Dylans tid

Nu är det maj månad. Dylans månad. En gång om året när hans födelsedag närmar sig, så är han väldigt nära. Varje dag. De andra dagarna är så upptagna av småsystrarna, precis som det bör vara. Men maj är hans. Min fina pojke.

Jag sitter på jobbet och letade efter någonting på hårddisken, när bilder på honom dök upp. En regnvåt gravsten. En liten hand. En alldeles nyfödd pojke i sin mammas famn. Alltid med stängda ögon. Alltid med stängda ögon..Bilder från kistläggningen, då vår pojke har hunnit bli någon annan. Innan så lik sina syskon. Då lik ingen..

En gång om året, rinner mina tårar i smyg. På jobbet. Vid läggdags. Vid nattning av små tjejer. En gång om året är minnesbilderna väldigt starka. Som igår. Som idag. Känslorna och saknaden och tanken om OM stegras i takt med att dagar avverkas i kalendern. 9 maj, 14 dagar kvar till födelse. 13 dagar kvar till beskedet. Tretton dagar, då vi för fyra år sedan såg en stilla liten pojke på skärmen. Fyra år sedan livet ställdes på ända. Trots två underbara flickor sedan dess, så är livet fortfarande lite på ända..speciellt i maj.

Jag vill ju ha honom också. Pojken. Sonen. Men han kommer aldrig igen. Inte ens genom någon annan. När jag såg honom på bild precis, kände jag att jag vill ha en son till. Ett till barn. Fast det är ju inte så det är. Jag vill ju ha honom. Ingen annan..För på den fronten är jag ju egentligen nöjd. Jag klarar inte att börja om igen. Vår familj kommer ju att vara en kort, hur vi än gör, hur många barn det än blir..En kort. Så otroligt för kort.

Min älskade lille pojke. Han som bara finns på bilder. I minnet. I mitt trasiga hjärta. I min hetaste önskan. Och för alltid min största längtan.

Alltid med stängda ögon. Alltid med en undran..Blå skulle de nog ha varit. Lika stora o fina som på sina systrar. Mitt hjärtebarn och första kärlek.

Fyra år..

Pappa

Idag för tio år tog pappa sitt sista andetag..

Minnet av den dagen är svår. För mycket hemskt att tänka på. Bilfärden till sjukhuset. Rummet som vi pratade med läkaren i. Att de sa att det nog var bättre att han stannade där nu, för det var inte långt kvar. Klumpen i min hals som höll på att kväva mig. Men man kan inte gråta, skrika el sparka på saker på en canceravdelning. Där nämner man inte ordet död.

Jag hittade en toalett och höll massa papper mot ansiktet och försökte kväva gråten som inte alls ville stanna kvar i halsen..inte hulkandet heller. Fick verkligen hitta krafter som jag inte hade, skaka av mig det hemska som höll på att hända. Gick in i rummet, där pappa låg i sin säng. Då lite vaken. Han log mot mig, ville säga hejdå, jag var tvungen att gömma ansiktet bakom en tidning, något jag ångrar idag..Jag hann dock se honom med skakig hand klappa min mamma på kinden och le. Det var hans farväl.

Timmar gick. Telfeonsamtal gjordes. Pappa flyttades till en annan avd. Mamma, i total förnekelse åkte hem. Jag var förvirrad..

Ett par timmar senare, åkte jag o M tillbaka till sjukhuset igen. Syster o andra hade varit där. Hon sa att han sov gott nu och verkade ok. ?! Förvirrad igen, för det var inte min bild. Ville inte att för många skulle var där samtidigt, då han hade varit förvirrad ett par dagar och jag var rädd att det skulle vara för mycket för honom.

När vi kom dit, var fler släktingar där. De betedde sig lite konstigt, precis som om vi hade övergivit honom..Men de visste ju inte att han varit så där ett ganska bra tag nu, för de hade inte träffat honom.

Pappa hade väntat på mig. När vi kom in i rummet, så la jag min hand över hans och efter några minuter tog han det sista andetaget, det var som världens längsta suck. En utandning utan fortsättning. Den bilden kommer aldrig att lämna mig. Fler telefonsamtal. Mamma, syster o bror hämtades av en skakad M. Liten bror arg, chockad och förtvivlad sparkandes på garagedörren. Kaos.

Dagen då allt förändrades. På något sätt dagen då mycket tog slut och inget nytt påbörjades på mycket länge. Pappa. Navet. Familjens mittpunkt lämnade oss överraskade och tagna på sängen av att han var borta...I åtta år hade han ju kämpat och segrat, vi trodde nog att han var oövervinnerlig ändå. Men det var han inte, trots allt..Sedan begravning. Sedan ett töcken.

Pappa ibland saknar jag dig så att klumpen kommer tillbaka och nästan kväver mig. Minnet av det sista andetaget får mig att tappa andan. Tanken på att du aldrig fick träffa dina barnbarn, gör så ont i hjärtat. Men att du är där och tar hand om vår Dylan gör mig trygg. Fast vi tror ju att du skickade oss vår solstråle, det måste du ha gjort för hon är en kopia av dig som liten;)

Du var världens bästa pappa och roligaste morfar. Inget var någonsin för svårt. Din värld var så stor och du gjorde vår värld större med dina berättelser. Där fanns Chickaboo Indianerna, där fanns den varma öknen där man kunde steka ägg på sadelknopparna. Allra mest fascinerande var nog de genuina historierna. De om människorna. Om länderna. Att de använde speciella pinnar som tandborstar i Etiopien. Den väldigt starka kryddblandningen från någon tant i Afrika. Bilresan du gjorde från Saudi och hem till Sverige. När du fick stjäla tillbaka ditt pass, köpa en bil och köra genom krigets Iran o Irak. När du blev skadad i armen och fick sy ihop dig själv, med hjälp av björntråd och whisky;) Att du inte var Guds bästa barn är det nog ingen tvekan om, men hur roliga är Guds bästa barn?! Att du rör runt i grytan där uppe och är allas bästa vän finns det heller ingen tvekan om.

Snart är det midsommar och då får du din snaps som vanligt. M får skåla med dig i år, för min mage är för stor för snaps;) Ditt glas häller vi i vanlig ordning vid din gravsten. Skål pappa. Tack pappa.

Önskar du var här..

3 år..

Så lång, eller kort, tid har det gått sedan vår Dylan kom. Vår pojke som redan hade lämnat oss, föddes tidigt imorgon bitti..03:21 23 maj 2007. Idag tänker jag på honom. Mina tankar kan dock inte vandra till honom hela tiden, utan de delas nu av hans lillasyster som sover i sin säng i sitt rum. Vår stora lilla tjej. Vårt mirakel på många sätt. Snart kommer ett mirakel till..sitter här o skakar på huvudet av vad jag bara kan beskriva som förvåning. En förtjusande förvåning över hur mycket som har hänt på dessa tre år. Då stannade klockorna. Tiden var något som bara gick oss förbi. Världen utanför rusade på, medan vi satt stilla mitt i den. Med fördragna gardiner. Skylde oss mot den varma glättiga sommaren utanför. Ville inte vara en del av den. Bara tomhet och saknad fanns då. Förtvivlan och saknad kom sedan, tillsammans med ilskan och alla frågorna..Sedan kommer bitterheten, avundsjukan och ensamheten som ett brev på posten. Nedkörd i brevlådan av alla stora gravidmagar och små levande mirakel i barnvagnar på ICA..

Nu är jag en sådan där mamma med barnvagn på ICA själv..i början undrade jag om jag gjorde någon annan drabbad ledsen när de såg oss. Nu hinner jag mest bara underhålla Guila när vi är och handlar. Försöker hinna ikapp henne när hon springer mot glödlampshyllan eller biter i bananer på fruktavdelningen. Jag är lycklig över att tiden är så annorlunda nu. Så mycket snabbare. Så fylld av glädje.

Tre år..tiden som stod stilla, står nu aldrig stilla länge nog för sömn, tankar eller skrivande. Jag gillar min tid bättre nu. Fast idag, just idag önskar jag att tiden fick stå stilla, bara en stund. Den stunden vill jag ha med honom. Vår son. Vårt älskade barn. Han som bara får finnas i tanken nu. I minnena. De ganska svåra minnena..Hans kropp. Hans små fötter och händer. Hans ansikte där jag nu kan se Guila. Det gör saknade större. Det gör smärtan i bröstet värre. Klumpen i halsen växer när jag tänker på honom som henne. Ja så är det. När hon kom förstod vi verkligen vad som försvann med honom..

Snart är vårt tredje barn här. Ett barn vi bara hoppas får leva. Att hon är frisk. Att hon är lika pigg som sin syster. Idag är jag lite rädd. Nu när nedräkningen har börjat, så har jag börjat gå in lite i mig själv igen. Fokuserar så mycket jag bara kan på Guila. Vårt glädjeämne, vårt liv. Tänker och hoppas att lillasyster får vara en del av vår familj på samma sätt som Guila är.

Min son. Vår lille kille. Vad gör du där uppe? Hoppas du ser oss och känner vår kärlek. Önskar att du var här. Tre år är ingen tid för att läka sådana sår. Det är tio år sedan i år min pappa flyttade upp en våning och de såren är fortfarande där. De har inte hunnit bli ärr ännu.

Tiden. Emot oss och för oss. Lycka och sorg. På samma gång, i samma liv, i samma kropp och tanke. Livet, det vackraste som finns. Det vi lever och det vi lever för de som inte längre är hos oss.. En gåva. Något jag måste komma ihåg. Något jag nog måste tänka på lite oftare.

Grattis Dylan på din födelsedag. Vår stora lille kille. För alltid vår bebis. Saknar dig så.