torsdag 2 oktober 2008

Till min ofödda dotter

Jag längtar så efter dig lilla vän, vår lilla tjej där inne. Längtar efter dagen du får träffa oss här ute. När vi får titta på varenda millimeter av dig. När vi får pussa dig, suga in din lukt och bara få ha dig nära, nära oss. Jag tänker mig veckor när jag bara kommer ligga brevid dig i sängen och titta på dig när du sover. Jag längtar efter månader när jag får bära runt på dig, krama dig, klappa din lilla kind. Jag längtar efter att få bada dig, klä dig och se ditt leende för första gången. Jag drömmer om att du gråter och är kinkig och jag får trösta dig. Tänk att få prata med dig, berätta för dig om vilka vi är. Att få se dina ögon följa våra rörelser, att veta att du längtar efter att bli bortskämd av vår kärlek. Att du skrattar, att du gråter att du finns här hos oss. Gud vad jag längtar efter dig, vår lilla Guila Rose.

Jag använder ditt namn varje dag och pappa frågar, hur mår Guila idag, har hon sparkat. Nu kan jag säga, hon mår bra och hon rörde sig precis. Vilken lycka. Vi vill våga föreställa oss dig, du är värd allt för oss. Om sanningen blir en annan är det inget vi kan styra över, men just nu är vår sanning att du mår bra, att du finns här redan, bara på andra sidan huden, i mammas mage. Om vår tid tillsammans blir för kort, om den bara är här och nu, så vill jag att du ska känna min kärlek redan, du förtjänar mitt hopp och inget mindre.

Vår tös vars namn har väntat på dig i tre år. Vår flicka som ska få axla sin waelsiska gammalgammalfarmors namn och även din pappas mysiga lilla farmor, en riktig liten lady Phyllis Guila. Sedan får du ett namn som bara är ditt, Rose, fast lite av farmor Rossana och mormor Rosemarie får ligga i ditt namn också. Så vi alla är sammanflätade av det förflutna och framtiden.

Mina ord räcker inte till för att beskriva längtan efter dig Guila, men jag känner den rent fysiskt.
Mina armar värker, pannan rynkas och tårar bildas i mina ögon. Av längtan, av kärlek, av tanken på dig. Det som komma skall, kan jag nästan se nu. Jag ser dig i din spjälsäng, jag kan se din pappa stolt som en tupp, med världens största leende målat över hela ansiktet, när han putter dig i din vagn. När han tar upp dig när du gråter, när han ger dig all den uppdämda kärlek som han har inom sig. Du kommer bli trygg i hans famn Guila, jag tror inte ens att jag kommer få låna dig;)

Kanske blir det annorlunda för dig än för många andra barn? Att växa upp med föräldrar som saknar ett barn, i en familj med ett barn för lite på jorden, kommer det att färga dig? Att få lära känna din storebror bara genom bilder och mammas och pappas ord, vilken blir din bild? Kommer du för alltid känna saknad? Jag tror det. Det kommer alltid finnas en saknad i vårt hem, ett andetag av undran och längtan. Du kommer födas in i en familj som är lite trasig, lite försänkt i tankar om saknad ibland. Din bror är speciell Guila, men det är du med. Du kommer känna lite av vår saknad i kramar ibland, men att du finns är en stor tröst för oss. Jag tror det kommer att gå bra. Vår lilla familj som alltid borde vara lite större..men kanske har vår kärlek blivit lite större också?

Min lilla dotter, du är så välkommen, så efterlängtad, så underbar..Mer än ord och känslor, större än allt. En del av oss båda finns i dig och kanske en liten del av din brors själ får följa med dig till livet..Att ni båda kommer finnas hos oss för alltid.

6 kommentarer:

Anonym sa...

Åh så fint du skriver... Sitter här med gåshud och tårar i ögonen - er vackra dotter med ett lika vackert namn :-)
Kramar

Ulrika sa...

Ojojoj så fantastiskt vackert skrivet!! Vilken kärleksförklaring!
Skriv ut på vackert papper och rama in och häng ovanför hennes säng!

Många kramar!

finnjonna sa...

så vackert skrivet! Hon vet att hon är fterlängtad, er lilla dotter.
Kram!

Linda sa...

Så vackert och starkt! Fick också gåshud och tårade ögon. Lilla Guila Rose, vackert namn till vackert barn!

Kram!

Anonym sa...

heeej.. här har du en mamma till ..jag fick aldrig uppleva mina tvillingar ..min son som "föddes" döfödd i v 15 och dottern som kom ca 2 mån efter och dog i mina armar.. i v 25+4 .. efter många år...och många försök och några med tråkig utgång så kom vår "nemo" vår lilla Prins William Wallace.. jag känner din saknad och kärlek till ditt ofödda ,efterlängtade barn .. jag skall ge mina tankar till er Dylan.. Mvh mamma Maria & Jordbarnet William Wallace & Änglatvillingarna Julia & Sebastian

mrsjones sa...

Tack alla fin!

kramar!