jaha ja

Jag fick plötsligt liten tid för mig själv. Sessan sover i sin säng sedan en halvtimma och pappa gick ner till jobbet för att spela lite gitarr. Ja ja tid för mig själv är väl till att överdriva..nu ska jag skriva ett avtal och svara på jobbmail, men själv är jag i alla fall;)

Igår kväll tittade jag på bilder på Guila, ända från strecket på stickan tills idag. Vilken resa! Fantastiskt att från den 29/5-08´as plus på stickan till dagens lilla tjej där inne i sovrummet..Jag vet hur glada vi var, hur jag kände att detta blir ett småsyskon det blir inget missfall. Jag ville så gärna att det skulle få vara så och så blev det. Där i maj förra året, så var jag bara så evigt tacksam för ett plus, jag kunde i min vildaste fantasi inte föreställa mig den sköna unge som förgyller vår vardag idag. Verkligheten har på alla sätt överträffat fantasin.

Idag var vi på föräldrarkurs och dagens tema var psykologprat. Jag var tyst hela tiden. Stämde inte jakande in i ett enda samtalsämne. Sömn är ju inga problem, inte heller matning på natten eller gråt eller annat. Klart att hon gnäller som alla andra barn, men för mig är det en röst, hennes röst för att tala om någonting för mig. Gråt är hunger eller trötthet. Sedan kan hon grymta och skrika till i frustration över att leksakerna inte gör som hon vill. Men problem det är det inte. Jag har heller inget behov av att tala om för dem att hon sover från kl nio-tio till sju på morgonen, för jag förstår att det verkar vara nästan ett undantag..Här kan jag skryta hur mycket jag vill;) Hon är fantastiskt lätt att ha och göra med, hon är glad och rolig och vi är bästa kompisar. Gud vad jag älskar henne. Jag är så stolt över att få vara hennes mamma! Visst kommer jag ihåg den jobbigare första tiden, när allt var nytt, när vi höll på att lära känna varandra. När jag grät pga smärtan i brösten vid amning. När jag grät för att jag kände mig otillräcklig för att amningen inte gick på räls. Visst kommer jag ihåg den allra första tidens sömnbrist och de mörka ringarna under ögonen. Men att det var ett problem. Nej aldrig. Förvirring. Nytt. Sorg över Dylan. Men problem aldrig.

Någon berättade om sin blues. Någon annan höll med och fyllde i med att hon kände att hennes kropp inte var hennes egen längre, utan en mjölkmaskin. En annan frågade om gränssättning, när de förstod ordet nej. De hade låtit sitt barn smaka på mat vid bordet, men när förstod hon nej, för de ville ju inte ha en tiggande hund vid matbordet..psykologen såg lite förvirrad ut och visste nog inte hur hon skulle svara. Tiggande hund...ähh hur menar du nu. Man säger ju att man får de barn man förtjänar, det tror jag inte, man får de barn man uppfostrar..Jag kände aldrig att det fanns något för mig att tillägga. Nej jag känner mig inte övertagen. Nej jag känner mig inte som en mjölkmaskin. Nej jag fick inte babyblues pga allt det nya. Jag fick babylostbluesnowthatnewbabyfinallyarrivedblues. Nej jag bryr mig inte om förrvirringen, jag var betydligt mer förrvirrad över att jag var tvugnen att lägga mitt första barn i en kista. Jag älskar att låna ut min kropp till min dotter, för min son kunde inte låna den. Nej jag är inte förstagångsförälder, detta är mitt andra barn..Men jag var tyst. Ville inte stå ut. Ville inte lägga sordi på. Jag ville bara lyssna. Jag förstår allt de säger. Jag känner igen en del. Men det är inget problem, det är bara ett perspektiv...

Nej nu är det hög tid att skriva avtal! Först bara en liten bildkavalkad på vår gullunge.


Resans början 080529






Vid jul, en månad kvar..












Äntligen! Knappt en dag gammal








Nu! Mamma och Guila!




LYCKA!