måndag 6 september 2010

Ett fint avslut!
















Idag packade vi ihop hela familjen och körde till Östra sjukhuset. Idag var det dags för efterkontroll efter Aimees förlossning och förmodligen sista gången vi träffade Dr T. Kändes bra att släpa med mig hela familjen Jones för det mötet. Allt såg bra ut, och som Dr T sa, så fanns det knappt en journal efter förlossningen eftersom det gick så fort.

Han tackade för tacket till honom i födelseannonsen och han var glad över omnämningen. Hans son hade sagt, pappa du är i tidningen! Och det är ju inte varje dag man är det som Dr T sa;)

Mike överlämnade en presentpåse med blommor, kort med foton på tjejerna och en flaska Amarone. Vi tog i hand och tackade honom så mycket för all hjälp vi fått under dessa åren. Han blev mycket glad och det kändes jättebra att visa vår uppskattning på det sättet, han förtjänar det och mycket mer!! I korridoren träffade vi vår förra BM också, en go kvinna som jag träffade minst en gång i veckan när jag väntade Guila. Det var kul att få visa upp Aimee för henne också. Både Dr T och BM känns i högsta grad delaktiga till skapandet av vår lilla familj. Det var mycket glädje i mötet med dem idag, det var inte med vemod vi stängde dörren efter oss, utan med lycka och tacksamhet, vi nu lämnade dem och sjukhuset bakom oss.

Ett ställe vi mer eller mindre bott på i tre år..och nu är det kapitlet i vårt liv över, slut och finito. Skönt! Underbart! Nu skall vi istället äntligen få leva ihop med våra barn, inte bara drömma om dem och längta efter dem. Nu är de ju här!

Ett annat kapitel har börjat. Det är spännande och fyllt av glädje. Trötthet finns där också, men vem bryr sig om sömn;) Det får man ju tids nog det också. Guila har börjat på dagis och älskar det. Idag hade hon inte ens tid att säga hejdå åt mig ordentligt, utan liksom bara vinkade i förbifarten tillsammans med Hejdåååå! Så skönt för mammahjärtat att hon älskar det så!

Hon är verkligen unik vår lilla tjej. Så glad och full av liv. Alla får ett hej som går förbi! Och när de gått förbi så får de en vink och ett hejdå också;) Hon liksom bara bubblar av bus och liv och vi älskar det och henne! Full fart från kl 6 till kl 19;) Hon har blivit så stor sedan Aimee kom. Hon pratat mycket mer och hon visar med kroppsspråk vad hon vill. Måste vara underbart att kunna göra sig mer förstådd. Fast ibland när dumma mamma o pappa inte fattar någonting, så slänger hon sig på golvet och beter sig som en sådan där unge som man blängde på på ICA..nu har vi en egen sådan unge ha ha;) Lite stressad blir man ju av det ibland, men det hör väl till;)

Lilla Aimee är så underbar hon med. Hon är supermedveten om allt runt omkring henne redan. idag upptäckte jag till min fasa att hon inte vill ligga ner i vagnen längre..hjälp hon är ju knappt två månader bara..men hon blev inte glad förrän hon fick halvligga på täcket i vagnen så hon såg nåt..Hon är alltså ganska bestämd hon med;) Så underbart det är att ha en liten bebis hemma igen. Hennes mjuka kind. Hennes lilla hand som sträcker sig efter mig i sängen. Hennes lilla leende som får hela ansiktet att lysa. När hon är glad så pratar hon med mig och visar hela sitt tandlösa leende. Mitt hjärta smälter och min kärlek för henne växer för varje dag som går.

Hur mycket kan man älska egentligen? Hur mycket kärlek rymmer ett hjärta? Ibland älskar man så mycket så det känns som hjärtat nästan brister.

Det är det som är livet. Att älska. Tänk att få ha små barn hos sig som man bara får älska hur mycket som helst. Och pussa och krama och gosa och klappa och trösta och lära och hålla om och bara älska..Så stort det är. Det är lyckan på jorden! Tack jord!