Lite fler bilder på familjen;)

De två goaste ungarna i världen!
Mina tjejer!

Hon är här!

8 juli 2010 kl 11.48 kom hon äntligen! Aimee Lily Jones hade bråttom till världen när hon väl bestämt sig, vilket mamma och pappa är jätteglada för. Under natten kände jag lite som mensvärk, men inget alarmerande, eller ens så att jag ville sluta sova pga av dem.

Vi gick upp kl sju och jag kände att det kändes annorlunda. Vi åt lite frukost och sedan fick jag vad jag trodde var lite fler förvärkar..Klockan åtta kände jag mig lite stressad för nu kändes det plötsligt som om det var på riktigt. Aj aj. Sa till Mike att vi nog måste ringa hit någon för att passa Guila. Han blev lagom stressad och började laga mat! ;) Kokade pasta till mig o Guilas lunch och packade Bolognesesås. Han är bra praktiskt lagd min make;) Packade om lite i väskan, under ganska kraftiga värkar, tänkte att jag kanske måste kolla hur täta de är? Insåg att de nu kom inte var femte minut som jag tyckte först utan var 2-3 minut! Hjälp. Ringde hit min vän Mia, som slängde henne och sin lilla pojke i bilen och kom hit kl nio tror jag. Jag ringde mamma också så de kunde ta sig hem från landet o passa Guila om det skulle dra ut på tiden.

Ringde förlossningen som förklarade att det var fullt på Östra, vilket gjorde att jag började gråta..men jag kan inte föda någon annanstans ju..Insåg ganska snart att valet inte var mitt, utan det var mot Mölndals sjukhus vi skulle styra kosan.

Mia kom, Mike rusade och hämtade bilen. Trodde en stund att han skulle åka utan mig, så bråttom hade han. Själv började jag fundera på om det var falsk alarm i alla fall, det liksom avstannade och gjorde inte så ont längre..Anyhow vi satte oss i bilen, och då kom det en värk till, ja vi får nog åka o kolla i alla fall sa jag. När vi parkerat, sa jag till Mike, äh lämna väskan o kameran i bilen, vi blir säkert hemskickade. Tog mig in på sjukhuset, det var inte helt bekvämt att gå. Vi blev visade en stol, sedan kom en BM ganska snart och hämtade oss. Vet inte riktigt var klockan var då, någon gång närmare halv tio tror jag. Vi kom in till ett förlossningsrum, vi berättade om vår graviditetshistoria och våra önskemål för denna förlossning. Jag hoppades att den skulle bli så naturlig som möjligt, utan igångsättning och värkdropp.

Hon kopplade på CTG i tjugo min. Sedan sa hon att jag kanske ville börja öva lite med lustgasen. Jaa varför inte sa jag. Jag hann inte mer än få den mot näsan innan värkarna kom, kraftiga och många. Jag sa till Mike att du får nog springa o hämta kameran nu om vi ska hinna med en magbild. Bra planering sa BM o Mike sprang (han sprang nog ganska snabbt tom;) Jag sa att jag ville gå o kissa och fick hjälp ur sängen, nu iförd snygg vit mjuk rock. Kom så långt som till sängkanten, då nästa värk kom. Lustgasen blev genast min bästa vän..undersköterskan höll i mig och sa att vi kanske ska stunta i att gå på toaletten? Ja det är nog bäst sa jag..potta får det bli;) Mike var tillbaks, två magbilder togs. Jag var öppen 5 cm och det började bli dags..

Sedan hamnade jag i förlossningsskärselden, vet inte hur man ska beskriva den smärtan annars..Lustgasen fick mig att överleva och jag älskade verkligen de pauser som överdoseringen av gasen gav mig! Jag upplevde de två tidigare förlossningarna och babblade på om De Ja Vu och annat..När jag vaknade ur varje blackout, så trodde jag att det var över;) Men icke..Men nästan. Även om smärtan så klart är en övermäktig när man är där, så var jag aldrig rädd, varken för mig eller för Aimee. Min kropp jobbade på bra och när det närmade sig hennes entré så slutade De Ja Vu upplevelserna och jag var helt närvarande. Då visste jag att hon skulle komma alldeles strax (ok jag ville nog helt bli sövd, bortförd, kastad genom fönstret eller vad som helst för att bli av med det onda..) Men jag visste att hon snart skulle vara här. Och det var hon verkligen. Klockan blev 11.48, kom hon skrikande till vår värld. Till sin mamma och pappa som gråtande tog emot henne. Denna gången fick jag vara med! Jag kom ihåg allt! Precis så som jag önskat. En sista förlossning. En fin avslutning. En vacker dotter till. Ibland är Gud god.

Förstår nu hur svår Guilas förlossning verkligen var för oss. Både smärtan och rädslan som vibrerade i rummet. Alla minnesluckorna. Energin som tog två veckor att få tillbaka. Den energin infann sig direkt denna gången. Så annorlunda. Jag är tacksam.

Efter lite fotande och kännande och klämmande (o de goda mackorna o fina brickan så klart) så fick vi installera oss på BB. I ett delat rum. Men det spelade ingen roll. Ingen roll alls, de hade kunnat placera mig o Aimee i ett förråd utan lampa om de ville. För allt som betydde något var att hon var här. Frisk och kry och hungrig. M åkte hem o hämtade Guila o mormor. Mötet mellan syskonen blev fint. Det var mycket åh och oh från Guilas sida, tills det var roligare att springa till fönstret eller hissen istället;)

Aimee Lily. Jag tar in det för varje minut du är här. Min kärlek är redan så enorm. Jag är din mamma och du är mitt allt. Precis som din storasyster och din storebror. Livet är fullkomligt, vår familj är fulltalig. Nu ska vi vandra långsamt mot solnedgången tillsammans. Hand i hand. Hjärta i hjärta.

Aimee betyder kärlek. Kärleken är vacker och livet blev gott.