar. Jag vet, jag vet! Egna barn och andras ungar..;) Men hon är ändå helt underbar!

Inte bara mammas lilla tjej. Nej pappas också, och mormors och kompisars och tanter och småkillars som går förbi också. Vem som helst som tar sig en extra titt, kanske vågar sig på en vinkning eller ett litet hej, får sig ett riktigt brett leende. Hon skrattar med hela ansiktet. Ja hallå där! Titta på mig! Jag gillar dig. Gillar alla som bara tar sig fem minuter och pratar med mig. Lilla fröken social;) Ibland frågar någon, gråter hon aldrig? Jodå, när hon är trött, hungrig eller uttråkad. Hunger och trötthet kan jag råda bot på, men den uttråkade biten kan ju ta en liten stund;)

Shit vi fick verkligen den lilla bebis vi beställde och lite till. Tänk att hon är vår! Eller ja hon är ju sin egen, men vår lilla tjej. Fortfarande helt förundrad och förälskad. Att vi två cyniker, surpuppor och stressapor kunde framställa en sådan lugn tapper liten tjej, som bara gillar livet. Tack!

ska bli fantastiskt att få visa henne Portugal i september, hela september!! Bokade flygbiljetter i förrgår. Tre hela veckor blir det. Vilken dröm!

Det är verkligen en dröm. En dröm som satt långt inne. Den vi brukade drömma när vi gick barnlösa längs kullerstensgatorna i Ericeira. När vi i tystnad tittade på alla barn, gravida magar och stolta pappor med barnvagnar gå gata upp och gata ner. När vi saknade Dylan. När vi längtade efter liv. När vi hade ont och hjärtat var helt skrumpet och svart. Då drömde vi om att få ta med ett barn dit en dag. En dag skulle hon eller han komma och det skulle bli vår tur att sprätta runt som stolta tuppar med barnvagn. Gata upp och gata ner. Äta crepes med glass. Leka i sanden under ett parasoll och le åt vårt barn. Inte bara vara ledsna åskådare. Så har den dagen kommit!

Fattar det nästan inte. I september ska vi visa Guila Portugal, och visa Portugal Guila! Nästa resa blir till Sydfrankrike. Där hade vi också en dröm. Det finns en bild på mig, på stranden i Antibes 2006. Lite suddig mobilbild på mig i vattenbrynet. Då låg Dylan i min mage, fast vi visste inte det ännu...Jag tittar på den bilden ibland med vemod. Han var med där..Därför måste vi visa Guila stranden i Juan Le Pins också. Hon när han inte kan. Så är livet. Sånt är vårt liv. Enorm glädje kantat med lite vemod..

Så tacksam. Så lycklig. Mammas lilla tjej. Hela världens lilla solstråle

lördag 1 augusti 2009

Operation sömn..


Guila har ju varit en drömbebis på sovfronten hela tiden. Det är bara hennes mamma som inte sovit lika bra;) Jag är ju uppe och tittar, petar och lyssnar på minsta lilla ljud och armviftning. Stålmannen släng dig i väggen, jag har bättre röntgenhörsel än dig! Klockan 22.00 har vi dragit ut pluggen och satt in den vid 7.00 igen. Vid 5.oo har jag hämtat över henne i vår säng, då hon i regel börjat vrida på sig, men gott sovit vidare hos oss. Vid 7.00 har vi sängammat och är vi riktigt trötta kan vi ligga och dra oss till 9.00, en liten drömbebis alltså. Så här gott har det varit superlänge, i månader. Nu har dock fröken ändrat på sovvanorna lite, vilket resulterat i en lite mer förvirrad och trött mamma igen;)

Hon vill gärna gå och lägga sig klockan 20.00 istället, inte mig emot..Hon kan öppna ögonen en till två gånger inna klockan 22.oo, ibland lite amning där. Inte heller mig emot, supernice! Helt plötsligt kan hon istället bli en piggmört klockan 4-5 på natten, ligga lite och filosofera, använda armarna som väderkvarnar på sin mammas ansikte, skratta lite och vända sig rastlöst från sida till sida. Hon ålar sig närmre och närmre mig, jag ligger sedemera på kanten av sängen med en arm som somnat till den milda grad att den upplevs som en död fisk..Inte lika supernice;) Så har det varit en liten tid nu. Glömde nämna att hon är en ännu piggare mört vid sju, halv åtta..Vart tog våra gosiga sovmornar vägen?

I alla fall, just nu pågår operation sömn. Idag blev det välling och massage, lite amning, lite sång och allmänt gos på sängen. Hon somnade till lite och då la jag henne i sängen. Då slog hon upp sina stora blå, spottade ut nappen och började skratta. Va mamma, vad gör du? Jag sover ju inte, då kan jag ju inte ligga här! Hi hi vad dum du är. Jag gick runt lite i sovrummet, nynnade lite, klappade lite, pussade lite. Hon bara log och pratade. Verkade väldigt vaken plötsligt..pust. OK, avvaktade lite. Tog upp henne. Lite amning, lite vyssning på sängen. Helt ointresserad av mig efter fem minuter, vänder sig bort från mig! Mamma, låt mig vara jag är trött ju! OK..?! Då får du väl ligga i din säng igen då, där låg hon och vände sig lite från sida till sida och gosade lite med storMolly och lillMolly (hennes mjukis sovkaniner) och somnade. Somnade liksom mer på egen hand..Det är stort. Jag tror vi skall öva mer på det imorgon. Hoppas vällingen kan ge henne lite mer nattro också.

Jag tror att både tänder och utvecklingssprång påverkar hennes sömnmönster. Det är inget problem alls. Vill mest bara att hon ska få mer ro (och jag med..;)

Tiden går så in i norden snabbt! De sista två veckorna har jag varit så upptagen med planeringen inför mitt kusinbarns begravning. Minnesstunden var nu i tisdags och efteråt var jag helt slut, både fysiskt och psykiskt. Min kusn med man var så tappra, så starka att det gjorde ont i hjärtat på mig. Hon höll ett vackert tal, där hon pratade direkt till sin son. Hon berättade om hur han var, hur han behandlade sin sjukdom som en öroninflammation. Först får man cancer, sedan får man medicin, sedan blir man bra. Sedan får man cancer, får medicin och blir bra igen. Precis så var han! Så fantastisk. När hennes röst inte bar mer i slutet av talet,när hon sa att det skulle bli så tomt nu, att hon älskar honom så mycket, att hon sakner honom, så rann tårarna och det gjorde så fruktansvärt ont. Tänker så mycket på dem nu. Deras nya liv. Utan sin son. Utan att vårda honom. De är bra ihop, hon och han. De kommer klara det på något sätt. Det ligger i deras natur. I deras gener att inte ge upp. Att kämpa. Att bara leva! Det var därför J var som han var, full av liv och kämparanda..Till sist allra sista andetag var han det. Usch förstår inte att han inte är kvar hos oss längre. Vill inte förstå. Inte ännu..

Förstår inte att livet kan rymma så mycket glädje och sorg på en och samma gång. Liv. Död. Rörelse och tystnad. Allt i ett och samma rum. Allt i ett och samma liv. Parallella universum under samma tak. I samma mening. I samma andetag. Liv och död hand i hand som om det vore det normala. Som om det är normen på något sätt..

Guila var medelpunkten på maten efteråt. Ett litet barn har ju gärna den effekten på begravningar i synnerhet. Man behöver lite hopp. Man behöver ett litet barnaleende för att orka. Vi åt pizza, kokosbollar och drack cocacola medan Jespers liv rullade på filmduken i det stora rummet. Han var med. Vi åt hans favvomat och han var med.

Dagen lämnade så klart ett stort tomrum. Jag har inte pratat med min kusin på resten av veckan, jag tror att de behöver lite tid att hitta hem igen. Hitta sin plats på jorden. Slicka sina sår i fred lite. Vi är så lika där. Sedan behöver hon Guilakramar. Sedan behöver vi en flaska vin eller tre ihop...

På tal om vin, så blir det lite ikväll. M står i köket och lagar min favoritmat. Linguini med skaldjur o fisk. Idag blir det musslor, havskatt och pilgrimsmusslor. mmmm! Vi ska trotsa vädret och sätta och på balkongen (påpälsade med koftor och tofflor) Dricka lite vin. Sätta datorn på balkongbordet och planera och boka våra tre veckor i Portugal i september. Tre veckor!! Sug på den. Jag får ta ett djupt andetag och nypa mig i armen. Härligt!

måndag 13 juli 2009

Tystnaden

Så då har fåglarna slutat sjunga igen. Solen mist sin värme och torrare regn har aldrig fallit.
Tiden har stannat. Blommorna har vissnat och gräset gulnat. Den blå himlen blir aldrig mer riktigt blå igen. Molnen tätnar. Sluter sig om oss. Vinden viskar hans namn. Den viskar kärlek, den viskar sorg. Det är helt tyst. Allt är stilla.

Ett barns hjärta har slutat att slå.

I 14 år, 5 månader och 13 dagar slog det. Log det. Blev det älskat. Blev det livet. Blev det allt.
Nu är det tyst. Nu slår det inte mer.

Men i våra hjärtan slår det. I våra tårar syns det. Hans liv. Hans kärlek. Hans mammas allt. Hans pappas hjärta. Saknaden gör så ont för att kärleken är så stor.

Denna stora lilla pojke. Den tappraste lilla soldat. En kämpe utan motstycke. En förebild för oss alla. För oss alla som fått äran att följa hans för korta liv. Alla som han någonsin träffat är rikare för att han rört vid dem. Rört vid våra hjärtan. Lämnat ett avtryck så stort att han alltid kommer leva kvar. I oss. I våra minnen. Minnet av den starkaste lille pojke kommer alltid vara klart och varmt.

Solen kommer lysa klarare nu när han är nära den. Vattnet kommer bli lite varmare. Världen är bättre för att han har levt i den. Där han har gått kommer blommorna att växa sig starkare. Trädens löv kommer bli grönare. Allt han rört kommer bli vackrare. Sedan kommer det bli så.

Nu är det stilla. Nu är det tyst. Det enda som hörs är de slag som ej längre får slå. Det enda som syns är varma tårar som rinner på så många kinder. Det enda som känns är värken i hjärtat. Hålet vars kärlek och närvaro han fyller. Det är det enda.

Nu är allt stilla.

onsdag 24 juni 2009

Livet i vakum

Känns som om jag bör knyta ihop lite trådar nu. Vart jag var när jag började med bloggen och vart jag befinner mig nu. Fortfarande vakuum? Ja. Lite. Fast på annat sätt.

Om vakumet från början handlade om den långa, desperata längtan efter ett levande barn, så har det ändrat karaktär. Varje dag var färgad av sorgen efter Dylan och jag stod och stampade i det eviga väntrummet mellan ägglossning och eventuella plus. Där emellan ett gäng missfall då avgrunden visade sig igen, klyftan mellan hopp och förtvivlan gick liksom aldrig ihop. Sprickorna blev om möjligt fler, om än inte djupare.

Sedan kom Guilas plus, graviditet, oro och längtan. Ihopblandat i ett sammelsurium av känslor. De flesta lyste av hopp och lycka och en del av förvirrande rädsla och oro. Sedan kom hon! Vårt alldeles egna lilla kärleksmirakel. Dagen då allt började om. 27 januari 2009 flyttade lyckan in i vårt liv. Tillsammans med förundran, beundran och hjärtbristande kärlek. So all well that ends well? Ja och nej. När lyckan över Guila flyttade in så tog saknaden av Dylan ett skutt framåt. Vi blev mer medvetna om förlusten på ett mer fysiskt sätt. Vi sörjde samtidigt som vi älskade henne. Varje dag vi lär känna henne lär vi känna det vi inte fick med honom.

Acceptansen. Den kommer nu. Vi kommer alltid känna saknaden och sorgen. Som en välförankrad del av vår existens kommer den att följa oss livet igenom. Ibland starkare och ibland svagare. Känslan av att man är ett barn kort, kommer förmodligen förstärkas än mer när och om det blir fler syskon. Att jag blir trebarnsmor och inte tvåbarnsmor..

Skillnaden nu är att livet är så mycket vackrare. Så mycket mer kärleksfullt. Så mycket ljusare och så mycket mer levande. Guila har gjort allt detta. Varje dag tackar jag min lyckliga stjärna för henne. Underbara lilla unge. Hon badar i kärlek och ömhet. Hon trivs, för det mesta, med livet och hon ger så mycket tillbaks. Varje morgon vaknar hon, i vår säng, med ett leende på läpparna. De små ögonen riktigt lyser. Hur kan man inte må bra när man möts av något så fantastiskt?! Hon är en tapper liten tjej som tar sig an varje ny dag på bästa sätt. Att man kan älska någon så mycket..Så mycket att det gör ont. Det är nästan overkligt att hon är här. Jag säger till min man varje kväll. Tänk att hon är här. Se så fin hon är. Hon är vår. Vi har gjort henne;)

Baksidan av all kärlek är rädslan. Den har kopplat ett grepp om mig nu och jag gör allt jag kan för att skaka av mig den. För att komma förbi den. Jag vet varför den har kommit just nu. Det är för mitt kusinbarns skull. Han är 14 år och borde vara ute i solen och ha sommarlov nu! Han borde få spela pingis, vara på landet, vara med vänner, cykla, äta, gå på toa, prata...Men han kan inte göra något av detta. Han kan inte ens röra sig. De får vända honom i sängen. Samma säng som han har legat i sedan den 5:e maj. Samma säng som hans mamma har sovit brevid sedan dess. Där väntar han. Där väntar hon. Dagen vi alla bävar inför är på ingång. Då sista andetaget skall dras. Hans sista..Då börjar hennes vakum. Eller det har redan börjat. Hon lever i en subverklighet i sjukhusmiljö och ser sin son försvinna framför ögonen. Hon pratar om begravning. Hon går sönder..

Därför är jag rädd. Därför håller jag i Guila extra hårt nu. Därför suger jag in henne när jag tittar på henne. Jag berättar för henne hur mycket jag älskar henne. Jag kramas och jag pussas. Jag är rädd för att säga varför jag är rädd. Jag vill inte ens säga sjukdom och död i samma mening som henne..jag vill inte det. En god vänninna sa idag. Vår kvot av hemskheter är fylld nu. Det kan inte hända nåt mer. Det kan inte hända igen. Jag upprepar orden som ett mantra. Jag tänker fortsätta med det till jag tror på dem. Tills det blir den enda sanningen! Jag avskyr att vara rädd. Det passar mig inte. Då känner jag mig svag. Det går inte. Jag måste känna mig stark! Det är så jag överlever. Vår kvota är fylld. Jag skall välja att tro på det. Jag skall välja att tro att livet får vara underbart att inte alltid nya hemskheter väntar runt hörnet. Det är ju först nu det blir lite balans. Vågskålen med det hemska har vägt tyngre mycket längre så den braiga skålen måste ju få lång tid på sig att fyllas för att det ska bli jämt ju! Så är det ju så klart.

Jag skall ha min dotter på armen, min make i handen, min son stolt i hjärtat och sedan skall vi gå mot solnedgången och leva lyckliga i alla våra dagar. Se mer framåt. Se bakåt. Önska. Drömma. Mest av allt ska vi leva och älska. Tillsammans.

fredag 12 juni 2009

OK dags för GNÄLL på riktigt!

Känsliga personer bör nog hålla för öron och ögon nu, för nu kommer det, jordens GNÄLL!!

Eksem som kliar runt ögonen igen! Svårt att se blir det också med salvan. Undra föresten om det är svamp?! För nu har Guila fått torsk igen och jag svamp på höger bröst. Aj. Glömde köpa wishyvatten för hjärnan är full av deklarationer. Och sist vi hade torsksvamp så hade jag eksem runt ögonen också..fast då sa de på Apoteket att det trodde de inte att det var för bla bla bla, men nu då? Anyway. Nu kommer mera. Täppt näsa. Förkylning vs allergi. Inte vet jag, men skönt är det inte. Lock för öronen efter gårdagens flygtur. Det ekar till och med när jag tänker! Nevermind pratar. Vilket i sin tur ger mig huvudvärk, fast det kan ju den stela nacken kanske också ha bidragit med? Stressen kan nog också bidra till stel nacke och huvudvärk. Jag upptäcker att jag andas ytligt. Liksom kippar ibland. Vadå mammaledig? Jag känner mig inte som en ledig person alls! Jag har ett berg av tvätt i badrummet och då satte jag på den första tvätten 06.18 imorse, sedan har fyra maskiner till varit på. fyra! tre kvarstår. Varför all tvätt? Jo för under oss, i vårt övernattningsrum vid jobbet, så huserar en läbbig cateringfirma som lagar mat som stinker. När ventilationen strular, så stinker det även inne hos oss..därav tvätt även av de hundra plagg som inte användes..Till och med Guilas vagntäcke o kudde stinker något oförklarligt matos. Vad lagar de där nere? Missing people?! Just det de måste jag tvätta imorgon bitti om hon ska ha dem i vagnen.

Mer stress. Utanpåstress och innanpåstress. Utanpå = jobbgrejer, jobbekonomi, jobbemail, jobbdeklarationer, sjuk farfar, sjukt kusinbarn, stressig make som tar hem jobbstress, hushållsstress, socialstress, allmänthinnamedstress. Innanpå=tillfredställabebisstress. I love this stress, men göra hundra olika saker på momangen med en hand är stressande. Mata i rusningstrafik är omöjligt men argledsenbebis kan ju inte förstå det. Stackars litengullunge om hon bara visste hur hennes mamma skulle lägga sig ner och dö bara för att tillfredställa;) Undra vad medtrafikanter skulle säga om man liksom bara kunde stanna bilen sätta på varningsblinkers, en skylt på taket som blinkade; akutamning pågår vargod kör om, försiktigt och tyst. ;)

Pust. Så ja snart färdiggnällt. Känns redan bättre. Vad har jag glömt. Jo just det. Det gör ont när jag går för länge. Någonting där inne låser sig och jag får halta en stund. Min vikt står still. Det gör dock inte handen som stoppar in chokladbakelser i munnen efter måltiderna..dumma handen och dumma vikten!

säkert massa gnäll som jag har glömt, jag ber att få återkomma och tömma ut gnället en annan dag.

Gnälla bör man annars dör man. Gnälla högt bör man ibland, annars blir man en tung äcklig sten som gnager mot allt och alla. Då gräver man ett hål i de andra. Som ett jättegryt ungefär. Inte trevligt. Nej jag tror på en stor gnälldag så man får ur det ur systemet. Mitt system känns lättare nu.

Min älskling somnade 20.30 idag. Mormor var här och gullade lite men Guila var trött nu, på momangen, direkten så där;) Hon vaknade till för en stund sedan. (Jag vek tvätt på sängen brevid, så jag såg hennes små sträckningar) Hon behövde inte ens pipa så stod hennes mamma där. Då log hon. Underbara unge som ler. klockan var tio i tio. Vi pratade inte, bara pussades. Lite liggamning och sedan flöt hon in i nanaland igen. Förmodligen till imorgonbitti. Min älskade unge. Vårt kärleksbarn. Hon är värd allt. För hennes skull ska jag försöka mig på fler djupa andetag på en dag och bara försöka njuta av stunden. Hennes och min stund.

Föresten. En fråga. Vad för kommentar blir en "ledig" mamma mest förbannad på? Jag har min klara favorit. Du har ju bara fikat hela dan, varför är du så trött....??!!!

Ingen kommentar;)

fredag 5 juni 2009

babymassage och mammamassage

Igår var det andra gången på babymassagekursen. Jag gillar det skarpt och jag tror Guila gillar det också. Hon gillade nog mest att titta på de andra barnen, lite svårt att stjäla hennes uppmärksamhet igår. Jag är jätteglad att vi är med på kursen. Känns bra att lära mig något som kan hjälpa guilas välbefinnande, det gör mig lycklig. Igår gjorde vi magmassage och hon signalerade att hmm vet inte riktigt vad jag tycker om detta, så vi fick ta det lugnt. Hon kommunicerar! Jag är facinerad av små barns utveckling, man kan se i deras små ansikten hur de känner, sedan ska man bara försöka tyda det också;)

18.30 var det min tur. Mammamassage. Helkroppsmassage i en hel timma! Åh du milde vad jag har längtat efter det! Jag fick ett presentkort i julklapp av min kompis och det har suttit på kylskåpet och bara bidat sin tid sen dess. Massören var en gullig kvinna. Halvdansk, engelsksvensk med ett fast hårt säkert handlag och jag var i himlen. På samma sätt som en frisör gärna blir lite psykolog blev hon min igår. En timma som bara handlade om mig, min kropp och mina känslor. Hon lyssnade gärna och sa massa bra grejer. Så där låg jag mosig till både kropp och själ efteråt, men vad skönt! Jag bokade genast en tid till och la till ansiktsmassage också. Sedan, djupt förskjunken i tankar och fluff, letade jag mig fram till bilen och försökte köra hem. Var i min egen värld så till den milda grad att bilen bakom tutade på mig;) Blev lite sur över det burdusa uppvaknandet, men OK då då.

Väl hemma fann jag Guila sittandes i pappas knä och fick ett leende till hälsning. Pappa var tröttare än Guila, då han lekt och tjoat i två timmar;) De hade övat att ligga på mage. Läst böcker. Burits runt på. Ätit gröt med hela kroppen. Bajsats och kräkits. När jag kom hem så pustade nog båda ut. Det var dags för lite tröttamning sedan sängen. Jag var borta i två timmar, men var liksom tvungen att suga in henne med blicken igen för att se att alla bitar var på plats och registrera hur underbar hon är. Min unge. Min alldeles egna unge. Och pappas också förstås;)

Idag är schemat späckat. Efter morgonslumret som jag väntar på ska ta slut snart, blir det bad för G och dusch för mig. Sedan är det dags för lunch. Broccoli blir det idag. Guila är hård i magen..det kommer ut typ bollar..så vi har ätit lite katrinplommonpure, så det blir väl till att ta med sig ett par klädombyten idag;)

Sedan ska vi till kusinbarnet och kusinen och hälsa på på sjukhuset. Sedan ska vi handla för farmor och farfar, för han kan inte längre själv..Farmor ringde lite halvdesperat och bad om hjälp. Får se om jag lyckas själv eller om mamma kanske kan hjälpa till. Sedan är det extra barnsstolsinhandling på IKEA, sedan förmodligen däck i säng, efter hämtning av make och middag. Skönt med en vecka i stockholm nästa vecka, semester!

onsdag 3 juni 2009

jaha ja

Jag fick plötsligt liten tid för mig själv. Sessan sover i sin säng sedan en halvtimma och pappa gick ner till jobbet för att spela lite gitarr. Ja ja tid för mig själv är väl till att överdriva..nu ska jag skriva ett avtal och svara på jobbmail, men själv är jag i alla fall;)

Igår kväll tittade jag på bilder på Guila, ända från strecket på stickan tills idag. Vilken resa! Fantastiskt att från den 29/5-08´as plus på stickan till dagens lilla tjej där inne i sovrummet..Jag vet hur glada vi var, hur jag kände att detta blir ett småsyskon det blir inget missfall. Jag ville så gärna att det skulle få vara så och så blev det. Där i maj förra året, så var jag bara så evigt tacksam för ett plus, jag kunde i min vildaste fantasi inte föreställa mig den sköna unge som förgyller vår vardag idag. Verkligheten har på alla sätt överträffat fantasin.

Idag var vi på föräldrarkurs och dagens tema var psykologprat. Jag var tyst hela tiden. Stämde inte jakande in i ett enda samtalsämne. Sömn är ju inga problem, inte heller matning på natten eller gråt eller annat. Klart att hon gnäller som alla andra barn, men för mig är det en röst, hennes röst för att tala om någonting för mig. Gråt är hunger eller trötthet. Sedan kan hon grymta och skrika till i frustration över att leksakerna inte gör som hon vill. Men problem det är det inte. Jag har heller inget behov av att tala om för dem att hon sover från kl nio-tio till sju på morgonen, för jag förstår att det verkar vara nästan ett undantag..Här kan jag skryta hur mycket jag vill;) Hon är fantastiskt lätt att ha och göra med, hon är glad och rolig och vi är bästa kompisar. Gud vad jag älskar henne. Jag är så stolt över att få vara hennes mamma! Visst kommer jag ihåg den jobbigare första tiden, när allt var nytt, när vi höll på att lära känna varandra. När jag grät pga smärtan i brösten vid amning. När jag grät för att jag kände mig otillräcklig för att amningen inte gick på räls. Visst kommer jag ihåg den allra första tidens sömnbrist och de mörka ringarna under ögonen. Men att det var ett problem. Nej aldrig. Förvirring. Nytt. Sorg över Dylan. Men problem aldrig.

Någon berättade om sin blues. Någon annan höll med och fyllde i med att hon kände att hennes kropp inte var hennes egen längre, utan en mjölkmaskin. En annan frågade om gränssättning, när de förstod ordet nej. De hade låtit sitt barn smaka på mat vid bordet, men när förstod hon nej, för de ville ju inte ha en tiggande hund vid matbordet..psykologen såg lite förvirrad ut och visste nog inte hur hon skulle svara. Tiggande hund...ähh hur menar du nu. Man säger ju att man får de barn man förtjänar, det tror jag inte, man får de barn man uppfostrar..Jag kände aldrig att det fanns något för mig att tillägga. Nej jag känner mig inte övertagen. Nej jag känner mig inte som en mjölkmaskin. Nej jag fick inte babyblues pga allt det nya. Jag fick babylostbluesnowthatnewbabyfinallyarrivedblues. Nej jag bryr mig inte om förrvirringen, jag var betydligt mer förrvirrad över att jag var tvugnen att lägga mitt första barn i en kista. Jag älskar att låna ut min kropp till min dotter, för min son kunde inte låna den. Nej jag är inte förstagångsförälder, detta är mitt andra barn..Men jag var tyst. Ville inte stå ut. Ville inte lägga sordi på. Jag ville bara lyssna. Jag förstår allt de säger. Jag känner igen en del. Men det är inget problem, det är bara ett perspektiv...

Nej nu är det hög tid att skriva avtal! Först bara en liten bildkavalkad på vår gullunge.


Resans början 080529






Vid jul, en månad kvar..












Äntligen! Knappt en dag gammal








Nu! Mamma och Guila!




LYCKA!

fredag 29 maj 2009

Kvällning skulle det stå..

i gårdagen inlägg, men jag blev avbruten av man och barn och då blev det bara K kvar;)

Jag blir ofta avbruten nu för tiden. Mitt i en handling eller en tanke. Det blir mer hackat än malet och mycket oavslutat. Små lösa ändar här och där som väntar på avslut. En del dammtussar på fler ställen än vanligt och inköpslistor som man aldrig lyckas komma ihåg när man väl kommer till affären. Lite lagom kaos. Men kul kaos. Babykaos helt enkelt! Att en sådan liten människa kan skapa så mycket "oordning" i ett annat ganska väloljat maskineri;) Vårt liv har väl alltid varit lite kaooartat, lite kasta sig i den djupa delen av poolen utan att veta om vi kan simma..jag känner att jag ändå simmar ganska bra nu. Jag har inte drunknat ännu! De första veckorna simmade jag nog mest runt i cirklar, eller det kändes nog mer som om jag simmade över Atlanten nonstop i skitkallt vatten..men nu är det varmt och gott;) Jag kan fortfarande bli lite stressad av babykaoset. Vissa gnälliga små ljud triggar saker inom mig, det blir liksom, OK hon är hungrig, tillfredställ NU! :D Fast det är inte ens mat hon vill ha, hon är bara sur på leksakerna hon inte kan få nåt riktigt grepp om..Hon är underbart tempramentsfull och rolig. Det kan hända att hon ser ut som mig, men det är defintivt pappas otålighet som syns i hennes vackra mörkblå ögon. eller ja jag skall väl inte skylla all otålighet på honom, själv får jag eksem så fort jag tänker på en kö..

I vilket fall som helst så älskar jag varje minut med henne. Hon är min största kärlek. En annan sorts kärlek än den till min man. Detta är helt nytt. En kärlek blandad med förundran. En känsla som innefattar mer än kärlek. Där finns ansvaret, beskyddandet, vården, och nyupptäckta sidor hos mig själv. Att få vara mamma på riktigt, på allvar, till ett levande barn är otroligt fantastiskt underbart. Jag lär känna henne varje dag och varje dag lär jag känna mig själv. Mitt tålamod, mina begränsningar, vad jag vill jobba på, vad jag vill lära mig, vad jag vill göra och vad jag inte vill göra. En stor inlärningskurva som jag försöker ta med ro. Jag försöker tänka att vara mamma och pappa är det mest naturliga och grundläggande i världen, sedan skall man bara lägga till lite grejer. Kärlek och omsorg känns viktigast. Sedan kommer nog tanken om att barnen bara är oss till låns. Att de är egna små individer med egna viljor. Jag vill främja hennes bäst jag kan. Jag skall verkligen anstränga mig att inte stå i vägen med mina åsikter. Jag tror inte att det blir så lätt alla gånger;) Men jag skall göra mitt bästa. Att min man tänker samma har jag ingen tvekan om. Han kommer bara förundrat sitta och lyssna på hennes prat. Jag ser fram emot att se deras relation växa fram. När de kommunicerar, kanske spelar instrument tillsammans, eller bara tokleker så de blir alldeles svettiga och uppskruvade;) Det är en av många saker jag längtar efter..

Att vara mamma på det andra sättet, till ett barn som inte lever, gör ont. Mycket ont. Så mycket tomhet, så mycket längtan efter saker som inte kommer hända..Jag vet det. Jag vet det mer nu..Det gör mig sorgsen. Jag förstår att en del av mig alltid kommer vara lite sorgsen. Det är ju så han finns. Stor kärlek, enorm saknad och sedan sorgen för allt som inte fick bli..Vår lille kille. Guilas storebror som bara får fortsätta finnas i tanken och hjärtat..Varför?

Den 10 maj träffade jag mitt kusinbarn sist, då trodde jag att det bara var timmar kanske dagar kvar..men han är stark vår superhjälte, kanske för stark..Nu pratar de om hospis och det kanske kan vara bra. Då kan min kusin få lite närmare hem också. Varför?! Vill jag skrika igen..varför?! Min kusin låter så trött. Hon är trött. Vi har mest haft smskontakt och hon har inte orkat svara på dem, men jag fortsätter att skicka dem och bilder på Guila. Idag ringde jag henne, det var skönt att höra hennes röst, fast den var ledsen och trött. Nästa vecka ska vi hälsa på dem igen. Det är svårt. Jag är rädd för att göra fel. Säga fel. Vara fel.. Trots allt vi gått igenom tycker jag att det är lite svårt. Fast jag vet att det rätta är att bara vara där..det är bara svårt att veta hur ibland. Speciellt till starka kvinnor..på samma sätt som jag tror att det har varit svårt för mina nära att vara där för mig ibland..

Kvällning har övergått till natt. Jag mår illa av alla M&M´s jag proppat i mig och jag ska slötitta på TV en stund innan John Blund. Guila somnade lite innan tio och sussar gott. M är med vänner och jag har min tid. Just nu sjunger Christer Björkman på TV. Han sjunger hellre än bra,,jag måste byta kanal innan jag får eksem i öronen också. Det har jag föresten haft på riktigt en gång och jäklar vad ont det gjorde;)

Nej, nu ska jag slänga M&M´sen i skräpet (ta mig en coca cola float istället..;) tänka på Guila och kärleken. På M och kärleken och på Dylan och vår speciella stora kärlek.

Ett nytt liv. En följeslagare och ett litet liv som inte fick bli. Så är mitt liv. Jag älskar det med allt sitt innehåll. För det är mitt. För jag valde att leva det fullt ut för så många år sedan och jag tänker inte sluta med det, aldrig.

torsdag 28 maj 2009

lördag 23 maj 2009

Dagen är snart slut

En dag fylld med massa känslor. Dagen började i långsamt mak, då Guila nu verkar ha lagt till två timmars sovtid, ska de sova 11 timmar? Dylan fanns i mina tankar och vi tände två små ljus i hans födelsedagskruka. Sedan gjorde vi oss i ordning för att hälsa på honom och för att sedan åka på namngivnings-och bröllopsfest. Den lille prinsen vars dag det var, har också en bror i himlen, så dagen skulle bli känslosam det visste jag.

Efter palsternacksmakis och kalasklädespåklädning, så gav vi oss iväg. Guila somnade förnöjt i bilen, helt ovetandes om hennes mammas tårar och brutna röst som sjöng sov du lilla videung till barncdn som nu sitter i bilstereon. Väl framme vid graven satte jag en sovande Guila i sin bilstol bredvid Dylan, satte blombuketten som kom från M´s föräldrar och tände ett ljus. Hjärtat blev alldeles varmt när jag såg blommorna och ett tänt ljus från en god vän, tillika änglamamma. Så fint att andra tänker på vår kille också. Jag har fått flera meddelanden, kort och bevis på att han finns i andras tankar också. Jag blir så varm i hjärtat och mitt mammahjärta brister av kärlek och stolthet över vår pojke som rört så många andras hjärtan också.

Namngivningsfesten var fantastiskt fin och känslosam. När ljuset tändes för deras förlorade son, så rann tårarna så klart. Guila är dock helt fantastisk på att få mig att tänka på annat, på henne. Hon blev hungrig där på verandan i solen, så det var bara att sätta sig i skuggan och mata lite. Hon påminner mig ständigt om livet, mina tankar kan inte vandra några längre stunder. Som mamman sa lite senare på kvällen, det är skönt att dagarna upptas av liv nu och inte död. Så sant. Så fint ändå att dagar som dessa att man kan binda samman de båda i en vacker cermoni av kärlek.

Så underbart att omgärdas av så mycket kärlek och välvilja. Det var flera änglaföräldrar där och det är en ynnest att få umgås med dem. Vackra människor som är generösa med sin kärlek och ödmjuka inför livets krumbuktande och förstår att livet inte alltid blir som planerat. Känner mig alltid så avslappnad i deras sällskap. Det behövs inte massa ord, utan det är som det är bara. skönt!

Så lille Dylan idag har du varit i mina tankar hela dagen. Så skönt att få ha en Dylandag, det var ett tag sedan nu..Så fint att få dela en dag av kärlek och glädje med andra som förstår och att det samtidigt fanns plats för våra förlorade små. Skulle vilja säga tack. Tack livet! Tack alla som tänkt på vår pojke idag och tack för alla meddelanden, det värmer våra hjärtan som är fyllda med både saknad och kärlek idag.

fredag 22 maj 2009

2 år..

Imorgon är det två år sedan Dylan kom. Två år sedan jag höll hans lilla varma kropp i min famn. Två år sedan jag önskade av hela mitt hjärta att han skulle öppna sina små ögon..På något sätt väntar jag fortfarande på det.

Jag borde vara i full färd med att fixa inför hans födelsedagskalas, istället planerar jag morgondagens besök vid graven. Hans plats. Där hans lilla gravsten visar att han funnits en kort stund. Stenen har ett datum. Endast ett datum. Födelse och död. Kan det bli mer fel än så?!

Jag berättade för min goda vän härom dagen att jag kände mig så nedstämd, att jag hade nära till tårar hela tiden och att jag inte riktigt förstod varför. Jo det vet du sa hon. Det är för att det är nära nu. Så sant. Min kropp kommer ihåg. Den sörjer i tystnad. Inte ens jag själv förstod. Vackert på något sätt. Som om Dylan kom lite närmare plötsligt. Min kropp minns hans födelse och påminner mig om den. Nu ser jag inte vad jag skriver längre, tårarna gör det svårt att se och klumpen i halsen gör riktigt ont.

Tur att Guila finns. Så fint att hon och jag tillsammans kan besöka hennes storebror imorgon. Så underbart att han liksom finns lite i henne. Jag tror det. De är så lika. Hennes lilla kropp som påminner om hans. Hennes sovande ansikte som är en kopia av hans. Hon fick bli allt han inte fick och störst av det är levande. Hennes små ögon som tittade på mig direkt när hon kom ut. Så vaken, så närhetssökande, så liten och fin. Hon påminner om allt som inte fick bli och allt som kommer att bli istället. Hon tröstar mig på ett sätt som ingen annan kan. Hon får två barns kärlek och pussar. Hon är vår lilla stjärna. Hennes sitter på himlen. Han vakar över henne. Honom älskar vi. Han är vår första kärlek. Alltid först..

Lilla pojke. Älskade son. Du finaste bland änglar. Känn min kärlek. Du är inte ensam för du är alltid omgärdad av den. Den är så stark att den lyfter dig till himlen. Den så varm så du kan aldrig frysa. Den är så sann att den aldrig kan ta slut. Du lilla människa som förändrat allt i min värld. All väntan och längtan finns kvar i mitt bröst. Dina rörelser inom mig är så jag känner dig. Vårt band som jag håller så kärt. Jag kommer alltid att minnas dem. Både med sorg och med glädje, men allra mest med kärlek. För du har lärt mig att den är störst. Den skall alltid komma först så följer allt annat. Hur mycket kamp livet än erbjuder så spelar det ingen roll jämfört med vår kamp för dig. Du har visat oss vägen till kärlek. Du har visat oss vägen till liv, även om det inte fick bli ditt eget..

Vi älskar dig. För alltid och för evigt.

söndag 10 maj 2009

Idag är det mörkt igen..

Känner hur det har börjat jaga mig igen, mörkret. Man blir aldrig riktigt fri från dess omslutande kvävande kraft. Jag försörsöker så gott jag kan att inte låtsas om det, men det ligger där och lurar likt förbannat. Mer än en vecka, men mindre än en månad har han kvar min lille superhjälte. Tiden är för kort och mörkret alldeles för stort.

Vi ska träffa honom idag. Guila ska lindra hans smärta en stund i eftermiddag, hon är bättre än morfin på det, i alla fall en stund..

Försöker leva i nuet. Försöker se vårt stora ljus i Guila. Hennes ljus är så starkt att hon på egen hand lyckas putta undan mörkret en bit. Vilken tur att hon finns vår prinsessa. Ett ljus som för lysa för oss alla nu. Hon vårt hopp, som nu även blir andras lindring. Sin gudmors lindring..

Idag är en busy dag. Först lokalvisning på jobbet, sedan några timmar i andra änglaföräldrars umgänge på det öppna huset idag. Sedan ska vi till J och jag behöver nog hela dan för att stålsätta mig.

Guila sitter i sin babysitter och skojar med sin pappa just nu, hon har hittat sin röst och använder det rätt bra;) Som sagt vilken tur att hon finns vår lilla pärla.

måndag 4 maj 2009

Dop



Här är hon! Nydöpt! Söndagen den 3 maj kl 14 var det så dags för dopet. Ett par dagars planerande, fixande, trixande, klippande och klistrande kulminerade i en superfindag. En dag fylld av känslor och tankar som ofta vandrade till Dylan. Så klart. Vår lilla tjej var så duktig. Inte en tår. Inte ett pip under dopakten! Bara ett leende till prästen när han vände sig mot henne. Aha tänkte Guila, en man med mörk djup röst som jag gillar, kanske vill han leka med mig? Hmm han vill bada mig! Det gillar jag ju med. Va bara bada håret, resten då?!

Jösses vad stolta vi var och är över vår underbara dotter! Helt oberörd av stundens allvar. Bara sig själv. En liten tjej som nyfiket tar in sin omvärld och delar med sig av allt roligt som händer hos henne, genom att spricka upp i leenden till alla som vill prata med henne en stund. Hjälp vad svårt det var att inte bara böla högt. Fick koncentrera mig mycket på Guila och hennes underbara uppenbarelse, för att inte tänka på en annan cermoni för snart två år sedan..

Sedan när prästen vände sig mot min kusin, Guilas gudmor och frågade vad fadderskapet innebar för henne, så fick jag verkligen hålla mig från att inte bryta ihop. Hennes svar var: Jaa, Guila blir mitt andra barn då min son är väldigt sjuk och inte kommer vara med oss så mycket längre, så jag kommer behandla Guila som mitt eget..Tror inte prästen väntade sig det svaret riktigt..han sa något om att hon kanske kunde köta Guila sin första bibel eller nåt..

Guila somnade under dopakten i sin gudmors armar. Somnade!;) Hon är verkligen för härlig. Nej nu är jag trött, jag gillar min gudmor så jag passar på att vila lite;)

Prästen avslutade med att säga att sorg och glädje verkligen går hand i hand, men att detta var Guilas dag. Och visst har han rätt i det! Men det är lika mycket Dylans dag och Jesper dag och min pappas dag. Människor vi älskar som inte kunde var med. De är en del av oss och Guila. Att vi saknar dem en dag som denna är ju för att vi älskar dem så mycket och att vi älskar Guila så mycket att vi önskar oss dem alla där. För hennes skull och för vår, så håller vi minnet ljust och levande.

Jag tror att vår familjs historia nog kan bli för mycket verklighet även för en präst..Att ett behov att belysa det ljusa så mycket för att de tror att saknaden skulle kunna överskugga glädjen. Men så är det ju inte, tvärtom, sorgen och saknaden förstärker glädjen. Att ha förlorat det största gör kärleken mer skör men samtidigt starkare än allt. Varenda minut blir ju livsbejakande då varje känsla blir mer kännbar, mer verklig. Vi trivs på något oförklarligt sätt i vår verklighet, där glädjen verkligen går sida vid sida med sorgen. De tar varandra i handen och skalar av allt onödigt, tillsammans tar de udden av det triviala och får oss att fokusera på det viktiga. Kärleken. Det blir extra starkt en dag som igår. Dagar som inehåller så mycket kärlek och ljus. Samtidigt så mycket saknad..Det är så det är. Det har vi accepterat. Så kommer det alltid att vara. Sorg och glädje kommer alltid vara sammantvinnande till vårt sista andetag här på jorden.

Vår vän framförde Guilas sång med sådan känsla att håren ställde sig upp på kroppen. En egen sång! little missy Jones heter den. Han är fantastisk!! Jag saknar ord..

Och alla vänner och släkringar sedan..att stå där framme, fylld av stolthet, kärlek och en miljon andra känslor och se ut över bänkrader med tårögda människor med lika många tankar som oss, det värmer så.

Så mycket genomtänkta ord och presenter gjorde mig helt stum och jag behöver nog ett par dagar att hämta mig och hitta mina ord igen.

Runt Guilas hals hängde ett silversmycke, en liten skyddsängel. En vacker födelsepresent från en annan änglamamma. Ett smycke som symboliserar Dylan, kärlek och välvilja. Ett smycke som det skulle vara otänkbart att inte ha på Guila en dag som igår. Vår dotter. Vår framtid. En del av det stora hela. Resultatet av längtan. En egen liten person fast med bitar av oss alla..

"Du vet väl om att du är värdefull

Att du är viktig här och nu

Att du är älskad för din egen skull

För ingen annan är som du"

tisdag 28 april 2009

väntan...

Konstigt..var man än befinner sig i livet så väntar man på något. Något nytt, något slut, någonting bättre, något annat än det man har. När man får det man önskar, så flyttar man målstolpen lite längre fram och sedan lite längre fram igen. En ständig väntan. Det är väl det som är livet antar jag? Som John Lennon mycket klokt skrev i låten Beautiful Boy, till sin son Sean, Life is what happens to you While you're busy making other plans. Så rätt. Medan vi väntar så pågår allt. Allt liv som springer förbi en utan att man riktigt är med. Det är ju det där med att leva i nuet..glömmer oftast att göra det.

Ibland slår det mig likt en bautasten rakt i ansiktet, att hallå!! Vad håller du på med??!! Vad väntar du på? Njut av det du har. Det bästa du har. Henne. Hon är här och nu. Allt annat bleknar ju i jämförelse. Allt annat är trivialt. Din väntan är slut. Träd ut ur ditt vakum. Det är inte tätt längre, luften har börjat pysa in i påsen. Hon är här. Din väntans slut och din längtans innersta sanning. Det är sant! Hon är mitt allt. Större än något annat. Mer, väldigt mycket mer än jag någonsin ens vågat drömma om!

Fast nu vill man ju så mycket för hennes skull;) En ny väntans tid på något sätt. Att jobba mer för en tryggare framtid för henne. Funderar mycket på det nu. Med förväntan ser jag framåt och är så spänd och nyfiken på hur hon ska bli, vem hon skall utvecklas till? Vad hennes mål och drömmar är? Om hon blir musiker, poet, målare, banktjänsteman eller punkare? Det finns så mycket att undersöka där framme, där bortom horisonten att jag inte har ro att bara leva här och nu . Jag vill skutta fram och tilbaka och veta mer om allt;)

Just nu pågår planering inför söndagens dop. Präst, mat, kyrka, gäster, program, musik, och en massa annat. Väntan på söndag. Känner mig nästan lite nervös..pust och så var det ju det där med mannen också. Han som väntar på bättre väder och att det ska vara OK att gå till kyrkan i jeans och sneakers..Han är helt allergisk mot kostymer, skor och att sälla sig till massan. Mr tvärtom och bakochfram..men det är väl därför vi är gifta antar jag;) Men ibland undrar jag hur det gick till..

Ovannämnda sång skall i alla fall spelas på söndag, fast omskriven till Beautiful Girl. Ser fram emot att få lyssna på den framförd av vår musicerande fina vän. Än mer ser jag fram emot att lyssna på den sång han har skrivit till Guila. Inte illa för en liten tjej att ha en egen låt! Så innerligt tacksam. Dylan fick ju en egen han också..så det är som det ska på nåt sätt.

En annan väntan är jag rädd för. Den väntan som innebär ett slut. Slut på ett barns liv. Mitt fina kusinbarn som bara blir sämre och sämre. I bilen på väg hem från dem i söndags så grät jag i bilen och jag fick samma känslor som efter Dylan. Att jag ville fly. Bara få köra planlöst omkring. Att bara köra tills vägen tar slut, till Timbuktu och tillbaks och sedan dit igen..Bara bort. I rörelse. Inte stanna, bara köra, springa, allt annat än att var stilla. Fick sansa mig lite. Titta på sovande gullunge brevid mig och ta hennes varma lilla hand i min. Tysta tårar. Väntan. Hennes hand tröstar så bra. Hennes leende suddar bort tid och rum. Att köra hem igen blev helt OK.

Idag så fick Guila sina första vaccinationssprutor. Såg väl inte riktigt fram emot det, men det måste ju göras. Lilla stumpan klarade det så bra! Första sprutan inte ett ljud. Efter andra sprutan blev hon riktigt ledsen, liksom lite överumplad av att det gjorde ont. Hon satt i mitt knä, med små nålstick i hennes goa tjocka små lår. Men både jag och hon tog det ganska lugnt. Kramar och pussar och tårtorkning, sedan fick faktiskt den nålstickande BVCtanten ett leende ändå. Helt otroligt! Ungen ler efter det där..Vad kommer hon inte klara här i livet? Ingenting. Hon har redan en sådan inneboende kraft och ljus. Hoppas att det bara får växa och frodas. Kärlek har hon i alla fall, massor av kärlek.

Och vi får verkligen massor tillbaks! Vilken tur vi har haft. Att hon kom. Att hon är vår dotter. Att hon bor med oss! Vilken jäkla tur vi har. Vad har vi gjort för att förtjäna detta. Jo det var ju det..Dylan..

Konstigt livet. Där det bara fanns frågor förr, så finns där nu någon form av svar ändå..Är det priset för väntan? Är det resultatet av vakum?

onsdag 15 april 2009

Det bästa jag vet




Det bästa jag vet är att titta på Guila när hon precis däckat efter maten på amingskudden. Då ligger hon där, först lite grimaserande och närmast drogad av mjölken, sedan totalt avslappnad och det lilla ansiktet är helt slätt och så fint. Ibland rycker det till plötsligt i ena mungipan och i nästa sekund spricker det sovande lilla ansiktet upp i ett leende. Hon ler i sömnen min unge. Ibland går mungiporna nedåt också och då undrar jag alltid vad hon drömmer för tråkigt då..

När jag sitter så där och beundrar henne, så fylls hela kroppen av värme, det gör nästan ont i hjärtat som svämmar över av kärlek. Varje gång fylls huvudet av en tanke, "vad har jag gjort för att förtjäna något så underbart?" Alltid svarar jag själv, förlorat en son..

Det blir så tydligt då vad jag saknar. Att han också borde ha fått ligga där på kudden, ihopkurad som en liten hamster och grimasera förnöjt och fäkta med en liten arm. Tacksamheten vet inga gränser när jag tänker på Guila. När jag får bära hennes lilla varma kropp så nära min. När jag pussar hennes lilla pussmun. När hennes små pustar av varm luft når min kind. Då är tacksamheten överväldigande, då är lyckan utan tvivel, den är helt ofelbar och inget annat betyder någonting. Tänk att hon är vår, säger jag till min man, tänk att hon bor här med oss, vår dotter, kan du fatta det?! Han brukar le då och säga, jag vet! Ofattbart..fortfarande nästan lite overkligt att det var henne som jag oroade mig över när hon låg i magen, för inte så länge sedan och nu är hon här. En del av vårt liv. En del av vår vardag. Fast just nu är det sällan vardag;) I alla fall inte vardagens normala betydelse av igenkänning, normalt och lite tråkigt. Det är aldrig tråkigt nu, inte en enda dag är tråkig. Varje dag är det något nytt som händer. Speciellt i Guilas värld, där är det mycket nytt. För tillfället är det att hon har hittat sina små händer och de åker ofta in i munnen, när hon prickar rätt, speciellt när hon är hungrig så suger hon förtvivlat på dem;)

Hon kan klämma och krama på Molly, hennes mjuka tygkanin. Molly hjälper henne att sova, förutom när hon försöker äta på Molly också;) Det brukar till slut resultera i missnöje då Molly inte har någon mjölk. En ihållande förändring är leendet. Och vilket leende sedan. Totalt avväpnande och underbart. Hon visar en helt tandlös mun och till och med de små ögonen skrattar och tindrar. Hon ler hela tiden, eller jag nästan hela tiden;) När hon vaknar, när pappa kommer hem (vilket uppskattas av pappa), när hon har ätit som tack för maten, när någon pratar med henne, hon flörtar med alla. Sedan "pratar" hon en hel del också. Hon formar sina små läppar och säger något som liknar å, sedan är det en del ah och gha också. Så mysigt och jag blir lika exalterad som henne och vi kan sitta och prata med varandra länge. Något som är så roligt att det inte är riktigt klokt, är att stå upp i mammas knä. Ögonen blir stora som tefat, armana spänns utmed sidorna och benen är verkligen raka som pinnar. Sedan "står "hon så där och svajar helt exalterat! Tänk att allt är nytt för henne. I hennes värld är en lampa ett slott, en napp himmelriket och en klapp på pannan en ljum sommarvind..

Det bästa jag vet är att vara mamma till Guila. Det är det bästa jag någonsin har vetat.

OK, lite mer sömn, lite mindre kiv med trött make, lite fler frukostar, lite mer organisation hade väl inte skadat. Men vem bryr sig när man håller en liten minihand i sin. Vem bryr sig när man pussar en varm och mjuk liten kind. Vem bryr sig när man lyckas trösta sitt trötta lilla barn. Vem bryr sig när man är det trötta barnets trygga famn och när det trygga barnet somnar sött i ens armar. Det bästa jag vet är just det. Min lilla familj. Make, hon och han, fast honom måste jag alltid sakna. Henne kan jag krama när saknaden gör ont och då gör det lite mindre ont..




söndag 12 april 2009

En liten klump i halsen..

Känns lite mycket idag. Ovänner med svärföräldrarna, vilket bidrar till den största klumpen så klart..sedan är det mitt kusinbarn så klart, men den klumpen är ju ren och skär sorg inför vad som håller på att hända. Sedan känner jag mig lite nedstämd för att det hela tiden blir fler änglaföräldrar och efter kontakt med nydrabbade så blir jag ledsen då jag vet vilken avgrund de befinner sig i och jag önskar att jag kunde ta bort det för dem.

Svärföräldrarna..ibland önskar jag att man bara kunde stänga av dem, låtsas som om de inte fanns, men de är ju familj, släkt, blodsband, men i detta fall är vatten tjockare än blod..


Tur att Guila finns!! Hon är verkligen solskenet i vårt liv, när jag tittar på henne, när jag tar in att hon är här, så försvinner svärföräldrarna, bokslutet, deklarationer och annat. Hon är så duktig nu, sover åtta timmar timmar, alltså hela natten! Vad har vi gjort för att förtjäna en sån go unge?! Hon äter bra och växer bra. Hon vaknar med ett leende på den lilla pussmunnen och verkligen leker med oss och sina leksaker nu. Helt otroligt så fort det går och så stor hon har blivit vår dotter, vårt allt.


Ikväll har hon varit lite ledsen, kräkig och övertrött, men så fort klockan blir tio, så är det godnatt. Då sover hon för natten, eller hon har gjort det ett par nätter i rad nu och jag börjar vänja mig vid rutinen;) Gud vad vi älskar henne vår vackra lilla tjej. Tänk att hon har ändrat så mycket på så kort tid. Hon gör livet inte bara värt att leva, men vackert också. Helt otroligt!


Mina älsklingar

lördag 4 april 2009

Känslor och musik

Sitter här med Guila på amingskudden, dagens första amning är nästan avklarad. Hon har skapat sig en liten rutin och första amningen är nästan alltid runt sex nu, vare sig hon somnar vid halv elva eller tolv. Hon låter dock alltid vid tre fortfarande, men somnar direkt om, det är bara jag som sover väldigt lätt efter det, men jag lär mig väl också småningom;)



Jag brukar surfa lite vid amning och just nu surfas det efter musikförslag till dopet i maj (psalmförslag mottages gärna). Efter att bara ha läst titeln på vissa låter så sitter jag här och bölar. Allt påminner mig om Dylan på något sätt. Dopet vi inte fick ha, musiken som inte fick spelas då och musiken som spelades. Musik och text är så starkt känsloframkallande för mig. Efter att Dylan gick bort tog det tre veckor (förutom musiken som spelades på begravingen..) innan jag aktivt satt och lyssnade på musik. Var så rädd för vad låtarna kunde frambringa hos mig. Vi satt på balkongen, med ipoden, en flaska vin (som blev fler..) ett paket cigg och liksom förberedde oss. Kvällssolen lyste men värmde liksom inte som förr. Jag kommer inte ihåg vilken låt vi satte på först, men jag kommer ihåg dess helande kraft. Hur skönt det var att sjunga med där på balkongen och låta tårarna blöta ner mitt ansikte. Det blev "Your song" med Elton John, en låt som jag förknippar mycket med pappa, det blev simon and garfunkel, beatles och massa annat. Men mycket låtar med så där halvsorglig text;) Sedan kom eldprovet, skulle jag kunna lyssna till Lisa Ekdal igen, musik som var så förknippad med graviditeten för mig. Hennes fina visor om kärlek, styrka och hopp hade blivit som ett anthem för mig när jag satt på jobbet och sjöng med för full hals. Det gick att lyssna och låtarna fick igen ny mening. Så är det med musiken ju, man kan lyssna på samma låt i olika sinnesstämmnig och de får ny innebörd..

Kvällen fortsatte i musikens tecken och efter mer vin och fler cigg blev det både Depeche Mode, Eurythmics, Happy Mondays, Smog och annat blandat. Musiken fick bli vardag igen. Skönt.

Vi har en god vän som spelade och sjöng på Dylans begravning. Han skrev en egen låt till vår lille prins och det var så vackert och han sjöng med en sådan inlevelse att han för alltid har en plats i mitt hjärta. Så fint och starkt att ens kunna sjunga på ett barns begravning, speciellt för ett barn vars förädrar man känner och i synnerhet om låtens ord är skrivna enkom för det barnet. Så vackert. Han skall sjunga på Guilas dop nu också och jag blev så glad att han ville det. Det liksom knyter ihop våra barns cermonier och Dylan får vara mer närvarande på något sätt. Jag vill bara försöka välja musik som får en att känna glädje och hopp också, att det får bli Guilas dag och en glädjens dag. Men jag inser och kapitulerar inför det faktum att det kommer göra ont och att dagen kommer att färgas av det dop vi inte fick ha..men det är OK! Så är vårt liv nu och att försöka göra det till något annat är inte sant, äkta eller riktigt. En del av sorgen är att glädjen följer den, att lyckan kan lysa mot en igen och att livet får bli vacker igen. Såsom det är nu sedan Guila gjorde entré i världen. Livet är riktigt vackert igen, men kanske är det så vackert, extra vackert för att vi vet hur livet ser ut när man står på klippavsatsen och balanserar...Jag känner starkt att jag tar in glädjen mer, på ett annat sätt nu. När vårsolen har tittat fram som den har gjort de sista dagarna har gjort mig så där gråtmilt glad. Att få putta barnvagn i solen i parken tillsammans med andra mammor, som förstår, det är en fantastisk upplevelse och det riktigt spritter till i hjärtat när jag går där och får vara delaktig i det fina!

Alla de här känslorna får plats i min kropp, sida vid sida med sorgen och saknaden. Känslan av att man inte tar någonting för givet har nog gjort i alla fall mig lite mer lyhörd för även lyckan.

Som sagt musik har en enorm effekt på mig och får mig alltid att tänka lite extra och känna efter lite till, så jag ska surfa en stund till i min lilla tankebubbla i jakt på fin dopmusik. Musik som får knyta ihop det förflutna med nuet och framtiden. En stund för mig själv så här på morgonkvisten när fåglarna håller på att vakna till liv utanför i takt med ljuset, till melodin av min snarkande man och dotter;) (jag la henne precis i sin säng för det är inte klokt hur trött man kan bli av att äta..)

Vi skall hälsa på vår vän musikern med sambo och nyfödd son idag. Det ska bli kul! Vi har följts åt lite i vår barnkamp fast på olika sätt, men båda med ett lyckligare "slut" nu. Fantastiskt men lite konstigt..och jag vill gärna ha lite musikförlag i huvudet när vi träffas.

onsdag 1 april 2009

Så var det det där med tiden..

Den är ofta knapp och dagarna bara springer förbi. Guila växer och utvecklas i raketfart och nu är klockan 20 över ett igen och jag har inte lyckats gå och lägga mig ännu..vilket betyder att Guila redan har sovit i två timmar innan jag ens lyckats komma i säng...så även om hon sover till duktiga fem, så får jag ändå bara 4 timmars sömn.

Tid har aldrig varit min grej, att leva efter den, att passa den, att få den att räcka till. Ibland vill jag frysa den så jag kan spendera fler vakna koncentrerade minuter på vår tjej. Jag längtar efter henne när hon sover och varje morgon är som ett nytt hej! Det nya nu är att le när hon vaknar. Hur fantastiskt är inte det?! Min vackra dotter firar av ett leende det första hon gör när hon ser mig. Snacka om att ett modershjärta kan fullkomligt svämma över av kärlek och stolthet.

Jag hör att hon låter inne från sovrummet, men hon sover ändå gott, hon bara drömmer..tänk att de små också drömmer, jag kommer nog aldrig sluta att facineras av allt som händer. varje dag är det ny mark som bryts, en riktig upptäcksfärd tillsammans.

Skulle kunna skriva metervis om alla våra upplevelser hittills, men jag inser att jag måste springa i säng nu för att inte missa fler dyrbara minuter av sömn, för ack så dyrbara de är!

M är i stockholm denna veckan, så vi är allena, men vi lyckas som vanligt fylla dagarna av grejer att göra. På dan idag var vi hos mitt kusinbarn, som bara blir sämre och sämre. Jag vågar inte ens med ord beskriva hur det är med honom nu, det är bara för hemskt. Hans mamma, min fina, starka kusin ska i alla fall bli Guilas fadder. Vi kan inte tänka oss en bättre lämpad människa än henne! Varit lite orolig för att fråga henne nu, när hennes egen pojke är på väg ifrån oss, men hon blev glad och ville gärna blir fadder. känns bra. De hemmasnickrade dopinbjudningarnar är klara och på väg att skickas. Vad jag är överambitiös ibland, en helt galen tidsoptimist! Jag kan tillägga att det är de korten som har hållt mig vaken två nätter i rad, inte min goa tjej! Jag måste sluta med sånt där fix och grejs. Jobbmailen har smugit sig in på min dator nu också..ja ja, thats life.

Nej nu säng och tumhållning för att Guila har bestämt sig för sovmorgon imorgon;)

måndag 16 mars 2009

Förlossningen

Sitter här och läser min förlossningsjournal och inser att mina minnesluckor är mer omfattande än jag trodde. Jag läser vissa stycken och anteckningar och undrar om jag alls var där själv?! Helt otroligt att jag inte kommer ihåg det för fem öre, inte ens när jag läser det så kommer jag ihåg det. Inget ja just det, så var det ju! Inte alls, det är verkligen helt blankt. Där ser man vad smärta kan göra med hjärnan..


3.20 De första anteckningarna börjar 3.20 då vi kom in för att jag hade hög feber och var orolig. De skrev in oss och tog tempen som visade 39,2 grader. CTG visar föröjd basalfrekvens, alltså lite höga hjärtljud..får paracetamol och ordineras vila i ett annat rum. M är med hela tiden.


6.15 ny CTG


7.49 ny BM (jättegullig tjej) Jag börjar få sammandragningar och är smärtpåverkad står det. Tempen visar 37.3, CTG normal. cervix centralt riktad, öppen 3 cm, glatta hinnor (vad det nu betyder?) Får mer paracetamol och hostmedicin.


8.30 2 Pamol ges (paracetamol tror jag..)

8.41 mer hostmedicin


9.30 Bedöming: CTG normalt. Föregående fosterdel huvud ovan b-ing. Cervix 50% utplånad, centralriktad, medium konsistens mm Bishopsscore 7 (tydligen ett sätt att "mäta" ó bedömma mognadsgrad inför ex igångsättning, högsta poäng är 10, så sju var ju bra) Amnioti utföres, rikligt med klart fostervatten rinner..


9.42 Läkaranteckning ( träffade henne innan hinnorna togs ovan, genom att sätta skalpelektrod, som inte fastnade..) Hon skriver att induktion godkänns trots feber


10.35 Förlossningsförlopp

Fosterljud 151


11.30 Infusion: Syntocinon 20ml/t kopplas, stående ordination


12.16 Smärtlindring: Lustgas/Syrgas 50/50


Så här långt är jag med och jag kommer ihåg BM bytet som sker snart. Jag vet att jag grät lite och inte ville att BM1 skulle bytas ut..


13.30 BManteckning: Övertag av ny BM och student. Pat har kraftig smärta vid värkar, trött. Önskar EDA. Andas lustgas. CTG ormal kurva.


14.10 EDA lägges


15.45 temp 38,6 2st Pamol


15.46 Dr K kontaktas temp 38.6 samt förhöjd basalfrekvens. !!! Min känsla var att det liksom smusslades och jag kände att jag inte riktigt fick all info, eller så kunde jag inte ta till mig den?


15.50 Läkarenteckning: Blir uppringd pga CTG med thakykardi (!!! betyder hjärtklappning!) Temp bedöms vara pga hennes viros. Ingen indikation för avbrytning i nuläget.


BManteckning: Syntocinondroppet avstängs pga thakykardi på CTG samt täta värkar med 2 min intervall. ...... Har ett svagt minne av detta.


16.15 Kvaddlar ges. ........VA?! inte en aning!! Min inställing till kvaddlar är att det inte är någon idé att bli åsamkas smärta för att kanske bli smärtlindrad, men jag har tydligen godkänt användandet?! Så ont som jag hade, så gick jag förmodligen med på allt..


16.45 Jour Dr tillkallas pga fortsatt thakykardi (hjärtklappning) på CTG-basalfrekvens 160, accelarationer, god variabilitet, inga decelerationer


16.57 Läkaranteckning: Forsatt thakyard kurva med bf runt 160spm, i övrigt normal CTG. Tidigare temp 38.6 pat känner sig febrig. Retraherat med huv vid spinae. Syntocinindropp pågpr 20 ml/t. Samtalar med pat. Uppget att hon kan hantera smärtan bra och att hon fortfarande har krafter kvar. Forsatt övervakning och dosökning av dropp om ej normal progress. Rosafärgat icke illaluktande fostervatten, inga misstankar om chorioamnionit.


VA!? Har jag pratat med en läkare här? Skulle jag ha sagt att jag hanterade smärtan bra då? I think not! Fast tydligen har jag ju varit i rummet och svarat på frågor..men det har jag absolut inget minne av alls, inte alls. Nästan läskigt.


18.30 Dr M kontaktas pga långsamt utdrivningskede. Dr gör IU ordinerar fortsatt höjning av dropp, skall komma tillbaks om 30 min för nytt ställningstagande.


Den här läkaren kommer jag ihåg och jag vet bestämt att jag trodde jag skulle dö vid den tidpunkten, jag var verkligen helt slut och på frågan om jag orkade mer, sa jag NEJ det gör jag inte, ni måste hjälpa mig! Jag vet att jag försökte ta tag i henne och hindra henne ifrån att gå..


19.00 Nytt ställningstagande av Dr M, utdrivningsskedet går fint framåt, ingen ny åtgärd vidtas.


19.20 Hon är här! Framstupa kronbjudning, en flicka med AS10-10-10.


19.22 lite mer dropp för att få ut placentan.


Lite fler anteckningar följer om kateter, mer paracetamol och hostmedicin + amning etc.


Wow! Pust och stön vad knepigt det kändes att läsa om hela förloppet igen. Speciellt de delar jag inte hade en aning om. Det förstärker dock min upplevelse om att det var väldigt jobbigt och smärtsamt. Min känsla av att allt inte stod 100% rätt till med hjärtljud etc var inte helt osann heller då..


Jag kommer ihåg den sista läkaren som kom in, för jag kommer ihåg att hon sa att ni får 20 min på er innan åtgärd som blir sugklocka eller snitt..Den halvtimman det blev, var nog den längsta i mitt liv!! Så glad att vi slapp det. Jaha det var det, nu är denna delen av mitt liv avslutat. Graviditeten tog slut och ett nytt kapitel har börjat, det med Guila i vårt liv. En ny oro har också tagit fart, men ändå (trots hemska förkylningar!) hanterbar.


Efter återbesöket på sjukhuset idag tänker jag osökt på nästa graviditet..Dr T tycker att det är en bra idé att inte vänta för länge och det känner jag med. M ringde precis från Stokholm och jag vet inte om det är för att han längtar så efter oss, men han pratade själv om nästa graviditet..hoppsan hejsan här går det undan;) Han pratade om att försöka igen vid jul...Vi får väl se. Just nu längtar jag efter sömn;)


Jag skall kasta mig i säng nu. Guila har redan sovit i 2 timmar och hon kan nog vakna snart för mer mat, men sedan sover hon förhoppningsvis ett par timmar igen. Ett par nätter har vi gått och lagt oss vid tolv och hon har sovit ända till sex! En riktig liten A-bebis;)


Gud att ens tänka tanken på syskon redan känns otroligt, men ändå naturligt. Jag vill dock ha så mycket tid med Guila som möjligt först, för att bara njuta och suga in hennes lilla vackra varelse. Vilken lycka, vilken välsignelse. Att få ge kärlek till sitt barn, så mycket, så efterlängtat, så stort. Ännu större är det när man känner den kärleken tillbaks! Vackert är vad det är.