Dylans tid

Nu är det maj månad. Dylans månad. En gång om året när hans födelsedag närmar sig, så är han väldigt nära. Varje dag. De andra dagarna är så upptagna av småsystrarna, precis som det bör vara. Men maj är hans. Min fina pojke.

Jag sitter på jobbet och letade efter någonting på hårddisken, när bilder på honom dök upp. En regnvåt gravsten. En liten hand. En alldeles nyfödd pojke i sin mammas famn. Alltid med stängda ögon. Alltid med stängda ögon..Bilder från kistläggningen, då vår pojke har hunnit bli någon annan. Innan så lik sina syskon. Då lik ingen..

En gång om året, rinner mina tårar i smyg. På jobbet. Vid läggdags. Vid nattning av små tjejer. En gång om året är minnesbilderna väldigt starka. Som igår. Som idag. Känslorna och saknaden och tanken om OM stegras i takt med att dagar avverkas i kalendern. 9 maj, 14 dagar kvar till födelse. 13 dagar kvar till beskedet. Tretton dagar, då vi för fyra år sedan såg en stilla liten pojke på skärmen. Fyra år sedan livet ställdes på ända. Trots två underbara flickor sedan dess, så är livet fortfarande lite på ända..speciellt i maj.

Jag vill ju ha honom också. Pojken. Sonen. Men han kommer aldrig igen. Inte ens genom någon annan. När jag såg honom på bild precis, kände jag att jag vill ha en son till. Ett till barn. Fast det är ju inte så det är. Jag vill ju ha honom. Ingen annan..För på den fronten är jag ju egentligen nöjd. Jag klarar inte att börja om igen. Vår familj kommer ju att vara en kort, hur vi än gör, hur många barn det än blir..En kort. Så otroligt för kort.

Min älskade lille pojke. Han som bara finns på bilder. I minnet. I mitt trasiga hjärta. I min hetaste önskan. Och för alltid min största längtan.

Alltid med stängda ögon. Alltid med en undran..Blå skulle de nog ha varit. Lika stora o fina som på sina systrar. Mitt hjärtebarn och första kärlek.

Fyra år..

Kärleken!

Här är hon vår nydöpta tjej!

En riktig "holy" baby på det här kortet;)














Det var verkligen en toppendag! Lugn och fin och alldeles perfekt! Lilla Aimee var lugnet själv och verkade gilla uppmärksamheten som hon tog med ro. Vår lilla stjärna! En annan liten stjärna är så klart storasyster Guila. Jösses vad hon tjattrade där framme i kyrkan;) Hon pekade ut och familjemedlemmar och kompisar i bänkraden, typ hela tiden! Sedan började hon sjunga dagissången..Mommo e här, Nea e här mfl mfl.. Det var inte lätt för prästen att göra sig hörd där inte! Jag hörde inte ett ord av vad hon sa. Men det gör ingenting. Barn är ju så där bara och ju mer man hyssjar ju högre pratar de;) Det kändes spontant och härligt i alla fall. Mitt i allt detta så sprang en annan liten kompis fram och drog ner byxorna vid altaret också;) Ja som sagt spontana och härliga barn!

Jag tänkte att jag skulle klarat av att läsa Aimees dikt bättre än vad jag lyckades med..men det är svårt. För kärleken gör nästan lika ont som sorgen ibland. Det blev en klump i halsen direkt. Jag mumlade mig igenom den i alla fall. Så här gick den:

Jag älskar dig. Jag älskar dig. Jag älskar dig.

Du är mitt allt och allt du är mitt.

Tänk vilken lycka att få ha dig så nära.

Alldeles intill mitt hjärta, där du föddes

och där du alltid skall vara min kära.

När jag klappar din lilla kind. När jag vaggar dig till sömns. När jag snusar i din lilla nacke.

Så faller ofta en tår. Inför den kärlek jag från dig får.

Jag tänker vart kommer du ifrån?

Du vackraste lilla lån.

Jag älskar dig. Jag älskar dig. Jag älskar dig.

Sedan innan du föddes och långt efter att jag har gått.

Tänk att du är här lilla du.

Du är min högsta önskan

Och den är besvarad här och nu.

När du ler mot mig. När jag luktar på ditt varma hår. När jag håller dig så nära som det bara går.

Så växer mitt hjärta, ja det nästan går sönder.

Jag undrar hur jag skulle kunna leva utan mina tre små under.

Aimee Lily. Det betyder kärlek och lilja.

Min dotter, det är min vilja

Att du alltid förblir just du.

Vem du än må vara och vem du än må bli

Så önskar jag dig bara att lyckan står dig bi.

Tänk nu blir det inga mer dop, inga mer bebisar för oss och jag försöker verkligen njuta av barnen varje dag. Mitt i allt vardagskaos är det ibland svårt att få tiden att räcka till, men ibland. Gärna vid nattningen. När man är så där mysigt nära. När man bara kan klappa dem och pussa dem och älska dem. Då njuter jag. Då suger jag in tiden här och nu! Mina älskade små flickor!

Idag har vi varit hos Dylan och tänt ljus också. Tänk att den dagen skulle komma..Dagen som idag då vi kan ta med två levande barn och hälsa på honom. För tre år sedan trodde jag knappast att det var möjligt. Men allt verkar ju nästan kunna vara möjligt nu. Kärleken gör saker möjliga.

Just idag är kärleken extra stor. Den delar plats med de döda. Idag får vi minna och sörja. Idag lyser ljusen på kyrkogårdarna. Idag på alla helgons dag. Jag känner allt några levande helgon också. Det är de, fina vänner, som engagerar sig i Spädbarnsfonden och fixade minnestund och fika efteråt. Vi missade stunden i kyrkan, men inte fikan. När vi gick upp mot församlingshemmet och såg alla de som var där. Så slås jag alltid av förvåning över hur många som faktiskt är drabbade..I det rummet var det varmt idag, varmt av både kärlek och sorg. Så många ansikten som är välbekanta och som vi gillar så mycket! Och alla barn sedan..De barn som kom efter de barn som aldrig riktigt fick komma. Vilken glädje!

Så mycket kärlek. Så mycket trasiga hjärtan. Hand i hand med tiden. Inte den som läker alla sår, men den som för en framåt. Den som gett oss alla de barn som nu sprang omkring där inne!

Alla helgons dag. Dagen att minnas. Dylan jag saknar dig så..

Pappa

Idag för tio år tog pappa sitt sista andetag..

Minnet av den dagen är svår. För mycket hemskt att tänka på. Bilfärden till sjukhuset. Rummet som vi pratade med läkaren i. Att de sa att det nog var bättre att han stannade där nu, för det var inte långt kvar. Klumpen i min hals som höll på att kväva mig. Men man kan inte gråta, skrika el sparka på saker på en canceravdelning. Där nämner man inte ordet död.

Jag hittade en toalett och höll massa papper mot ansiktet och försökte kväva gråten som inte alls ville stanna kvar i halsen..inte hulkandet heller. Fick verkligen hitta krafter som jag inte hade, skaka av mig det hemska som höll på att hända. Gick in i rummet, där pappa låg i sin säng. Då lite vaken. Han log mot mig, ville säga hejdå, jag var tvungen att gömma ansiktet bakom en tidning, något jag ångrar idag..Jag hann dock se honom med skakig hand klappa min mamma på kinden och le. Det var hans farväl.

Timmar gick. Telfeonsamtal gjordes. Pappa flyttades till en annan avd. Mamma, i total förnekelse åkte hem. Jag var förvirrad..

Ett par timmar senare, åkte jag o M tillbaka till sjukhuset igen. Syster o andra hade varit där. Hon sa att han sov gott nu och verkade ok. ?! Förvirrad igen, för det var inte min bild. Ville inte att för många skulle var där samtidigt, då han hade varit förvirrad ett par dagar och jag var rädd att det skulle vara för mycket för honom.

När vi kom dit, var fler släktingar där. De betedde sig lite konstigt, precis som om vi hade övergivit honom..Men de visste ju inte att han varit så där ett ganska bra tag nu, för de hade inte träffat honom.

Pappa hade väntat på mig. När vi kom in i rummet, så la jag min hand över hans och efter några minuter tog han det sista andetaget, det var som världens längsta suck. En utandning utan fortsättning. Den bilden kommer aldrig att lämna mig. Fler telefonsamtal. Mamma, syster o bror hämtades av en skakad M. Liten bror arg, chockad och förtvivlad sparkandes på garagedörren. Kaos.

Dagen då allt förändrades. På något sätt dagen då mycket tog slut och inget nytt påbörjades på mycket länge. Pappa. Navet. Familjens mittpunkt lämnade oss överraskade och tagna på sängen av att han var borta...I åtta år hade han ju kämpat och segrat, vi trodde nog att han var oövervinnerlig ändå. Men det var han inte, trots allt..Sedan begravning. Sedan ett töcken.

Pappa ibland saknar jag dig så att klumpen kommer tillbaka och nästan kväver mig. Minnet av det sista andetaget får mig att tappa andan. Tanken på att du aldrig fick träffa dina barnbarn, gör så ont i hjärtat. Men att du är där och tar hand om vår Dylan gör mig trygg. Fast vi tror ju att du skickade oss vår solstråle, det måste du ha gjort för hon är en kopia av dig som liten;)

Du var världens bästa pappa och roligaste morfar. Inget var någonsin för svårt. Din värld var så stor och du gjorde vår värld större med dina berättelser. Där fanns Chickaboo Indianerna, där fanns den varma öknen där man kunde steka ägg på sadelknopparna. Allra mest fascinerande var nog de genuina historierna. De om människorna. Om länderna. Att de använde speciella pinnar som tandborstar i Etiopien. Den väldigt starka kryddblandningen från någon tant i Afrika. Bilresan du gjorde från Saudi och hem till Sverige. När du fick stjäla tillbaka ditt pass, köpa en bil och köra genom krigets Iran o Irak. När du blev skadad i armen och fick sy ihop dig själv, med hjälp av björntråd och whisky;) Att du inte var Guds bästa barn är det nog ingen tvekan om, men hur roliga är Guds bästa barn?! Att du rör runt i grytan där uppe och är allas bästa vän finns det heller ingen tvekan om.

Snart är det midsommar och då får du din snaps som vanligt. M får skåla med dig i år, för min mage är för stor för snaps;) Ditt glas häller vi i vanlig ordning vid din gravsten. Skål pappa. Tack pappa.

Önskar du var här..

3 år..

Så lång, eller kort, tid har det gått sedan vår Dylan kom. Vår pojke som redan hade lämnat oss, föddes tidigt imorgon bitti..03:21 23 maj 2007. Idag tänker jag på honom. Mina tankar kan dock inte vandra till honom hela tiden, utan de delas nu av hans lillasyster som sover i sin säng i sitt rum. Vår stora lilla tjej. Vårt mirakel på många sätt. Snart kommer ett mirakel till..sitter här o skakar på huvudet av vad jag bara kan beskriva som förvåning. En förtjusande förvåning över hur mycket som har hänt på dessa tre år. Då stannade klockorna. Tiden var något som bara gick oss förbi. Världen utanför rusade på, medan vi satt stilla mitt i den. Med fördragna gardiner. Skylde oss mot den varma glättiga sommaren utanför. Ville inte vara en del av den. Bara tomhet och saknad fanns då. Förtvivlan och saknad kom sedan, tillsammans med ilskan och alla frågorna..Sedan kommer bitterheten, avundsjukan och ensamheten som ett brev på posten. Nedkörd i brevlådan av alla stora gravidmagar och små levande mirakel i barnvagnar på ICA..

Nu är jag en sådan där mamma med barnvagn på ICA själv..i början undrade jag om jag gjorde någon annan drabbad ledsen när de såg oss. Nu hinner jag mest bara underhålla Guila när vi är och handlar. Försöker hinna ikapp henne när hon springer mot glödlampshyllan eller biter i bananer på fruktavdelningen. Jag är lycklig över att tiden är så annorlunda nu. Så mycket snabbare. Så fylld av glädje.

Tre år..tiden som stod stilla, står nu aldrig stilla länge nog för sömn, tankar eller skrivande. Jag gillar min tid bättre nu. Fast idag, just idag önskar jag att tiden fick stå stilla, bara en stund. Den stunden vill jag ha med honom. Vår son. Vårt älskade barn. Han som bara får finnas i tanken nu. I minnena. De ganska svåra minnena..Hans kropp. Hans små fötter och händer. Hans ansikte där jag nu kan se Guila. Det gör saknade större. Det gör smärtan i bröstet värre. Klumpen i halsen växer när jag tänker på honom som henne. Ja så är det. När hon kom förstod vi verkligen vad som försvann med honom..

Snart är vårt tredje barn här. Ett barn vi bara hoppas får leva. Att hon är frisk. Att hon är lika pigg som sin syster. Idag är jag lite rädd. Nu när nedräkningen har börjat, så har jag börjat gå in lite i mig själv igen. Fokuserar så mycket jag bara kan på Guila. Vårt glädjeämne, vårt liv. Tänker och hoppas att lillasyster får vara en del av vår familj på samma sätt som Guila är.

Min son. Vår lille kille. Vad gör du där uppe? Hoppas du ser oss och känner vår kärlek. Önskar att du var här. Tre år är ingen tid för att läka sådana sår. Det är tio år sedan i år min pappa flyttade upp en våning och de såren är fortfarande där. De har inte hunnit bli ärr ännu.

Tiden. Emot oss och för oss. Lycka och sorg. På samma gång, i samma liv, i samma kropp och tanke. Livet, det vackraste som finns. Det vi lever och det vi lever för de som inte längre är hos oss.. En gåva. Något jag måste komma ihåg. Något jag nog måste tänka på lite oftare.

Grattis Dylan på din födelsedag. Vår stora lille kille. För alltid vår bebis. Saknar dig så.

Förvirring..

Inte riktigt mig själv idag, mycket tankar som snurrar, faktum är att hela världen snurrar lite faktiskt..Anyway återkommer till det.

Frågan för dagen är vaccin eller inte vaccin?! Har fått tid för egen del på tisdag, fast jag inte ens riktigt vet om jag vill..knäppa jag. Jagar vaccin till Guila, fast jag inte riktigt vet om jag vill. Fast om de säger att det är OK att ta det för barn under 3år, så får man ju hoppas att det vet vad de gör. Fast det är ju just det, de vet de ju aldrig riktigt. Känner mig plötsligt påverkad av masshysterin, något jag brukar kunna skratta åt och stå emot lätt som en plätt, fast nu gäller det ju inte bara mig längre, utan G..pust..tror det har att göra med snurreriet ovan..Något har tagit över tankeverksamheten och jag har fastnat i vinkelvolten. Vi ska ju åka till England den 23:e, så det är klart bra om G är vaccinerad då, eller hur?

Oj läste precis på närmsta BVC:s att de nu ska börja vaccinera ändå! Då blir det telefonkö en stund..

En annan sak som förvirrar mig och alltid retar upp mig sanslöst mycket är utomståendes åsikter som alltid lämnas i form av "välmenande" trådar på familjelivs änglarum. Först och främst så heter det ju faktiskt Änglarum. Inte små gulliga pysselänglar, eller scrapbookingänglar, eller någon annan form av mjuka ulliga änglar, utom om döda barn. Om sorg och förtvivlan. En plats där föräldrar sörjer ihop, får hjälp av andra föräldrar som vet vad det innebär att sörja sitt döda barn. En livslina i början. Också en plats för oro över nya graviditeter, irrationella tankar, sömnlösa nätter och allt annat än en ullig gullig plats! Vi ber inte om deras råd, deras tankar, deras i all välmening välriktade sparkar och kommentarer, fast man redan ligger ner. Inte bara ligger ner, utan faktiskt befinner sig några meter under ytan, ett ställe lika mörkt och kallt, som där våra barn vilar... Flera gånger har jag spottat och fräst åt dem. Håll er borta härifrån era patetiska skitstövlar. Säg inte att du förstår, du förstår nada, mindre en nada om du ens klampar in här med dina förklädda retoriska "frågor" och åsikter om döda barn. Att det är stötande med bilder på dem. Att det tom är lite äckligt. Att änglaföräldrar inte har ensamrätt på sorg. Att de minsann vet hur det känns för att de förlorade en hund, ett marsvin, en granne, en farmor och har haft missfall. Föresten efter en stund, så har de oftast själva faktiskt förlorat barn, bara att de inte sa det först. Oftast menar de då att de hade missfall i vecka sju och plötsligt vill kalla sig för änglaförälder också. Som om det är någonting att eftersträva?! Som om det är ett epitet som någon ens vill ha! idoter! Barnsliga skitungar är vad de är. Värst av allt är att de är inskränkta avundsjuka skitungar. De gör vad som helst, säger vad som helst, sårar vem som än råkar komma i deras väg. Sedan när det hettar till, när det inte är roligt att "diskutera" längre, när de har tröttnat på sin tråd, då hävdar de okunskap, att de inte menade ditt och datt. Att de minsanna också var föräldrar och förstår och vill och önskar och bla bla bla. Lägg av! Ner i era mörka avundsjuka hål ni kom ifrån. Som sagt det gör mig arg, förvirrad och förbannad.

Inte ens i min vildaste fantasti trodde jag att det fanns människor som ville veta bäst och mest även i sådnana här situationer. Saker de inte vet något om. Fast det är klart det ligger ju i människans natur att veta bäst och mest. Störst, bäst och vackrast är det ju som vinner. Hårdast, kantigast och elakast får mest uppmärksamhet.

Nu vaknade min kärlek och då rinner allt det där arga av mig fortare än fort! Hon sitter här i mitt knä, nyvaken, varm och underbar! Kärleken vinner ju alltid! Vilken tur. Nu ska vi äta och sedan blir det äventyr i huvudstaden i form av rytmik!

tur att hon finns annars hade jag nog blivit lika svart och bitter som dom;)

Barnkalas!

Eller i alla fall kalasroligt med barn! Idag har vi varit på playdate hos en änglamamma med barn. Tre små pojkar och två små flickor. Änglasyskon. Efterlängtade små knoddar som får hjärtat att spritta till av glädje. Jag är nog lite kär i alla de här barnen. Varje födelse medförde lättade fjärilar som flög från den oroliga magen som liksom knöt ihop sig varje gång det var dags för förlossning. Jag har fällt glädjetårar för de här ungarna och några till i turordning. Allt från kl fem på morgonen till midnatt har telefonen pipit och meddelat goda nyheter. De bästa.

Nu finns de här hos oss. I samma rum. De utforskade ICA kassar, leksaker, stolar och hela tiden kollade de in varandras färdigheter. Blir lite förundrad när jag tänker på det. Olika små barn, med tillika olika mammor, men med liknande historier och med ett band där igenom. Historien vi delar är ju så mörk. Så hemsk att det överbrygger olikheterna. Minnet av ett helt annat rum. En helt annan stämning är ändå ganska färsk. Den tiden då sorgen var som en stor kvävande blöt filt över oss alla. När orden vi delade var den enda lättnaden. Likheten. Samhörigheten.

Sedan kom tiden när små magar växte och blev stora magar. Oron. Rädslan. Igen orden som vi delade och hoppet vi tände för varandra när det behövdes. Sedan kom de glada smsen ett efter ett. De där små glädjetjuten förmedlade i korta texter där ord som fantastiskt, underbart, lyckorus, mirakel, underverk bytte ut de ledsna orden. För varje sådant meddelande blev vårt hopp om Guila större och större. Kanske skulle hon följa med oss hem ändå?! De andras små bebisar fick ju göra det. Så kom hon och det var vår tur att smsa hela vida världen! Vi använde samma vackra adjektiv, de där orden som vi övat på så länge och äntligen fick använda.

Klockan är snart elva, jag borde gå och lägga mig. När mörkret faller blir jag lätt lite sentimental. Men idag blir jag så där lyckligt sentimental. Tänk att de är här nu. Barnen som kom efter barnen som inte fick stanna. Får allt en liten klump i halsen när jag tänker på det stora och vackra i det...

Idag skulle en prinsessa fylla två år. Hon är inte hos oss här på jorden, men finns i våra tankar.
Tur att hennes fina lillebror finns idag. Tror hans mamma kramar honom extra hårt idag.

Så mycket de betyder våra små. Både de bland molnen och de i våra armar. Så tacksam att min famn numera är fylld av lilla fröken bus. En bra dag med fina bilder både i kameran och i minnet.

En barnkalas dag!

Mammas tjej

Min fina lilla tjej. Tittade precis till henne i sin säng. Sött slumrande med kaninen på ena armen och en utspottad napp på den andra. Hon är verkligen helt underbar. Jag vet, jag vet! Egna barn och andras ungar..;) Men hon är ändå helt underbar!

Inte bara mammas lilla tjej. Nej pappas också, och mormors och kompisars och tanter och småkillars som går förbi också. Vem som helst som tar sig en extra titt, kanske vågar sig på en vinkning eller ett litet hej, får sig ett riktigt brett leende. Hon skrattar med hela ansiktet. Ja hallå där! Titta på mig! Jag gillar dig. Gillar alla som bara tar sig fem minuter och pratar med mig. Lilla fröken social;) Ibland frågar någon, gråter hon aldrig? Jodå, när hon är trött, hungrig eller uttråkad. Hunger och trötthet kan jag råda bot på, men den uttråkade biten kan ju ta en liten stund;)

Shit vi fick verkligen den lilla bebis vi beställde och lite till. Tänk att hon är vår! Eller ja hon är ju sin egen, men vår lilla tjej. Fortfarande helt förundrad och förälskad. Att vi två cyniker, surpuppor och stressapor kunde framställa en sådan lugn tapper liten tjej, som bara gillar livet. Tack!

ska bli fantastiskt att få visa henne Portugal i september, hela september!! Bokade flygbiljetter i förrgår. Tre hela veckor blir det. Vilken dröm!

Det är verkligen en dröm. En dröm som satt långt inne. Den vi brukade drömma när vi gick barnlösa längs kullerstensgatorna i Ericeira. När vi i tystnad tittade på alla barn, gravida magar och stolta pappor med barnvagnar gå gata upp och gata ner. När vi saknade Dylan. När vi längtade efter liv. När vi hade ont och hjärtat var helt skrumpet och svart. Då drömde vi om att få ta med ett barn dit en dag. En dag skulle hon eller han komma och det skulle bli vår tur att sprätta runt som stolta tuppar med barnvagn. Gata upp och gata ner. Äta crepes med glass. Leka i sanden under ett parasoll och le åt vårt barn. Inte bara vara ledsna åskådare. Så har den dagen kommit!

Fattar det nästan inte. I september ska vi visa Guila Portugal, och visa Portugal Guila! Nästa resa blir till Sydfrankrike. Där hade vi också en dröm. Det finns en bild på mig, på stranden i Antibes 2006. Lite suddig mobilbild på mig i vattenbrynet. Då låg Dylan i min mage, fast vi visste inte det ännu...Jag tittar på den bilden ibland med vemod. Han var med där..Därför måste vi visa Guila stranden i Juan Le Pins också. Hon när han inte kan. Så är livet. Sånt är vårt liv. Enorm glädje kantat med lite vemod..

Så tacksam. Så lycklig. Mammas lilla tjej. Hela världens lilla solstråle

Operation sömn..

Guila har ju varit en drömbebis på sovfronten hela tiden. Det är bara hennes mamma som inte sovit lika bra;) Jag är ju uppe och tittar, petar och lyssnar på minsta lilla ljud och armviftning. Stålmannen släng dig i väggen, jag har bättre röntgenhörsel än dig! Klockan 22.00 har vi dragit ut pluggen och satt in den vid 7.00 igen. Vid 5.oo har jag hämtat över henne i vår säng, då hon i regel börjat vrida på sig, men gott sovit vidare hos oss. Vid 7.00 har vi sängammat och är vi riktigt trötta kan vi ligga och dra oss till 9.00, en liten drömbebis alltså. Så här gott har det varit superlänge, i månader. Nu har dock fröken ändrat på sovvanorna lite, vilket resulterat i en lite mer förvirrad och trött mamma igen;)

Hon vill gärna gå och lägga sig klockan 20.00 istället, inte mig emot..Hon kan öppna ögonen en till två gånger inna klockan 22.oo, ibland lite amning där. Inte heller mig emot, supernice! Helt plötsligt kan hon istället bli en piggmört klockan 4-5 på natten, ligga lite och filosofera, använda armarna som väderkvarnar på sin mammas ansikte, skratta lite och vända sig rastlöst från sida till sida. Hon ålar sig närmre och närmre mig, jag ligger sedemera på kanten av sängen med en arm som somnat till den milda grad att den upplevs som en död fisk..Inte lika supernice;) Så har det varit en liten tid nu. Glömde nämna att hon är en ännu piggare mört vid sju, halv åtta..Vart tog våra gosiga sovmornar vägen?

I alla fall, just nu pågår operation sömn. Idag blev det välling och massage, lite amning, lite sång och allmänt gos på sängen. Hon somnade till lite och då la jag henne i sängen. Då slog hon upp sina stora blå, spottade ut nappen och började skratta. Va mamma, vad gör du? Jag sover ju inte, då kan jag ju inte ligga här! Hi hi vad dum du är. Jag gick runt lite i sovrummet, nynnade lite, klappade lite, pussade lite. Hon bara log och pratade. Verkade väldigt vaken plötsligt..pust. OK, avvaktade lite. Tog upp henne. Lite amning, lite vyssning på sängen. Helt ointresserad av mig efter fem minuter, vänder sig bort från mig! Mamma, låt mig vara jag är trött ju! OK..?! Då får du väl ligga i din säng igen då, där låg hon och vände sig lite från sida till sida och gosade lite med storMolly och lillMolly (hennes mjukis sovkaniner) och somnade. Somnade liksom mer på egen hand..Det är stort. Jag tror vi skall öva mer på det imorgon. Hoppas vällingen kan ge henne lite mer nattro också.

Jag tror att både tänder och utvecklingssprång påverkar hennes sömnmönster. Det är inget problem alls. Vill mest bara att hon ska få mer ro (och jag med..;)

Tiden går så in i norden snabbt! De sista två veckorna har jag varit så upptagen med planeringen inför mitt kusinbarns begravning. Minnesstunden var nu i tisdags och efteråt var jag helt slut, både fysiskt och psykiskt. Min kusn med man var så tappra, så starka att det gjorde ont i hjärtat på mig. Hon höll ett vackert tal, där hon pratade direkt till sin son. Hon berättade om hur han var, hur han behandlade sin sjukdom som en öroninflammation. Först får man cancer, sedan får man medicin, sedan blir man bra. Sedan får man cancer, får medicin och blir bra igen. Precis så var han! Så fantastisk. När hennes röst inte bar mer i slutet av talet,när hon sa att det skulle bli så tomt nu, att hon älskar honom så mycket, att hon sakner honom, så rann tårarna och det gjorde så fruktansvärt ont. Tänker så mycket på dem nu. Deras nya liv. Utan sin son. Utan att vårda honom. De är bra ihop, hon och han. De kommer klara det på något sätt. Det ligger i deras natur. I deras gener att inte ge upp. Att kämpa. Att bara leva! Det var därför J var som han var, full av liv och kämparanda..Till sist allra sista andetag var han det. Usch förstår inte att han inte är kvar hos oss längre. Vill inte förstå. Inte ännu..

Förstår inte att livet kan rymma så mycket glädje och sorg på en och samma gång. Liv. Död. Rörelse och tystnad. Allt i ett och samma rum. Allt i ett och samma liv. Parallella universum under samma tak. I samma mening. I samma andetag. Liv och död hand i hand som om det vore det normala. Som om det är normen på något sätt..

Guila var medelpunkten på maten efteråt. Ett litet barn har ju gärna den effekten på begravningar i synnerhet. Man behöver lite hopp. Man behöver ett litet barnaleende för att orka. Vi åt pizza, kokosbollar och drack cocacola medan Jespers liv rullade på filmduken i det stora rummet. Han var med. Vi åt hans favvomat och han var med.

Dagen lämnade så klart ett stort tomrum. Jag har inte pratat med min kusin på resten av veckan, jag tror att de behöver lite tid att hitta hem igen. Hitta sin plats på jorden. Slicka sina sår i fred lite. Vi är så lika där. Sedan behöver hon Guilakramar. Sedan behöver vi en flaska vin eller tre ihop...

På tal om vin, så blir det lite ikväll. M står i köket och lagar min favoritmat. Linguini med skaldjur o fisk. Idag blir det musslor, havskatt och pilgrimsmusslor. mmmm! Vi ska trotsa vädret och sätta och på balkongen (påpälsade med koftor och tofflor) Dricka lite vin. Sätta datorn på balkongbordet och planera och boka våra tre veckor i Portugal i september. Tre veckor!! Sug på den. Jag får ta ett djupt andetag och nypa mig i armen. Härligt!

Tystnaden

Så då har fåglarna slutat sjunga igen. Solen mist sin värme och torrare regn har aldrig fallit.
Tiden har stannat. Blommorna har vissnat och gräset gulnat. Den blå himlen blir aldrig mer riktigt blå igen. Molnen tätnar. Sluter sig om oss. Vinden viskar hans namn. Den viskar kärlek, den viskar sorg. Det är helt tyst. Allt är stilla.

Ett barns hjärta har slutat att slå.

I 14 år, 5 månader och 13 dagar slog det. Log det. Blev det älskat. Blev det livet. Blev det allt.
Nu är det tyst. Nu slår det inte mer.

Men i våra hjärtan slår det. I våra tårar syns det. Hans liv. Hans kärlek. Hans mammas allt. Hans pappas hjärta. Saknaden gör så ont för att kärleken är så stor.

Denna stora lilla pojke. Den tappraste lilla soldat. En kämpe utan motstycke. En förebild för oss alla. För oss alla som fått äran att följa hans för korta liv. Alla som han någonsin träffat är rikare för att han rört vid dem. Rört vid våra hjärtan. Lämnat ett avtryck så stort att han alltid kommer leva kvar. I oss. I våra minnen. Minnet av den starkaste lille pojke kommer alltid vara klart och varmt.

Solen kommer lysa klarare nu när han är nära den. Vattnet kommer bli lite varmare. Världen är bättre för att han har levt i den. Där han har gått kommer blommorna att växa sig starkare. Trädens löv kommer bli grönare. Allt han rört kommer bli vackrare. Sedan kommer det bli så.

Nu är det stilla. Nu är det tyst. Det enda som hörs är de slag som ej längre får slå. Det enda som syns är varma tårar som rinner på så många kinder. Det enda som känns är värken i hjärtat. Hålet vars kärlek och närvaro han fyller. Det är det enda.

Nu är allt stilla.

Livet i vakum

Känns som om jag bör knyta ihop lite trådar nu. Vart jag var när jag började med bloggen och vart jag befinner mig nu. Fortfarande vakuum? Ja. Lite. Fast på annat sätt.

Om vakumet från början handlade om den långa, desperata längtan efter ett levande barn, så har det ändrat karaktär. Varje dag var färgad av sorgen efter Dylan och jag stod och stampade i det eviga väntrummet mellan ägglossning och eventuella plus. Där emellan ett gäng missfall då avgrunden visade sig igen, klyftan mellan hopp och förtvivlan gick liksom aldrig ihop. Sprickorna blev om möjligt fler, om än inte djupare.

Sedan kom Guilas plus, graviditet, oro och längtan. Ihopblandat i ett sammelsurium av känslor. De flesta lyste av hopp och lycka och en del av förvirrande rädsla och oro. Sedan kom hon! Vårt alldeles egna lilla kärleksmirakel. Dagen då allt började om. 27 januari 2009 flyttade lyckan in i vårt liv. Tillsammans med förundran, beundran och hjärtbristande kärlek. So all well that ends well? Ja och nej. När lyckan över Guila flyttade in så tog saknaden av Dylan ett skutt framåt. Vi blev mer medvetna om förlusten på ett mer fysiskt sätt. Vi sörjde samtidigt som vi älskade henne. Varje dag vi lär känna henne lär vi känna det vi inte fick med honom.

Acceptansen. Den kommer nu. Vi kommer alltid känna saknaden och sorgen. Som en välförankrad del av vår existens kommer den att följa oss livet igenom. Ibland starkare och ibland svagare. Känslan av att man är ett barn kort, kommer förmodligen förstärkas än mer när och om det blir fler syskon. Att jag blir trebarnsmor och inte tvåbarnsmor..

Skillnaden nu är att livet är så mycket vackrare. Så mycket mer kärleksfullt. Så mycket ljusare och så mycket mer levande. Guila har gjort allt detta. Varje dag tackar jag min lyckliga stjärna för henne. Underbara lilla unge. Hon badar i kärlek och ömhet. Hon trivs, för det mesta, med livet och hon ger så mycket tillbaks. Varje morgon vaknar hon, i vår säng, med ett leende på läpparna. De små ögonen riktigt lyser. Hur kan man inte må bra när man möts av något så fantastiskt?! Hon är en tapper liten tjej som tar sig an varje ny dag på bästa sätt. Att man kan älska någon så mycket..Så mycket att det gör ont. Det är nästan overkligt att hon är här. Jag säger till min man varje kväll. Tänk att hon är här. Se så fin hon är. Hon är vår. Vi har gjort henne;)

Baksidan av all kärlek är rädslan. Den har kopplat ett grepp om mig nu och jag gör allt jag kan för att skaka av mig den. För att komma förbi den. Jag vet varför den har kommit just nu. Det är för mitt kusinbarns skull. Han är 14 år och borde vara ute i solen och ha sommarlov nu! Han borde få spela pingis, vara på landet, vara med vänner, cykla, äta, gå på toa, prata...Men han kan inte göra något av detta. Han kan inte ens röra sig. De får vända honom i sängen. Samma säng som han har legat i sedan den 5:e maj. Samma säng som hans mamma har sovit brevid sedan dess. Där väntar han. Där väntar hon. Dagen vi alla bävar inför är på ingång. Då sista andetaget skall dras. Hans sista..Då börjar hennes vakum. Eller det har redan börjat. Hon lever i en subverklighet i sjukhusmiljö och ser sin son försvinna framför ögonen. Hon pratar om begravning. Hon går sönder..

Därför är jag rädd. Därför håller jag i Guila extra hårt nu. Därför suger jag in henne när jag tittar på henne. Jag berättar för henne hur mycket jag älskar henne. Jag kramas och jag pussas. Jag är rädd för att säga varför jag är rädd. Jag vill inte ens säga sjukdom och död i samma mening som henne..jag vill inte det. En god vänninna sa idag. Vår kvot av hemskheter är fylld nu. Det kan inte hända nåt mer. Det kan inte hända igen. Jag upprepar orden som ett mantra. Jag tänker fortsätta med det till jag tror på dem. Tills det blir den enda sanningen! Jag avskyr att vara rädd. Det passar mig inte. Då känner jag mig svag. Det går inte. Jag måste känna mig stark! Det är så jag överlever. Vår kvota är fylld. Jag skall välja att tro på det. Jag skall välja att tro att livet får vara underbart att inte alltid nya hemskheter väntar runt hörnet. Det är ju först nu det blir lite balans. Vågskålen med det hemska har vägt tyngre mycket längre så den braiga skålen måste ju få lång tid på sig att fyllas för att det ska bli jämt ju! Så är det ju så klart.

Jag skall ha min dotter på armen, min make i handen, min son stolt i hjärtat och sedan skall vi gå mot solnedgången och leva lyckliga i alla våra dagar. Se mer framåt. Se bakåt. Önska. Drömma. Mest av allt ska vi leva och älska. Tillsammans.

Kvällning skulle det stå..

i gårdagen inlägg, men jag blev avbruten av man och barn och då blev det bara K kvar;)

Jag blir ofta avbruten nu för tiden. Mitt i en handling eller en tanke. Det blir mer hackat än malet och mycket oavslutat. Små lösa ändar här och där som väntar på avslut. En del dammtussar på fler ställen än vanligt och inköpslistor som man aldrig lyckas komma ihåg när man väl kommer till affären. Lite lagom kaos. Men kul kaos. Babykaos helt enkelt! Att en sådan liten människa kan skapa så mycket "oordning" i ett annat ganska väloljat maskineri;) Vårt liv har väl alltid varit lite kaooartat, lite kasta sig i den djupa delen av poolen utan att veta om vi kan simma..jag känner att jag ändå simmar ganska bra nu. Jag har inte drunknat ännu! De första veckorna simmade jag nog mest runt i cirklar, eller det kändes nog mer som om jag simmade över Atlanten nonstop i skitkallt vatten..men nu är det varmt och gott;) Jag kan fortfarande bli lite stressad av babykaoset. Vissa gnälliga små ljud triggar saker inom mig, det blir liksom, OK hon är hungrig, tillfredställ NU! :D Fast det är inte ens mat hon vill ha, hon är bara sur på leksakerna hon inte kan få nåt riktigt grepp om..Hon är underbart tempramentsfull och rolig. Det kan hända att hon ser ut som mig, men det är defintivt pappas otålighet som syns i hennes vackra mörkblå ögon. eller ja jag skall väl inte skylla all otålighet på honom, själv får jag eksem så fort jag tänker på en kö..

I vilket fall som helst så älskar jag varje minut med henne. Hon är min största kärlek. En annan sorts kärlek än den till min man. Detta är helt nytt. En kärlek blandad med förundran. En känsla som innefattar mer än kärlek. Där finns ansvaret, beskyddandet, vården, och nyupptäckta sidor hos mig själv. Att få vara mamma på riktigt, på allvar, till ett levande barn är otroligt fantastiskt underbart. Jag lär känna henne varje dag och varje dag lär jag känna mig själv. Mitt tålamod, mina begränsningar, vad jag vill jobba på, vad jag vill lära mig, vad jag vill göra och vad jag inte vill göra. En stor inlärningskurva som jag försöker ta med ro. Jag försöker tänka att vara mamma och pappa är det mest naturliga och grundläggande i världen, sedan skall man bara lägga till lite grejer. Kärlek och omsorg känns viktigast. Sedan kommer nog tanken om att barnen bara är oss till låns. Att de är egna små individer med egna viljor. Jag vill främja hennes bäst jag kan. Jag skall verkligen anstränga mig att inte stå i vägen med mina åsikter. Jag tror inte att det blir så lätt alla gånger;) Men jag skall göra mitt bästa. Att min man tänker samma har jag ingen tvekan om. Han kommer bara förundrat sitta och lyssna på hennes prat. Jag ser fram emot att se deras relation växa fram. När de kommunicerar, kanske spelar instrument tillsammans, eller bara tokleker så de blir alldeles svettiga och uppskruvade;) Det är en av många saker jag längtar efter..

Att vara mamma på det andra sättet, till ett barn som inte lever, gör ont. Mycket ont. Så mycket tomhet, så mycket längtan efter saker som inte kommer hända..Jag vet det. Jag vet det mer nu..Det gör mig sorgsen. Jag förstår att en del av mig alltid kommer vara lite sorgsen. Det är ju så han finns. Stor kärlek, enorm saknad och sedan sorgen för allt som inte fick bli..Vår lille kille. Guilas storebror som bara får fortsätta finnas i tanken och hjärtat..Varför?

Den 10 maj träffade jag mitt kusinbarn sist, då trodde jag att det bara var timmar kanske dagar kvar..men han är stark vår superhjälte, kanske för stark..Nu pratar de om hospis och det kanske kan vara bra. Då kan min kusin få lite närmare hem också. Varför?! Vill jag skrika igen..varför?! Min kusin låter så trött. Hon är trött. Vi har mest haft smskontakt och hon har inte orkat svara på dem, men jag fortsätter att skicka dem och bilder på Guila. Idag ringde jag henne, det var skönt att höra hennes röst, fast den var ledsen och trött. Nästa vecka ska vi hälsa på dem igen. Det är svårt. Jag är rädd för att göra fel. Säga fel. Vara fel.. Trots allt vi gått igenom tycker jag att det är lite svårt. Fast jag vet att det rätta är att bara vara där..det är bara svårt att veta hur ibland. Speciellt till starka kvinnor..på samma sätt som jag tror att det har varit svårt för mina nära att vara där för mig ibland..

Kvällning har övergått till natt. Jag mår illa av alla M&M´s jag proppat i mig och jag ska slötitta på TV en stund innan John Blund. Guila somnade lite innan tio och sussar gott. M är med vänner och jag har min tid. Just nu sjunger Christer Björkman på TV. Han sjunger hellre än bra,,jag måste byta kanal innan jag får eksem i öronen också. Det har jag föresten haft på riktigt en gång och jäklar vad ont det gjorde;)

Nej, nu ska jag slänga M&M´sen i skräpet (ta mig en coca cola float istället..;) tänka på Guila och kärleken. På M och kärleken och på Dylan och vår speciella stora kärlek.

Ett nytt liv. En följeslagare och ett litet liv som inte fick bli. Så är mitt liv. Jag älskar det med allt sitt innehåll. För det är mitt. För jag valde att leva det fullt ut för så många år sedan och jag tänker inte sluta med det, aldrig.

väntan...

Konstigt..var man än befinner sig i livet så väntar man på något. Något nytt, något slut, någonting bättre, något annat än det man har. När man får det man önskar, så flyttar man målstolpen lite längre fram och sedan lite längre fram igen. En ständig väntan. Det är väl det som är livet antar jag? Som John Lennon mycket klokt skrev i låten Beautiful Boy, till sin son Sean, Life is what happens to you While you're busy making other plans. Så rätt. Medan vi väntar så pågår allt. Allt liv som springer förbi en utan att man riktigt är med. Det är ju det där med att leva i nuet..glömmer oftast att göra det.

Ibland slår det mig likt en bautasten rakt i ansiktet, att hallå!! Vad håller du på med??!! Vad väntar du på? Njut av det du har. Det bästa du har. Henne. Hon är här och nu. Allt annat bleknar ju i jämförelse. Allt annat är trivialt. Din väntan är slut. Träd ut ur ditt vakum. Det är inte tätt längre, luften har börjat pysa in i påsen. Hon är här. Din väntans slut och din längtans innersta sanning. Det är sant! Hon är mitt allt. Större än något annat. Mer, väldigt mycket mer än jag någonsin ens vågat drömma om!

Fast nu vill man ju så mycket för hennes skull;) En ny väntans tid på något sätt. Att jobba mer för en tryggare framtid för henne. Funderar mycket på det nu. Med förväntan ser jag framåt och är så spänd och nyfiken på hur hon ska bli, vem hon skall utvecklas till? Vad hennes mål och drömmar är? Om hon blir musiker, poet, målare, banktjänsteman eller punkare? Det finns så mycket att undersöka där framme, där bortom horisonten att jag inte har ro att bara leva här och nu . Jag vill skutta fram och tilbaka och veta mer om allt;)

Just nu pågår planering inför söndagens dop. Präst, mat, kyrka, gäster, program, musik, och en massa annat. Väntan på söndag. Känner mig nästan lite nervös..pust och så var det ju det där med mannen också. Han som väntar på bättre väder och att det ska vara OK att gå till kyrkan i jeans och sneakers..Han är helt allergisk mot kostymer, skor och att sälla sig till massan. Mr tvärtom och bakochfram..men det är väl därför vi är gifta antar jag;) Men ibland undrar jag hur det gick till..

Ovannämnda sång skall i alla fall spelas på söndag, fast omskriven till Beautiful Girl. Ser fram emot att få lyssna på den framförd av vår musicerande fina vän. Än mer ser jag fram emot att lyssna på den sång han har skrivit till Guila. Inte illa för en liten tjej att ha en egen låt! Så innerligt tacksam. Dylan fick ju en egen han också..så det är som det ska på nåt sätt.

En annan väntan är jag rädd för. Den väntan som innebär ett slut. Slut på ett barns liv. Mitt fina kusinbarn som bara blir sämre och sämre. I bilen på väg hem från dem i söndags så grät jag i bilen och jag fick samma känslor som efter Dylan. Att jag ville fly. Bara få köra planlöst omkring. Att bara köra tills vägen tar slut, till Timbuktu och tillbaks och sedan dit igen..Bara bort. I rörelse. Inte stanna, bara köra, springa, allt annat än att var stilla. Fick sansa mig lite. Titta på sovande gullunge brevid mig och ta hennes varma lilla hand i min. Tysta tårar. Väntan. Hennes hand tröstar så bra. Hennes leende suddar bort tid och rum. Att köra hem igen blev helt OK.

Idag så fick Guila sina första vaccinationssprutor. Såg väl inte riktigt fram emot det, men det måste ju göras. Lilla stumpan klarade det så bra! Första sprutan inte ett ljud. Efter andra sprutan blev hon riktigt ledsen, liksom lite överumplad av att det gjorde ont. Hon satt i mitt knä, med små nålstick i hennes goa tjocka små lår. Men både jag och hon tog det ganska lugnt. Kramar och pussar och tårtorkning, sedan fick faktiskt den nålstickande BVCtanten ett leende ändå. Helt otroligt! Ungen ler efter det där..Vad kommer hon inte klara här i livet? Ingenting. Hon har redan en sådan inneboende kraft och ljus. Hoppas att det bara får växa och frodas. Kärlek har hon i alla fall, massor av kärlek.

Och vi får verkligen massor tillbaks! Vilken tur vi har haft. Att hon kom. Att hon är vår dotter. Att hon bor med oss! Vilken jäkla tur vi har. Vad har vi gjort för att förtjäna detta. Jo det var ju det..Dylan..

Konstigt livet. Där det bara fanns frågor förr, så finns där nu någon form av svar ändå..Är det priset för väntan? Är det resultatet av vakum?

Det bästa jag vet

Det bästa jag vet är att titta på Guila när hon precis däckat efter maten på amingskudden. Då ligger hon där, först lite grimaserande och närmast drogad av mjölken, sedan totalt avslappnad och det lilla ansiktet är helt slätt och så fint. Ibland rycker det till plötsligt i ena mungipan och i nästa sekund spricker det sovande lilla ansiktet upp i ett leende. Hon ler i sömnen min unge. Ibland går mungiporna nedåt också och då undrar jag alltid vad hon drömmer för tråkigt då..

När jag sitter så där och beundrar henne, så fylls hela kroppen av värme, det gör nästan ont i hjärtat som svämmar över av kärlek. Varje gång fylls huvudet av en tanke, "vad har jag gjort för att förtjäna något så underbart?" Alltid svarar jag själv, förlorat en son..

Det blir så tydligt då vad jag saknar. Att han också borde ha fått ligga där på kudden, ihopkurad som en liten hamster och grimasera förnöjt och fäkta med en liten arm. Tacksamheten vet inga gränser när jag tänker på Guila. När jag får bära hennes lilla varma kropp så nära min. När jag pussar hennes lilla pussmun. När hennes små pustar av varm luft når min kind. Då är tacksamheten överväldigande, då är lyckan utan tvivel, den är helt ofelbar och inget annat betyder någonting. Tänk att hon är vår, säger jag till min man, tänk att hon bor här med oss, vår dotter, kan du fatta det?! Han brukar le då och säga, jag vet! Ofattbart..fortfarande nästan lite overkligt att det var henne som jag oroade mig över när hon låg i magen, för inte så länge sedan och nu är hon här. En del av vårt liv. En del av vår vardag. Fast just nu är det sällan vardag;) I alla fall inte vardagens normala betydelse av igenkänning, normalt och lite tråkigt. Det är aldrig tråkigt nu, inte en enda dag är tråkig. Varje dag är det något nytt som händer. Speciellt i Guilas värld, där är det mycket nytt. För tillfället är det att hon har hittat sina små händer och de åker ofta in i munnen, när hon prickar rätt, speciellt när hon är hungrig så suger hon förtvivlat på dem;)

Hon kan klämma och krama på Molly, hennes mjuka tygkanin. Molly hjälper henne att sova, förutom när hon försöker äta på Molly också;) Det brukar till slut resultera i missnöje då Molly inte har någon mjölk. En ihållande förändring är leendet. Och vilket leende sedan. Totalt avväpnande och underbart. Hon visar en helt tandlös mun och till och med de små ögonen skrattar och tindrar. Hon ler hela tiden, eller jag nästan hela tiden;) När hon vaknar, när pappa kommer hem (vilket uppskattas av pappa), när hon har ätit som tack för maten, när någon pratar med henne, hon flörtar med alla. Sedan "pratar" hon en hel del också. Hon formar sina små läppar och säger något som liknar å, sedan är det en del ah och gha också. Så mysigt och jag blir lika exalterad som henne och vi kan sitta och prata med varandra länge. Något som är så roligt att det inte är riktigt klokt, är att stå upp i mammas knä. Ögonen blir stora som tefat, armana spänns utmed sidorna och benen är verkligen raka som pinnar. Sedan "står "hon så där och svajar helt exalterat! Tänk att allt är nytt för henne. I hennes värld är en lampa ett slott, en napp himmelriket och en klapp på pannan en ljum sommarvind..

Det bästa jag vet är att vara mamma till Guila. Det är det bästa jag någonsin har vetat.

OK, lite mer sömn, lite mindre kiv med trött make, lite fler frukostar, lite mer organisation hade väl inte skadat. Men vem bryr sig när man håller en liten minihand i sin. Vem bryr sig när man pussar en varm och mjuk liten kind. Vem bryr sig när man lyckas trösta sitt trötta lilla barn. Vem bryr sig när man är det trötta barnets trygga famn och när det trygga barnet somnar sött i ens armar. Det bästa jag vet är just det. Min lilla familj. Make, hon och han, fast honom måste jag alltid sakna. Henne kan jag krama när saknaden gör ont och då gör det lite mindre ont..

Känslor och musik

Sitter här med Guila på amingskudden, dagens första amning är nästan avklarad. Hon har skapat sig en liten rutin och första amningen är nästan alltid runt sex nu, vare sig hon somnar vid halv elva eller tolv. Hon låter dock alltid vid tre fortfarande, men somnar direkt om, det är bara jag som sover väldigt lätt efter det, men jag lär mig väl också småningom;)



Jag brukar surfa lite vid amning och just nu surfas det efter musikförslag till dopet i maj (psalmförslag mottages gärna). Efter att bara ha läst titeln på vissa låter så sitter jag här och bölar. Allt påminner mig om Dylan på något sätt. Dopet vi inte fick ha, musiken som inte fick spelas då och musiken som spelades. Musik och text är så starkt känsloframkallande för mig. Efter att Dylan gick bort tog det tre veckor (förutom musiken som spelades på begravingen..) innan jag aktivt satt och lyssnade på musik. Var så rädd för vad låtarna kunde frambringa hos mig. Vi satt på balkongen, med ipoden, en flaska vin (som blev fler..) ett paket cigg och liksom förberedde oss. Kvällssolen lyste men värmde liksom inte som förr. Jag kommer inte ihåg vilken låt vi satte på först, men jag kommer ihåg dess helande kraft. Hur skönt det var att sjunga med där på balkongen och låta tårarna blöta ner mitt ansikte. Det blev "Your song" med Elton John, en låt som jag förknippar mycket med pappa, det blev simon and garfunkel, beatles och massa annat. Men mycket låtar med så där halvsorglig text;) Sedan kom eldprovet, skulle jag kunna lyssna till Lisa Ekdal igen, musik som var så förknippad med graviditeten för mig. Hennes fina visor om kärlek, styrka och hopp hade blivit som ett anthem för mig när jag satt på jobbet och sjöng med för full hals. Det gick att lyssna och låtarna fick igen ny mening. Så är det med musiken ju, man kan lyssna på samma låt i olika sinnesstämmnig och de får ny innebörd..

Kvällen fortsatte i musikens tecken och efter mer vin och fler cigg blev det både Depeche Mode, Eurythmics, Happy Mondays, Smog och annat blandat. Musiken fick bli vardag igen. Skönt.

Vi har en god vän som spelade och sjöng på Dylans begravning. Han skrev en egen låt till vår lille prins och det var så vackert och han sjöng med en sådan inlevelse att han för alltid har en plats i mitt hjärta. Så fint och starkt att ens kunna sjunga på ett barns begravning, speciellt för ett barn vars förädrar man känner och i synnerhet om låtens ord är skrivna enkom för det barnet. Så vackert. Han skall sjunga på Guilas dop nu också och jag blev så glad att han ville det. Det liksom knyter ihop våra barns cermonier och Dylan får vara mer närvarande på något sätt. Jag vill bara försöka välja musik som får en att känna glädje och hopp också, att det får bli Guilas dag och en glädjens dag. Men jag inser och kapitulerar inför det faktum att det kommer göra ont och att dagen kommer att färgas av det dop vi inte fick ha..men det är OK! Så är vårt liv nu och att försöka göra det till något annat är inte sant, äkta eller riktigt. En del av sorgen är att glädjen följer den, att lyckan kan lysa mot en igen och att livet får bli vacker igen. Såsom det är nu sedan Guila gjorde entré i världen. Livet är riktigt vackert igen, men kanske är det så vackert, extra vackert för att vi vet hur livet ser ut när man står på klippavsatsen och balanserar...Jag känner starkt att jag tar in glädjen mer, på ett annat sätt nu. När vårsolen har tittat fram som den har gjort de sista dagarna har gjort mig så där gråtmilt glad. Att få putta barnvagn i solen i parken tillsammans med andra mammor, som förstår, det är en fantastisk upplevelse och det riktigt spritter till i hjärtat när jag går där och får vara delaktig i det fina!

Alla de här känslorna får plats i min kropp, sida vid sida med sorgen och saknaden. Känslan av att man inte tar någonting för givet har nog gjort i alla fall mig lite mer lyhörd för även lyckan.

Som sagt musik har en enorm effekt på mig och får mig alltid att tänka lite extra och känna efter lite till, så jag ska surfa en stund till i min lilla tankebubbla i jakt på fin dopmusik. Musik som får knyta ihop det förflutna med nuet och framtiden. En stund för mig själv så här på morgonkvisten när fåglarna håller på att vakna till liv utanför i takt med ljuset, till melodin av min snarkande man och dotter;) (jag la henne precis i sin säng för det är inte klokt hur trött man kan bli av att äta..)

Vi skall hälsa på vår vän musikern med sambo och nyfödd son idag. Det ska bli kul! Vi har följts åt lite i vår barnkamp fast på olika sätt, men båda med ett lyckligare "slut" nu. Fantastiskt men lite konstigt..och jag vill gärna ha lite musikförlag i huvudet när vi träffas.

Massa nytt

Det händer så mycket grejer i vår lilla värld att jag inte hinner skriva så mycket just nu..

Vi har varit en vecka i stockholm, som var mycket trevligt! Möten med goa människor och upplevelsen att få putta barnvagn i huvudstaden;) Guila har således gjort sin första resa! Flygresa dessutom! Hon var superduperduktig, inte ett enda litet gnäll. Vi var dock rätt stressade och nervösa, men helt i onödan. Hon fick sin bröstmjölk i en flaska sedan var hon glad, på hemvägen sov hon hela tiden;) Tack Baby Björn för jättebra sele som fick henne att känna sig trygg.

Vi har också hunnit med en förkylning, både Guila och jag. Min har gått ganska obermärkt förbi, men Guilas orsakade skrämselhicka och besök på barnakuten..En täppt näsa på små barn blir lätt till otäcka läten och det blir svårt att andas. Lite feber på det och mammas och pappas hjärta stannade nästan. På sjukhuset tog de oss på största allvar och hon fick behandling på stört! koksalt isprutat i näsan, adrenalininhalator som verkar slemlösande och en miljon prover togs. Vi var utmattade efter ca 12 timmar på sjukhuset, men lättade över att få veta att det bara var en förkylning och inget annat. Läskigt nog så klart! Vi fick i alla fall permission och den trevlige manlige sjukskötaren ringde hem till oss dagen efter och kollade läget, då det var mycket bättre blev vi utskrivna. Efter ågren allan, efter att ha släpat runt lillskruttan land och rike runt så hon blev sjuk, så har vi ordinerat oss husarrest hela veckan.

Det är mysigt att vara hemma och gosa tillsammans. Guila sover med oss i vår säng nu, för hon är lite extra närhetsberoende just nu. Jag älskar det (fast att man inte kan använda andningslarmet...) vi ligger näsa mot näsa och jag kan klappa och bara snusa så mycket jag vill. Hon älskar det. Hon har verkligen utvecklats supermycket. Hon greppar mitt hår med sina små händer, hon tittar mig förtroendefullt i ögonen när hon äter, hon lyfter nyfiket huvudet när hon ligger på mage och hon får spatt på de hängande leksakerna i babygymmet och slår till dem när hon viftar med både armar och ben. Hon har definetivt hittat sin röst också;) Hon kan skrika riktigt högt ibland och hon liksom gör små läten och pratar med oss.

Det är fantastiskt roligt att titta på henne när hon sover, hon grimaserar, låter och viftar med armarna. Ibland rycker underläppen till och ibland spricker ansiktet upp i ett underbart tandlöst leende. Hon är min tokiga lilla unge och hon har verkligen förändrat vår världsbild. Den är vackrare nu, större och mer rosaskimmrande;) Varje dag tittar jag på henne och säger att jag älskar dig, det tänker jag fortsätta med hela livet. Fortfarande kan jag brista ut i gråt över lyckan i att hon är här.

Något som däremot inte är så roligt är läget för mitt kusinbarn, han blir allt annat än bättre..vi skall hälsa på honom hemma hos dem imorgon eftermiddag. Känns jobbigt. Jag får bara stålsätta mig, men det är inte lätt när man ser hur fragil han är. Hans minne är extremt dåligt nu, han är yr och han har massa åkommor. Han är mer ledsen och påverkad av smärtan än någonsin tidigare och jag går sönder inombords när jag tänker på det. Och min kusin, jag hur hon smärtar det kan jag inte ens med ord beskriva.

Så mycket lycka och så mycket sorg som kan rymmas på samma plats, på samma gång, det är nästan märkligt..

0% avikelse!

NOLL PROCENTS avvikelse kom den noggranna ultraljuds BM fram till idag! Noll procent!! Världens vackraste procent. Idag blev det glädjetårar istället för tårar av förvirring, förtvivlan och avgrundskänslor som i tisdags.

Hon mätte ordentligt, tog sin tid, berättade vad hon mätte och delade med sig av facktermer och förklarade på lekmannaspråk. Vi fick en lång stund med Guila på skärmen idag. Hon visade sig från sin allra bästa sida. Hon rörde sig som man skulle, hon visade att hon definitivt är en tjej, hon tittade rakt ut från skärmen rakt på mig och jag tror hon till och med sa mamma;) Hon öppnade i alla fall munnen och putade med sina små fina läppar. BM konstarerade att även ansiktet såg helt och fint ut (min senaste oro har varit gom eller käkspalt..). Hon tittade noga, noga på moderkakan och den såg fin ut. Hon mätte flödet i navelsträngen och det var också helt normalt, detta vackra ord! Hon lyssnade på flödet och hjärtslagen och sa att det låter perfekt och hon visade oss hur kurvan såg ut. Hon sa att ett tränat öra kan höra på flödet att det inte är helt bra, då låter det dovare pga att det då har motstånd.

Hon skrev ner alla måtten på ett papper till oss och vi fick en profilbild på vår lilla tjej och hennes putande pussmun. Tror hon nog har pappas näsa också;) Viktuppskattningen är nu 1400 gram. Det låter bra tycker jag, hon börjar bli stor nu lillasyster.

Så skönt att få en sådan noggrann genomgång och en sten lika stor som Mount Everest lättade från mitt hjärta. Huvudvärken försvann i ett trollslag, men viktigast av allt mitt hopp är återinstallerat och välmående. Nu kan jag ta mig an världen igen!

Både på M och mig rullade tysta lättnadens tårar när vi satt i det dunkla UL rummet, våra ögon möttes och i M´s kunde jag se både lättnad, kärlek, förundran och längtan. Efteråt ville jag skrika till hela världen att vår tjej ligger inte alls på minus! Hon är perfekt! Hon ska komma till oss och vi har hälsat på varandra idag. Lycka. Inget annat betyder längre något. Imorgon eftermiddag ska vi, som tidigare planerat, hämta hem Dylans saker från mamma. Nu vill vi våga tro på riktigt. Det är fortfarande ett tag kvar, men Guila tittade på mig idag, såg mig rakt in i hjärtat och viskade att jag kommer snart mamma, jag kommer snart...

Vackra hjärtan i vackra möten

Helgen har varit fylld av möten. Oväntade möten och starka upplevelser. Jag har träffat människor med vackra men trasiga hjärtan. Hjärtan som tillhör föräldrar som förlorat sina barn, växer och blir större, det är jag säker på. När förlusten först sker så skrumpnar hjärtat och känns svart och litet, men i takt med att man skapar minnen för sitt barn så växer kärleken och hjärtat igen. Nu måste det ju bli ännu större för det ska rymma ett förlorat barn. I våra hjärtan som slår så länge vi lever, där bor nu våra barn och de ska få ta plats. Våra hjärtslag som var så förenade med våra barns när de levde inom oss, får nu slå för dem istället. För varje slag, varje dag som går lever vi för dem i deras ställe. Våra hjärtan är vackrare än någonsin före. De gör ont ibland, men de är öppnare, varmare, större och fyllda av minnen. Min son bor där inne och mitt hjärta är hans.

Igår gick jag tillsammans med J, en annan kvinna med vackert hjärta på en minneskonsert i S:t Eriks kapell i Stockholm. Vi hade inga förväntningar, annat än att det skulle få bli en dag för våra barn och att konserten säkert skulle bli fin. Den enda information jag läst var att den hette "för ett älskat barn", tid och plats. När vi hittat det lilla kapellet så bådade det gott. Det låg på en innegård, omgärdad av fina olikfärgade, putsade bostadshus som formade en perfekt cirkel. Lite annorlunda ställe för ett kapell, men väldigt gulligt. Vi öppnade dörren och gick in i det lilla lilla rummet. Det satt just tillräckligt med människor där för att det skulle kännas fullt, men ändå intimt.

Vi fick ett programblad och då förstod jag mer om dagens konsert. Det var ett föräldrarpar, som själva förlorat ett barn som skulle sjunga och spela. Igår för exakt tre år sedan begravde de sin son. Då förflyttades jag tillbaka till den 8 juni och Billdas kyrkogårds lilla kapell och vår sons begravning. Det knöt sig i halsen och tårarna som bildades i mina ögon överraskade mig. Ibland är min hjärna lite trög, jag trodde att det bara skulle bli en vacker stund men att jag själv inte skulle bli så påverkad, men ibland slår verkligheten ner som en hammare i huvudet.

Det började med ljuständning, var och en som förlorat någon fick gå fram och tända ett ljus. Så fint och meningsfullt! Fick kämpa med tårarna och letade mig tillbaka till min plats igen. Sedan följe flera vackra sånger som gick rakt in i märgen på mig. När det var dags för mamman som sjöng att läsa de tre dikter som hennes make skrivit till deras son, så bröt sig hennes röst av de tårar som stockat sig i halsen. Hennes make fick ta över och det gjorde våra tårar också. Jag och J kramades och delade en stund av sorg och minnen.

Efteråt stannade vi kvar och pratade med en gullig diakon och de båda föräldrarna som anordnat denna vackra stund och framträdande.

Fast man inte har så mycket annat gemensamt än förlusten av barn, så skapar det ändå omedelbara band. En gemensam nämnare så stark att man öppet kan prata om det som hänt och tom dela tårar ihop fast man bara mötts i några minuter.

Varm om hjärtat och med en glädje över att fått dela denna stunden och tillängnat dagen åt våra barn lämnade vi det lilla kapellet.

Jag och M skulle egentligen åkt till IKEA efteråt, men jag ville inte förstöra stunden och närheten till Dylan i kroppen så vi tog det bara lugnt istället. J sa att vår shoppinlista nog kunde vänta tills idag istället och hon hade så rätt. Ibland behöver jag bara höra det för att stanna upp.

På kvällen gick jag och gubben ut och åt på "En halv grek plus en turk" och beställde in långa rader av underbara mezes mmmmm..Tyvärr fick jag sona för det genom att sitta upp hela natten för att besvärja halsbrännan som trots ca 100 ml av flytande gaviscon inte gav med sig. Vad säger man inget gott som inte har något ont med sig;)

Tyvärr slutade en vacker dag med en bitter smak i munnen och det var då inte bara halsbrännan, utan helgens andra reaveparty brevid..Det gör att vi inte kan bo här på helgerna om fastighetsvärden inte gör någonting åt det. Vad jag kan säga är att ett par hyresgäster kommer få sina fiskar varma imorgon och fastighetsägaren kommer ångra att han har hyrt ut sina lokaler till en mig..De har väckt min inneboende pittbull och imorgon kommer de få känna på mitt allra argaste bett arrrrgggh!

Tänk att kunna se in i framtiden

Vad skönt det hade varit om man hade vetat redan nu hur det går. Om vår tjej tittar ut med öppna ögon i januari el februari. Vad mycket lättare tillvaron hade varit då, vad lugnt och skönt livet hade blivit i ett trollslag. Då hade jag inte behövt känna efter så mycket. Jag hade inte behövt oroa mig för ändrade rörelsemönster, lättare eller starkare sparkar. Jag hade kunnat nöja mig med fladdret som hon gör vissa dagar och bara bli bonusglad för de dagar då hon har disco.

Jag köper fina kläder och hänger in i hennes fina klädskåp. Där finns hennes fina filt, randiga velourpyjamasar, röda kjolen och randiga polarn och pyret kläder. Gemensamt för alla inköp är att prislapparna är kvar på vart enda ett av dem.. De hänger där och dinglar i takt med kläderna på galgen. Inte för att jag varken kan eller vill lämna tillbaks dem om något händer, men de liksom är där som en påminnelse om hur det kan gå om det vill sig illa.. Jag tror jag ska ta tag i det ikväll och klippa bort alla lappar. Kan jag inte 100% övertyga mig själv om framtiden så ska jag i alla fall förbereda för Guila på riktigt, inga utvägar eller om och ifall.

Jag ska sy ett fint lapptäcke som överkast till spjälsängen som vi snart ska ta hem från mammas vind. Jag ska ta hem skötbord och vagn och jag ska förbereda för henne på samma sätt jag gjorde för Dylan. Jag ska köpa den fina sänghimmelställningen jag har sett och jag ska sy en fin liten sänghimmel. Vi ska vänta på henne på riktigt och våga hoppas och tro att det ska bli sanning. Jag ska titta runt omkring mig, på de änglaföräldrar jag känner, som genomled en orolig graviditet med samma kval som mig. Jag ska titta på dem och deras små bebisar de nu bär omkring på utanför magen. Så ska jag försöka föreställa mig vår framtid. Med vår Guila i famnen i sina fina kläder, svept i sin fina molnfilt med små ögon som ler mot oss.

Så Guila du får sparka hur lite eller hur mycket du vill (kommer ju alltid hålla kollen ändå..) men vi vågar tro att du skall komma till oss. Vi längtar efter din lilla kropp brevid oss i sängen. Så ska det bli, så måste det bli! Vi längtar så.

Min superhjälte.

Jag har en superhjälte, han börjar i sjuan idag. Han är inte som alla andra barns som börjar i sjuan idag. Han är ett mirakel. Han har överlevt 5 år av cancerbehandling, ett mycket smärtsamt och komplicerat stamcellsbyte och mängder av giftiga mediciner. Tror faktiskt tom att ha när inne på sjätte året nu.. Läkaren har givit honom domen 6 månader kvar, mer än en gång..Men han förbluffar dem och alla andra med att bara fortsätta! Tårar strömmar ner för mina kinder när jag tänker på allt denna lilla kille har fått utstå. Jag förstår inte hur han klarar det.. Men han gör det gång på gång. Mycket med hjälp av ett par föräldrar som älskar honom så mycket att jag tror de nog själv jagat bort ett par tumörer med bara kärleken som vapen.

Jag pratade med min kusin idag. Det är hennes son som är superhjälten. Hon har så mycket empati, kärlek och förståelse att det räcker för oss också. Jag är tacksam för det. Jag är tacksam för vår vänskap. En vänskap som växt fram ur hennes sons sjukdom. När vår Dylan kom, så var de på barnjuskhuset brevid och kom till förlossningen och bara kramades. Hårt och länge. Den omfamningen bär vi med oss ännu..

Hon har så mycket oro i kroppen nu för vår lilla hjältes skull. Han måste åka buss till det nya högstadiet, men efter alla behandlingar så är minnet inte så bra. Hon beskriver sig själv som en riktig hönsmamma, men för mig är hon bara en riktig mamma! En mamma som fått använda alla egenskaper en mamma ska ha och lite till. En mamma som är hjälplös inför sin sons sjukdom, men en mamma som aldrig ger upp! Hon har haft korrespondans med läkare i Indien, fått rekommendationer om mediciner hon köpt från USA. Hon har gjort mer än en mamma kan göra. Hon är min inspiration.

Hon är glad så hon gråter över ultraljudsbilden på vårt pyre, hon frågar hur det går och hur det är. Behöver jag säga att hon är fantastisk?! Hennes man är inte dålig han heller. Han är mer pappa än en pappa kan vara också!

Mamma, pappa, barn. Något man lekte som barn. Något som man tar för givet. Något som är tryggheten i ord. Något vackert. Någott nödvändigt. Vi har en del gemensamt min kusin och jag. Vår bild av mamma, pappa, barn är något annorlunda. Inte minder vackert, absolut inget mindre nödvändigt, en del trygghet också kanske, men aldrig givet.. Vår bild av en familj är nog för båda en kamp. En hård kamp utan säkra resultat. En kamp fylld av rädsla och osäkerhet. Men ändå en kamp så fylld av kärlek att det inte finns några ord att beskriva det. Vi har ett band, som inte har med släktskap att göra. Vi har en gemensam kamp om barn. En kamp för hennes lille hjälte och en kamp för vårt lilla pyre och även rätten till sorgen för det barn som bor i hjärtat.

Jag vet inte vem jag ska be om hjälp, jag har bett Gud flera gånger. Jag har förhandlat och förhalat, gett bort framtida barn, vilket han tydligen tog, nu väntar jag på det han är skyldig oss. En frisk superhjälte och ett friskt pyre!

Som ringar på vattnet

Som ringar på vattnet följs vi åt.
En tanke föder en annan, som föder en annan,
som bildar en helhet, som bildar ett liv.

Sida vid sida, mot alla odds.
Födda i världar skiljda av hav.
Skiljda av år. Skiljda för att mötas.

Mötas för att aldrig skiljas.
Dag följer natt, följer dag, följer natt.
Hand i hand, steg vid steg, ditt andetag är mitt.

Två kroppar. En själ. En själ som leder oss båda.
In i natten, till nästa dag, alltid tillsammans.
Min fot sätts framför din, som följs av din, alltid.

Jag tänker, du säger, du hoppar, jag följer.
Som ringar på vatten har en källa,
så är min källa din, och din källa min.

Vi följs av ständig vinter, som kanske nu möts av vår..
Din arm runt min midja, ditt huvud mot mitt.
Våra tårar som förenas, din hand som smeker min kind.

Det liv som växer inom mig är ditt och mitt.
Av kärlek, av sorg, av längtan är du född.
Liv som ger liv, som ger liv, som ger liv..

Som ringar på vattnet.
Som en sol på natten.
Som själar som får frid
Som ringar på vårt vatten.

Väntar vi på dig..