fredag 31 oktober 2008

Jag kan aldrig förneka honom.

Sitter i vår nyinkpta nybäddade säng i vårt nymålade övernattningsrum i Bromma. Massa nya ljud att vänja sig vid och just nu vänjer jag mig vid dem själv. Släppte maken vid tunnelbanestationen halv åtta för att träffa kunder i stan, men jag orkade inte följa med. Inte efter fem timmar i bilen och en sväng till IKEA..

Jag tog en sväng till Coop för att handla lite frukost mm. Ryggen värkte och jag var glad att det gick ganska snabbt att få ned allt i kassarna. Jag är en sådan där självscanningskund så jag får sköta mig själv i affären, det gillar jag. Idag hade jag en rabattkupong så jag gick till en bemannad kassa. Avstämning blev det idag sa kassörskan, pust sa jag, men min rygg..Inget att göra, jag packade upp mina kassar igen och väntade på att få betala. När jag betalt så var det ju bara att fylla påsarna igen. Kassörskan skrattade och tog upp min påse kanelsnäckor från bandet och sa, "jag blir så full i skratt av att se att du köpet kanelbullar, det var jag tokig i som gravid, har du några speciella nojjor?" Nej allt som är sött och fett vill jag ha sa jag. Eller jo sa jag, jag vill gärna ha apelsinjuice varje dag. Jaha sa hon, men då är det säkert en tjej sa hon. Ja det är det faktiskt sa jag. Hon skrattade och sa vad mysigt att ni vet. Sedan kom frågan som ändrade samtalet från lättsamt gravidprat till en lite mer komplicerad situation. "Är det första barnet" Ja sa jag, eller nej det är det inte, sa jag i nästa andetag. Men det är det första barnet vi hoppas få med oss hem. Åh jag förstår sa hon. Jag förstår precis sa hon, för somliga är det svårt. Jag har själv nog varit gravid 15 gånger sa hon. Jag har fött fyra barn, men har tre barn hemma.

Precis där blev mina ögon blöta. Kassörskan på coop och jag har samma erfarenheter. Kassörskan på Coop förstod faktiskt precis. Hon sa det inte bara, utan tyvärr förstår hon också.
Mina kassar var vid det här laget färdigpackade och ja sa, ja det är svårt, det är min sjätte gång nu. Det är svårt att prata om det också sa hon, men jag önskar dig jättelycka till med allt nu! Tack sa jag och yrade ut genom svängdörrarna med mina två kassar i vagnen. När jag kastat in påsarna i bilen och ställt tillbaka vagnen kom tårarna. Sedan ville de inte sluta alls. Jag körde de få metrarna tillbaka till lokalen i en gråtdimma och till och med grät högt och ljudligt i den mörka bilen på den tomma gatan.

Jag kände mig stolt över att jag inte förnekade honom, vårt första barn, vår älskade Dylan. Jag kände mig glad över kassörskans bemötande och empati och samtidigt förvånad över att snubbla över en kvinna med samma öde som mig själv när jag handlade frukost. I en ny stad. I en ny butik. I ett annat liv.. Saknaden vällde över mig med samma kraft som kärlekens smärta i hjärtat. Mitt i allt detta, dessa minuter av saknad och gråt, sparkar lilla Guila på i magen. Livet är så konstigt. Död påminner om liv som borde varit, liv påminner om döden som aldrig borde hänt..samtidigt som den påminner om en framtid som är annorlunda allt vi har idag och är allt vi bara vågat drömma om, ibland inte ens det.

Nu kommer maken snart tillbaks igen och jag försöker fortfarande vänja mig vid de nya ljuden, ljud som gör att jag funderar på om det är möjligt att sova. Cateringfirman under oss, har hyrt ut sin lokal på gården till ett raveparty till hundratals ungdomar..Grattis! Precis min melodi..Ungdomar i bara BHn och med små målade stjärnor i ansiktet drickandes vatten dansande till HÖG skittechno..Det kan kort beskrivas som min värsta "musik"mardröm. hmm tror att fastighetsägaren får förklara en del för mig på måndag..

Nu är det dags för veckans NU och en påse kanelgifflar..och lite mer tankar.

onsdag 29 oktober 2008

Bättre dag idag!

Jag fick till slut spårat det urspårade paketet imorse..pust..fanns nu i Göteborg, så jag fick dem att vända tillbaka med det till Piteå. Orkar inte tänka mer på det, nu får det lösa sig bäst det vill.

Fortfarande mycket på jobbet, men idag är det under kontroll. Det är ju en bra början;) Bilen lämnades på service imorse och är redan klar, så det är ju en bra sak i dag;)

Igår var jag så trött att jag glömde äta glass, fick dock i mig en halv salt hallon polkagris, som jag fick av maken när han kom tillbaks från sthlm i måndags. mmm.

Lilltjejen skrämdes lite igårkväll med för lite sparkar och vi försökte verka opåverkade båda två, men tom M puttade på magen då och då. Till sist fick vi väl väckt stackarn som blev sur och startade lite discodans där inne, eller rättare sagt sursparkar. Det är inte lätt att vara barn som bor i magen på mig..Men så skönt när hon väl kommer igång.

Nu längtar jag till den 18 november, vecka 29, då det är dags för första riktiga tillväxtultraljudet. Eller längtar och längtar, det är nog med skräckblandad förtjusning så klart..

Igår utförde vi i alla fall operation klippa bort alla prislapparna på Guilas kläder och det kändes bra, mer på riktigt allting och jag känner mig modig och glad! Mera shopping ska det bli också!

Frågan är bara hur mycket kläder använder bebisar och i vilken storlek? Det är tiotusenkronorsfrågan för dagen..

tisdag 28 oktober 2008

Feldag!

Allt som har gått galet idag på jobbet har gjort det. En stor försändelse som jag glad i hågen skickade till Piteå (trodde jag..) i torsdag i god till denna helgens festival i Boden, hamnade istället i Sundsvall. Detta fick jag reda på i eftermiddags när en orolig och sur kund ringde och frågade efter kollinumret. Efter en timmas efterforskningar, men inte mindre än tre olika kundstjänster, fick vi fram felet. Mottagaren hade nollställts av någon anledning och skickat till nr 1 i adressboken, vilket blev Sundsvalll..

Efter ytterligare timmar i telefon med liiite för långsamma män i Sundsvall, där alla trodde den stora lådan hade fastnat då det inte fanns någon mer information efter den hamnat där. Men icke (självklart, tur går ju bara inte!) utan den returnerades igårkväll tillbaka till Göteborg. Förmodligen är den på väg hit, förmodligen har den passerat även Örebro utan att dokumenteras och jag har en gnagande misstanke om att det inte kommer hinna till Piteå och helst till Boden innan fredag..Pust..stånk ..stön. Nu håller jag tummarna att vi faktiskt får paketet imorgon förmiddag, för då kanske kan Piteå har det på fredag förmiddag, vilket nästan är försent..

Hela stackars magen är hård idag och jag har stundtals varit gråtfärdig.

Det enda plusset med den här skitstressdagen är att jag inte har haft en minut att oroa mig för Guila..och hon sparkar på glatt ovetande om hennes mammas kaos! Idag blir det glass i stora lass när jag kommer hem! pust

Tänk att kunna se in i framtiden

Vad skönt det hade varit om man hade vetat redan nu hur det går. Om vår tjej tittar ut med öppna ögon i januari el februari. Vad mycket lättare tillvaron hade varit då, vad lugnt och skönt livet hade blivit i ett trollslag. Då hade jag inte behövt känna efter så mycket. Jag hade inte behövt oroa mig för ändrade rörelsemönster, lättare eller starkare sparkar. Jag hade kunnat nöja mig med fladdret som hon gör vissa dagar och bara bli bonusglad för de dagar då hon har disco.

Jag köper fina kläder och hänger in i hennes fina klädskåp. Där finns hennes fina filt, randiga velourpyjamasar, röda kjolen och randiga polarn och pyret kläder. Gemensamt för alla inköp är att prislapparna är kvar på vart enda ett av dem.. De hänger där och dinglar i takt med kläderna på galgen. Inte för att jag varken kan eller vill lämna tillbaks dem om något händer, men de liksom är där som en påminnelse om hur det kan gå om det vill sig illa.. Jag tror jag ska ta tag i det ikväll och klippa bort alla lappar. Kan jag inte 100% övertyga mig själv om framtiden så ska jag i alla fall förbereda för Guila på riktigt, inga utvägar eller om och ifall.

Jag ska sy ett fint lapptäcke som överkast till spjälsängen som vi snart ska ta hem från mammas vind. Jag ska ta hem skötbord och vagn och jag ska förbereda för henne på samma sätt jag gjorde för Dylan. Jag ska köpa den fina sänghimmelställningen jag har sett och jag ska sy en fin liten sänghimmel. Vi ska vänta på henne på riktigt och våga hoppas och tro att det ska bli sanning. Jag ska titta runt omkring mig, på de änglaföräldrar jag känner, som genomled en orolig graviditet med samma kval som mig. Jag ska titta på dem och deras små bebisar de nu bär omkring på utanför magen. Så ska jag försöka föreställa mig vår framtid. Med vår Guila i famnen i sina fina kläder, svept i sin fina molnfilt med små ögon som ler mot oss.

Så Guila du får sparka hur lite eller hur mycket du vill (kommer ju alltid hålla kollen ändå..) men vi vågar tro att du skall komma till oss. Vi längtar efter din lilla kropp brevid oss i sängen. Så ska det bli, så måste det bli! Vi längtar så.

Stressad

Maken kom tillbaka igår kväll, äntligen!! Han var så trött stackarn så han slocknade i soffan tidigt och pratade i sömnen;) Han fick i alla fall lite middag, svamprisotto, mjukstekt fänkål och tunnskuren kotlett. Man får ju göra sig till lite när man längtat så.

Nu är det mycket att göra på jobbet igen och mitt post-it system är i full gång, synd att inte hjärnan är det bara;) Min gubbe är lite som en virvelvind när han kommer tillbaks till jobbet och för att underlätta hans stress så har jag att ta-tag-i-listor lika långa som önskelistor till Tomten;)
Men so far so good idag. Skönt att reda ut vad som ska göras och vad som kan vänta.

Så skönt att vara tillsammans igen, jag hatar att sova själv, men det är väl något jag får börja vänja mig vid nu med Stockholm och allt. Vi kommer ju inte kunna vara tillsammans hela tiden då..Ser fram emot, förhoppningsvis, lite ledig tid i helgen i Stockholm innan öppningen av nya verkstaden på måndag. Kanske besöka en kyrka på söndagen, eftersom vi inte kan vara hos Dylan då. Vi får se, men jag hoppas att det kan bli så.

Nu måste jag ta tag i lunch, mina post-its, lämna tillbaka hyrbilen, fakturera, jaga kunder, servicenotor, nya delen av hemsidan, skriva ut manualer och annat smått och gott..

söndag 26 oktober 2008

Klockomställning..

Innan jag gick och la mig igår så ställde jag om klockan till vintertid. Imorse ringde den klockan åtta! Va panik, är det måndag! Hur kan det vara måndag, det var väl lördag igår??!! Försökte tänka efter om jag verkligen varit ledig i två dagar, men fick inte ihop det. Tittade på datumet på klockan och det visade ju måndag, tittade på almanackan i köket och kom fram till att det visst borde vara söndag och gick och la mig igen..total förvirring. Den där timmen är i alla fall skön att få den här mörka årstiden, synd bara att jag typ missade den imorse i min förvirring;)

Jag kom i alla fall ur igår och gick i ett par affärer. Hittade bla en röd liten, liten sammetskjol på Lindex som var så gullig att jag var tvungen att köpa den. Och en vit liten body med rosett och vita strumpbyxor med röda små hjärtan på..awwwh. Man smälter ju. Nu ska jag gå upp, städa lite, men bara lite. Äta mer pannkakor och hämta min mamma. Vi ska fixa på pappas grav, om det inte regnar fortfarande ( har inte tittat ut ännu;) och sedan ska vi skrota runt lite innan det är dags för IKEA besök med en kompis. Känns som en bra dag redan.

Risken är väl att jag somnar vid sju ikväll, för jag lyckades inte komma i säng förrän kl 3!!! Jag kan helt enkelt inte vara ensam, lyckas ju inte ens gå och lägga mig!

Hmm undra vad jag ska äta idag? Lite lax kanske? Igår blev det kinamat på Canton House med brorsan. Som tycker det är roligt att syrran äntligen fått körkort så jag kan skjutsa honom till stan;)

Nä rise and shine! Eller nåt

lördag 25 oktober 2008

Ynklig

Idag känner jag mig lite ynklig och inte helt frisk. Sängen ville inte släppa sitt grepp om mig imorse och vore det inte för Guilas sparkar och skrik från en vrålhungrig mage, så hade jag nog legat kvar. Masade mig i alla fall upp och stekte pannkakor. Petade i mig hela tre stycken, med Önos jordgubbsylt på ena och på de andra två fläskade jag i ordentligt med smör, citron, "hemmagjort" vanliljsocker och lönnsirap! Gött! Fastnade framför TVn en stund och lipade till en ganska dålig amerikansk film, som jag för andra gången sett snuttar ifrån. Lite sötsliskig film med Mini Driver och David Duchovny. Hans fru dör och Mini får genom en hjärttransplantation, fruns hjärta och sedan träffar hon mannen och de blir kära bla bla bla. Just nu räcker det med lite dramatik och I love you för att vattenverket ska sättas igång.

Alla filmer jag ser nu, som är lite romantiska, får inga lyckliga slut om kvinnan inte säger, I am pregnant..Då är det klartt! Och sedan levde de lyckliga i alla sina dagar. Alla måste få barn i min filmvärld (i verkliga livet också) för att livet skall bli komplett, lyckligt, uthärdligt och underbart.
Igår fick ytterligare en medsyster utan jordebarn sitt efterlängtade plus. En ny resa har börjat runt hörnet och jag är glad för deras skull. Glad och ledsen på samma gång. Glad över det nya livet och chansen till en bättre framtid. Ledsen för jag vet att det inte är okomplicerat att vara gravid igen att man får anstränga sig till max för att kunna njuta vissa dagar.

Jag tackar min lyckliga stjärna för att vi själva är mitt i den resan nu, eller vi har ju faktiskt passerat mitten. Imorgon börjar vecka 26! 14 veckor kvar, eller med lite tur kanske bara 12.

Igår kväll var jag hos en god vän och åt mat och myste. Vi var tre kvinnor som alla saknar sina barn och som nu är gravida igen. En bra miljö för mig själv, mina ord och tankar. Så skönt att kunna prata öppet och obehindrat om det som hänt och det vi hoppas ska ske. Jag är glad för den samhörigheten, den är min terapi. Jag blir starkare och gladare över de mötena och de långa samtalen. Att dela både sorg, oro och glädje med andra som förstår gör livet mer meningsfullt och till och med gott att leva. För mig är det så och jag värdesätter det mycket.

Just slurpat i mig en kopp grönt te med massor av honung och funderar på att hoppa in i duschen ändå och ge mig ut i kommersen och leta barnkläder som tanken var igår. Kanske kan två panodil avhjälpa huvudvärken och nackstelheten, för jag har provat både tens och soffan och det blev bara värre. Nej lite frisk luft och kanske en sväng om mamma kan få mig på lite bättre humör och bota den begynnande förkylningen. Ja det ska jag göra. Sätta på en maskin tvätt och ge mig ut i den soliga dagen utanför mitt fönster. Idag trivs jag bäst i mitt eget sällskap, så jag ska ta det med mig och börja dagen hos Dylan. Då var det bestämt, då var det bara att övertyga kroppen om att en varm dusch är bästa medicinen.

torsdag 23 oktober 2008

Lite magbilder 24+4




Hej badboll;)












Fotar med min telefon för min kamera är inlämnad på service..snyft..
Ser att jag behöver klippa mig, inte så hett med cocker spaniel öron på mig;)

15 veckor kvar!

15 veckor kvar eller ganska exakt 107 dagar kvar innan vår dotter skall göra entré i världen. Eller entré och entré hon kom ju till vår värld redan den 29 maj i år när hon visade sig som ett plus på stickan. Känns just nu ganska nära, fast jag vet ju att ju närmare målet vi kommer, ju längre bort verkar det flytta sig. De sista veckorna brukar vara lååånga. Men gud vad vi längtar.

I tisdags var jag hos min BM Britt som hade fixat ett ultraljud till mig, för jag hade lämnat ett litet oroligt och förvirrande meddelande på hennes svarare förra veckan när jag hade en svacka. Det finns ju en miljon saker att oroa sig för denna gången, men det som fyller mina tankar mest är att Guila ska ligga under kurvan, som Dylan gjorde.. och det har vi ju inga bra erfarenheter av.

Jag fick i alla fall träffa en trevlig kvinnlig läkare och en läkarstuderande tjej som utförde tillväxtultraljudet. I vecka 25 är det lite tidigt för det, men de hjälpte mig gärna ändå sa de. Undersökningen blev lång och noggrann eftersom vi blev ett övningsobjekt. Läkaren matade in alla mått i ett program och vår tjej växer som hon ska! Hon var precis så stor som en bebis som är 24+2 ska vara! Den rapporten var som den vackraste musik i mina öron och ögonen blev allt lite blöta;) Guila mår bra enligt läkaren och alla mått. Hon kan ligga 30 gram under kurvan eller tio gram över, men det är OK. Hon ligger precis i mitt i mitten av kurvan och det känns bra. Mitt SM mått ligger precis på samma ställe också, så just nu är allt NORMALT! Vackra braiga ord!

Ok, måste erkänna att jag inte gillade att det stod på pappret - 4,7%, men alla övertygade mig om att det inte betyder någonting och just nu är det en period då en tillväxtspurt snart kommer, därför gör de egentligen inte tillväxtUL förrän v28. Ok då då;)

Sedan sprang jag på min läkare som kom in och satte sig med BM och mig. Jag hade lite frågor om bakterierna som hittades i Dylans lungor och han berättade att de med största sannolikhet kommit dit efter dödstillfället, då ingen infektion hade utvecklats, då infektioner bara utvecklas i levande vävnad..OK fick jag säga där med då. Kändes verkligen som om jag fick special treatment i tisdags. Alla inblandade fick bock i kanten av mig och en guldstjärna med;)

BM frågade hur det kändes nu och jag sa jättebra, så bra att jag inte bokade en tid förrän 11/11 nästa gång, kanske tog i lite väl mycket där..vi får se, ska ju vara en del i Stockholm snart ändå, så det får bli bra. BM blev så glad över mitt jättebra, så hon kramade mig när jag skulle gå. Hon är söt.

Just nu upptar jobbet mycket av min tid och energi, vilket känns i både kropp och själ. Börjar bli trött, men jag ska kämpa på ett tag till. Tröttheten och gravidhormonerna sätter sig på humöret också, jag har lätt till både tårar och ilska. Igår kände jag mig riktigt nere, men kunde inte sätta fingret på varför. Pratade med gubben om det och han kände likadant. Vi har ju mycket att glädjas åt nu, men ganska lite tid till att göra något roligt. Min stackars man skall till huvudstaden imorgon igen, han tar med sig en kompis och de skall förhoppningsvis hinna måla och snickra färdigt i helgen. Jag får inte följa med:( Han gillar inte att jag sitter i bilen så länge och eftersom all färg inte är vattenbaserad så kan jag ändå inte vara med. Vi avskyr att inte få sova ihop, men så får det bli. Min lilla gubbe som jobbar och sliter så. Han säger att han får extra energi när han tänker på Guila och att han jobbar för hennes skull nu. Han är fin min man. Fast han är en trött man...

Var föresten hos sjukgymnasten igår och det tyckte jag var lite blaha blaha, faktum var att jag fick ondare i ryggen efter besöket än vad jag hade när jag gick dit.. Men, men fick med ett par övningar på papper som jag förmodligen inte kommer göra, för jag hittar ändå inte mitt buklås eller vad det nu hette;)

Nu är det dags för lunch och vi är hungriga. På menyn står vansinnigt god hemlagad bolognese, eller köttragu som det egentligen heter, då bolognese inte finns att hitta i Italien står de ti Antonio Carluccios kokbok..serveras tillsammans med spagetti och typ ett halv kilo riven parmesan..mmm

söndag 19 oktober 2008

Bebis gillar Stockholm

Glömde nämna att vår Guila också gillar miljöombyten och hotellsängar, för hon sparkar alltid som sjutton där;) Det gillar mamma och pappa! Kanske är det för att jag är lite mindre stressad där? Inte vet jag, men det är härligt!

Jobbsemesterhelg i Stockholm

Det är skönt att byta miljö ibland. Att ta en paus från hemmet och arbetsplatsen. Ibland blir jag sur och vresig bara jag tänker på vår arbetsplats här hemma. En plats jag verkligen både älskar och hatar. En plats, ett kontor och en kontorsstol som bär på sitt andra barn..En plats som skriker efter förändringar. En ba plats egentligen, ett ställe som vi själv ahar skapat, men ett ställe som ibland skapar sina egna vägar och helt klart lever ett eget liv. Rätt coolt egentligen, något som vi har skapat av tankar och vilja, har blivit andra människors arbetsplats och en del av ett maskineri.

Nu håller vi som bäst på att skapa en ny sådan plats, från scratch, från en tanke och en vilja om förändring. Just nu bara en ljus plats, med nymålade väggar, nya möbler och nya människor. Spännande och rofyllt på samma gång. Det har varit en produktiv helg. Vi har hittat en kille att anställa, honom ska jag ringa i veckan och meddela det. Vilket får mig att känna mig lite som jultomten;) Vi har ordnat ett övernattningsrum i anslutning till våra nya lokal. Vi har också lyckats skaffa oss en ny bra kund. Känns lite för bra för att vara sant, men kanske är det vår tur nu till lite tur och flyt?

Jag har hunnit med att köra bil i Stockholm också! Kors i taket! Men det gick bra. Ända från Sveavägen till Bromma;) Jag har hittat massa butiker och affärer i Solna, Bromma med omnejd. Känner mig lite mer hemma nu, måste ju ha koll på vart affärer och matställen finns!

När vi skulle checka ut från hotellet imorse så hade vi TVn på och såg Markus Birro, precis i slutminuten prata om längtan efter barn. Blev så glatt överraskad över inslaget och jag ska snart gå till tv4.se för att se hela inslaget. Det lilla vi såg gav i alla fall upphov till mycket prat i bilen på väg hem. En del tårar och klumpar i halsen hann vi med också. Bilkörningen lämpar sig utmärkt för att filosofera om Dylan och allt som har hänt. Man sitter där i sin lilla metalllåda i hög fart med landskapet och tiden som rinner förbi utanför fönstret och är utlämnad åt varandra och tankar och ord. Skönt! Så tack för det Markus!

Vi pratade också om alla andras historier, cybervänner och vänner som blivit vänner efter cyberrymden. Om vilka öden vi mött och hur oroligt att vi vågar försöka igen, om styrkan och om längtan vi alla bär med oss. Något som gör oss till unika varelser. Människor som står lite vid sidan av det normala. Händelser som förändrat oss ända in i märgen. Upplevelser som aldrig kommer lämna oss. En längtan och en stark kärlek i våra hjärtan som vi vårdar ömt, då vi inte kan vårda minnet på annat sätt... Om saker som kunde varit annorlunda och bättre och praktiska saker som kunde varit annorlunda för att göra upplevelsen mer "skonsam". Som tex att det borde finnas separata rum för förlossning av barn som inte längre lever, att man inteborde vänta på kuratorn i samma väntrum som stora magar mm. Det vill jag försöka ändra en dag. Det känns viktigt.

M är hos en vän och jag har lägenheten för mig själv en stund, supertrött efter kalas för syster efter fem timmars bilfärd, så det skall jag utnyttja med en stund i soffan och en skål pepparchips.

tisdag 14 oktober 2008

Pysselkväll!

I ett försök att muntra upp mig själv, så åkte jag med mamma till stan en sväng. Jag skolkade från jobbet i hela en och en halv timma och vad skönt det är att komma härifrån ibland!

Vi köpte present åt storasyrran som fyller år på måndag. Guila fick en fin, mjuk rosa molnfilt från Färg Form. Tror hon behövde en liten tröstfilt idag också;)





Så här ser den fina filten ut, fast i den rosa färgen under, så klart!












Sedan gick vi till Panduro hobby och spenderade för mycket pengar på plock, men jag ska ha en pysselterapimåbättrekväll ikväll. Idag blir det tavelmaking. En speciell liten tittskåpstavla till en vän som fått ett litet änglasyskon. Det ska bli kul att pilla lite med det. Så nu är det bevisat, operation uppmuntring fungerar allra bäst med tröstshopping!

Oro och tankar

Det är mycket att tänka på just nu, min hjärna går på högvarv fast jag vill sova. Det är inga problem att somna på kvällen, det är när jag vaknar till tidigt på morgonen som det är omöjligt att bli av med tankarna. Tankar som främst cirkulerar kring Guilas rörelser, eller icke rörelser. Vi hade ca två veckor med regelbundna rörelser på morgon och kväll och jag hann bli van vid det mysiga mönstret. Nu är det inte så längre och jag får vänta tills jag kommer till jobbet och gärna efter frukost innan hon vaknar, innan dess har tusen tankar hunnit flyga runt i huvudet..

Jag tycker också att hennes rörelser har blivit mindre kraftfulla, men jag vet inte. Jag vet inte om det istället beror på att de första starka rörelserna var en sådan enorm upplevelse och ganska ny för kroppen att det kändes mer pga av det? Eller kanske har min kropp vant sig vid rörelserna nu och inte registrerar dem på samma vis. Jag tror väl egentligen att det har med det att göra, men oron har på nytt börjat smyga sig in i mig. Den upptar för mycket tid, energi och lust. Tar en för stor del av mina tankar och morgonsömn och jag gillar det inte. En smygande oro blir gärna en galopperande ångest som man inte kan tygla ens med kedjor. En sådan ångest kan inte ens rörelser stoppa, fast det är det man längtar efter. Det är precis som om när man gått över tröskeln och släppt oron fri så kan man inte ta tillbaks den ens efter bekräftelsen man längtat efter. Oro är långt ifrån ett rationellt tillstånd. Faktum är att oro är det rationella tillståndets raka motsats.

Guila har rört sig idag. Jag borde vara överlycklig, men morgonens tuggande oro är svår att skaka av sig även när de underbara lyckliga sparkarna dyker upp. Jag behandlar min oro med hårda nypor. Jag håller den på avstånd och jag förnekar den oftast, för jag vill inte ha massa äcklig ångest för länge i kroppen, den äter upp mig inifrån och jag tänker inte låta den göra det. Jag vill inte må dåligt. Jag kan inte må dåligt i förskott ändå till februari. Jag vill vara lycklig. Jag vill vara lyckligt gravid, gå och småle på stans gator. Köpa bebiskläder som känns självklara att vår tjej skall bära. För hennes skull vill jag gör allt det där och vara lycklig. Ibland, nu, blir jag så förbannad över att den delen av livet har fråntagits oss. Det självklara är grumligt och det lyckliga solkigt. Fan vad arg jag kan bli på det. Att referensen man har som gravid är så vriden, så skadad och trasig att man inte ens kan lite på ens egen magkänsla längre. Att oron blir en större sanning än bekräftelser och fakta..

Jag gillar inte att bli besegrad, inte av något, vare sig av livet, nycker, öde eller död. Om jag förlorat min kamp, så vaknar min ilska och tar mig spottande och fräsande framåt tills jag får min revanch. Ibland får jag den inte, men då har jag i alla fall försökt, med allt jag har... Jag sparkade för länge sedan ödet i häcken och la vidskepligheten på hyllan för de styr mig inte. Jag styr mig och inget annat. Jag förändrar mitt liv och mitt perspektiv och ingen annan. Det är mitt motto och vår levnadsstandard. Vi försöker, vi vill och ska. Drömmar är bara en tanke tills de blir verklighet. Inte en tanke som förblir en dröm.

Vår Guila ska bli verklighet. Vår Stockholmssatsning är inte längre bara en tanke. Det lilla huset på Atlantkusten i Portugal är än så länge en dröm, men en dröm som vi ska jaga efter Guila. Ett ställe i solen där vi ska vårda våra kroppar och själar tillsammans i lugn och ro. På en sandstrand ska vi leka i vattenbrynet med vår dotter och kommande barn. Det är en vacker bild. En bild målad av min man i många år, en bild som kommit att bli en tröst, en längtan, nästan ett måste. En själslig oas som väntar på oss. Jag tror det, jag vill det, vi ska dit! I den tavlan ska vi bo.

Jag vet varför oron ställer till det lite för mig just nu, det är det stundande tillväxtultraljudet om fyra veckor. Det känns lite som domedagen. Om Guila ligger under kurvan, som Dylan gjorde, så kommer livet ställas på ända igen. Då är det inte bra, inte med henne och inte med mig. Jag ber om en förändring i mönstret och en tjock bebis..Det är nu min högsta önskan och det som skrämmer mig mest.

Hur sjutton blev livet så här? Så komplicerat och fullt av om och men och kanske och inten.. pust! Nej nu ska jag ta tag i dagen innan den tar tag i mig. Bara genom att sätta ord på oron så känns det bättre och Guilas små rörelser hjälper mig också. Söta unge.

fredag 10 oktober 2008

Ängslig morgon

Vaknade tröttare imorse än när jag gick och la mig. Balkongdörren var inte riktigt öppen och då blir det så varmt och torrt i sovrummet och jag känner mig som en mosad val då.

Låg kvar i sängen en stund och väntade på att lilltjejen skulle komma igång, men hon ville inte. Tog en dusch, pratade med henne och klappade magen, men ingenting. Åkte till jobbet kunde inte riktigt koncentrera mig, åt frukost för då brukar hon ju komma igång, men ingenting..Paniken börjar få sitt grepp och jag funderar på att ringa min make, som bara är 50 mil från mig..tänkte ringa min BM, men sedan tänkte jag, varför då. Ingen kan hjälpa mig ändå nu. Inga sparkar = försent. Släppte in och ut några kunder, satte mig vid datorn igen och just precis nu, så började hon buffa!! Pust, stånk och stön..hur långa kan två timmar vara egentligen?!

Nej inte skrämmas nåt mer idag snälla lilla unge, din mamma är lite ensam och sårbar idag.

Nu ska jag ta tag i alla de där postit-lapparna som sitter på mitt tangentbord, 5 st räknar jag till idag, med flera kom-ihåg-rader på varje..Jag ska plöja igenom dem och skattedeklarationen, sedan blir det lite avstämningar och sedan ska jag gå tidigare. Det är förhoppningen i alla fall;) Ikväll blir det bio och godis så klart. Den andra systern Boleyn. Jag har läst boken av Phillipa Gregory och den är outstanding, hoppas filmen är lika bra! Hon har föresten skrivit en hel serie av historiska romaner om just Tudorfamiljens liv och öden och det var ju verkligen en del hemska öden för de flesta av Henrik den åttondes alla fruar..rys.

Åh där rörde hon sig igen, vilken lättnad! Busunge.

torsdag 9 oktober 2008

Dagen började lite skakigt..

men nu är det bra! Var hos min BM igår för vanlig koll, då berättade jag först om mitt ryggonda och ben som låser sig och att det känns som knivhugg i skinkorna ibland. Hon tyckte det lät som ishias och skulle skicka en remiss till en sjukgymnast. So far so good. Jo det var en sak till sa jag, jag har ganska mycket och ofta ont i nedre delen av magen. Jag beskrev smärtan som mensvärk att det inträffade flera gånger om dagen och ibland blev hård och om det hände när jag gick så var jag tvungen att stanna för det blev som om något tog emot.. Då sa hon att det får läkaren ta en titt på. Varför då tänkte jag, du ska ju bara säga att det är normal växtvärk!?

Fick en tid till läkaren 9.30 imorse för att se att tappen var opåverkad och att ingen smygöppning skett..ähh sov väl inte bäst inatt kanske. Lite nervös åkte jag till min läkare imorse, men efter grundlig undersökning och ultraljud (där jag fick se en sömning liten sessa gosa runt) så fick jag en OK stämpel. Allt är som det skall, det är tydligen växtvärk! Pust.. Han tryckte på blygdbenet och jag ville nästan smälla till honom för det gjorde ONT! Han trodde det var foglossning på G och att det också kunde ha med det magonda att göra. Om det är ishias eller foglossningar spelar ingen roll, jag är glad för snäll tapp och söming tjej!

Igår fick jag träffa ett litet mirakel också! En liten kille som har en mamma och pappa som förlorade sin dotter i magen förra året och efter en orolig graviditet resulterade i en vacker liten prins. Jag fick äran att se honom mindre än 24 timmar efter ankomst, jag fick se två stolta och känslosamma föräldrar rulla ut honom i en sådan där plastvagn. Fick se en farmor som grät lyckotårar och själv grät jag så jag nästan hulkade. Vilken lycka, vilket hopp och vilken framtid. Fick hålla osch gosa lite också;) Åh längtar så efter vår tjej nu!

tisdag 7 oktober 2008

Jaha ja, aldrig ska man sluta förundras..

över människors förmåga till manipulation. Människor som gör fel, mördar, våldtar, misshandlar och sedan åberopar en taskig uppväxt som ursäkt. Alltid har de någon hemsk historia i bagaget som dras upp när de fastnat med händerna i kakburken. Då ska man helt plötsligt tycka synd om dem, oberoende av deras hemska akter. Inte jag. Jag blir alltid förbannad när pressen ens understår sig att vinkla ett hemskt brott, inte från offrets synvinkel, utan från brottslingens. Allt detta skulle inte inte ha hänt om hans mamma varit snällare mot honom.. Men det finns faktiskt människor där ute, som bara är elaka. Som saknar empati. Som törstar så efter uppmärksamhet att de gör vad som helst. Precis vad som helst.

Jag har gråtit floder över en liten tvillingflicka jag trodde dog igår. Jag trodde hon hette Lily och hennes syster Fideli. Jag trodde deras mamma hette Elin och deras styvpappa Stefan. Jag trodde de bodde på Gotland. Jag trodde att hon hade förlorat två barn i magen och jag trodde även att hennes syster hade drabbats uppredpade gånger av missfall och barndöd. Jag tänkte många gånger att det är lite för hemskt för att vara sant, men överträffar inte verkligheten många gånger dikten? I detta fallet så har dikten vunnit. Den har snuvat oss alla vid näsan. Alla vi som följt den lilla familjens öde, alla vi som gråtit och önskat dem väl vid varje ny dramatisk vändning. Alla vi som har haft personlig kontakt med henne, för egen del då och då i över ett års tid.. Inte långt efter hennes låtsastvillingar föddes (fattar det inte fortfarande, såg ju bilder på hennes växande mage..) så skrev hon till mig att hon var gravid igen, nu med den nya pappan Stefan, det var tvillingar igen. Jag skrev uppmuntrande och lyckönskande. En tid efter så hade hon fått MA, men var ganska "lättad" ändå eftersom flickorna var så små och jag förstod..

Pust, suck och stön. Blir nästan lite full i skratt när jag tänker på henne. Hur orkade hon? Det är jobbigt att hålla en så stor lögn vid liv. Att hitta på saker under en hel graviditet att fejka en förlossning, hur sjutton gör man?

I vilket fall som helst är jag glad idag, överlycklig för att barnen inte är hennes, utan någon annans! För då lever de ju! Så lättad över att få veta att barnen bor i Kansas i USA och inte på Gotland. Fast knäppt utan dess like är det.

Känner jag mig lurad, nej inte direkt, bara lite chockad och förundrad. Jag tänker inte heller sluta tro på människor i sorg, börja bedömma deras trovärdighet under lupp. För det går inte ihop. Jag tänker fortsätta lyssna på förtvivlade i deras svåraste stund och jag tänke rinte ifrågasätta, kanske undra ibland, men lyssna likväl.

Idag är föresten en bra dag av en helt annan anledning! Min vän IRL ska få barn idag! Hon är på sjukhus sedan åtta imorse och skall bli igångsatt. Till henne går mina tankar idag! Hennes lille gosse längtar jag så efter. En mamma med ett barn för lite, får en son, förhoppningsvis idag. Och mitt hjärta spritter av glädje och ögonen blir allt lite blöta;)

Guila skrämde sin mamma imorse, men att inte vakna samtidigt, men efter frukost har hon hälsat och jag mår bra, fast lite tagen av alla nyheter imorse.

Guilas pappa ska åka och köpa ett skåp till henne idag, ett fint vitt träskåp med lite fint utskurna detaljer på toppen. Det ska stå i sovrummet och där ska jag hänga hennes fina klänningar och bara vänta..

måndag 6 oktober 2008

Vad händer?

Skulle skriva ett inlägg om vår vardag, jobb och vår älskade lilla tjej. Men läste Elins blogg och all luft gick ur mig.. Hur länge och hur mycket ska en familj behöva kämpa? Ska det aldrig ta slut? Ska de aldrig bara få leva i nuet? Få gå upp på morgonen, äta frukost och gosa och varför kan inte dagens största problem bara vara vad man ska hitta på under dagen? Blir så ledsen att jag inte kan andas när jag tänker på den lilla, lilla tjej som nu kämpar för sitt liv. Varför? Hur? Kan aldrig förstå.. Vill bara gråta när jag tänker på hur skört livet är. Att det bara kan stanna upp så där gång, på gång på gång. Hur kan man lära sig leva när livet vänder sig emot en så där hela tiden. Känner mig hjälplös..

Tänker på mitt älskade kusinbarn som kämpat mot cancern i sex år, hur han lever med sin förtärande sjukdom. Hur hans familj klarar sig igenom varje dag. Jag tänker på Dylan, min pappa och alla trasiga änglaföräldrar och dagar som denna undrar jag hur man sätter ena foten framför den andra och tar sig framåt, alls..

Kära lilla Lily och alla kämpande barn jag önskar av hela mitt hjärta och min själ att allt bara blir bra, att ni blir friska och att alla bara får leva enklare liv. Varför inte? Varför inte?

torsdag 2 oktober 2008

Till min ofödda dotter

Jag längtar så efter dig lilla vän, vår lilla tjej där inne. Längtar efter dagen du får träffa oss här ute. När vi får titta på varenda millimeter av dig. När vi får pussa dig, suga in din lukt och bara få ha dig nära, nära oss. Jag tänker mig veckor när jag bara kommer ligga brevid dig i sängen och titta på dig när du sover. Jag längtar efter månader när jag får bära runt på dig, krama dig, klappa din lilla kind. Jag längtar efter att få bada dig, klä dig och se ditt leende för första gången. Jag drömmer om att du gråter och är kinkig och jag får trösta dig. Tänk att få prata med dig, berätta för dig om vilka vi är. Att få se dina ögon följa våra rörelser, att veta att du längtar efter att bli bortskämd av vår kärlek. Att du skrattar, att du gråter att du finns här hos oss. Gud vad jag längtar efter dig, vår lilla Guila Rose.

Jag använder ditt namn varje dag och pappa frågar, hur mår Guila idag, har hon sparkat. Nu kan jag säga, hon mår bra och hon rörde sig precis. Vilken lycka. Vi vill våga föreställa oss dig, du är värd allt för oss. Om sanningen blir en annan är det inget vi kan styra över, men just nu är vår sanning att du mår bra, att du finns här redan, bara på andra sidan huden, i mammas mage. Om vår tid tillsammans blir för kort, om den bara är här och nu, så vill jag att du ska känna min kärlek redan, du förtjänar mitt hopp och inget mindre.

Vår tös vars namn har väntat på dig i tre år. Vår flicka som ska få axla sin waelsiska gammalgammalfarmors namn och även din pappas mysiga lilla farmor, en riktig liten lady Phyllis Guila. Sedan får du ett namn som bara är ditt, Rose, fast lite av farmor Rossana och mormor Rosemarie får ligga i ditt namn också. Så vi alla är sammanflätade av det förflutna och framtiden.

Mina ord räcker inte till för att beskriva längtan efter dig Guila, men jag känner den rent fysiskt.
Mina armar värker, pannan rynkas och tårar bildas i mina ögon. Av längtan, av kärlek, av tanken på dig. Det som komma skall, kan jag nästan se nu. Jag ser dig i din spjälsäng, jag kan se din pappa stolt som en tupp, med världens största leende målat över hela ansiktet, när han putter dig i din vagn. När han tar upp dig när du gråter, när han ger dig all den uppdämda kärlek som han har inom sig. Du kommer bli trygg i hans famn Guila, jag tror inte ens att jag kommer få låna dig;)

Kanske blir det annorlunda för dig än för många andra barn? Att växa upp med föräldrar som saknar ett barn, i en familj med ett barn för lite på jorden, kommer det att färga dig? Att få lära känna din storebror bara genom bilder och mammas och pappas ord, vilken blir din bild? Kommer du för alltid känna saknad? Jag tror det. Det kommer alltid finnas en saknad i vårt hem, ett andetag av undran och längtan. Du kommer födas in i en familj som är lite trasig, lite försänkt i tankar om saknad ibland. Din bror är speciell Guila, men det är du med. Du kommer känna lite av vår saknad i kramar ibland, men att du finns är en stor tröst för oss. Jag tror det kommer att gå bra. Vår lilla familj som alltid borde vara lite större..men kanske har vår kärlek blivit lite större också?

Min lilla dotter, du är så välkommen, så efterlängtad, så underbar..Mer än ord och känslor, större än allt. En del av oss båda finns i dig och kanske en liten del av din brors själ får följa med dig till livet..Att ni båda kommer finnas hos oss för alltid.

onsdag 1 oktober 2008

Magjämförelser



Magbilder


21 +3 idag.


























Naken mage i v 22;)







Svårt att se själv, men har den växt tro?