Här är hon, vårt underverk!

På bild vill säga;) Hon befinner sig fortfarande på andra sidan huden, intet ont anande om världen utanför.

Fick mitt tillväxt Ul idag och mår så bra! Matt och gråtmild, men glad! Guila ligger fortfarande lite på plus och vikten uppskattades till ca 2500 gram idag på 34+2. En jättegullig BM gjorde Ul:et idag, jag har träffat henne förut och hon är så himla noggrann och empatisk. min egen BM var också med och jag såg allt att hon fick torka några lyckotårar ur ögonvrån idag också. Mina torkade jag inte, de fick flyta i en strid ström över kinderna;) Guila putade med läpparna, sög på tummen och gosade runt. Bilden brevid visar henne i profil med en hand vid munnen med sina små putande läppar.

Känns som om hon kom ännu närmre idag. Jag vet ju nästan hur hon ser ut nu ju! Jag berättade för Bm om mina mardrömmar om att hon saknar ett öga och annat hemskt. BM visade båda ögonhålorna med tillhörande linser och hon visade massa saker idag. Till och med lite hår fick vi se. Helt otroligt fascinerande. Vad jag längtar efter henne nu! Idag ska jag hem och stryka lite nytvättade bebiskläder och tvätta täcket och kudden.

Efteråt firade vi med lunch på Maharani, tandorikyckling i underbart aromatisk yoghurtsås med nanbröd. mmm..

Väl tillbaka i bilen ringde en skärrad L från jobbet. Tre män hade trängt sig in och varit hotfulla och stulit utrustning. Pust, konstigt att en dag aldrig bara får vara bra. Efter samtal med stackars L, så ringde jag polisen och anmälde det hela. Så jäkla obehagligt och L var riktigt skärrad, så klart. Han kommer nog känna sig obehaglig till mods varje gång det ringer på dörren nu.. Tre män som talade dålig engelska och lite tyska, i en utländsk reggad bil som körde iväg till ingemansland där ingen någonsin kommer hitta dem, så klart..

Men, men vad säger man? Shit happens, hoppas bara det var första och sista gången något sådant här hände.

Jag orkar inte ens ödsla energi på det faktiskt inte en dag som denna. Idag är en bra dag och det är Guilas dag.

En kund kom precis in och kommenterade magen, att nu kan det inte vara långt kvar och att föresten det var snabbt jobbat, du var ju gravid för inte så länge sedan? Jag skojade med lite. Han sa att, men denna gången kanske du ska vara ledig lite också?! Då berättade jag att ja, jag skulle nog varit det sist men vår pojke dog.. Han bad så mycket om ursäkt och beklagade. Jag sa att det kan inte du ha vetat och det är OK, tack. Han berättade att de själva hade haft tre missfall innan de fick sin tjej och att det varit skitjobbigt. Såg att han ville kommit runt skrivbordet och kramat mig. Han sa att nu ska det gå bra! Jag höll med och jag hoppas att han har rätt! Idag känns det så i alla fall.

Så där ja, nu sitter man här med gråten i halsen i alla fall. Svårt för min kropp att definiera glädje och sorg på nåt sätt. När jag gråter för att jag är glad tror kroppen att jag är ledsen och jag blir genast nedstämd. Som sagt man är inte riktigt som man ska längre..Men det är OK. Jag är jag med mitt bagage, mina erfarenheter och mina känslor. Varje sak som läggs på min livslista gör mig till mig och jag gillar ändå mig, hur labil jag än är;)

Jul och sånt...

En liten snutt av årets gran med Dylans julkula på första parkett, så klart. Granen blev extra fin i år med sköra istappar i glas och vita fluffiga änglavingar..











Jag och Guila (tuggandes på nötter) hos syrran på julafton. Dagen började ganska sorgligt och på fel sida sängen, men efter lite mat och soffhängande blev det ganska bra till slut ändå. Istället för Kalle Anka så tände vi ljus kl 15 och sedan hälsade vi på vår pojke med blommor och för att tända ljus. väl på kyrkogården, så hade någon hunnit före oss och lämnat ett ljus med klistermärken på från Dylans änglakompis. Hur fint är det!





Dagens magbild 33+5. Nu kan man tydligt se hur den nästan pekar nedåt! Lillasyster använder fötterna ganska bra också! De sticker ut som sjutton på höger sida, ibland tappar jag nästan andan. M gillar det och han klappar hennes små fossingar. Fattar inte att hon snart är här!? Längtar så jag gråter.



Jag börjar bli mer orolig för var dag som går. Så rädd för att snubbla på målsnöret igen. Tänker att det går inte, inte en gång till... Ska till BM på tisdag och då ska jag prata ordentligt med henne. Ska förklara att jag inte kan sova, att mina drömmar är överväldigande, att jag vaknar förbannad. Ilska är min oro i ohanterlig kostym. Jag ska säga att jag inte mår bra att jag behöver CTG ofta nu och UL också. Att jag vill ha ett datum för igångsättning inte för bedömning. Den 9/1 ska jag träffa Dr T och då ska jag förklara klart och tydligt för honom också att för mig är det en större risk att vänta för länge än att gå hela vägen ut.. Jag kommer inte ge mig och jag kommer inte låta mig övertalas! Jag tänker ta kontrollen nu och jag kommer bråka, gråta och lägga mig på golvet som ett barn och skrika om jag inte får som jag vill! För jag har inte råd att förlora fler barn...Kan inte bli en del av statistiken igen, no F:in way!

Min lilla stumpa jag ska kämpa för dig och inte ge efter en tum Nu är vi i slutspurten och denna gången ska vi komma i mål. Både du och jag.

Skrämselhicka..

Svärmor har åkt tillbaka till sin ö och ordningen hemma börjar bli återställd. Trots farhågor så har helgen faktiskt varit trevlig och gick fort. Det har mest handlat om julklappsinköp och mat. En gran hann vi med att köpa igårkväll och imorse klädde jag den. Dylans egna julkula hänger på bästa plats så klart. Blev riktigt nöjd! Annars har helgen varit lugn, jag lovar!

Så till helgens drama. I fredags natt vaknade jag kl 3 av hugg i magen, tänkte att det var ligamenten som spökade, då det gjorde ont när jag förökte vända den smidiga kroppen i sängen. Jag masade mig upp på toa, kissade och masade mig tillbaka till sängen. M hade vaknat av mitt AJ och undrade vad som stod på. Det släppte efter en stund, men bara för att övergå till ryggont och typ mensvärk under magen...Relativt regulbunden sådan. Nu tändes lampan och oron.. Den närmsta timman satt jag upp och en miljon tankar flög genom huvudet. Har det satt igång nu?! Det är för tidigt! Hjälp! M satte på mobilen och stoppklockan. Han frågade när det onda började och när det slutade. Helt imponerad över hans koll på hur man mäter sånt där.. 3,5 minut emellan, 8 minuter emellan, 6 minuter emellan osv. Ska vi åka till förlossningen? Ska jag ringa någon? Bestämde mig för att vänta och se om det blev värre. Någon gång under denna tiden, efter ett par djupa andetag så släckte jag lampan och låtsades som ingenting och någon gång i mörkret så somnade jag.. På morgonen var det bra. Magen blev lite hård då och då, men det gjorde inte ont längre. Skrämselskott? Livmordern som övar? Förvärkar? Sammandragningar? Panik? Inte vet jag, men en sak vet jag och det är att denna veckan ska jag tvätta bebiskläder och sängkläder.

Svärmor sa att Oj vad magen är långt ner! Mamma sa likadant idag och sedan sa hon att den här bebisen kommer inte komma i februari, jag tror det blir en julklapp. Lägg av sa jag! Det blir det inte alls! Hon ska komma i slutet av januari, så det så. Men känner mig inte helt övertygad. Denna veckan ska jag göra bara precis vad jag behöver och inte en extra grej till! Här ska vilas. Här ska soffan intas och belägras. Här ska det ses till att lillasyster stannar där hon är till januari!

Så det så..säger jag i ett försök om egenövertalan. Vår busiga discobebis verkar vara sugen på livet utanför, men du får allt vänta ett tag till gumman. Ett litet tag till...

Mage, julkort och svärmor

Veckans magbild (faktiskt redan 3 dagar gammal, men detta är första gången jag har några minuter vid datorn..)




Tror minsann att magen har åkt ned en bit?








I söndags lärde jag mig hur det kändes när de hickar i magen av en annan gravid mamma och nu känner jag en hickande lillasyster ofta. Det är ganska häftigt. M tycker synd om henne, för hicka är ju inte kul tycker han;)

Här är några av mina första julkortsalster:




Blev rätt bra ändå, känner hur min pysselgen blev väckt till liv.





Men nu blir det inget pyssel på ett tag. Faktum är att det inte får bli för mycket av något på ett tag. Min BM gav mig order i onsdags om att sluta stressa, vilket betyder mindre jobb, mindre sociala möten, mindre julkortspyssel. Köp resten sa hon! Prioritera rätt. Hmm och hon har givetvis rätt. Så nu blir det lite mer operation ta hand om sammandragningsmagen, lillasyster och mig själv. Inte helt lätt för en rastlös själ, men jag ska öva på det;)

Så till svärmor..Henne hämtade vi igår och en dag av fyra är avklarad. Men det var faktiskt inte så farligt som jag föreställt mig. Oftast är ju föreställningarna värre än verkligheten. Hon hade stickat tre koftor till! Så nu är vi uppe i inte mindre än 8 st;) Det blir en kofta varje dag och två på söndagar;) Men det är lite gulligt. Det bästa med att hon är här är nog ändå ledigheten.. Båda jag och M bojkottade jobbet igår och idag också. Det enda "negativa" är att jag kände hur trött jag var. Helt medvetslös var jag igår! Kunde knappt hålla ögonen öppna hela dagen. Kanske är det så att när man liksom slappnar av och är ledig så känner kroppen av den vila den velat ha så länge..Och när den inte är ledig så kör den bara på..eller ja min kropp verkar göra det i alla fall.

Nej nu är det dags för frukost och sedan blir det besök hos Dylan och OM jag orkar blir det en tripp till stan och lite julklappsshopping.

Trött, skelögd men glad.

Hjälp vilken helg det har varit. Det har verkligen gått i ett. Det började redan i torsdags. Jag jobbade ganska länge, sedan åkte jag och tvättade den smutsiga bilen, handlade lite inför fredagens julfest på jobbet och hann precis till Landvetter kl 22 för att hämta maken. Jag blev då sittandes på en bänk i vänthallen, för höfterna hade för länge sedan tröttnat på mig. Trevligt välkomnade;) Inser att jag inte ska köra bil så långt längre heller. Får gärna sammandragningar medans jag kör bil, ibland tappar jag liksom andan av dem och det hjälper ju inte att jag kör fel (för jag har tankarna någon helt annanstans..) och blir stressad över det..

Fredagen innebar maratonlopp i mataffären, hos fiskhandlarn, och sedan SM i matlagning på tid!
Skinkan griljerade jag på morgonen innan vi gick ut så den var i alla fall klar. Sedan blev det matjesillstårta som behöver 3 timmar på sig att stelna, räksnittar, köttbulls och prinskorvsstekning och lite annat. Kl sju skulle våra kunder komma, kl sex var vi på jobbet för att ställa i ordning..Det blev i alla fall en trevlig och ganska lugn kväll, trots gratis bar:) Vi hade tonat ned det lite i år, för jag kände att jag bara inte orkade ha full fest. Annars brukar de stanna till minst kl 3 och dansa runt och ägna sig åt pubertala skämt. Det är ju bara män...;) I fredags rullade de sista ut kl 1, lite mer lagom.

Lördagen började med lite presentinhandling och besök hos Dylan. Sedan en lunch hos gammelfaster och farbror kl 13, och efter en mycket trevlig tre rätters lunch var det dags för nästa kalas. Min systers yngsta pojkes födelsedagskalas. Kl 5 började det, men jag lyckades inte komma iväg från tillställning nr ett förrän efter 6. Efter ytterligare (!) en middag hos syrran, var det dags för julaftons planering och hemgång blev inte förrän efter 11. Trött, medvetslös och skelögd kröp jag i säng. M kom hem en timma senare, då han hade en annan träff istället för kalaset hos syster.

På söndag var det dags för öppet hus för Spädbarnsfonden och lite julkortspyssel. Fått mersmakt på att göra egna kort, de blev faktiskt fina. Efter lite fika, pyssel och givande samtal med besökare, så var det dags för dagens andra event. Min kompis födelsedagskalas som började kl 7. Jag hann i alla fall hem emellan och satte mig på sängen (med tanken att vila..) och kunde inte sluta göra julkort..M lagade mat till mig, jag böt om, åt, skjutsade M med vän till en annan vän;) Åkte till stan och gick på helgens andra födelsedagskalas. Där blev jag sittande på en stol i köket pratandes jobb, politik och ekonomi fram till 1.30!! Då ringde M och frågade vart jag var, han hade kommit hem en timma tidigare och krashat i sängen och när han vaknade och jag inte var där så blev han orolig. Jag blev nog mest orolig och undrade hur i ¤#%¤#% jag lyckats stanna där så länge, inte undra på att jag var trött!! Lyckades köra hem och krypa i säng. M sa någon gång under natten att det är nog bäst att du tar sovmorgon imorgon, jag tänkte hur då, jag sover ju inte ändå nu för tiden.. Men det gjorde vi. Kl 10 masade vi oss upp! Vi åkte till Linnégatan och åt brunch och till jobbet kom vi för en kvart sedan.. Skönt!

Ska ta det luuuungt denna veckan! Svärmor kommer på torsdag och det får vara nog med äventyr för mig nu.

Ska se om jag kan få en klipptid idag eller imorgon också..Känner mig ganska färdigjobbad för tillfället och ett besök till frisören är ju en bra ursäkt att gå här ifrån igen.

Känner mig fortfarande totalt mosig i huvudet, men nöjd och glad för det;)

Bilder & Reflektioner

Blev stående och gloende på magen igår i spegeln. Tänkte på det ofattbart stora och fantastiska i att bära ett barn. Kommer aldrig att sluta fascineras av hur vi är skapta som kan skapa ett liv tillsammans och sedan baka bebisen i flera månader inombords. För att sedan föda det barnet ut i världen, till en egen människa med egna tankar och liv. Wow, jag blir helt andlös..

Jag och Guila hade en lång stund tillsammans igår, bara hon och jag. Mor och dotter. Jag är hennes för alltid och hon är min. Jag undrar om hon kommer föredra elektriska tåg framför dockor, eller dansa istället för fotbollen som jag sprang efter i flera år..Inte vet jag, men jag ser fram emot att se henne växa och göra egna val.

Bilder från vår stund igår:














En magbild 31+2:














Veckan har hittills gått snabbt och det är äntligen torsdag imorgon och då kommer M hem! 22.10 ska vi hämta honom på Landvetter. På fredag blir det inte mycket jobbande, utan det får bli mest matlagning, då vi har minijulfest på jobbet på kvällen. Vet inte riktigt hur vi skall hinna allt..antar att jag får göra matjesillstårtan imorgon eftermiddag och handla lite kanske.. Har varit fullt upptagen med jobbet och har inte riktigt märkt att fredagen nästan smygit sig på redan..Ja ja det får bli som det blir.

Nu, glass, TV, salta joysticks och sedan säng och några sidor ur Att föda..perfekt!

Jag måste visa något helt underbart! En bild på bebishår;) Var och fikade hos en god vän och hennes två månaders underverk idag. Så underbart hoppfullt att få snusa på en bebis en stund. Eftersom det inte är min bebis så vill jag inte lägga ut några bilder så klart, men lite hår går nog bra. Kolla fluffmohikanen;) naawww så go!

Ensam..

Idag åkte gubben till Stockholm, utan mig.. Inte så bra på att sova själv, men det får gå. Skönt att få vara hemma ändå och jag lyckas ju alltid fylla veckorna med massa innehåll, så det blir nog snart torsdag..

Fast ensam är jag ju faktiskt inte riktigt. Jag har ju Guila i magen som håller mig ganska bra sällskap. Hon buffar och bökar och ibland undrar jag om hon kan ta sig ut genom magen?! Hon gör sitt bästa i alla fall. Speciellt när det är läggdags och eftersom jag inte kan ligga på rygg så måste jag ju ligga på sidan. Hon verkar inte gilla det alls! Hon protesterar med kraftiga sträckningar och bökningar tills jag ändrar ställning, vilket inte är helt lätt när man bara har två sidor att välja mellan. Jag blir lite full i skratt och jag ser en väldigt bestämd liten tjej framför mig..

Jag har börjat läsa Gudrun Pascals bok, att föda och den är faktiskt bra. Den har gett mig lite mer verkliga bilder i mina drömmar konstigt nog.. Igår läste jag om den första amningen och vad de små brukar göra precis efter förlossningen. Att de söker sig till bröstet.. För första gången fick vår lilla tjej ett ansikte i min dröm igår. Jag blev nästan förbluffad själv! Annars när jag drömmer om henne så har hon aldrig haft ett ansikte, det har antagligen varit för svårt att föreställa sig, även i drömmarna. Igår natt, då jag drömt om förlossningen, så fanns hon plötsligt där, med kropp och ansikte och allt. Hon tittade på mig och log och skrattade (vilket jag förstår att de inte gör då;) och sedan ammade jag henne. Det var en konstig men ganska verklig dröm. Hon hade på sig en liten vit pyjamas (som väntar på henne hemma i klädskåpet) med små rosa figurer på och hon såg så nöjd ut. Jag hoppas att det är en sanndröm. Gud vad jag längtar nu!

Helgen har varit fullspäckad, fast med trevliga saker. Danmark i fredags, glöggfest i lördags, besök hos farmor o farfar igår. Tom lillebrorsan kom med dit. Han tatuerade sig förra helgen och det var lite spännande att få se den igår. Jag hade skissat den för honom och den var jättefin. Det är en minnestatuering för vår pappa. En dogtag i en kedja där det står pappa, datum och alltid älskad, alltid saknad..plus en ros. Tatueringen sitter på vänster bröst, precis vid hjärtat. Farmor blev allt lite tårögd..

Igår var vi hos Dylan också och fixade och la lite granris. Jag tittade på hans små nallar som står där på rad och de såg helt ledsna, jordiga och solkiga ut. Jag plockade faktiskt med mig dem hem och la dem i tvättmaskinen. De kom ut nya och fina och såg mycket gladare ut. Tror Dylan blir glad också.

En ny dag med oförväntat innehåll!

När jag, som vanligt stressade, för att komma i kläder, skor och smink imorse innan jobbet så ringde min mobil. Det var min BM. Hon undrade om jag kunde komma in direkt istället för kl 13 som planerat, för då är Dr T där och kan göra tillväxtultraljudet idag istället för imorgon. Javisst sa jag och blev ännu mer svettig, nervös och stressad.

Vi kom dit, hon mätte, klämde och tog prover. Allt var bra. Hb 124, Socker 5,1, SF mått 29. Hon sa att allt är perfekt! Hjärljuden var perfekta de också, precis så där varierande som de skall vara. Hon riktigt tryckte på hur bra allt var idag, för hon vet hur ledsna vi var för två veckor sedan när vi var på Dr T´s tillväxtUL som inte var så bra. Jag berättade för henne att jag var besviken på de slarviga mätningarna och att jag tänkte säga till honom idag att vara mer noggran. Bra sa hon, man skall säga till. Du kanske vill byta läkare frågade hon. Nej, det vill jag inte sa jag, han är en bra läkare, men bara inte så bra på UL..men vi får se efter idag sa jag.

Vi planerade in att gå igenom förra förlossningen nästa träff och det känns kanon att få göra det med henne. Till slut kom Dr T, jag hörde hur BM sa något till honom i korridoren och jag undrar om hon inte bad honom vara lite extra lyhörd idag;)

Vi kom in i Ul rummet och jag sa att det var väldigt jobbigt efter sista mätningen och jag bad honom vara extra noggrann idag. Han sa att jag är alltid så noggrann jag kan, hmm tänkte jag..
Vi pratade lite om slutet av graviditeten och sedan la jag mig på britsen. Han började prata om förlossning och ev gå över tiden... Då fick jag en klump i halsen och ögonen blev blöta. Nej sa jag, T jag kan inte tänka mig att gå över tiden, jag kan inte ens tänka mig att gå hemma och vänta på värkar. Jag kan inte falla på målsnöret igen.. Han hörde min brutna röst och såg mina blöta ögon och sa, det förstår jag. Jag bad om bedömning av mognadsgrad senast i v38 och sedan ofta. Han sa att jag kan bedöma dig varje dag om du vill, när vi kommer dit! Så skönt att höra! Han förstår och vi är överens. Han sa vidare att han förstår att eftersom jag inte kommer kunna passera någon vecka, då det hände sist, så kommer de sista veckorna vara som värst för mig och då ska de hjälpa mig igenom det. TACK! Ibland är det bra med lite blöta ögon inne hos Dr T tydligen;)

Så till mätningarna. Han mätte ytterst noggrant idag. Jag såg hur han själv valde bort bilder som inte var bra och tog nya innan han blev nöjd. Resultatet av dagens tillväxtultraljud blev, hör och häpna, + 4%. PLUS! Han sa plus 4%!!! Det är lycka det! Han fick erkänna att förra tillväxtultraljudet, som avvek så markant, att hans mätningar inte var så bra då. Tack för den, skönt att höra att även läkare kan erkänna sina misstag. Men ingenting spelar längre någon roll, det enda jag hör är plus fyra procent!

Nu kan jag segla fram på mitt lyckliga lilla rosa moln (eller lilla och lilla, jag behöver ett ganska stort moln nu för tiden om jag inte ska ramla av;)

En bra dag idag! Utan tvekan en bra dag idag! Tack lillasyster för att du växer så bra. Tack pappa o Dylan för era vakande ögon där uppifrån. Tack Trombyl, Femibion och Blutsaft. Tack Gud och tack livmoder och moderkaka. Keep up the good work!

Lycka.

Dagens tredje inlägg;)

Mer rörelser = bra! Ändå svårt att bestämma sig för vad som är nog med rörelser när man väl blivit orolig, speciellt när hon är så vild annars, men hon måste väl också vila ibland antar jag, för inatt gjorde hon inte det..

Jobbet känns inte så lockande idag, så jag pular lite med min kamera, som äntligen är tillbaka från servicen nu! Därav tre hundra bilder på en dag;) Först en bildkavalkad på mina pyntade växter hemma:




Årets adventsljusstake ( som faktiskt åkte i papperskorgen en stund i söndags när jag inte hittade rätt passande ljus till den..säger ju att jag är helt tokig för tillfället)





Julpyntad Amaryllis i köksfönstret.













Även vardagsrumsväxterna har åkt på lite julpynt.









Min favoritväxt, murgrönan i sovrummet har fått lite julmossa också;)
(favvis för man kan verkligen misshandla den och den växer glatt på ändå!)






Igår när vi kom hem från jobbet, så hade brevbäraren knölat ner en stor brun jiffybag i brevlådan, den var adresserad till mig! Den innehöll inte mindre än 6st små stickade koftor till Guila! Tror att svärmor har lite för lite att göra;) Två fina vita och 4st väldigt rosa..;)









M tog en bild på mig och Guilamagen när jag stod och fixade med hennes sänghimmel, det kommer bli jättefint! Alla grejer står just nu i vardagsrummet, men vi får ta inflyttandet i sovrummet lite pö om pö. M blev väldigt påverkad igår av att skruva ihop sängen igen och när vi packade upp alla påsar hittade vi Dylans Spöket Laban spjälskydd och det väckte ju en del känslor till liv.. Men båda M och jag beslutade att det känns rätt att använda Dylans saker till hans lillasyster, att han är med på ett hörn då på något sätt. Men det är inte lätt..




Sist men inte minst en magbild 30+1 :

Rörelser!

Nu har hon börjat röra lite på sig i alla fall. Inga hårda sparkar direkt, men dock rörelser. Fast nu räcker inte det på något sätt, jag vill ha mer..pust..undra om jag bara ska åka hem och lägga mig igen? Jag har ju tid hos BM imorgon, kanske räcker med det? Får fundera en stund.

Mår inte bra idag!

Usch, nu sitter jag här och funderar på vad som händer i min kropp... Jag mår inte bra idag. Igår kväll spenderade jag större delen av kvällen åt att gråta över min pappa, det brukar jag göra lagom till jul..Jag tänkte på hur det måste ha känts för honom julen 99 när han visste att det var sista julen tillsammans med sin familj..Hur klarar man det?! Jag vet att han gick och la sig tidigare, han lämnade bordet med våta ögon och gick upp för trappan. Jag förstod varför då och jag förstår varför nu..

Detta är åttonde julen utan honom och det gör fortfarande lika ont.

Sedan kunde jag naturligtvis inte sova ordentligt, vilket bidrog till att jag var tvungen att ta lite sovmorgon. När jag tar sovmorgon så blir hela dagen rubbad. Ingen frukost, ingen ordning. M hämtade mig innan 12 och vi åkte till Linné och åt god lunch. Sedan köpte vi Guilas fina röda blommiga åkpåse och nu är jag tillbaks på jobbet. Men jag mår inte bra, tror jag har lite feber. Nästa problem är att vilda bebisen inte är så vild idag, inte alls faktiskt. Jag får anstränga mig att känna lite rörelser och det känns inte bra...

Förra året i maj kändes det också som om jag höll på att bli sjuk..två dagar senare slog inte Dylans hjärta mer. Jag är rädd, men jag sitter fast i min stol och vet inte vad jag ska göra. Jag kan inte tänka riktigt..Snälla Guila, ge mig några sparkar nu, snälla gumman!

Julgrinchen och tidstjuvar!

Julgrinchen det är jag det! Jag har utvecklat ett underbart humör de sista veckorna. Superotålig och inte speciellt trevlig alls.. jag vet varför, det är december som precis gjort sitt intåg idag och med december kommer en massa bokningar i almanackan. Jag avskyr verkligen att ha runda ringar på nästan varenda dag i december redan. Någon stjäl min tid, eller är det jag som ger bort den? Innan jul, ska alltid hur mycket som helst packas in. För en enda dum dags skull, så skall man maratonbesöka gamla släktingar, ha jularrangemang, få besök Brittiska öarna, köpa julklappar, jobba, städa, ta fram pynt och stryka gardiner. Eller man måste inte, men det blir alltid så.

Egentligen är väl alla runda ringar i almanackan trevliga saker och jag trivs ganska bra med tillvaron när de där runda ringarna blir till dagar och besök. Men som den motfalls person jag föddes till att vara, så är jag helt allergisk mot framförhållning och för mycket planering! Jag gillar att ta dagarna som de kommer, i den ordning de nu infaller. Två dagar innan kan jag planera, det är OK, men när någon frågar vad jag gör nästa månad kl 5, så blir jag nästan full i skratt. Äh om jag lever, så kanske vi kan bestämma det närmare då..

Just nu är jag bara helt fokuserad på Guila i magen och vad som komma skall, inte mycket annat intresserar mig. Börjar känna de där djuriska beskyddarinstinkterna och tanken på att boa och förbereda och gå in i mig själv är det viktigaste just nu. Då jag bara fokuserar inåt just nu så har jag svårt med tålamodet med det på utsidan och däribland julen..

Var hos syrran en snabbis igår, jag skulle inte ha tittat in när jag var på dåligt humör, men det dåliga samvetet och tidsbristen tar mig till ställen jag inte vill vara egentligen. Hennes yngsta pojke, fyller år den 15:e dec, en måndag. Då brukar vi alltid ha kalas på söndagar. Lördagen har vi redan en lunchdejt hos mina goa släktingar, gammelfaster och gammelfarbror. De fixar alltid så fint när man kommer, gärna tre rätters middag/lunch med massa olika drycker och intressanta samtalsämnen (dryckern ablir väl inte så intressanta för mig i år dock;) Vi brukar alltid vara där i timtal och trivs med det.

Syrran sa att nej vi ska ha kalas på lördag istället, vad synd sa jag för då kan inte vi, varför har ni hans kalas då? För vi tänkte att vi skulle ha lite invigning på det nyrenoverade hemmet också. Vad taskigt sa jag att J inte får ha sin födelsedag ifred..(Ville säga måste du alltid vara så självisk och ändra på allt för att det ska vara roligast för dig själv..) Ja ja sa jag då får vi försöka hinna komma efter lunchen. Säg bara att ni ska någonannanstans då sa hon. Äh varför då? Plus att jag är höggravid (om det inte syns) och orkar nog inte med två kalas på en dag nu för tiden..

Sedan började julpratet..och min gröna elaka grinch vaknade till liv. Ja men boka in julen här i år i alla fall sa hon. OK sa jag, men inte om vi måste vänta flera timmar innan vi får äta sa jag surt;) Men det gör vi väl aldrig sa hon. Jo, jag kan inte komma ihåg en jul då vi inte fått vänta till kl 7 någon gång innan det är dags för mat. Först ska man genomlida Kalle Anka och glögg (då brukar morfar somna i soffan) Sedan är det dags för julklappsöppning för barnens skull ("barnen" som nu är 15 & 13... och hellre spelar TV-spel än firar jul..) efter julklapparna är avklarade så är folk nästan svimfärdiga av hunger, men vid det laget är magsäckarna så ihopkrympta så man får inte plats med mer än typ två köttbullar och en bit sill..Så det blir alltid tonvis med mat kvar.

Nej eftersom jag är stor, trött, gring och gravid så tänker jag vara extra motfalls i jul;) Vi kommer åka dit när Kalle Anka är slut och vara hemma och mysa istället och äta en stadig frukost, så vi slipper svälta hela kvällen. Sedan kommer vi lagom till att maten skall ställas fram, det är planen. Jag struntar i hennes stress-panik-jul-ångestplaner i år..pust..

Så där ja, nu har jag gnällt färdigt för idag;)

Nu ska vi till posten, skomakaren för att göra nya nycklar till jobbet, stan för att äntligen hämta mitt kameraobjektiv, hämta nycklar av K, tillbaka till skomakaren, köpa Guilas blomiga åkpåse, handla mat, köpa mossa, ta upp julpynt, pynta, äta, sova..

Som sagt vem är det som snor min tid?!

Sovmornar!

Andra dagen i rad som jag har tagit en rejäl sovmorgon. Så skönt att få ligga kvar i sängen och riktigt lata mig en stund, undra varför det alltid är på morgonkvisten jag sover som skönast? Kanske är den där lilla rebellen i mig som tycker det är mysigt att få ligga kvar när man egentligen borde vara på jobbet;) Jobbet och hemmet är just nu väldigt nära varandra, vilket underlättar insläntringen till kontoret avsevärt.



Dörr till vänster hem, dörr till höger jobb:-D





En magbild från i förrgår får väl plats i bild tänker jag, fast det är nästan knappt nu..



29+2








Har fortfarande svårt att ta in att lillasyster faktiskt bor inuti mig och att hon ska födas fram och bli vår dotter även på utsidan av huden. Är helt fascinerad av att vi människor, likt alla andra djur, liksom kan ha ett barn i magen?! Det är så stort och fantastiskt på något sätt att min hjärna inte riktigt kan greppa det konceptet. Tänk att hon finns där inne! En färdig liten människa på tillväxt, helt sjukt märkligt. Nu är hon så stor att man kan uppfatta hennes olika kroppsdelar genom huden. Imorse sa M, men kolla där är hennes huvud!! Ja eller kanske rumpa sa jag. Med stora ögon la han sin hand på magen och klappade på hennes huvud..det är stort.

Jag inser att även han är rädd och har mardrömmar om allt som kan gå fel. I förrgår natt, la han handen på magen halvsovandes, någonstans i hans undermedvetna så tyckte han att magen var för mjuk. Men vart är hon, är det över? Finns hon inte mer? Så obehagligt. På morgonen var han glad att magen var hård (eller hårdare i alla fall, hon är ju väl inbäddad i ett behagligt varmt täcke av fett också;)

Imorgon är det fredag och det ser jag fram emot av flera olika anledningar. Först och främst för att arbetsveckan är slut! Sedan för att jag skall (med tunnelbana jag lovar!) åka in till stan och träffa två änglamammor och en liten änglalillasyster och kanske en änglamamma till som jag inte träffat förut! Det ska bli jättetrevligt och veckans höjdpunkt.

Nu ska jag lyckas arbeta en stund idag också:)

nya kläder och vagnen!

Så trött på att min kamera fortfarande är på service #¤%¤# kan ju inte ta några riktiga bilder:( Ett litet försök är gjort i alla fall.


en supergullig stickad liten mjukisoverall med elefanter på naawww.
Blir nog bra i mars april tänker jag.











Mer randigt från Polarn o Pyret, så mjuka att jag inte kunde motstå!
Skulle gärna ha sådana mjuka kläder själv;)









En Brio kombi i två nyanser av beige och svart. Fin, stabil och praktiskt. Upptäcker att jag är enorm säkerhets- och praktiskt tänkade när det kommer till barnsaker..ett nytt drag då det inte ligger i min person vanligtvis. Men nu undrar jag om man inte kan ha typ hjälm och flytväst på dem jämt..;)

Sovit middag

Hjälp vad trött jag är idag! Fick gå och sova middag en sväng då jag bara satt och skelade här framför datorn. Vet de sjutton om det hjälpte, känner mig om möjligt ännu mosigare nu..

Det var nog bilresan igår som tog musten ur mig. De där fem timmarnas resa kändes verkligen som fem timmar. Konstigt nog så botade bilresan min onda foglossning som jag vaknade med igår. Jag använde bilens stolvärmare och en tensapparat och vips så var det mycket bättre! Så resan fick en bra bieffekt.

Bild på resefrukosten. Bäst att stoppa i sig ordentligt när man ska åka så långt;)

En typiskt svengelsk stekfrukost;.








Jag undrar varför jag fick så ont igår, det kan ha varit språngmarschen upp till kyrkan i lördags där jag var på ett jättefint dop. Min tid verkar helt ur led nuförtiden, jag är alltid några minuter sen! Fattar inte varför, jag brukar inte vara sen alls ju. I lördags kom jag bara inte iväg, sedan hade jag glömt sminkväskan på jobbet i fredags, så jag fick svänga förbi där innan dopet. 11.57 hittade jag en p-plats och fick kasta på lite mascara o rouge innan jag tog presenten och fick springa uppför backen. 12.01 var jag i kyrkan, där en sur vaktmästare blängde på mig så mycket att jag inte hann gå på toa. Men det glömde jag snart när familjen kom in. Det är något speciellt med att vistas i kyrkor för mig, det blir lätt känslosamt och tankar går osökt till Dylan. I detta fall var det en änglalillebror som döptes och hans systras ljus lös brevid hans dopljus..tänkte hur ska vi klara av att döpa vår lilla tjej?! Vi kommer ju bara gråta hela tiden;)

På lördagskvällen hämtade vi hem Dylans alla saker från min mamma. Vagn, skötbord, säng, madresser, badbalja ja allt. Trodde det skulle blir jättejobbigt att se vagnen igen, men det gjorde det inte. Det kändes bra och den är ju fortfarande helt ny.. Svårt att få in i huvudet att lillasyster ska ligga i den bara. Känns skönt att börja förbereda för henne på riktigt, hon förtjänar det precis på samma sätt som Dylan gjorde. Det värsta som kan hända har ju redan hänt, och ja skulle det hända igen..så har vi ju packat ner sakerna förut..Fast jag kan nästan föreställa mig henne i vagnen nu, den har redan blivit hennes.

Vi hann inte montera ihop sängen, det får bli nästa veckas projekt. Vet inte hur det kommer kännas med den på samma ställe som sist, men hoppas att ett par veckors tillvänjning kommer att lösa det också.

0% avikelse!

NOLL PROCENTS avvikelse kom den noggranna ultraljuds BM fram till idag! Noll procent!! Världens vackraste procent. Idag blev det glädjetårar istället för tårar av förvirring, förtvivlan och avgrundskänslor som i tisdags.

Hon mätte ordentligt, tog sin tid, berättade vad hon mätte och delade med sig av facktermer och förklarade på lekmannaspråk. Vi fick en lång stund med Guila på skärmen idag. Hon visade sig från sin allra bästa sida. Hon rörde sig som man skulle, hon visade att hon definitivt är en tjej, hon tittade rakt ut från skärmen rakt på mig och jag tror hon till och med sa mamma;) Hon öppnade i alla fall munnen och putade med sina små fina läppar. BM konstarerade att även ansiktet såg helt och fint ut (min senaste oro har varit gom eller käkspalt..). Hon tittade noga, noga på moderkakan och den såg fin ut. Hon mätte flödet i navelsträngen och det var också helt normalt, detta vackra ord! Hon lyssnade på flödet och hjärtslagen och sa att det låter perfekt och hon visade oss hur kurvan såg ut. Hon sa att ett tränat öra kan höra på flödet att det inte är helt bra, då låter det dovare pga att det då har motstånd.

Hon skrev ner alla måtten på ett papper till oss och vi fick en profilbild på vår lilla tjej och hennes putande pussmun. Tror hon nog har pappas näsa också;) Viktuppskattningen är nu 1400 gram. Det låter bra tycker jag, hon börjar bli stor nu lillasyster.

Så skönt att få en sådan noggrann genomgång och en sten lika stor som Mount Everest lättade från mitt hjärta. Huvudvärken försvann i ett trollslag, men viktigast av allt mitt hopp är återinstallerat och välmående. Nu kan jag ta mig an världen igen!

Både på M och mig rullade tysta lättnadens tårar när vi satt i det dunkla UL rummet, våra ögon möttes och i M´s kunde jag se både lättnad, kärlek, förundran och längtan. Efteråt ville jag skrika till hela världen att vår tjej ligger inte alls på minus! Hon är perfekt! Hon ska komma till oss och vi har hälsat på varandra idag. Lycka. Inget annat betyder längre något. Imorgon eftermiddag ska vi, som tidigare planerat, hämta hem Dylans saker från mamma. Nu vill vi våga tro på riktigt. Det är fortfarande ett tag kvar, men Guila tittade på mig idag, såg mig rakt in i hjärtat och viskade att jag kommer snart mamma, jag kommer snart...

Huvudvärk..

Aj nacken är så stel att jag förväntar mig nackspärr vilken sekund som helst.. Både vetekudden och tensen ligger ju hemma så klart, men jag funderar starkt på att åka hem tidigt ändå, sängen var inte riktigt färdig med mig imorse..

Blir på så undebart humör när nacke och rygg gör ont, för då kommer huvudvärken också och gnälligheten och tyckasyndomheten och livetärtaskigtheten och massa andra annat heten också.

Igår smet jag tidigt från jobbet, eller rättare sagt jag tog tre timmar ledigt på eftermiddagen för välbehövlig fika med en annan gravid änglamamma och det blev till och med ett inköp i en bebisaffär. Möten med föräldrar som själva förlorat barn är det enda som funkar för mig just nu. Har så dåligt tålamod med resten av världen...och den med mig tror jag. Nej, jag vill kunna prata om det som hänt, min nuvarande situation helt obehindrat och utan att behöva förklara varenda krumbuktande tanke. Jag vill bara ha medkänsla och förståelse från de som verkligen förstår nu. Det är den bästa medicinen. Jag ska faktiskt träffa en annan kompis i eftermiddag också, en utan barn, utan våra erfarenheter, men en som gärna vill ha barn men det inte går så bra för. Jag känner med henne, för vi delar ändå längtan och drömmarna.

Efter mina timmars ledighet igår, på väg tillbaka till jobbet så kom det en ambulans i full fart bakom mig. Jag erkänner att jag blev lite stressad över det och fick sakta ner och svänga in till kanten. Problemet var just kanten. Den var vass.. Det lät lite från höger framdäck och jag grimaserade lite över tanken på reporna på navet.. När vi till sist kom från jobbet någon gång efter åtta, så förstod vi att reporna på fälgen inte var problemet, utan problemet var snarare att det inte fanns någon luft i däcket! Jag småler nu åt gårdagens dilemma, för det är så himla typiskt på något sätt. Allt som aldrig händer annars, händer gärna när man är som lägst. Det är på något sätt lagen om all överdjävlighet! Som ett elakt brev på posten så kommer det gärna ett till när man precis fått dåliga nyheter. Nästan lite skrattretande på något perverst sätt.

Ok, en punktering, so what, shit happens, det var bara att åka in till kanten och byta till reservdäcket. Min make ryckte på axlarna och tog fram däck och verktyg, bara för att upptäcka att verktygen inte passade.. #¤%#¤%¤#% blev det nu. Verktygen tillhörde våra volvo orginaldäck, men vinterdäcken visade sig ha en annan dimension på muttrarna. Pust, suck och stön. M fick vandra tillbaka till jobbet och hämta en hylsnycketsats, som väl på plats igen gick av! Lite mer ¤%¤#%¤#, vi fick krypköra till Statoil, fylla på luft och åka till mor. Nu var väl klockan närmare nio. Efter lite mer #"¤!% så fick vi i alla fall på det löjliga lilla reservdäcket och kom till Coop kl halv tio. Gäsp och hunger. Det fanns då givetvis ingen grillad kyckling kvar, så det fick bli bacon till BLT mackor. Äntligen hemma klockan tio!! Efter snabbt TVtittande och ätande av våra mackor så blev det sängen.

Konstigt att man är stel i nacken idag?! äh nej skulle inte tro det. Jag undrar vad folk skulle tro om oss och vi blev filmade en vanlig dag? Jag tror att om vårat liv hade varit en dokusåpa så skulle folk tro att det fanns ett manus vi följde..

Vissa dagar vill man bara sudda ut och få möjlighet att börja om, jag tror jag gör det med denna veckan. Hela jäkla veckan kommer jag bara stryka ur kalendern. Veckan som aldrig hände, ungefär som John Lennons lost weekend som pågick i 18 månader. Då han bytte Yoko Ono mot May Pang. 18 månader som inte är så belyst i Lennons liv, en 18 månader lång lost weekend, det hade varit något det;)

Fått tid för nytt UL!

Pust vad skönt! Har haft mailkontakt med den nogranna UL-kvinnan på den privata kliniken idag och hon ska hjälpa oss med ett nytt UL på fredag kl 13! Så jäkla skönt!

Hon sa dock att om de gör ett UL på mig när jag har en tid om två veckor på sjukhuset, så ses det inte med blida ögon av proffesionen, vilket är ett dilemma sa hon, men hon hade inga problem att ta en titt på moderkakan. Jag förklarade vidare (hade lust att säga, jag skiter väl i hela professionen! Om de inte gör sitt jobb så skiter väl jag i vad för ögon de använder att titta på mig med sedan..) att min läkare gjorde ett dåligt jobb och att han inte ens mätte flödet. Jag sa att jag tidigare sökt andra utlåtanden och att han inte haft något emot det..det har varit helt sant i andra avseenden, men i detta så vet jag inte. Hon svarade att då gör hon ett UL på fredag. Pust!

Så nu ska jag bara klara av idag och sedan är det imorgon och sedan är det dags! Så glad att hon kommer ta en ordentlig titt på moderkakan också, hon hävdar att hon kan se infarkter i den på UL och andra avvikelser. Känns bra, då den var full av infarkter sist..

Idag har jag kravlat mig upp ur det kalla vattnet, men jag står fortfarande lite ostadigt och väger på kanten till det djupa hålet, hoppas fredagen innebär en liten isskorpa på vattnet igen..

Avgrundshålet har visat sitt fula tryne idag..

Varit på tillväxtultraljudet idag. Vi kände oss mer förväntansfulla än rädda när vi kom till sjukhuset idag. Efter ett glatt möte med BM som hade svårt att fånga Guilas hjärtljud för att hon var så livlig, så var det dags för läkarbesöket och tillväxtULet. Jag kände direkt att UL inte riktigt är vår läkares grej. Han mätte dåligt, var lite otålig och höftande i sina mått och mätte inte som man ska! Ge hit den där dopplern tänkte jag, så mäter jag själv! I vilket fall som helst så slog han sedan ihop siffrorna och kom fram till -15%. MINUS FEMTON PROCENT skrek en röst i mitt huvud, det är INTE bra!

Min kropp blev tung och hjärnan kopplades bort från känslorna en stund. Det blir en sådan där utanför kroppen upplevelse. Jag är här. Jag sitter i rummet. Jag lyssnar men jag hör inte ett skit efter orden -15%..

Min läkare pratade på och sa att vi skulle komma tillbaka om två veckor för en ny uppskattning, han hävdade att han inte var orolig, ännu. Men om en nedåtgående trend håller i sig, så blir det täta kontroller och givetvis en tanke om igångsättning så snart det då är möjligt om min livmoder inte är den bästa miljön för henne. Jag lyssnar och nickar, får lite svårt med orden och ännu svårare att ta in hans.. Min mans väcker mig lite när jag hör honom prata och jag ställer själv en del frågor. Jag sa att jag förstår att hon var svårmätt idag då hon var så livlig, men om det blir samma resultat om två veckor, så vill jag inte höra talas om att hon växer ju i alla fall i sin egen kurva. Det måste du förstå sa jag att det kommer jag inte att godta. Inte han heller konstaterade han. OK tänkte jag, då är vi i alla fall på samma sida i boken i det avseendet. Nästa kommentar var jag dock inte alls med på. Men om något händer under dessa två veckorna så är det ju inget man kan göra, det är ju sådant som i så fall kan hända vem som helst.

Nu tänker jag är du helt tokig människa?! Vad då vem som helst. Jag är inte vem som helst! Jag är en kvinna som födde min döde son i maj förra året. Jag är en människa som har hållt min sons tunga döda kropp i min famn. Jag går på tunn is som det är, under mig finns ett stort svart hål som är helt bottenlöst. Jag har simmat i dess kalla vatten länge och nästan drunknat ett par gånger. Varje gång det har bildats en skorpa av tunn is på avgrundshålet har nästa bakslag i form av otaliga missfall och skrapningar fått mig att trampa vatten och det har tagit mycket energi att ta mig upp varje gång. Vad då vem som helst? Jaa, du förlorade din förstfödda son i vecka 40, men vem som helst får räkna med lite svinn i vecka 29?! Eller hur sjutton tänker du nu?

När vi lämnade honom och hans dåliga mätningar bakom oss, gick vi under tystnad genom korridoren på spec. Vi gick förbi de rader av förväntansfulla föräldrar som väntar på sitt rutinultraljud. Min känsla i magen var då inte långt ifrån känslan som jag haft i den korridoren förut. Känslan av utanförskap, känslan av att de tittar på mig, känslan av motsatsen till livsglädje..

Min BM kom ut när vi stod i kassan och skulle boka nästa tid och hon frågade glatt hur det gick, då brast klumpen i halsen och blev till tårar. Inte bra ser jag sa hon, kom in till mig när ni är klara. Det tog ett par minuter att säga den 4 december kl 13.30 till henne i kassan. Det tog en minut att inse att folket i väntrummet stirrade på mig och mina talsvårigheter. Jag slog ner blicken i golvet och sedan gick vi in till Britt. Vi berättade om minusresultatet och hon försökte trösta och säga att det egentligen inte är onormala siffror, men hon förstår att vår referensbild är en annan. Hon sa att jag fick ringa henne om det var något och sedan kramade hon oss bägge.

M försökte vara positiv och säga att han mätte slarvigt, men positivitet funkar negativt på mig när hålet har öppnats. Då vill jag spotta positiviteten i ansiktet och sparka vilt omkring mig. Hämta en motorsåg och bara kapa vartenda jäkla träd jag ser! Han erkände snabbt att han också var orolig och ledsen och hade hoppats på ett annat resultat idag. Han sa också att han vägrade ge upp hoppet om vår dotter och han inte kände sig lika modfälld som jag. Han sa att det mörka moln som brukar hänga över hans huvud som en förnimmelse om något dåligt, inte alls hängde där idag, så han har sitt hopp kvar. Jag litar på hans sjätte sinne, det gör jag, han är en trollgubbe min man. Jag vill innerligt tro honom, men jag får jobba på mitt hopp igen i veckan. Mitt klara vackra, starkt lysande hopp som jag vårdat så ömt under denna gravidiet. Som jag har odlat och arbetat hårt med.

I bilen tillbaks till jobbet, så bestämde jag mig för att försöka beställa en tid för ett privat tillväxtUL. När vi väl kom tillbaks, så var naturligtvis telefontiden slut, men jag skickade ett mail till en nogrann kvinna som gjorde vårt KUB. Jag bad henne om hjälp och en snar tid. Jag hoppas att hon kan hjälpa mig innan veckan är slut. Jag vill aktivt söka hjälp och svar, jag kan inte vänta i två veckor på nästa UL. Jag vill veta om han mätt rätt och i så fall komma in till sjukhuset ofta dessa två veckor för CTG eller liknande. Så är planen. Jag hoppas naturligtvis att hon kan komma fram till bättre siffror. Mitt hopp är beroende av bra siffror.

Jag orkar inte ramla ner igen, jag har ingen flytförmåga kvar. Jag är rädd. Jag är liten och vattnet är så kallt. För Guilas skull måste jag hitta mitt hopp igen. Hon är en liten människa, en egen individ som förtjänar mitt hopp. Jag ska gå in i sovrummet, öppna de vita dörrarna till hennes fina klädskåp. Jag ska känna på hennes kläder och tänka på henne i dem. Jag ska drömma om henne i natt och när jag vaknar imorgon vill jag ha en ny och bättre dag. Framförallt vill jag ha en tid för nytt UL.

Livet är skört. Isen är för tunn. Samtidigt känner jag henne där inne. Så livlig. Så levande. Sådan rätt till kärlek och hopp. Mamma ska finna det igen min lilla dotter, snälla väx och må bra!

magen!

Saknar min kamera, den har varit på service i tre veckor;) Svårt att få plats med magen i mobiltelefonen längre, armen räcker liksom inte till;) Men här är ett bildförsök i alla fall:


Jag tror att den har växt och kanske är lite längre ner nu?





En bild på min marängswisshelg, notera att skålen är lika stor som största plattan på spisen..hi hi
inte undra på att jag fick ont i magen;)

Söndagskänslor

I helgen har vi inte jobbat en enda minut! Kommer knappt ihåg när vi var lediga senast?!
Vi lämnade Stockholm efter en andra bra jobbvecka där och kom hem vid midnatt i fredags. Bums i säng och fick lite sovmorgon igår, innan det var dags för ganska mycket tvätt och pannkakor. Makens kompis kom från USA igår, så de lagade mat ihop för att sedan gå till en kompis. Det gjorde att jag fick lite shoppingtid för mig själv och framför allt en soffa att softa i!

Jag hann med ett besök hos mamma med sambo och lilla Disa också. Vovven mår bra, men är trött.. Där fick jag i alla fall äta årets första julskinka;) mmm tre mackor med julskinka och senap slank ner. Mamma hade gjort risgrynsgröt också, men det fick jag inte plats med. Åker nog dit imorgon och kollar om gröten blivit risalamalta istället;) Japp i det larssonska hushållet så har julen alltid smygbörjats i november. Så allt är precis som det ska med det;)

Sedan hem, till min soffa, min TV, en amerikansk skräp film, en enorm skål med marängswiss och diverse godis. Ja just det, innan jag började trycka i mig feta söta saker, så åt jag lite av makens Bachalau con natas. En portugisisk fiskrätt (lite som krämig potatis gratäng med fisk) mmm. Bachalau är saltad, torkad fisk som blötläggs innan tillagning. Här hemma köper vi saltlånga vilket är samma sak. Vi är nog de enda 30+are som vet hur man använder saltlånga i Sverige;) Gott är det i alla fall!

Idag gick vi upp kl elva! Kors i taket. Efter dusch åkte vi till Linné och åt brunch. Hade hoppats få äta på Egg & Milk men det hade ju halva Göteborg också gjort, så det blev tintin istället, vilket var helt OK, förutom att pannacottan jag stoppade i mig som lite efterrätt var hård..

Sedan var det lite matshopping på Saigon Livs, för M´s kinesiska afton. Jag hann dock med en timmes affärer i stan innan det var dags för medlemsmötet på Spädbarnsfonden. Trevligt med lite prat och fika där också!

Nu är det dags för soffan igen, och eftersom det finns lite glass, grädde, chokladsås, maränger mm kvar från igår...så kanske jag får sällskap i soffan av marängswiss ikväll igen;) Vad då då?! Jag är ju gravid ju;)

På tisdag är det dags för tillväxtulet och jag hoppas av hela mitt hjärta att hon ligger lite över kurvan, så jag slipper oroa mig för det.

Har haft mycket minnesbilder från vår korta tid med Dylan på senaste. Kanske måste kroppen förbereda sig inför förlossningen och framtiden genom att gå igenom allt igen? Får klara minnesbilder, som bara ramlar över mig plötsligt, av förlossning, kistläggning, Dylans tyngd i min famn, känslorna av den tidiga sorgen, ja allt..Det kan hända i bilen, på jobbet nästan utan förvarning. Jag är grymt lipig just nu också. Får tårar i ögonen av allt, räcker att någon är snäll;) Men det hör väl till antar jag..

Hoppas veckan går fort, för då är jag i vecka 30 nästa söndag! Då känns det som om nedräkningen börjar..

klagomuren

Jag har nog gnällt en del i bloggen på sistone, inte för att det är brist på saker att gnälla på nu heller;) Men nu ska jag försöka se framåt istället!

Ska försöka att inte bli så stressad och påverkad av:
Dumma datorer, nätvärk, blue screens, skrivare och annat! - Nu är det ju någorlunda löst.
En vecka utan en riktig dusch. - Fick ju till slut duschen i torsdags!
Oordning och stress på den verkstad jag inte befinner mig på för tillfället.. - Nu är det ju faktiskt bättre efter söndagens samtal.
Att det dansas till ravemusik till kl 8 på mornarna brevid - Planerar att mest vara här på veckodagar ändå nu.
Att det igår luktade så starkt av lackfärg i vårt övernattningsrum, pga snickarna brevid, att vi var tvugna att flytta sängen till köket.. - Vi fick ju sova till slut i alla fall;)
och massa mer bla bla bla och gnäll!

Igår kväll var vi ute och åt indisk mat på en liten restaurang i stan, det var nice!
Idag ska jag snart gå från jobbet och gå och botanisera i affärer, alldeles trivsamt i mitt eget sällskap.

Det bästa av allt är vilda bebisen! Hon är väldigt rörlig och sträcker på sig i tid och otid. Riktigt stora rörelser är det nu, magen får konstiga former när hon bökar runt där inne. Hon bökade ju så kraftigt i söndags att hon lyckades vända sig helt om med rumpan ner, det kändes! Vi har en egen liten samvaro och kontakt jag och Guila nu. Känner mig aldrig ensam, för vi är verkligen två nu i samma kropp. Det är en sådan häftig tanke!

M har bestämt att vi under nästa vecka ska ta hem vagn, säng, skötbord och allt annat som stått på mammas vind sedan den 23 maj 2007. Det kommer bli svårt att gå igenom allt, men det är väl terapi i det med..Så skönt att M vill vara med och förbereda nu, han var lite motsträvig till det förut. Men jag brukar bara ge honom lite tid och andra perspektiv, så får han känna efter en stund.

Nej nu, lite mer jobb, sedan shopping!

Jag lever för att arbeta...

Inte som det ska vara, arbetar för att leva..

Sedan nio imorse har jag suttit framför två datorskärmar och försökt få dem att kommunicera med varandra, datororena alltså. Det gör de, men inte 100%. Varför är det alltid så med datorer? Gaahhh I hate them! Jag har på riktigt nästan öppnat fönstret och slängt ut dem idag, men har hållt mig från det bara med tanke på hyr dyrt det blir att ersätta dem..

En krånglig kund fick sig ett bett över telefon idag också i form av ett "fattar du trögt eller?!" med en släng telefon på skrivbordet som extra argföljd ¤#%&%&

Fast vid datorn en stund till, men nu ska maken hjälpa mig. Han har precis lagat saffranrisotto med Salsicca som vi stoppat i oss, så nu känns det lite bättre i alla fall. Fast vi har varit ursynk hela dagen också, bitits och stångats har vi gjort hela dagen. Underbart när båda har en stress-dummakunder-olösligaproblemdag..not! hua tur att vi känner varandra så väl att vi kan skrika ikapp en dag och sedan äta middag ihop och sedan gosa lite;) Fast idag blir det nog sömn innan huvudet landat på kudden.

Guila är iallafall livlig där inne. Hon påminner mig titt som tätt om sin existens och då andas jag lite lugnare.

Önskar jag hade mer jag ger upp i mig, för jag skulle behöva ge upp datorkrånglet nu, men jag har bara envetenhet i varenda por..

Trevliga överraskningar!

Igår får nog noteras som en bra dag i dagboken. Vi fick äntligen vår dusch installerad! Halleluja, första riktiga duschen på en vecka imorse. Helt plötsligt blev det lättare att bo här nu. Började bli lite trött på (framförallt ryggen var trött på..) att böka in min otympliga kropp under kranen i köket för att tvätta håret. Att "duscha" en gravid kropp stående i en bebisbadbalja och hälla över vatten med en bunke har ju inte heller varit en lek! En syn för gudar;)

En annan bra sak var att jag hittade ett bageri/konditori på andra sidan gatan som säljer gott hembakat bröd, men allra bäst, bakelser! I love it! Igår blev det lyxfika med var sin Gustav Adolfs bakelse, bestående av chokladkaka, chokladmousse, passionsmousse och som grädde på det moset en liten chokladgubbe på toppen. mmmmm sådant gör mig lycklig.

Det allra bästa med dagen var helt klart kvällen. Vi expresshjälpte en kund igår, som är turnemanager för ett känt Brasilianskt band. Han blev så glad att han skrev upp oss på gästlistan för konserten på jazzklubben Fashing. Fast att jag var trött när klockan började närma sig kväll, så gjorde vi en ansträngning och kom iväg, kors i taket;)

Strax innan åtta var vi på klubben och några minuter senare satt vi vid ett bord och åt god middag. Sedan entrade Marcos Valle med sitt fantastiska band scenen. Wow! vad bra de var. En blandning av Nuevo Bossanova, jazzfusion, lite pop och annat i en härlig eklektisk musiktårta. Lisa Nilsson var där och diggade på en stol också, hon hade tydligen spelat in en platta tillsammans med trummisen någon gång. Han var helt grym. Basisten fantastisk och de två killarna på blås i en liga för sig själva. En gästartist som heter Vanda Sá sjöng också ett par låtar med Marcos och hon var behaglig att lyssna på. En kvinna, liksom Marcos, som har spelat in plattor sedan 60-talet och lät lite som en jazz/fadosångerska. Perfekt kombination. Guila gillade de vackra tonerna och ibland den starka mäktiga musiken skarpt. Hon dansade i takt till gunget där inne och det känns så mysigt att göra saker tillsammans med henne som hon faktiskt kan uppleva.

Jättemysigt avbrott i vår annars ganska jobbrelaterade vardag. Det var länge sedan vi gjorde nåt sådant där spontanroligt ihop. Vi tackade turnemanagern Gomes, som M för övrigt övade lite Portugisiska på;) Gomes frågade mig om bebisen gillade musiken? Ja det gjorde hon verkligen sa jag (på engelska då min portugisiska fortfarande saknar massa ord;) Han berättade att han precis fått en liten tjej för två månader sedan som han saknade så mycket. Jag berättade att bebisen i magen är en tjej och han blev nästan lite tårögd.

Efter gårdagen längtar jag till Portugal mer än någonsin. Kanske var tonerna eller portugisiskan eller omfamnandet och öppenheten från en främling? Längtar gör jag i alla fall till det enkla sköna livet. Till värmen, till solen, till maten, till Atlanten, till Vino Verden, till människorna och till landet. Om allt går som det ska, så hoppas jag att vi kan vara där i oktober nästa år senast. Vilken vacker tanke. Blundar jag så ser jag det framför mig. Mina trötta axlar slappnar av och jag befinner mig på en handuk, under ett parasoll, tillsammans med M och Guila och tittar på vågorna som tvättar strandkanten...

åh vackra tanke..

Bättre nyheter idag!

Lilla Disa får komma hem ikväll. Jag pratade precis med min mamma, som lät lite gladare idag. Veterinären hade lite bättre nyheter idag, jämfört med gårdagens dom. Disas värden hade stigit till 13 idag! Det är fortfarande dåligt, eftersom hon borde ha över hundra, men det är bättre än de alarmerande 8hon har haft i ett par dagar. Vid fem är man död..så det var nära. Jag tror det är de röda blodkropparna de räknar, men jag är inte säker. Nu verkar hon i alla fall svarat lite på medicineringen så det är postivt. Mamma ska fortsättamed medicineringen, så får vi bara hålla tummarna! Skönt att hon får komma hem i alla fall!

Vår öppning i Stockholm går fortfarande bra så vi är på banan, men jag är trött! Jag är lite öm under magen och jag antar att det är lite ömma ligament, eller jag hoppas det i alla fall...Eller så är det gördeln som liksom ligger på lite där under. Försöker inte oroa mig så mycket, men det är ju en del kroppsanalys på gång, eftersom det blir lite längre mellan BM besöken nu... På tisdag ska jag dit i alla fall, så jag får väl ta och boka mig en tågplats tills på måndag. Herregud, jag har inte åkt tåg sedan 1999;) Mycket ändringar på gång i mitt liv. På fredag ska jag våga mig på tunnelbanan också;) Men klarar jag bilkörningen här, så borde ju tunnelbanan vara enkel, eller?

Känner mig som ett litet barn, med nya grejer hela tiden. Det får ju i alla fall tiden att springa förbi, vilket är superskönt!! Redan i vecka 27 och jag blir helt förvånad när jag går förbi en spegel och ser den stora badbollen mitt på kroppen. Bara va?! Hur kom den dit så fort. Tre veckor kvar till vecka 30 och då känns det lite som om nedräkningen börjar, helt otroligt!

Lilla Disa är sjuk

Usch blir så ledsen, mammas och hennes sambos lilla vovve är jättesjuk. Hon har motsvarigheten till människans leukemi och hon kommer inte klara sig sa veterinären. Förstår ingenting, hur kan hon vara så sjuk, hon studsade ju omkring som en liten studsboll i torsdags när jag var där. Hon sprang och hämtade sin lilla röda plastflaska som hon vill att man ska dra i. För en liten strävhårig tax är hon väldigt grasciös. Hoppas att vetrinären kommer med mirakelnyheter imorgon, men mamma trodde inte det. Disa har inte svarat på varken kortison eller cytostatika behandlingar. Varför då?! Hon är ju bara ett och ett halvt år och hon var en stor tröst för mig när Dylan kom. Hon var en pytteliten valp som kom strax innan Dylan och brukade sova på min axel och sprattla omkring på min höggravida mage.

Lilla Disa, helst vill jag bara stortjuta men jag får vänta tills ikväll, när vi är själva, går ju inte på jobbet..Hade önskat att jag var hemma så jag fick krama dig innan du åker till Dylan..

Nu ska jag snart hämta storasyrran som är på jobb här i staden, hennes flyg till Göteborg går kl sex, så vi får väl dryga timman ihop i alla fall.

Vackra hjärtan i vackra möten

Helgen har varit fylld av möten. Oväntade möten och starka upplevelser. Jag har träffat människor med vackra men trasiga hjärtan. Hjärtan som tillhör föräldrar som förlorat sina barn, växer och blir större, det är jag säker på. När förlusten först sker så skrumpnar hjärtat och känns svart och litet, men i takt med att man skapar minnen för sitt barn så växer kärleken och hjärtat igen. Nu måste det ju bli ännu större för det ska rymma ett förlorat barn. I våra hjärtan som slår så länge vi lever, där bor nu våra barn och de ska få ta plats. Våra hjärtslag som var så förenade med våra barns när de levde inom oss, får nu slå för dem istället. För varje slag, varje dag som går lever vi för dem i deras ställe. Våra hjärtan är vackrare än någonsin före. De gör ont ibland, men de är öppnare, varmare, större och fyllda av minnen. Min son bor där inne och mitt hjärta är hans.

Igår gick jag tillsammans med J, en annan kvinna med vackert hjärta på en minneskonsert i S:t Eriks kapell i Stockholm. Vi hade inga förväntningar, annat än att det skulle få bli en dag för våra barn och att konserten säkert skulle bli fin. Den enda information jag läst var att den hette "för ett älskat barn", tid och plats. När vi hittat det lilla kapellet så bådade det gott. Det låg på en innegård, omgärdad av fina olikfärgade, putsade bostadshus som formade en perfekt cirkel. Lite annorlunda ställe för ett kapell, men väldigt gulligt. Vi öppnade dörren och gick in i det lilla lilla rummet. Det satt just tillräckligt med människor där för att det skulle kännas fullt, men ändå intimt.

Vi fick ett programblad och då förstod jag mer om dagens konsert. Det var ett föräldrarpar, som själva förlorat ett barn som skulle sjunga och spela. Igår för exakt tre år sedan begravde de sin son. Då förflyttades jag tillbaka till den 8 juni och Billdas kyrkogårds lilla kapell och vår sons begravning. Det knöt sig i halsen och tårarna som bildades i mina ögon överraskade mig. Ibland är min hjärna lite trög, jag trodde att det bara skulle bli en vacker stund men att jag själv inte skulle bli så påverkad, men ibland slår verkligheten ner som en hammare i huvudet.

Det började med ljuständning, var och en som förlorat någon fick gå fram och tända ett ljus. Så fint och meningsfullt! Fick kämpa med tårarna och letade mig tillbaka till min plats igen. Sedan följe flera vackra sånger som gick rakt in i märgen på mig. När det var dags för mamman som sjöng att läsa de tre dikter som hennes make skrivit till deras son, så bröt sig hennes röst av de tårar som stockat sig i halsen. Hennes make fick ta över och det gjorde våra tårar också. Jag och J kramades och delade en stund av sorg och minnen.

Efteråt stannade vi kvar och pratade med en gullig diakon och de båda föräldrarna som anordnat denna vackra stund och framträdande.

Fast man inte har så mycket annat gemensamt än förlusten av barn, så skapar det ändå omedelbara band. En gemensam nämnare så stark att man öppet kan prata om det som hänt och tom dela tårar ihop fast man bara mötts i några minuter.

Varm om hjärtat och med en glädje över att fått dela denna stunden och tillängnat dagen åt våra barn lämnade vi det lilla kapellet.

Jag och M skulle egentligen åkt till IKEA efteråt, men jag ville inte förstöra stunden och närheten till Dylan i kroppen så vi tog det bara lugnt istället. J sa att vår shoppinlista nog kunde vänta tills idag istället och hon hade så rätt. Ibland behöver jag bara höra det för att stanna upp.

På kvällen gick jag och gubben ut och åt på "En halv grek plus en turk" och beställde in långa rader av underbara mezes mmmmm..Tyvärr fick jag sona för det genom att sitta upp hela natten för att besvärja halsbrännan som trots ca 100 ml av flytande gaviscon inte gav med sig. Vad säger man inget gott som inte har något ont med sig;)

Tyvärr slutade en vacker dag med en bitter smak i munnen och det var då inte bara halsbrännan, utan helgens andra reaveparty brevid..Det gör att vi inte kan bo här på helgerna om fastighetsvärden inte gör någonting åt det. Vad jag kan säga är att ett par hyresgäster kommer få sina fiskar varma imorgon och fastighetsägaren kommer ångra att han har hyrt ut sina lokaler till en mig..De har väckt min inneboende pittbull och imorgon kommer de få känna på mitt allra argaste bett arrrrgggh!

Jag kan aldrig förneka honom.

Sitter i vår nyinkpta nybäddade säng i vårt nymålade övernattningsrum i Bromma. Massa nya ljud att vänja sig vid och just nu vänjer jag mig vid dem själv. Släppte maken vid tunnelbanestationen halv åtta för att träffa kunder i stan, men jag orkade inte följa med. Inte efter fem timmar i bilen och en sväng till IKEA..

Jag tog en sväng till Coop för att handla lite frukost mm. Ryggen värkte och jag var glad att det gick ganska snabbt att få ned allt i kassarna. Jag är en sådan där självscanningskund så jag får sköta mig själv i affären, det gillar jag. Idag hade jag en rabattkupong så jag gick till en bemannad kassa. Avstämning blev det idag sa kassörskan, pust sa jag, men min rygg..Inget att göra, jag packade upp mina kassar igen och väntade på att få betala. När jag betalt så var det ju bara att fylla påsarna igen. Kassörskan skrattade och tog upp min påse kanelsnäckor från bandet och sa, "jag blir så full i skratt av att se att du köpet kanelbullar, det var jag tokig i som gravid, har du några speciella nojjor?" Nej allt som är sött och fett vill jag ha sa jag. Eller jo sa jag, jag vill gärna ha apelsinjuice varje dag. Jaha sa hon, men då är det säkert en tjej sa hon. Ja det är det faktiskt sa jag. Hon skrattade och sa vad mysigt att ni vet. Sedan kom frågan som ändrade samtalet från lättsamt gravidprat till en lite mer komplicerad situation. "Är det första barnet" Ja sa jag, eller nej det är det inte, sa jag i nästa andetag. Men det är det första barnet vi hoppas få med oss hem. Åh jag förstår sa hon. Jag förstår precis sa hon, för somliga är det svårt. Jag har själv nog varit gravid 15 gånger sa hon. Jag har fött fyra barn, men har tre barn hemma.

Precis där blev mina ögon blöta. Kassörskan på coop och jag har samma erfarenheter. Kassörskan på Coop förstod faktiskt precis. Hon sa det inte bara, utan tyvärr förstår hon också.
Mina kassar var vid det här laget färdigpackade och ja sa, ja det är svårt, det är min sjätte gång nu. Det är svårt att prata om det också sa hon, men jag önskar dig jättelycka till med allt nu! Tack sa jag och yrade ut genom svängdörrarna med mina två kassar i vagnen. När jag kastat in påsarna i bilen och ställt tillbaka vagnen kom tårarna. Sedan ville de inte sluta alls. Jag körde de få metrarna tillbaka till lokalen i en gråtdimma och till och med grät högt och ljudligt i den mörka bilen på den tomma gatan.

Jag kände mig stolt över att jag inte förnekade honom, vårt första barn, vår älskade Dylan. Jag kände mig glad över kassörskans bemötande och empati och samtidigt förvånad över att snubbla över en kvinna med samma öde som mig själv när jag handlade frukost. I en ny stad. I en ny butik. I ett annat liv.. Saknaden vällde över mig med samma kraft som kärlekens smärta i hjärtat. Mitt i allt detta, dessa minuter av saknad och gråt, sparkar lilla Guila på i magen. Livet är så konstigt. Död påminner om liv som borde varit, liv påminner om döden som aldrig borde hänt..samtidigt som den påminner om en framtid som är annorlunda allt vi har idag och är allt vi bara vågat drömma om, ibland inte ens det.

Nu kommer maken snart tillbaks igen och jag försöker fortfarande vänja mig vid de nya ljuden, ljud som gör att jag funderar på om det är möjligt att sova. Cateringfirman under oss, har hyrt ut sin lokal på gården till ett raveparty till hundratals ungdomar..Grattis! Precis min melodi..Ungdomar i bara BHn och med små målade stjärnor i ansiktet drickandes vatten dansande till HÖG skittechno..Det kan kort beskrivas som min värsta "musik"mardröm. hmm tror att fastighetsägaren får förklara en del för mig på måndag..

Nu är det dags för veckans NU och en påse kanelgifflar..och lite mer tankar.

Bättre dag idag!

Jag fick till slut spårat det urspårade paketet imorse..pust..fanns nu i Göteborg, så jag fick dem att vända tillbaka med det till Piteå. Orkar inte tänka mer på det, nu får det lösa sig bäst det vill.

Fortfarande mycket på jobbet, men idag är det under kontroll. Det är ju en bra början;) Bilen lämnades på service imorse och är redan klar, så det är ju en bra sak i dag;)

Igår var jag så trött att jag glömde äta glass, fick dock i mig en halv salt hallon polkagris, som jag fick av maken när han kom tillbaks från sthlm i måndags. mmm.

Lilltjejen skrämdes lite igårkväll med för lite sparkar och vi försökte verka opåverkade båda två, men tom M puttade på magen då och då. Till sist fick vi väl väckt stackarn som blev sur och startade lite discodans där inne, eller rättare sagt sursparkar. Det är inte lätt att vara barn som bor i magen på mig..Men så skönt när hon väl kommer igång.

Nu längtar jag till den 18 november, vecka 29, då det är dags för första riktiga tillväxtultraljudet. Eller längtar och längtar, det är nog med skräckblandad förtjusning så klart..

Igår utförde vi i alla fall operation klippa bort alla prislapparna på Guilas kläder och det kändes bra, mer på riktigt allting och jag känner mig modig och glad! Mera shopping ska det bli också!

Frågan är bara hur mycket kläder använder bebisar och i vilken storlek? Det är tiotusenkronorsfrågan för dagen..

Feldag!

Allt som har gått galet idag på jobbet har gjort det. En stor försändelse som jag glad i hågen skickade till Piteå (trodde jag..) i torsdag i god till denna helgens festival i Boden, hamnade istället i Sundsvall. Detta fick jag reda på i eftermiddags när en orolig och sur kund ringde och frågade efter kollinumret. Efter en timmas efterforskningar, men inte mindre än tre olika kundstjänster, fick vi fram felet. Mottagaren hade nollställts av någon anledning och skickat till nr 1 i adressboken, vilket blev Sundsvalll..

Efter ytterligare timmar i telefon med liiite för långsamma män i Sundsvall, där alla trodde den stora lådan hade fastnat då det inte fanns någon mer information efter den hamnat där. Men icke (självklart, tur går ju bara inte!) utan den returnerades igårkväll tillbaka till Göteborg. Förmodligen är den på väg hit, förmodligen har den passerat även Örebro utan att dokumenteras och jag har en gnagande misstanke om att det inte kommer hinna till Piteå och helst till Boden innan fredag..Pust..stånk ..stön. Nu håller jag tummarna att vi faktiskt får paketet imorgon förmiddag, för då kanske kan Piteå har det på fredag förmiddag, vilket nästan är försent..

Hela stackars magen är hård idag och jag har stundtals varit gråtfärdig.

Det enda plusset med den här skitstressdagen är att jag inte har haft en minut att oroa mig för Guila..och hon sparkar på glatt ovetande om hennes mammas kaos! Idag blir det glass i stora lass när jag kommer hem! pust

Tänk att kunna se in i framtiden

Vad skönt det hade varit om man hade vetat redan nu hur det går. Om vår tjej tittar ut med öppna ögon i januari el februari. Vad mycket lättare tillvaron hade varit då, vad lugnt och skönt livet hade blivit i ett trollslag. Då hade jag inte behövt känna efter så mycket. Jag hade inte behövt oroa mig för ändrade rörelsemönster, lättare eller starkare sparkar. Jag hade kunnat nöja mig med fladdret som hon gör vissa dagar och bara bli bonusglad för de dagar då hon har disco.

Jag köper fina kläder och hänger in i hennes fina klädskåp. Där finns hennes fina filt, randiga velourpyjamasar, röda kjolen och randiga polarn och pyret kläder. Gemensamt för alla inköp är att prislapparna är kvar på vart enda ett av dem.. De hänger där och dinglar i takt med kläderna på galgen. Inte för att jag varken kan eller vill lämna tillbaks dem om något händer, men de liksom är där som en påminnelse om hur det kan gå om det vill sig illa.. Jag tror jag ska ta tag i det ikväll och klippa bort alla lappar. Kan jag inte 100% övertyga mig själv om framtiden så ska jag i alla fall förbereda för Guila på riktigt, inga utvägar eller om och ifall.

Jag ska sy ett fint lapptäcke som överkast till spjälsängen som vi snart ska ta hem från mammas vind. Jag ska ta hem skötbord och vagn och jag ska förbereda för henne på samma sätt jag gjorde för Dylan. Jag ska köpa den fina sänghimmelställningen jag har sett och jag ska sy en fin liten sänghimmel. Vi ska vänta på henne på riktigt och våga hoppas och tro att det ska bli sanning. Jag ska titta runt omkring mig, på de änglaföräldrar jag känner, som genomled en orolig graviditet med samma kval som mig. Jag ska titta på dem och deras små bebisar de nu bär omkring på utanför magen. Så ska jag försöka föreställa mig vår framtid. Med vår Guila i famnen i sina fina kläder, svept i sin fina molnfilt med små ögon som ler mot oss.

Så Guila du får sparka hur lite eller hur mycket du vill (kommer ju alltid hålla kollen ändå..) men vi vågar tro att du skall komma till oss. Vi längtar efter din lilla kropp brevid oss i sängen. Så ska det bli, så måste det bli! Vi längtar så.

Stressad

Maken kom tillbaka igår kväll, äntligen!! Han var så trött stackarn så han slocknade i soffan tidigt och pratade i sömnen;) Han fick i alla fall lite middag, svamprisotto, mjukstekt fänkål och tunnskuren kotlett. Man får ju göra sig till lite när man längtat så.

Nu är det mycket att göra på jobbet igen och mitt post-it system är i full gång, synd att inte hjärnan är det bara;) Min gubbe är lite som en virvelvind när han kommer tillbaks till jobbet och för att underlätta hans stress så har jag att ta-tag-i-listor lika långa som önskelistor till Tomten;)
Men so far so good idag. Skönt att reda ut vad som ska göras och vad som kan vänta.

Så skönt att vara tillsammans igen, jag hatar att sova själv, men det är väl något jag får börja vänja mig vid nu med Stockholm och allt. Vi kommer ju inte kunna vara tillsammans hela tiden då..Ser fram emot, förhoppningsvis, lite ledig tid i helgen i Stockholm innan öppningen av nya verkstaden på måndag. Kanske besöka en kyrka på söndagen, eftersom vi inte kan vara hos Dylan då. Vi får se, men jag hoppas att det kan bli så.

Nu måste jag ta tag i lunch, mina post-its, lämna tillbaka hyrbilen, fakturera, jaga kunder, servicenotor, nya delen av hemsidan, skriva ut manualer och annat smått och gott..

Klockomställning..

Innan jag gick och la mig igår så ställde jag om klockan till vintertid. Imorse ringde den klockan åtta! Va panik, är det måndag! Hur kan det vara måndag, det var väl lördag igår??!! Försökte tänka efter om jag verkligen varit ledig i två dagar, men fick inte ihop det. Tittade på datumet på klockan och det visade ju måndag, tittade på almanackan i köket och kom fram till att det visst borde vara söndag och gick och la mig igen..total förvirring. Den där timmen är i alla fall skön att få den här mörka årstiden, synd bara att jag typ missade den imorse i min förvirring;)

Jag kom i alla fall ur igår och gick i ett par affärer. Hittade bla en röd liten, liten sammetskjol på Lindex som var så gullig att jag var tvungen att köpa den. Och en vit liten body med rosett och vita strumpbyxor med röda små hjärtan på..awwwh. Man smälter ju. Nu ska jag gå upp, städa lite, men bara lite. Äta mer pannkakor och hämta min mamma. Vi ska fixa på pappas grav, om det inte regnar fortfarande ( har inte tittat ut ännu;) och sedan ska vi skrota runt lite innan det är dags för IKEA besök med en kompis. Känns som en bra dag redan.

Risken är väl att jag somnar vid sju ikväll, för jag lyckades inte komma i säng förrän kl 3!!! Jag kan helt enkelt inte vara ensam, lyckas ju inte ens gå och lägga mig!

Hmm undra vad jag ska äta idag? Lite lax kanske? Igår blev det kinamat på Canton House med brorsan. Som tycker det är roligt att syrran äntligen fått körkort så jag kan skjutsa honom till stan;)

Nä rise and shine! Eller nåt

Ynklig

Idag känner jag mig lite ynklig och inte helt frisk. Sängen ville inte släppa sitt grepp om mig imorse och vore det inte för Guilas sparkar och skrik från en vrålhungrig mage, så hade jag nog legat kvar. Masade mig i alla fall upp och stekte pannkakor. Petade i mig hela tre stycken, med Önos jordgubbsylt på ena och på de andra två fläskade jag i ordentligt med smör, citron, "hemmagjort" vanliljsocker och lönnsirap! Gött! Fastnade framför TVn en stund och lipade till en ganska dålig amerikansk film, som jag för andra gången sett snuttar ifrån. Lite sötsliskig film med Mini Driver och David Duchovny. Hans fru dör och Mini får genom en hjärttransplantation, fruns hjärta och sedan träffar hon mannen och de blir kära bla bla bla. Just nu räcker det med lite dramatik och I love you för att vattenverket ska sättas igång.

Alla filmer jag ser nu, som är lite romantiska, får inga lyckliga slut om kvinnan inte säger, I am pregnant..Då är det klartt! Och sedan levde de lyckliga i alla sina dagar. Alla måste få barn i min filmvärld (i verkliga livet också) för att livet skall bli komplett, lyckligt, uthärdligt och underbart.
Igår fick ytterligare en medsyster utan jordebarn sitt efterlängtade plus. En ny resa har börjat runt hörnet och jag är glad för deras skull. Glad och ledsen på samma gång. Glad över det nya livet och chansen till en bättre framtid. Ledsen för jag vet att det inte är okomplicerat att vara gravid igen att man får anstränga sig till max för att kunna njuta vissa dagar.

Jag tackar min lyckliga stjärna för att vi själva är mitt i den resan nu, eller vi har ju faktiskt passerat mitten. Imorgon börjar vecka 26! 14 veckor kvar, eller med lite tur kanske bara 12.

Igår kväll var jag hos en god vän och åt mat och myste. Vi var tre kvinnor som alla saknar sina barn och som nu är gravida igen. En bra miljö för mig själv, mina ord och tankar. Så skönt att kunna prata öppet och obehindrat om det som hänt och det vi hoppas ska ske. Jag är glad för den samhörigheten, den är min terapi. Jag blir starkare och gladare över de mötena och de långa samtalen. Att dela både sorg, oro och glädje med andra som förstår gör livet mer meningsfullt och till och med gott att leva. För mig är det så och jag värdesätter det mycket.

Just slurpat i mig en kopp grönt te med massor av honung och funderar på att hoppa in i duschen ändå och ge mig ut i kommersen och leta barnkläder som tanken var igår. Kanske kan två panodil avhjälpa huvudvärken och nackstelheten, för jag har provat både tens och soffan och det blev bara värre. Nej lite frisk luft och kanske en sväng om mamma kan få mig på lite bättre humör och bota den begynnande förkylningen. Ja det ska jag göra. Sätta på en maskin tvätt och ge mig ut i den soliga dagen utanför mitt fönster. Idag trivs jag bäst i mitt eget sällskap, så jag ska ta det med mig och börja dagen hos Dylan. Då var det bestämt, då var det bara att övertyga kroppen om att en varm dusch är bästa medicinen.