0% avikelse!

NOLL PROCENTS avvikelse kom den noggranna ultraljuds BM fram till idag! Noll procent!! Världens vackraste procent. Idag blev det glädjetårar istället för tårar av förvirring, förtvivlan och avgrundskänslor som i tisdags.

Hon mätte ordentligt, tog sin tid, berättade vad hon mätte och delade med sig av facktermer och förklarade på lekmannaspråk. Vi fick en lång stund med Guila på skärmen idag. Hon visade sig från sin allra bästa sida. Hon rörde sig som man skulle, hon visade att hon definitivt är en tjej, hon tittade rakt ut från skärmen rakt på mig och jag tror hon till och med sa mamma;) Hon öppnade i alla fall munnen och putade med sina små fina läppar. BM konstarerade att även ansiktet såg helt och fint ut (min senaste oro har varit gom eller käkspalt..). Hon tittade noga, noga på moderkakan och den såg fin ut. Hon mätte flödet i navelsträngen och det var också helt normalt, detta vackra ord! Hon lyssnade på flödet och hjärtslagen och sa att det låter perfekt och hon visade oss hur kurvan såg ut. Hon sa att ett tränat öra kan höra på flödet att det inte är helt bra, då låter det dovare pga att det då har motstånd.

Hon skrev ner alla måtten på ett papper till oss och vi fick en profilbild på vår lilla tjej och hennes putande pussmun. Tror hon nog har pappas näsa också;) Viktuppskattningen är nu 1400 gram. Det låter bra tycker jag, hon börjar bli stor nu lillasyster.

Så skönt att få en sådan noggrann genomgång och en sten lika stor som Mount Everest lättade från mitt hjärta. Huvudvärken försvann i ett trollslag, men viktigast av allt mitt hopp är återinstallerat och välmående. Nu kan jag ta mig an världen igen!

Både på M och mig rullade tysta lättnadens tårar när vi satt i det dunkla UL rummet, våra ögon möttes och i M´s kunde jag se både lättnad, kärlek, förundran och längtan. Efteråt ville jag skrika till hela världen att vår tjej ligger inte alls på minus! Hon är perfekt! Hon ska komma till oss och vi har hälsat på varandra idag. Lycka. Inget annat betyder längre något. Imorgon eftermiddag ska vi, som tidigare planerat, hämta hem Dylans saker från mamma. Nu vill vi våga tro på riktigt. Det är fortfarande ett tag kvar, men Guila tittade på mig idag, såg mig rakt in i hjärtat och viskade att jag kommer snart mamma, jag kommer snart...