Barnkalas!

Eller i alla fall kalasroligt med barn! Idag har vi varit på playdate hos en änglamamma med barn. Tre små pojkar och två små flickor. Änglasyskon. Efterlängtade små knoddar som får hjärtat att spritta till av glädje. Jag är nog lite kär i alla de här barnen. Varje födelse medförde lättade fjärilar som flög från den oroliga magen som liksom knöt ihop sig varje gång det var dags för förlossning. Jag har fällt glädjetårar för de här ungarna och några till i turordning. Allt från kl fem på morgonen till midnatt har telefonen pipit och meddelat goda nyheter. De bästa.

Nu finns de här hos oss. I samma rum. De utforskade ICA kassar, leksaker, stolar och hela tiden kollade de in varandras färdigheter. Blir lite förundrad när jag tänker på det. Olika små barn, med tillika olika mammor, men med liknande historier och med ett band där igenom. Historien vi delar är ju så mörk. Så hemsk att det överbrygger olikheterna. Minnet av ett helt annat rum. En helt annan stämning är ändå ganska färsk. Den tiden då sorgen var som en stor kvävande blöt filt över oss alla. När orden vi delade var den enda lättnaden. Likheten. Samhörigheten.

Sedan kom tiden när små magar växte och blev stora magar. Oron. Rädslan. Igen orden som vi delade och hoppet vi tände för varandra när det behövdes. Sedan kom de glada smsen ett efter ett. De där små glädjetjuten förmedlade i korta texter där ord som fantastiskt, underbart, lyckorus, mirakel, underverk bytte ut de ledsna orden. För varje sådant meddelande blev vårt hopp om Guila större och större. Kanske skulle hon följa med oss hem ändå?! De andras små bebisar fick ju göra det. Så kom hon och det var vår tur att smsa hela vida världen! Vi använde samma vackra adjektiv, de där orden som vi övat på så länge och äntligen fick använda.

Klockan är snart elva, jag borde gå och lägga mig. När mörkret faller blir jag lätt lite sentimental. Men idag blir jag så där lyckligt sentimental. Tänk att de är här nu. Barnen som kom efter barnen som inte fick stanna. Får allt en liten klump i halsen när jag tänker på det stora och vackra i det...

Idag skulle en prinsessa fylla två år. Hon är inte hos oss här på jorden, men finns i våra tankar.
Tur att hennes fina lillebror finns idag. Tror hans mamma kramar honom extra hårt idag.

Så mycket de betyder våra små. Både de bland molnen och de i våra armar. Så tacksam att min famn numera är fylld av lilla fröken bus. En bra dag med fina bilder både i kameran och i minnet.

En barnkalas dag!

Mammas tjej

Min fina lilla tjej. Tittade precis till henne i sin säng. Sött slumrande med kaninen på ena armen och en utspottad napp på den andra. Hon är verkligen helt underbar. Jag vet, jag vet! Egna barn och andras ungar..;) Men hon är ändå helt underbar!

Inte bara mammas lilla tjej. Nej pappas också, och mormors och kompisars och tanter och småkillars som går förbi också. Vem som helst som tar sig en extra titt, kanske vågar sig på en vinkning eller ett litet hej, får sig ett riktigt brett leende. Hon skrattar med hela ansiktet. Ja hallå där! Titta på mig! Jag gillar dig. Gillar alla som bara tar sig fem minuter och pratar med mig. Lilla fröken social;) Ibland frågar någon, gråter hon aldrig? Jodå, när hon är trött, hungrig eller uttråkad. Hunger och trötthet kan jag råda bot på, men den uttråkade biten kan ju ta en liten stund;)

Shit vi fick verkligen den lilla bebis vi beställde och lite till. Tänk att hon är vår! Eller ja hon är ju sin egen, men vår lilla tjej. Fortfarande helt förundrad och förälskad. Att vi två cyniker, surpuppor och stressapor kunde framställa en sådan lugn tapper liten tjej, som bara gillar livet. Tack!

ska bli fantastiskt att få visa henne Portugal i september, hela september!! Bokade flygbiljetter i förrgår. Tre hela veckor blir det. Vilken dröm!

Det är verkligen en dröm. En dröm som satt långt inne. Den vi brukade drömma när vi gick barnlösa längs kullerstensgatorna i Ericeira. När vi i tystnad tittade på alla barn, gravida magar och stolta pappor med barnvagnar gå gata upp och gata ner. När vi saknade Dylan. När vi längtade efter liv. När vi hade ont och hjärtat var helt skrumpet och svart. Då drömde vi om att få ta med ett barn dit en dag. En dag skulle hon eller han komma och det skulle bli vår tur att sprätta runt som stolta tuppar med barnvagn. Gata upp och gata ner. Äta crepes med glass. Leka i sanden under ett parasoll och le åt vårt barn. Inte bara vara ledsna åskådare. Så har den dagen kommit!

Fattar det nästan inte. I september ska vi visa Guila Portugal, och visa Portugal Guila! Nästa resa blir till Sydfrankrike. Där hade vi också en dröm. Det finns en bild på mig, på stranden i Antibes 2006. Lite suddig mobilbild på mig i vattenbrynet. Då låg Dylan i min mage, fast vi visste inte det ännu...Jag tittar på den bilden ibland med vemod. Han var med där..Därför måste vi visa Guila stranden i Juan Le Pins också. Hon när han inte kan. Så är livet. Sånt är vårt liv. Enorm glädje kantat med lite vemod..

Så tacksam. Så lycklig. Mammas lilla tjej. Hela världens lilla solstråle

Operation sömn..

Guila har ju varit en drömbebis på sovfronten hela tiden. Det är bara hennes mamma som inte sovit lika bra;) Jag är ju uppe och tittar, petar och lyssnar på minsta lilla ljud och armviftning. Stålmannen släng dig i väggen, jag har bättre röntgenhörsel än dig! Klockan 22.00 har vi dragit ut pluggen och satt in den vid 7.00 igen. Vid 5.oo har jag hämtat över henne i vår säng, då hon i regel börjat vrida på sig, men gott sovit vidare hos oss. Vid 7.00 har vi sängammat och är vi riktigt trötta kan vi ligga och dra oss till 9.00, en liten drömbebis alltså. Så här gott har det varit superlänge, i månader. Nu har dock fröken ändrat på sovvanorna lite, vilket resulterat i en lite mer förvirrad och trött mamma igen;)

Hon vill gärna gå och lägga sig klockan 20.00 istället, inte mig emot..Hon kan öppna ögonen en till två gånger inna klockan 22.oo, ibland lite amning där. Inte heller mig emot, supernice! Helt plötsligt kan hon istället bli en piggmört klockan 4-5 på natten, ligga lite och filosofera, använda armarna som väderkvarnar på sin mammas ansikte, skratta lite och vända sig rastlöst från sida till sida. Hon ålar sig närmre och närmre mig, jag ligger sedemera på kanten av sängen med en arm som somnat till den milda grad att den upplevs som en död fisk..Inte lika supernice;) Så har det varit en liten tid nu. Glömde nämna att hon är en ännu piggare mört vid sju, halv åtta..Vart tog våra gosiga sovmornar vägen?

I alla fall, just nu pågår operation sömn. Idag blev det välling och massage, lite amning, lite sång och allmänt gos på sängen. Hon somnade till lite och då la jag henne i sängen. Då slog hon upp sina stora blå, spottade ut nappen och började skratta. Va mamma, vad gör du? Jag sover ju inte, då kan jag ju inte ligga här! Hi hi vad dum du är. Jag gick runt lite i sovrummet, nynnade lite, klappade lite, pussade lite. Hon bara log och pratade. Verkade väldigt vaken plötsligt..pust. OK, avvaktade lite. Tog upp henne. Lite amning, lite vyssning på sängen. Helt ointresserad av mig efter fem minuter, vänder sig bort från mig! Mamma, låt mig vara jag är trött ju! OK..?! Då får du väl ligga i din säng igen då, där låg hon och vände sig lite från sida till sida och gosade lite med storMolly och lillMolly (hennes mjukis sovkaniner) och somnade. Somnade liksom mer på egen hand..Det är stort. Jag tror vi skall öva mer på det imorgon. Hoppas vällingen kan ge henne lite mer nattro också.

Jag tror att både tänder och utvecklingssprång påverkar hennes sömnmönster. Det är inget problem alls. Vill mest bara att hon ska få mer ro (och jag med..;)

Tiden går så in i norden snabbt! De sista två veckorna har jag varit så upptagen med planeringen inför mitt kusinbarns begravning. Minnesstunden var nu i tisdags och efteråt var jag helt slut, både fysiskt och psykiskt. Min kusn med man var så tappra, så starka att det gjorde ont i hjärtat på mig. Hon höll ett vackert tal, där hon pratade direkt till sin son. Hon berättade om hur han var, hur han behandlade sin sjukdom som en öroninflammation. Först får man cancer, sedan får man medicin, sedan blir man bra. Sedan får man cancer, får medicin och blir bra igen. Precis så var han! Så fantastisk. När hennes röst inte bar mer i slutet av talet,när hon sa att det skulle bli så tomt nu, att hon älskar honom så mycket, att hon sakner honom, så rann tårarna och det gjorde så fruktansvärt ont. Tänker så mycket på dem nu. Deras nya liv. Utan sin son. Utan att vårda honom. De är bra ihop, hon och han. De kommer klara det på något sätt. Det ligger i deras natur. I deras gener att inte ge upp. Att kämpa. Att bara leva! Det var därför J var som han var, full av liv och kämparanda..Till sist allra sista andetag var han det. Usch förstår inte att han inte är kvar hos oss längre. Vill inte förstå. Inte ännu..

Förstår inte att livet kan rymma så mycket glädje och sorg på en och samma gång. Liv. Död. Rörelse och tystnad. Allt i ett och samma rum. Allt i ett och samma liv. Parallella universum under samma tak. I samma mening. I samma andetag. Liv och död hand i hand som om det vore det normala. Som om det är normen på något sätt..

Guila var medelpunkten på maten efteråt. Ett litet barn har ju gärna den effekten på begravningar i synnerhet. Man behöver lite hopp. Man behöver ett litet barnaleende för att orka. Vi åt pizza, kokosbollar och drack cocacola medan Jespers liv rullade på filmduken i det stora rummet. Han var med. Vi åt hans favvomat och han var med.

Dagen lämnade så klart ett stort tomrum. Jag har inte pratat med min kusin på resten av veckan, jag tror att de behöver lite tid att hitta hem igen. Hitta sin plats på jorden. Slicka sina sår i fred lite. Vi är så lika där. Sedan behöver hon Guilakramar. Sedan behöver vi en flaska vin eller tre ihop...

På tal om vin, så blir det lite ikväll. M står i köket och lagar min favoritmat. Linguini med skaldjur o fisk. Idag blir det musslor, havskatt och pilgrimsmusslor. mmmm! Vi ska trotsa vädret och sätta och på balkongen (påpälsade med koftor och tofflor) Dricka lite vin. Sätta datorn på balkongbordet och planera och boka våra tre veckor i Portugal i september. Tre veckor!! Sug på den. Jag får ta ett djupt andetag och nypa mig i armen. Härligt!