Mammas tjej

Min fina lilla tjej. Tittade precis till henne i sin säng. Sött slumrande med kaninen på ena armen och en utspottad napp på den andra. Hon är verkligen helt underbar. Jag vet, jag vet! Egna barn och andras ungar..;) Men hon är ändå helt underbar!

Inte bara mammas lilla tjej. Nej pappas också, och mormors och kompisars och tanter och småkillars som går förbi också. Vem som helst som tar sig en extra titt, kanske vågar sig på en vinkning eller ett litet hej, får sig ett riktigt brett leende. Hon skrattar med hela ansiktet. Ja hallå där! Titta på mig! Jag gillar dig. Gillar alla som bara tar sig fem minuter och pratar med mig. Lilla fröken social;) Ibland frågar någon, gråter hon aldrig? Jodå, när hon är trött, hungrig eller uttråkad. Hunger och trötthet kan jag råda bot på, men den uttråkade biten kan ju ta en liten stund;)

Shit vi fick verkligen den lilla bebis vi beställde och lite till. Tänk att hon är vår! Eller ja hon är ju sin egen, men vår lilla tjej. Fortfarande helt förundrad och förälskad. Att vi två cyniker, surpuppor och stressapor kunde framställa en sådan lugn tapper liten tjej, som bara gillar livet. Tack!

ska bli fantastiskt att få visa henne Portugal i september, hela september!! Bokade flygbiljetter i förrgår. Tre hela veckor blir det. Vilken dröm!

Det är verkligen en dröm. En dröm som satt långt inne. Den vi brukade drömma när vi gick barnlösa längs kullerstensgatorna i Ericeira. När vi i tystnad tittade på alla barn, gravida magar och stolta pappor med barnvagnar gå gata upp och gata ner. När vi saknade Dylan. När vi längtade efter liv. När vi hade ont och hjärtat var helt skrumpet och svart. Då drömde vi om att få ta med ett barn dit en dag. En dag skulle hon eller han komma och det skulle bli vår tur att sprätta runt som stolta tuppar med barnvagn. Gata upp och gata ner. Äta crepes med glass. Leka i sanden under ett parasoll och le åt vårt barn. Inte bara vara ledsna åskådare. Så har den dagen kommit!

Fattar det nästan inte. I september ska vi visa Guila Portugal, och visa Portugal Guila! Nästa resa blir till Sydfrankrike. Där hade vi också en dröm. Det finns en bild på mig, på stranden i Antibes 2006. Lite suddig mobilbild på mig i vattenbrynet. Då låg Dylan i min mage, fast vi visste inte det ännu...Jag tittar på den bilden ibland med vemod. Han var med där..Därför måste vi visa Guila stranden i Juan Le Pins också. Hon när han inte kan. Så är livet. Sånt är vårt liv. Enorm glädje kantat med lite vemod..

Så tacksam. Så lycklig. Mammas lilla tjej. Hela världens lilla solstråle