Barnkalas!

Eller i alla fall kalasroligt med barn! Idag har vi varit på playdate hos en änglamamma med barn. Tre små pojkar och två små flickor. Änglasyskon. Efterlängtade små knoddar som får hjärtat att spritta till av glädje. Jag är nog lite kär i alla de här barnen. Varje födelse medförde lättade fjärilar som flög från den oroliga magen som liksom knöt ihop sig varje gång det var dags för förlossning. Jag har fällt glädjetårar för de här ungarna och några till i turordning. Allt från kl fem på morgonen till midnatt har telefonen pipit och meddelat goda nyheter. De bästa.

Nu finns de här hos oss. I samma rum. De utforskade ICA kassar, leksaker, stolar och hela tiden kollade de in varandras färdigheter. Blir lite förundrad när jag tänker på det. Olika små barn, med tillika olika mammor, men med liknande historier och med ett band där igenom. Historien vi delar är ju så mörk. Så hemsk att det överbrygger olikheterna. Minnet av ett helt annat rum. En helt annan stämning är ändå ganska färsk. Den tiden då sorgen var som en stor kvävande blöt filt över oss alla. När orden vi delade var den enda lättnaden. Likheten. Samhörigheten.

Sedan kom tiden när små magar växte och blev stora magar. Oron. Rädslan. Igen orden som vi delade och hoppet vi tände för varandra när det behövdes. Sedan kom de glada smsen ett efter ett. De där små glädjetjuten förmedlade i korta texter där ord som fantastiskt, underbart, lyckorus, mirakel, underverk bytte ut de ledsna orden. För varje sådant meddelande blev vårt hopp om Guila större och större. Kanske skulle hon följa med oss hem ändå?! De andras små bebisar fick ju göra det. Så kom hon och det var vår tur att smsa hela vida världen! Vi använde samma vackra adjektiv, de där orden som vi övat på så länge och äntligen fick använda.

Klockan är snart elva, jag borde gå och lägga mig. När mörkret faller blir jag lätt lite sentimental. Men idag blir jag så där lyckligt sentimental. Tänk att de är här nu. Barnen som kom efter barnen som inte fick stanna. Får allt en liten klump i halsen när jag tänker på det stora och vackra i det...

Idag skulle en prinsessa fylla två år. Hon är inte hos oss här på jorden, men finns i våra tankar.
Tur att hennes fina lillebror finns idag. Tror hans mamma kramar honom extra hårt idag.

Så mycket de betyder våra små. Både de bland molnen och de i våra armar. Så tacksam att min famn numera är fylld av lilla fröken bus. En bra dag med fina bilder både i kameran och i minnet.

En barnkalas dag!