Avgrundshålet har visat sitt fula tryne idag..

Varit på tillväxtultraljudet idag. Vi kände oss mer förväntansfulla än rädda när vi kom till sjukhuset idag. Efter ett glatt möte med BM som hade svårt att fånga Guilas hjärtljud för att hon var så livlig, så var det dags för läkarbesöket och tillväxtULet. Jag kände direkt att UL inte riktigt är vår läkares grej. Han mätte dåligt, var lite otålig och höftande i sina mått och mätte inte som man ska! Ge hit den där dopplern tänkte jag, så mäter jag själv! I vilket fall som helst så slog han sedan ihop siffrorna och kom fram till -15%. MINUS FEMTON PROCENT skrek en röst i mitt huvud, det är INTE bra!

Min kropp blev tung och hjärnan kopplades bort från känslorna en stund. Det blir en sådan där utanför kroppen upplevelse. Jag är här. Jag sitter i rummet. Jag lyssnar men jag hör inte ett skit efter orden -15%..

Min läkare pratade på och sa att vi skulle komma tillbaka om två veckor för en ny uppskattning, han hävdade att han inte var orolig, ännu. Men om en nedåtgående trend håller i sig, så blir det täta kontroller och givetvis en tanke om igångsättning så snart det då är möjligt om min livmoder inte är den bästa miljön för henne. Jag lyssnar och nickar, får lite svårt med orden och ännu svårare att ta in hans.. Min mans väcker mig lite när jag hör honom prata och jag ställer själv en del frågor. Jag sa att jag förstår att hon var svårmätt idag då hon var så livlig, men om det blir samma resultat om två veckor, så vill jag inte höra talas om att hon växer ju i alla fall i sin egen kurva. Det måste du förstå sa jag att det kommer jag inte att godta. Inte han heller konstaterade han. OK tänkte jag, då är vi i alla fall på samma sida i boken i det avseendet. Nästa kommentar var jag dock inte alls med på. Men om något händer under dessa två veckorna så är det ju inget man kan göra, det är ju sådant som i så fall kan hända vem som helst.

Nu tänker jag är du helt tokig människa?! Vad då vem som helst. Jag är inte vem som helst! Jag är en kvinna som födde min döde son i maj förra året. Jag är en människa som har hållt min sons tunga döda kropp i min famn. Jag går på tunn is som det är, under mig finns ett stort svart hål som är helt bottenlöst. Jag har simmat i dess kalla vatten länge och nästan drunknat ett par gånger. Varje gång det har bildats en skorpa av tunn is på avgrundshålet har nästa bakslag i form av otaliga missfall och skrapningar fått mig att trampa vatten och det har tagit mycket energi att ta mig upp varje gång. Vad då vem som helst? Jaa, du förlorade din förstfödda son i vecka 40, men vem som helst får räkna med lite svinn i vecka 29?! Eller hur sjutton tänker du nu?

När vi lämnade honom och hans dåliga mätningar bakom oss, gick vi under tystnad genom korridoren på spec. Vi gick förbi de rader av förväntansfulla föräldrar som väntar på sitt rutinultraljud. Min känsla i magen var då inte långt ifrån känslan som jag haft i den korridoren förut. Känslan av utanförskap, känslan av att de tittar på mig, känslan av motsatsen till livsglädje..

Min BM kom ut när vi stod i kassan och skulle boka nästa tid och hon frågade glatt hur det gick, då brast klumpen i halsen och blev till tårar. Inte bra ser jag sa hon, kom in till mig när ni är klara. Det tog ett par minuter att säga den 4 december kl 13.30 till henne i kassan. Det tog en minut att inse att folket i väntrummet stirrade på mig och mina talsvårigheter. Jag slog ner blicken i golvet och sedan gick vi in till Britt. Vi berättade om minusresultatet och hon försökte trösta och säga att det egentligen inte är onormala siffror, men hon förstår att vår referensbild är en annan. Hon sa att jag fick ringa henne om det var något och sedan kramade hon oss bägge.

M försökte vara positiv och säga att han mätte slarvigt, men positivitet funkar negativt på mig när hålet har öppnats. Då vill jag spotta positiviteten i ansiktet och sparka vilt omkring mig. Hämta en motorsåg och bara kapa vartenda jäkla träd jag ser! Han erkände snabbt att han också var orolig och ledsen och hade hoppats på ett annat resultat idag. Han sa också att han vägrade ge upp hoppet om vår dotter och han inte kände sig lika modfälld som jag. Han sa att det mörka moln som brukar hänga över hans huvud som en förnimmelse om något dåligt, inte alls hängde där idag, så han har sitt hopp kvar. Jag litar på hans sjätte sinne, det gör jag, han är en trollgubbe min man. Jag vill innerligt tro honom, men jag får jobba på mitt hopp igen i veckan. Mitt klara vackra, starkt lysande hopp som jag vårdat så ömt under denna gravidiet. Som jag har odlat och arbetat hårt med.

I bilen tillbaks till jobbet, så bestämde jag mig för att försöka beställa en tid för ett privat tillväxtUL. När vi väl kom tillbaks, så var naturligtvis telefontiden slut, men jag skickade ett mail till en nogrann kvinna som gjorde vårt KUB. Jag bad henne om hjälp och en snar tid. Jag hoppas att hon kan hjälpa mig innan veckan är slut. Jag vill aktivt söka hjälp och svar, jag kan inte vänta i två veckor på nästa UL. Jag vill veta om han mätt rätt och i så fall komma in till sjukhuset ofta dessa två veckor för CTG eller liknande. Så är planen. Jag hoppas naturligtvis att hon kan komma fram till bättre siffror. Mitt hopp är beroende av bra siffror.

Jag orkar inte ramla ner igen, jag har ingen flytförmåga kvar. Jag är rädd. Jag är liten och vattnet är så kallt. För Guilas skull måste jag hitta mitt hopp igen. Hon är en liten människa, en egen individ som förtjänar mitt hopp. Jag ska gå in i sovrummet, öppna de vita dörrarna till hennes fina klädskåp. Jag ska känna på hennes kläder och tänka på henne i dem. Jag ska drömma om henne i natt och när jag vaknar imorgon vill jag ha en ny och bättre dag. Framförallt vill jag ha en tid för nytt UL.

Livet är skört. Isen är för tunn. Samtidigt känner jag henne där inne. Så livlig. Så levande. Sådan rätt till kärlek och hopp. Mamma ska finna det igen min lilla dotter, snälla väx och må bra!