Kvällning skulle det stå..

i gårdagen inlägg, men jag blev avbruten av man och barn och då blev det bara K kvar;)

Jag blir ofta avbruten nu för tiden. Mitt i en handling eller en tanke. Det blir mer hackat än malet och mycket oavslutat. Små lösa ändar här och där som väntar på avslut. En del dammtussar på fler ställen än vanligt och inköpslistor som man aldrig lyckas komma ihåg när man väl kommer till affären. Lite lagom kaos. Men kul kaos. Babykaos helt enkelt! Att en sådan liten människa kan skapa så mycket "oordning" i ett annat ganska väloljat maskineri;) Vårt liv har väl alltid varit lite kaooartat, lite kasta sig i den djupa delen av poolen utan att veta om vi kan simma..jag känner att jag ändå simmar ganska bra nu. Jag har inte drunknat ännu! De första veckorna simmade jag nog mest runt i cirklar, eller det kändes nog mer som om jag simmade över Atlanten nonstop i skitkallt vatten..men nu är det varmt och gott;) Jag kan fortfarande bli lite stressad av babykaoset. Vissa gnälliga små ljud triggar saker inom mig, det blir liksom, OK hon är hungrig, tillfredställ NU! :D Fast det är inte ens mat hon vill ha, hon är bara sur på leksakerna hon inte kan få nåt riktigt grepp om..Hon är underbart tempramentsfull och rolig. Det kan hända att hon ser ut som mig, men det är defintivt pappas otålighet som syns i hennes vackra mörkblå ögon. eller ja jag skall väl inte skylla all otålighet på honom, själv får jag eksem så fort jag tänker på en kö..

I vilket fall som helst så älskar jag varje minut med henne. Hon är min största kärlek. En annan sorts kärlek än den till min man. Detta är helt nytt. En kärlek blandad med förundran. En känsla som innefattar mer än kärlek. Där finns ansvaret, beskyddandet, vården, och nyupptäckta sidor hos mig själv. Att få vara mamma på riktigt, på allvar, till ett levande barn är otroligt fantastiskt underbart. Jag lär känna henne varje dag och varje dag lär jag känna mig själv. Mitt tålamod, mina begränsningar, vad jag vill jobba på, vad jag vill lära mig, vad jag vill göra och vad jag inte vill göra. En stor inlärningskurva som jag försöker ta med ro. Jag försöker tänka att vara mamma och pappa är det mest naturliga och grundläggande i världen, sedan skall man bara lägga till lite grejer. Kärlek och omsorg känns viktigast. Sedan kommer nog tanken om att barnen bara är oss till låns. Att de är egna små individer med egna viljor. Jag vill främja hennes bäst jag kan. Jag skall verkligen anstränga mig att inte stå i vägen med mina åsikter. Jag tror inte att det blir så lätt alla gånger;) Men jag skall göra mitt bästa. Att min man tänker samma har jag ingen tvekan om. Han kommer bara förundrat sitta och lyssna på hennes prat. Jag ser fram emot att se deras relation växa fram. När de kommunicerar, kanske spelar instrument tillsammans, eller bara tokleker så de blir alldeles svettiga och uppskruvade;) Det är en av många saker jag längtar efter..

Att vara mamma på det andra sättet, till ett barn som inte lever, gör ont. Mycket ont. Så mycket tomhet, så mycket längtan efter saker som inte kommer hända..Jag vet det. Jag vet det mer nu..Det gör mig sorgsen. Jag förstår att en del av mig alltid kommer vara lite sorgsen. Det är ju så han finns. Stor kärlek, enorm saknad och sedan sorgen för allt som inte fick bli..Vår lille kille. Guilas storebror som bara får fortsätta finnas i tanken och hjärtat..Varför?

Den 10 maj träffade jag mitt kusinbarn sist, då trodde jag att det bara var timmar kanske dagar kvar..men han är stark vår superhjälte, kanske för stark..Nu pratar de om hospis och det kanske kan vara bra. Då kan min kusin få lite närmare hem också. Varför?! Vill jag skrika igen..varför?! Min kusin låter så trött. Hon är trött. Vi har mest haft smskontakt och hon har inte orkat svara på dem, men jag fortsätter att skicka dem och bilder på Guila. Idag ringde jag henne, det var skönt att höra hennes röst, fast den var ledsen och trött. Nästa vecka ska vi hälsa på dem igen. Det är svårt. Jag är rädd för att göra fel. Säga fel. Vara fel.. Trots allt vi gått igenom tycker jag att det är lite svårt. Fast jag vet att det rätta är att bara vara där..det är bara svårt att veta hur ibland. Speciellt till starka kvinnor..på samma sätt som jag tror att det har varit svårt för mina nära att vara där för mig ibland..

Kvällning har övergått till natt. Jag mår illa av alla M&M´s jag proppat i mig och jag ska slötitta på TV en stund innan John Blund. Guila somnade lite innan tio och sussar gott. M är med vänner och jag har min tid. Just nu sjunger Christer Björkman på TV. Han sjunger hellre än bra,,jag måste byta kanal innan jag får eksem i öronen också. Det har jag föresten haft på riktigt en gång och jäklar vad ont det gjorde;)

Nej, nu ska jag slänga M&M´sen i skräpet (ta mig en coca cola float istället..;) tänka på Guila och kärleken. På M och kärleken och på Dylan och vår speciella stora kärlek.

Ett nytt liv. En följeslagare och ett litet liv som inte fick bli. Så är mitt liv. Jag älskar det med allt sitt innehåll. För det är mitt. För jag valde att leva det fullt ut för så många år sedan och jag tänker inte sluta med det, aldrig.