Sovmornar!

Andra dagen i rad som jag har tagit en rejäl sovmorgon. Så skönt att få ligga kvar i sängen och riktigt lata mig en stund, undra varför det alltid är på morgonkvisten jag sover som skönast? Kanske är den där lilla rebellen i mig som tycker det är mysigt att få ligga kvar när man egentligen borde vara på jobbet;) Jobbet och hemmet är just nu väldigt nära varandra, vilket underlättar insläntringen till kontoret avsevärt.



Dörr till vänster hem, dörr till höger jobb:-D





En magbild från i förrgår får väl plats i bild tänker jag, fast det är nästan knappt nu..



29+2








Har fortfarande svårt att ta in att lillasyster faktiskt bor inuti mig och att hon ska födas fram och bli vår dotter även på utsidan av huden. Är helt fascinerad av att vi människor, likt alla andra djur, liksom kan ha ett barn i magen?! Det är så stort och fantastiskt på något sätt att min hjärna inte riktigt kan greppa det konceptet. Tänk att hon finns där inne! En färdig liten människa på tillväxt, helt sjukt märkligt. Nu är hon så stor att man kan uppfatta hennes olika kroppsdelar genom huden. Imorse sa M, men kolla där är hennes huvud!! Ja eller kanske rumpa sa jag. Med stora ögon la han sin hand på magen och klappade på hennes huvud..det är stort.

Jag inser att även han är rädd och har mardrömmar om allt som kan gå fel. I förrgår natt, la han handen på magen halvsovandes, någonstans i hans undermedvetna så tyckte han att magen var för mjuk. Men vart är hon, är det över? Finns hon inte mer? Så obehagligt. På morgonen var han glad att magen var hård (eller hårdare i alla fall, hon är ju väl inbäddad i ett behagligt varmt täcke av fett också;)

Imorgon är det fredag och det ser jag fram emot av flera olika anledningar. Först och främst för att arbetsveckan är slut! Sedan för att jag skall (med tunnelbana jag lovar!) åka in till stan och träffa två änglamammor och en liten änglalillasyster och kanske en änglamamma till som jag inte träffat förut! Det ska bli jättetrevligt och veckans höjdpunkt.

Nu ska jag lyckas arbeta en stund idag också:)

nya kläder och vagnen!

Så trött på att min kamera fortfarande är på service #¤%¤# kan ju inte ta några riktiga bilder:( Ett litet försök är gjort i alla fall.


en supergullig stickad liten mjukisoverall med elefanter på naawww.
Blir nog bra i mars april tänker jag.











Mer randigt från Polarn o Pyret, så mjuka att jag inte kunde motstå!
Skulle gärna ha sådana mjuka kläder själv;)









En Brio kombi i två nyanser av beige och svart. Fin, stabil och praktiskt. Upptäcker att jag är enorm säkerhets- och praktiskt tänkade när det kommer till barnsaker..ett nytt drag då det inte ligger i min person vanligtvis. Men nu undrar jag om man inte kan ha typ hjälm och flytväst på dem jämt..;)

Sovit middag

Hjälp vad trött jag är idag! Fick gå och sova middag en sväng då jag bara satt och skelade här framför datorn. Vet de sjutton om det hjälpte, känner mig om möjligt ännu mosigare nu..

Det var nog bilresan igår som tog musten ur mig. De där fem timmarnas resa kändes verkligen som fem timmar. Konstigt nog så botade bilresan min onda foglossning som jag vaknade med igår. Jag använde bilens stolvärmare och en tensapparat och vips så var det mycket bättre! Så resan fick en bra bieffekt.

Bild på resefrukosten. Bäst att stoppa i sig ordentligt när man ska åka så långt;)

En typiskt svengelsk stekfrukost;.








Jag undrar varför jag fick så ont igår, det kan ha varit språngmarschen upp till kyrkan i lördags där jag var på ett jättefint dop. Min tid verkar helt ur led nuförtiden, jag är alltid några minuter sen! Fattar inte varför, jag brukar inte vara sen alls ju. I lördags kom jag bara inte iväg, sedan hade jag glömt sminkväskan på jobbet i fredags, så jag fick svänga förbi där innan dopet. 11.57 hittade jag en p-plats och fick kasta på lite mascara o rouge innan jag tog presenten och fick springa uppför backen. 12.01 var jag i kyrkan, där en sur vaktmästare blängde på mig så mycket att jag inte hann gå på toa. Men det glömde jag snart när familjen kom in. Det är något speciellt med att vistas i kyrkor för mig, det blir lätt känslosamt och tankar går osökt till Dylan. I detta fall var det en änglalillebror som döptes och hans systras ljus lös brevid hans dopljus..tänkte hur ska vi klara av att döpa vår lilla tjej?! Vi kommer ju bara gråta hela tiden;)

På lördagskvällen hämtade vi hem Dylans alla saker från min mamma. Vagn, skötbord, säng, madresser, badbalja ja allt. Trodde det skulle blir jättejobbigt att se vagnen igen, men det gjorde det inte. Det kändes bra och den är ju fortfarande helt ny.. Svårt att få in i huvudet att lillasyster ska ligga i den bara. Känns skönt att börja förbereda för henne på riktigt, hon förtjänar det precis på samma sätt som Dylan gjorde. Det värsta som kan hända har ju redan hänt, och ja skulle det hända igen..så har vi ju packat ner sakerna förut..Fast jag kan nästan föreställa mig henne i vagnen nu, den har redan blivit hennes.

Vi hann inte montera ihop sängen, det får bli nästa veckas projekt. Vet inte hur det kommer kännas med den på samma ställe som sist, men hoppas att ett par veckors tillvänjning kommer att lösa det också.

0% avikelse!

NOLL PROCENTS avvikelse kom den noggranna ultraljuds BM fram till idag! Noll procent!! Världens vackraste procent. Idag blev det glädjetårar istället för tårar av förvirring, förtvivlan och avgrundskänslor som i tisdags.

Hon mätte ordentligt, tog sin tid, berättade vad hon mätte och delade med sig av facktermer och förklarade på lekmannaspråk. Vi fick en lång stund med Guila på skärmen idag. Hon visade sig från sin allra bästa sida. Hon rörde sig som man skulle, hon visade att hon definitivt är en tjej, hon tittade rakt ut från skärmen rakt på mig och jag tror hon till och med sa mamma;) Hon öppnade i alla fall munnen och putade med sina små fina läppar. BM konstarerade att även ansiktet såg helt och fint ut (min senaste oro har varit gom eller käkspalt..). Hon tittade noga, noga på moderkakan och den såg fin ut. Hon mätte flödet i navelsträngen och det var också helt normalt, detta vackra ord! Hon lyssnade på flödet och hjärtslagen och sa att det låter perfekt och hon visade oss hur kurvan såg ut. Hon sa att ett tränat öra kan höra på flödet att det inte är helt bra, då låter det dovare pga att det då har motstånd.

Hon skrev ner alla måtten på ett papper till oss och vi fick en profilbild på vår lilla tjej och hennes putande pussmun. Tror hon nog har pappas näsa också;) Viktuppskattningen är nu 1400 gram. Det låter bra tycker jag, hon börjar bli stor nu lillasyster.

Så skönt att få en sådan noggrann genomgång och en sten lika stor som Mount Everest lättade från mitt hjärta. Huvudvärken försvann i ett trollslag, men viktigast av allt mitt hopp är återinstallerat och välmående. Nu kan jag ta mig an världen igen!

Både på M och mig rullade tysta lättnadens tårar när vi satt i det dunkla UL rummet, våra ögon möttes och i M´s kunde jag se både lättnad, kärlek, förundran och längtan. Efteråt ville jag skrika till hela världen att vår tjej ligger inte alls på minus! Hon är perfekt! Hon ska komma till oss och vi har hälsat på varandra idag. Lycka. Inget annat betyder längre något. Imorgon eftermiddag ska vi, som tidigare planerat, hämta hem Dylans saker från mamma. Nu vill vi våga tro på riktigt. Det är fortfarande ett tag kvar, men Guila tittade på mig idag, såg mig rakt in i hjärtat och viskade att jag kommer snart mamma, jag kommer snart...

Huvudvärk..

Aj nacken är så stel att jag förväntar mig nackspärr vilken sekund som helst.. Både vetekudden och tensen ligger ju hemma så klart, men jag funderar starkt på att åka hem tidigt ändå, sängen var inte riktigt färdig med mig imorse..

Blir på så undebart humör när nacke och rygg gör ont, för då kommer huvudvärken också och gnälligheten och tyckasyndomheten och livetärtaskigtheten och massa andra annat heten också.

Igår smet jag tidigt från jobbet, eller rättare sagt jag tog tre timmar ledigt på eftermiddagen för välbehövlig fika med en annan gravid änglamamma och det blev till och med ett inköp i en bebisaffär. Möten med föräldrar som själva förlorat barn är det enda som funkar för mig just nu. Har så dåligt tålamod med resten av världen...och den med mig tror jag. Nej, jag vill kunna prata om det som hänt, min nuvarande situation helt obehindrat och utan att behöva förklara varenda krumbuktande tanke. Jag vill bara ha medkänsla och förståelse från de som verkligen förstår nu. Det är den bästa medicinen. Jag ska faktiskt träffa en annan kompis i eftermiddag också, en utan barn, utan våra erfarenheter, men en som gärna vill ha barn men det inte går så bra för. Jag känner med henne, för vi delar ändå längtan och drömmarna.

Efter mina timmars ledighet igår, på väg tillbaka till jobbet så kom det en ambulans i full fart bakom mig. Jag erkänner att jag blev lite stressad över det och fick sakta ner och svänga in till kanten. Problemet var just kanten. Den var vass.. Det lät lite från höger framdäck och jag grimaserade lite över tanken på reporna på navet.. När vi till sist kom från jobbet någon gång efter åtta, så förstod vi att reporna på fälgen inte var problemet, utan problemet var snarare att det inte fanns någon luft i däcket! Jag småler nu åt gårdagens dilemma, för det är så himla typiskt på något sätt. Allt som aldrig händer annars, händer gärna när man är som lägst. Det är på något sätt lagen om all överdjävlighet! Som ett elakt brev på posten så kommer det gärna ett till när man precis fått dåliga nyheter. Nästan lite skrattretande på något perverst sätt.

Ok, en punktering, so what, shit happens, det var bara att åka in till kanten och byta till reservdäcket. Min make ryckte på axlarna och tog fram däck och verktyg, bara för att upptäcka att verktygen inte passade.. #¤%#¤%¤#% blev det nu. Verktygen tillhörde våra volvo orginaldäck, men vinterdäcken visade sig ha en annan dimension på muttrarna. Pust, suck och stön. M fick vandra tillbaka till jobbet och hämta en hylsnycketsats, som väl på plats igen gick av! Lite mer ¤%¤#%¤#, vi fick krypköra till Statoil, fylla på luft och åka till mor. Nu var väl klockan närmare nio. Efter lite mer #"¤!% så fick vi i alla fall på det löjliga lilla reservdäcket och kom till Coop kl halv tio. Gäsp och hunger. Det fanns då givetvis ingen grillad kyckling kvar, så det fick bli bacon till BLT mackor. Äntligen hemma klockan tio!! Efter snabbt TVtittande och ätande av våra mackor så blev det sängen.

Konstigt att man är stel i nacken idag?! äh nej skulle inte tro det. Jag undrar vad folk skulle tro om oss och vi blev filmade en vanlig dag? Jag tror att om vårat liv hade varit en dokusåpa så skulle folk tro att det fanns ett manus vi följde..

Vissa dagar vill man bara sudda ut och få möjlighet att börja om, jag tror jag gör det med denna veckan. Hela jäkla veckan kommer jag bara stryka ur kalendern. Veckan som aldrig hände, ungefär som John Lennons lost weekend som pågick i 18 månader. Då han bytte Yoko Ono mot May Pang. 18 månader som inte är så belyst i Lennons liv, en 18 månader lång lost weekend, det hade varit något det;)

Fått tid för nytt UL!

Pust vad skönt! Har haft mailkontakt med den nogranna UL-kvinnan på den privata kliniken idag och hon ska hjälpa oss med ett nytt UL på fredag kl 13! Så jäkla skönt!

Hon sa dock att om de gör ett UL på mig när jag har en tid om två veckor på sjukhuset, så ses det inte med blida ögon av proffesionen, vilket är ett dilemma sa hon, men hon hade inga problem att ta en titt på moderkakan. Jag förklarade vidare (hade lust att säga, jag skiter väl i hela professionen! Om de inte gör sitt jobb så skiter väl jag i vad för ögon de använder att titta på mig med sedan..) att min läkare gjorde ett dåligt jobb och att han inte ens mätte flödet. Jag sa att jag tidigare sökt andra utlåtanden och att han inte haft något emot det..det har varit helt sant i andra avseenden, men i detta så vet jag inte. Hon svarade att då gör hon ett UL på fredag. Pust!

Så nu ska jag bara klara av idag och sedan är det imorgon och sedan är det dags! Så glad att hon kommer ta en ordentlig titt på moderkakan också, hon hävdar att hon kan se infarkter i den på UL och andra avvikelser. Känns bra, då den var full av infarkter sist..

Idag har jag kravlat mig upp ur det kalla vattnet, men jag står fortfarande lite ostadigt och väger på kanten till det djupa hålet, hoppas fredagen innebär en liten isskorpa på vattnet igen..

Avgrundshålet har visat sitt fula tryne idag..

Varit på tillväxtultraljudet idag. Vi kände oss mer förväntansfulla än rädda när vi kom till sjukhuset idag. Efter ett glatt möte med BM som hade svårt att fånga Guilas hjärtljud för att hon var så livlig, så var det dags för läkarbesöket och tillväxtULet. Jag kände direkt att UL inte riktigt är vår läkares grej. Han mätte dåligt, var lite otålig och höftande i sina mått och mätte inte som man ska! Ge hit den där dopplern tänkte jag, så mäter jag själv! I vilket fall som helst så slog han sedan ihop siffrorna och kom fram till -15%. MINUS FEMTON PROCENT skrek en röst i mitt huvud, det är INTE bra!

Min kropp blev tung och hjärnan kopplades bort från känslorna en stund. Det blir en sådan där utanför kroppen upplevelse. Jag är här. Jag sitter i rummet. Jag lyssnar men jag hör inte ett skit efter orden -15%..

Min läkare pratade på och sa att vi skulle komma tillbaka om två veckor för en ny uppskattning, han hävdade att han inte var orolig, ännu. Men om en nedåtgående trend håller i sig, så blir det täta kontroller och givetvis en tanke om igångsättning så snart det då är möjligt om min livmoder inte är den bästa miljön för henne. Jag lyssnar och nickar, får lite svårt med orden och ännu svårare att ta in hans.. Min mans väcker mig lite när jag hör honom prata och jag ställer själv en del frågor. Jag sa att jag förstår att hon var svårmätt idag då hon var så livlig, men om det blir samma resultat om två veckor, så vill jag inte höra talas om att hon växer ju i alla fall i sin egen kurva. Det måste du förstå sa jag att det kommer jag inte att godta. Inte han heller konstaterade han. OK tänkte jag, då är vi i alla fall på samma sida i boken i det avseendet. Nästa kommentar var jag dock inte alls med på. Men om något händer under dessa två veckorna så är det ju inget man kan göra, det är ju sådant som i så fall kan hända vem som helst.

Nu tänker jag är du helt tokig människa?! Vad då vem som helst. Jag är inte vem som helst! Jag är en kvinna som födde min döde son i maj förra året. Jag är en människa som har hållt min sons tunga döda kropp i min famn. Jag går på tunn is som det är, under mig finns ett stort svart hål som är helt bottenlöst. Jag har simmat i dess kalla vatten länge och nästan drunknat ett par gånger. Varje gång det har bildats en skorpa av tunn is på avgrundshålet har nästa bakslag i form av otaliga missfall och skrapningar fått mig att trampa vatten och det har tagit mycket energi att ta mig upp varje gång. Vad då vem som helst? Jaa, du förlorade din förstfödda son i vecka 40, men vem som helst får räkna med lite svinn i vecka 29?! Eller hur sjutton tänker du nu?

När vi lämnade honom och hans dåliga mätningar bakom oss, gick vi under tystnad genom korridoren på spec. Vi gick förbi de rader av förväntansfulla föräldrar som väntar på sitt rutinultraljud. Min känsla i magen var då inte långt ifrån känslan som jag haft i den korridoren förut. Känslan av utanförskap, känslan av att de tittar på mig, känslan av motsatsen till livsglädje..

Min BM kom ut när vi stod i kassan och skulle boka nästa tid och hon frågade glatt hur det gick, då brast klumpen i halsen och blev till tårar. Inte bra ser jag sa hon, kom in till mig när ni är klara. Det tog ett par minuter att säga den 4 december kl 13.30 till henne i kassan. Det tog en minut att inse att folket i väntrummet stirrade på mig och mina talsvårigheter. Jag slog ner blicken i golvet och sedan gick vi in till Britt. Vi berättade om minusresultatet och hon försökte trösta och säga att det egentligen inte är onormala siffror, men hon förstår att vår referensbild är en annan. Hon sa att jag fick ringa henne om det var något och sedan kramade hon oss bägge.

M försökte vara positiv och säga att han mätte slarvigt, men positivitet funkar negativt på mig när hålet har öppnats. Då vill jag spotta positiviteten i ansiktet och sparka vilt omkring mig. Hämta en motorsåg och bara kapa vartenda jäkla träd jag ser! Han erkände snabbt att han också var orolig och ledsen och hade hoppats på ett annat resultat idag. Han sa också att han vägrade ge upp hoppet om vår dotter och han inte kände sig lika modfälld som jag. Han sa att det mörka moln som brukar hänga över hans huvud som en förnimmelse om något dåligt, inte alls hängde där idag, så han har sitt hopp kvar. Jag litar på hans sjätte sinne, det gör jag, han är en trollgubbe min man. Jag vill innerligt tro honom, men jag får jobba på mitt hopp igen i veckan. Mitt klara vackra, starkt lysande hopp som jag vårdat så ömt under denna gravidiet. Som jag har odlat och arbetat hårt med.

I bilen tillbaks till jobbet, så bestämde jag mig för att försöka beställa en tid för ett privat tillväxtUL. När vi väl kom tillbaks, så var naturligtvis telefontiden slut, men jag skickade ett mail till en nogrann kvinna som gjorde vårt KUB. Jag bad henne om hjälp och en snar tid. Jag hoppas att hon kan hjälpa mig innan veckan är slut. Jag vill aktivt söka hjälp och svar, jag kan inte vänta i två veckor på nästa UL. Jag vill veta om han mätt rätt och i så fall komma in till sjukhuset ofta dessa två veckor för CTG eller liknande. Så är planen. Jag hoppas naturligtvis att hon kan komma fram till bättre siffror. Mitt hopp är beroende av bra siffror.

Jag orkar inte ramla ner igen, jag har ingen flytförmåga kvar. Jag är rädd. Jag är liten och vattnet är så kallt. För Guilas skull måste jag hitta mitt hopp igen. Hon är en liten människa, en egen individ som förtjänar mitt hopp. Jag ska gå in i sovrummet, öppna de vita dörrarna till hennes fina klädskåp. Jag ska känna på hennes kläder och tänka på henne i dem. Jag ska drömma om henne i natt och när jag vaknar imorgon vill jag ha en ny och bättre dag. Framförallt vill jag ha en tid för nytt UL.

Livet är skört. Isen är för tunn. Samtidigt känner jag henne där inne. Så livlig. Så levande. Sådan rätt till kärlek och hopp. Mamma ska finna det igen min lilla dotter, snälla väx och må bra!

magen!

Saknar min kamera, den har varit på service i tre veckor;) Svårt att få plats med magen i mobiltelefonen längre, armen räcker liksom inte till;) Men här är ett bildförsök i alla fall:


Jag tror att den har växt och kanske är lite längre ner nu?





En bild på min marängswisshelg, notera att skålen är lika stor som största plattan på spisen..hi hi
inte undra på att jag fick ont i magen;)

Söndagskänslor

I helgen har vi inte jobbat en enda minut! Kommer knappt ihåg när vi var lediga senast?!
Vi lämnade Stockholm efter en andra bra jobbvecka där och kom hem vid midnatt i fredags. Bums i säng och fick lite sovmorgon igår, innan det var dags för ganska mycket tvätt och pannkakor. Makens kompis kom från USA igår, så de lagade mat ihop för att sedan gå till en kompis. Det gjorde att jag fick lite shoppingtid för mig själv och framför allt en soffa att softa i!

Jag hann med ett besök hos mamma med sambo och lilla Disa också. Vovven mår bra, men är trött.. Där fick jag i alla fall äta årets första julskinka;) mmm tre mackor med julskinka och senap slank ner. Mamma hade gjort risgrynsgröt också, men det fick jag inte plats med. Åker nog dit imorgon och kollar om gröten blivit risalamalta istället;) Japp i det larssonska hushållet så har julen alltid smygbörjats i november. Så allt är precis som det ska med det;)

Sedan hem, till min soffa, min TV, en amerikansk skräp film, en enorm skål med marängswiss och diverse godis. Ja just det, innan jag började trycka i mig feta söta saker, så åt jag lite av makens Bachalau con natas. En portugisisk fiskrätt (lite som krämig potatis gratäng med fisk) mmm. Bachalau är saltad, torkad fisk som blötläggs innan tillagning. Här hemma köper vi saltlånga vilket är samma sak. Vi är nog de enda 30+are som vet hur man använder saltlånga i Sverige;) Gott är det i alla fall!

Idag gick vi upp kl elva! Kors i taket. Efter dusch åkte vi till Linné och åt brunch. Hade hoppats få äta på Egg & Milk men det hade ju halva Göteborg också gjort, så det blev tintin istället, vilket var helt OK, förutom att pannacottan jag stoppade i mig som lite efterrätt var hård..

Sedan var det lite matshopping på Saigon Livs, för M´s kinesiska afton. Jag hann dock med en timmes affärer i stan innan det var dags för medlemsmötet på Spädbarnsfonden. Trevligt med lite prat och fika där också!

Nu är det dags för soffan igen, och eftersom det finns lite glass, grädde, chokladsås, maränger mm kvar från igår...så kanske jag får sällskap i soffan av marängswiss ikväll igen;) Vad då då?! Jag är ju gravid ju;)

På tisdag är det dags för tillväxtulet och jag hoppas av hela mitt hjärta att hon ligger lite över kurvan, så jag slipper oroa mig för det.

Har haft mycket minnesbilder från vår korta tid med Dylan på senaste. Kanske måste kroppen förbereda sig inför förlossningen och framtiden genom att gå igenom allt igen? Får klara minnesbilder, som bara ramlar över mig plötsligt, av förlossning, kistläggning, Dylans tyngd i min famn, känslorna av den tidiga sorgen, ja allt..Det kan hända i bilen, på jobbet nästan utan förvarning. Jag är grymt lipig just nu också. Får tårar i ögonen av allt, räcker att någon är snäll;) Men det hör väl till antar jag..

Hoppas veckan går fort, för då är jag i vecka 30 nästa söndag! Då känns det som om nedräkningen börjar..

klagomuren

Jag har nog gnällt en del i bloggen på sistone, inte för att det är brist på saker att gnälla på nu heller;) Men nu ska jag försöka se framåt istället!

Ska försöka att inte bli så stressad och påverkad av:
Dumma datorer, nätvärk, blue screens, skrivare och annat! - Nu är det ju någorlunda löst.
En vecka utan en riktig dusch. - Fick ju till slut duschen i torsdags!
Oordning och stress på den verkstad jag inte befinner mig på för tillfället.. - Nu är det ju faktiskt bättre efter söndagens samtal.
Att det dansas till ravemusik till kl 8 på mornarna brevid - Planerar att mest vara här på veckodagar ändå nu.
Att det igår luktade så starkt av lackfärg i vårt övernattningsrum, pga snickarna brevid, att vi var tvugna att flytta sängen till köket.. - Vi fick ju sova till slut i alla fall;)
och massa mer bla bla bla och gnäll!

Igår kväll var vi ute och åt indisk mat på en liten restaurang i stan, det var nice!
Idag ska jag snart gå från jobbet och gå och botanisera i affärer, alldeles trivsamt i mitt eget sällskap.

Det bästa av allt är vilda bebisen! Hon är väldigt rörlig och sträcker på sig i tid och otid. Riktigt stora rörelser är det nu, magen får konstiga former när hon bökar runt där inne. Hon bökade ju så kraftigt i söndags att hon lyckades vända sig helt om med rumpan ner, det kändes! Vi har en egen liten samvaro och kontakt jag och Guila nu. Känner mig aldrig ensam, för vi är verkligen två nu i samma kropp. Det är en sådan häftig tanke!

M har bestämt att vi under nästa vecka ska ta hem vagn, säng, skötbord och allt annat som stått på mammas vind sedan den 23 maj 2007. Det kommer bli svårt att gå igenom allt, men det är väl terapi i det med..Så skönt att M vill vara med och förbereda nu, han var lite motsträvig till det förut. Men jag brukar bara ge honom lite tid och andra perspektiv, så får han känna efter en stund.

Nej nu, lite mer jobb, sedan shopping!

Jag lever för att arbeta...

Inte som det ska vara, arbetar för att leva..

Sedan nio imorse har jag suttit framför två datorskärmar och försökt få dem att kommunicera med varandra, datororena alltså. Det gör de, men inte 100%. Varför är det alltid så med datorer? Gaahhh I hate them! Jag har på riktigt nästan öppnat fönstret och slängt ut dem idag, men har hållt mig från det bara med tanke på hyr dyrt det blir att ersätta dem..

En krånglig kund fick sig ett bett över telefon idag också i form av ett "fattar du trögt eller?!" med en släng telefon på skrivbordet som extra argföljd ¤#%&%&

Fast vid datorn en stund till, men nu ska maken hjälpa mig. Han har precis lagat saffranrisotto med Salsicca som vi stoppat i oss, så nu känns det lite bättre i alla fall. Fast vi har varit ursynk hela dagen också, bitits och stångats har vi gjort hela dagen. Underbart när båda har en stress-dummakunder-olösligaproblemdag..not! hua tur att vi känner varandra så väl att vi kan skrika ikapp en dag och sedan äta middag ihop och sedan gosa lite;) Fast idag blir det nog sömn innan huvudet landat på kudden.

Guila är iallafall livlig där inne. Hon påminner mig titt som tätt om sin existens och då andas jag lite lugnare.

Önskar jag hade mer jag ger upp i mig, för jag skulle behöva ge upp datorkrånglet nu, men jag har bara envetenhet i varenda por..

Trevliga överraskningar!

Igår får nog noteras som en bra dag i dagboken. Vi fick äntligen vår dusch installerad! Halleluja, första riktiga duschen på en vecka imorse. Helt plötsligt blev det lättare att bo här nu. Började bli lite trött på (framförallt ryggen var trött på..) att böka in min otympliga kropp under kranen i köket för att tvätta håret. Att "duscha" en gravid kropp stående i en bebisbadbalja och hälla över vatten med en bunke har ju inte heller varit en lek! En syn för gudar;)

En annan bra sak var att jag hittade ett bageri/konditori på andra sidan gatan som säljer gott hembakat bröd, men allra bäst, bakelser! I love it! Igår blev det lyxfika med var sin Gustav Adolfs bakelse, bestående av chokladkaka, chokladmousse, passionsmousse och som grädde på det moset en liten chokladgubbe på toppen. mmmmm sådant gör mig lycklig.

Det allra bästa med dagen var helt klart kvällen. Vi expresshjälpte en kund igår, som är turnemanager för ett känt Brasilianskt band. Han blev så glad att han skrev upp oss på gästlistan för konserten på jazzklubben Fashing. Fast att jag var trött när klockan började närma sig kväll, så gjorde vi en ansträngning och kom iväg, kors i taket;)

Strax innan åtta var vi på klubben och några minuter senare satt vi vid ett bord och åt god middag. Sedan entrade Marcos Valle med sitt fantastiska band scenen. Wow! vad bra de var. En blandning av Nuevo Bossanova, jazzfusion, lite pop och annat i en härlig eklektisk musiktårta. Lisa Nilsson var där och diggade på en stol också, hon hade tydligen spelat in en platta tillsammans med trummisen någon gång. Han var helt grym. Basisten fantastisk och de två killarna på blås i en liga för sig själva. En gästartist som heter Vanda Sá sjöng också ett par låtar med Marcos och hon var behaglig att lyssna på. En kvinna, liksom Marcos, som har spelat in plattor sedan 60-talet och lät lite som en jazz/fadosångerska. Perfekt kombination. Guila gillade de vackra tonerna och ibland den starka mäktiga musiken skarpt. Hon dansade i takt till gunget där inne och det känns så mysigt att göra saker tillsammans med henne som hon faktiskt kan uppleva.

Jättemysigt avbrott i vår annars ganska jobbrelaterade vardag. Det var länge sedan vi gjorde nåt sådant där spontanroligt ihop. Vi tackade turnemanagern Gomes, som M för övrigt övade lite Portugisiska på;) Gomes frågade mig om bebisen gillade musiken? Ja det gjorde hon verkligen sa jag (på engelska då min portugisiska fortfarande saknar massa ord;) Han berättade att han precis fått en liten tjej för två månader sedan som han saknade så mycket. Jag berättade att bebisen i magen är en tjej och han blev nästan lite tårögd.

Efter gårdagen längtar jag till Portugal mer än någonsin. Kanske var tonerna eller portugisiskan eller omfamnandet och öppenheten från en främling? Längtar gör jag i alla fall till det enkla sköna livet. Till värmen, till solen, till maten, till Atlanten, till Vino Verden, till människorna och till landet. Om allt går som det ska, så hoppas jag att vi kan vara där i oktober nästa år senast. Vilken vacker tanke. Blundar jag så ser jag det framför mig. Mina trötta axlar slappnar av och jag befinner mig på en handuk, under ett parasoll, tillsammans med M och Guila och tittar på vågorna som tvättar strandkanten...

åh vackra tanke..

Bättre nyheter idag!

Lilla Disa får komma hem ikväll. Jag pratade precis med min mamma, som lät lite gladare idag. Veterinären hade lite bättre nyheter idag, jämfört med gårdagens dom. Disas värden hade stigit till 13 idag! Det är fortfarande dåligt, eftersom hon borde ha över hundra, men det är bättre än de alarmerande 8hon har haft i ett par dagar. Vid fem är man död..så det var nära. Jag tror det är de röda blodkropparna de räknar, men jag är inte säker. Nu verkar hon i alla fall svarat lite på medicineringen så det är postivt. Mamma ska fortsättamed medicineringen, så får vi bara hålla tummarna! Skönt att hon får komma hem i alla fall!

Vår öppning i Stockholm går fortfarande bra så vi är på banan, men jag är trött! Jag är lite öm under magen och jag antar att det är lite ömma ligament, eller jag hoppas det i alla fall...Eller så är det gördeln som liksom ligger på lite där under. Försöker inte oroa mig så mycket, men det är ju en del kroppsanalys på gång, eftersom det blir lite längre mellan BM besöken nu... På tisdag ska jag dit i alla fall, så jag får väl ta och boka mig en tågplats tills på måndag. Herregud, jag har inte åkt tåg sedan 1999;) Mycket ändringar på gång i mitt liv. På fredag ska jag våga mig på tunnelbanan också;) Men klarar jag bilkörningen här, så borde ju tunnelbanan vara enkel, eller?

Känner mig som ett litet barn, med nya grejer hela tiden. Det får ju i alla fall tiden att springa förbi, vilket är superskönt!! Redan i vecka 27 och jag blir helt förvånad när jag går förbi en spegel och ser den stora badbollen mitt på kroppen. Bara va?! Hur kom den dit så fort. Tre veckor kvar till vecka 30 och då känns det lite som om nedräkningen börjar, helt otroligt!

Lilla Disa är sjuk

Usch blir så ledsen, mammas och hennes sambos lilla vovve är jättesjuk. Hon har motsvarigheten till människans leukemi och hon kommer inte klara sig sa veterinären. Förstår ingenting, hur kan hon vara så sjuk, hon studsade ju omkring som en liten studsboll i torsdags när jag var där. Hon sprang och hämtade sin lilla röda plastflaska som hon vill att man ska dra i. För en liten strävhårig tax är hon väldigt grasciös. Hoppas att vetrinären kommer med mirakelnyheter imorgon, men mamma trodde inte det. Disa har inte svarat på varken kortison eller cytostatika behandlingar. Varför då?! Hon är ju bara ett och ett halvt år och hon var en stor tröst för mig när Dylan kom. Hon var en pytteliten valp som kom strax innan Dylan och brukade sova på min axel och sprattla omkring på min höggravida mage.

Lilla Disa, helst vill jag bara stortjuta men jag får vänta tills ikväll, när vi är själva, går ju inte på jobbet..Hade önskat att jag var hemma så jag fick krama dig innan du åker till Dylan..

Nu ska jag snart hämta storasyrran som är på jobb här i staden, hennes flyg till Göteborg går kl sex, så vi får väl dryga timman ihop i alla fall.

Vackra hjärtan i vackra möten

Helgen har varit fylld av möten. Oväntade möten och starka upplevelser. Jag har träffat människor med vackra men trasiga hjärtan. Hjärtan som tillhör föräldrar som förlorat sina barn, växer och blir större, det är jag säker på. När förlusten först sker så skrumpnar hjärtat och känns svart och litet, men i takt med att man skapar minnen för sitt barn så växer kärleken och hjärtat igen. Nu måste det ju bli ännu större för det ska rymma ett förlorat barn. I våra hjärtan som slår så länge vi lever, där bor nu våra barn och de ska få ta plats. Våra hjärtslag som var så förenade med våra barns när de levde inom oss, får nu slå för dem istället. För varje slag, varje dag som går lever vi för dem i deras ställe. Våra hjärtan är vackrare än någonsin före. De gör ont ibland, men de är öppnare, varmare, större och fyllda av minnen. Min son bor där inne och mitt hjärta är hans.

Igår gick jag tillsammans med J, en annan kvinna med vackert hjärta på en minneskonsert i S:t Eriks kapell i Stockholm. Vi hade inga förväntningar, annat än att det skulle få bli en dag för våra barn och att konserten säkert skulle bli fin. Den enda information jag läst var att den hette "för ett älskat barn", tid och plats. När vi hittat det lilla kapellet så bådade det gott. Det låg på en innegård, omgärdad av fina olikfärgade, putsade bostadshus som formade en perfekt cirkel. Lite annorlunda ställe för ett kapell, men väldigt gulligt. Vi öppnade dörren och gick in i det lilla lilla rummet. Det satt just tillräckligt med människor där för att det skulle kännas fullt, men ändå intimt.

Vi fick ett programblad och då förstod jag mer om dagens konsert. Det var ett föräldrarpar, som själva förlorat ett barn som skulle sjunga och spela. Igår för exakt tre år sedan begravde de sin son. Då förflyttades jag tillbaka till den 8 juni och Billdas kyrkogårds lilla kapell och vår sons begravning. Det knöt sig i halsen och tårarna som bildades i mina ögon överraskade mig. Ibland är min hjärna lite trög, jag trodde att det bara skulle bli en vacker stund men att jag själv inte skulle bli så påverkad, men ibland slår verkligheten ner som en hammare i huvudet.

Det började med ljuständning, var och en som förlorat någon fick gå fram och tända ett ljus. Så fint och meningsfullt! Fick kämpa med tårarna och letade mig tillbaka till min plats igen. Sedan följe flera vackra sånger som gick rakt in i märgen på mig. När det var dags för mamman som sjöng att läsa de tre dikter som hennes make skrivit till deras son, så bröt sig hennes röst av de tårar som stockat sig i halsen. Hennes make fick ta över och det gjorde våra tårar också. Jag och J kramades och delade en stund av sorg och minnen.

Efteråt stannade vi kvar och pratade med en gullig diakon och de båda föräldrarna som anordnat denna vackra stund och framträdande.

Fast man inte har så mycket annat gemensamt än förlusten av barn, så skapar det ändå omedelbara band. En gemensam nämnare så stark att man öppet kan prata om det som hänt och tom dela tårar ihop fast man bara mötts i några minuter.

Varm om hjärtat och med en glädje över att fått dela denna stunden och tillängnat dagen åt våra barn lämnade vi det lilla kapellet.

Jag och M skulle egentligen åkt till IKEA efteråt, men jag ville inte förstöra stunden och närheten till Dylan i kroppen så vi tog det bara lugnt istället. J sa att vår shoppinlista nog kunde vänta tills idag istället och hon hade så rätt. Ibland behöver jag bara höra det för att stanna upp.

På kvällen gick jag och gubben ut och åt på "En halv grek plus en turk" och beställde in långa rader av underbara mezes mmmmm..Tyvärr fick jag sona för det genom att sitta upp hela natten för att besvärja halsbrännan som trots ca 100 ml av flytande gaviscon inte gav med sig. Vad säger man inget gott som inte har något ont med sig;)

Tyvärr slutade en vacker dag med en bitter smak i munnen och det var då inte bara halsbrännan, utan helgens andra reaveparty brevid..Det gör att vi inte kan bo här på helgerna om fastighetsvärden inte gör någonting åt det. Vad jag kan säga är att ett par hyresgäster kommer få sina fiskar varma imorgon och fastighetsägaren kommer ångra att han har hyrt ut sina lokaler till en mig..De har väckt min inneboende pittbull och imorgon kommer de få känna på mitt allra argaste bett arrrrgggh!