Ynklig

Idag känner jag mig lite ynklig och inte helt frisk. Sängen ville inte släppa sitt grepp om mig imorse och vore det inte för Guilas sparkar och skrik från en vrålhungrig mage, så hade jag nog legat kvar. Masade mig i alla fall upp och stekte pannkakor. Petade i mig hela tre stycken, med Önos jordgubbsylt på ena och på de andra två fläskade jag i ordentligt med smör, citron, "hemmagjort" vanliljsocker och lönnsirap! Gött! Fastnade framför TVn en stund och lipade till en ganska dålig amerikansk film, som jag för andra gången sett snuttar ifrån. Lite sötsliskig film med Mini Driver och David Duchovny. Hans fru dör och Mini får genom en hjärttransplantation, fruns hjärta och sedan träffar hon mannen och de blir kära bla bla bla. Just nu räcker det med lite dramatik och I love you för att vattenverket ska sättas igång.

Alla filmer jag ser nu, som är lite romantiska, får inga lyckliga slut om kvinnan inte säger, I am pregnant..Då är det klartt! Och sedan levde de lyckliga i alla sina dagar. Alla måste få barn i min filmvärld (i verkliga livet också) för att livet skall bli komplett, lyckligt, uthärdligt och underbart.
Igår fick ytterligare en medsyster utan jordebarn sitt efterlängtade plus. En ny resa har börjat runt hörnet och jag är glad för deras skull. Glad och ledsen på samma gång. Glad över det nya livet och chansen till en bättre framtid. Ledsen för jag vet att det inte är okomplicerat att vara gravid igen att man får anstränga sig till max för att kunna njuta vissa dagar.

Jag tackar min lyckliga stjärna för att vi själva är mitt i den resan nu, eller vi har ju faktiskt passerat mitten. Imorgon börjar vecka 26! 14 veckor kvar, eller med lite tur kanske bara 12.

Igår kväll var jag hos en god vän och åt mat och myste. Vi var tre kvinnor som alla saknar sina barn och som nu är gravida igen. En bra miljö för mig själv, mina ord och tankar. Så skönt att kunna prata öppet och obehindrat om det som hänt och det vi hoppas ska ske. Jag är glad för den samhörigheten, den är min terapi. Jag blir starkare och gladare över de mötena och de långa samtalen. Att dela både sorg, oro och glädje med andra som förstår gör livet mer meningsfullt och till och med gott att leva. För mig är det så och jag värdesätter det mycket.

Just slurpat i mig en kopp grönt te med massor av honung och funderar på att hoppa in i duschen ändå och ge mig ut i kommersen och leta barnkläder som tanken var igår. Kanske kan två panodil avhjälpa huvudvärken och nackstelheten, för jag har provat både tens och soffan och det blev bara värre. Nej lite frisk luft och kanske en sväng om mamma kan få mig på lite bättre humör och bota den begynnande förkylningen. Ja det ska jag göra. Sätta på en maskin tvätt och ge mig ut i den soliga dagen utanför mitt fönster. Idag trivs jag bäst i mitt eget sällskap, så jag ska ta det med mig och börja dagen hos Dylan. Då var det bestämt, då var det bara att övertyga kroppen om att en varm dusch är bästa medicinen.