väntan...

Konstigt..var man än befinner sig i livet så väntar man på något. Något nytt, något slut, någonting bättre, något annat än det man har. När man får det man önskar, så flyttar man målstolpen lite längre fram och sedan lite längre fram igen. En ständig väntan. Det är väl det som är livet antar jag? Som John Lennon mycket klokt skrev i låten Beautiful Boy, till sin son Sean, Life is what happens to you While you're busy making other plans. Så rätt. Medan vi väntar så pågår allt. Allt liv som springer förbi en utan att man riktigt är med. Det är ju det där med att leva i nuet..glömmer oftast att göra det.

Ibland slår det mig likt en bautasten rakt i ansiktet, att hallå!! Vad håller du på med??!! Vad väntar du på? Njut av det du har. Det bästa du har. Henne. Hon är här och nu. Allt annat bleknar ju i jämförelse. Allt annat är trivialt. Din väntan är slut. Träd ut ur ditt vakum. Det är inte tätt längre, luften har börjat pysa in i påsen. Hon är här. Din väntans slut och din längtans innersta sanning. Det är sant! Hon är mitt allt. Större än något annat. Mer, väldigt mycket mer än jag någonsin ens vågat drömma om!

Fast nu vill man ju så mycket för hennes skull;) En ny väntans tid på något sätt. Att jobba mer för en tryggare framtid för henne. Funderar mycket på det nu. Med förväntan ser jag framåt och är så spänd och nyfiken på hur hon ska bli, vem hon skall utvecklas till? Vad hennes mål och drömmar är? Om hon blir musiker, poet, målare, banktjänsteman eller punkare? Det finns så mycket att undersöka där framme, där bortom horisonten att jag inte har ro att bara leva här och nu . Jag vill skutta fram och tilbaka och veta mer om allt;)

Just nu pågår planering inför söndagens dop. Präst, mat, kyrka, gäster, program, musik, och en massa annat. Väntan på söndag. Känner mig nästan lite nervös..pust och så var det ju det där med mannen också. Han som väntar på bättre väder och att det ska vara OK att gå till kyrkan i jeans och sneakers..Han är helt allergisk mot kostymer, skor och att sälla sig till massan. Mr tvärtom och bakochfram..men det är väl därför vi är gifta antar jag;) Men ibland undrar jag hur det gick till..

Ovannämnda sång skall i alla fall spelas på söndag, fast omskriven till Beautiful Girl. Ser fram emot att få lyssna på den framförd av vår musicerande fina vän. Än mer ser jag fram emot att lyssna på den sång han har skrivit till Guila. Inte illa för en liten tjej att ha en egen låt! Så innerligt tacksam. Dylan fick ju en egen han också..så det är som det ska på nåt sätt.

En annan väntan är jag rädd för. Den väntan som innebär ett slut. Slut på ett barns liv. Mitt fina kusinbarn som bara blir sämre och sämre. I bilen på väg hem från dem i söndags så grät jag i bilen och jag fick samma känslor som efter Dylan. Att jag ville fly. Bara få köra planlöst omkring. Att bara köra tills vägen tar slut, till Timbuktu och tillbaks och sedan dit igen..Bara bort. I rörelse. Inte stanna, bara köra, springa, allt annat än att var stilla. Fick sansa mig lite. Titta på sovande gullunge brevid mig och ta hennes varma lilla hand i min. Tysta tårar. Väntan. Hennes hand tröstar så bra. Hennes leende suddar bort tid och rum. Att köra hem igen blev helt OK.

Idag så fick Guila sina första vaccinationssprutor. Såg väl inte riktigt fram emot det, men det måste ju göras. Lilla stumpan klarade det så bra! Första sprutan inte ett ljud. Efter andra sprutan blev hon riktigt ledsen, liksom lite överumplad av att det gjorde ont. Hon satt i mitt knä, med små nålstick i hennes goa tjocka små lår. Men både jag och hon tog det ganska lugnt. Kramar och pussar och tårtorkning, sedan fick faktiskt den nålstickande BVCtanten ett leende ändå. Helt otroligt! Ungen ler efter det där..Vad kommer hon inte klara här i livet? Ingenting. Hon har redan en sådan inneboende kraft och ljus. Hoppas att det bara får växa och frodas. Kärlek har hon i alla fall, massor av kärlek.

Och vi får verkligen massor tillbaks! Vilken tur vi har haft. Att hon kom. Att hon är vår dotter. Att hon bor med oss! Vilken jäkla tur vi har. Vad har vi gjort för att förtjäna detta. Jo det var ju det..Dylan..

Konstigt livet. Där det bara fanns frågor förr, så finns där nu någon form av svar ändå..Är det priset för väntan? Är det resultatet av vakum?

Det bästa jag vet

Det bästa jag vet är att titta på Guila när hon precis däckat efter maten på amingskudden. Då ligger hon där, först lite grimaserande och närmast drogad av mjölken, sedan totalt avslappnad och det lilla ansiktet är helt slätt och så fint. Ibland rycker det till plötsligt i ena mungipan och i nästa sekund spricker det sovande lilla ansiktet upp i ett leende. Hon ler i sömnen min unge. Ibland går mungiporna nedåt också och då undrar jag alltid vad hon drömmer för tråkigt då..

När jag sitter så där och beundrar henne, så fylls hela kroppen av värme, det gör nästan ont i hjärtat som svämmar över av kärlek. Varje gång fylls huvudet av en tanke, "vad har jag gjort för att förtjäna något så underbart?" Alltid svarar jag själv, förlorat en son..

Det blir så tydligt då vad jag saknar. Att han också borde ha fått ligga där på kudden, ihopkurad som en liten hamster och grimasera förnöjt och fäkta med en liten arm. Tacksamheten vet inga gränser när jag tänker på Guila. När jag får bära hennes lilla varma kropp så nära min. När jag pussar hennes lilla pussmun. När hennes små pustar av varm luft når min kind. Då är tacksamheten överväldigande, då är lyckan utan tvivel, den är helt ofelbar och inget annat betyder någonting. Tänk att hon är vår, säger jag till min man, tänk att hon bor här med oss, vår dotter, kan du fatta det?! Han brukar le då och säga, jag vet! Ofattbart..fortfarande nästan lite overkligt att det var henne som jag oroade mig över när hon låg i magen, för inte så länge sedan och nu är hon här. En del av vårt liv. En del av vår vardag. Fast just nu är det sällan vardag;) I alla fall inte vardagens normala betydelse av igenkänning, normalt och lite tråkigt. Det är aldrig tråkigt nu, inte en enda dag är tråkig. Varje dag är det något nytt som händer. Speciellt i Guilas värld, där är det mycket nytt. För tillfället är det att hon har hittat sina små händer och de åker ofta in i munnen, när hon prickar rätt, speciellt när hon är hungrig så suger hon förtvivlat på dem;)

Hon kan klämma och krama på Molly, hennes mjuka tygkanin. Molly hjälper henne att sova, förutom när hon försöker äta på Molly också;) Det brukar till slut resultera i missnöje då Molly inte har någon mjölk. En ihållande förändring är leendet. Och vilket leende sedan. Totalt avväpnande och underbart. Hon visar en helt tandlös mun och till och med de små ögonen skrattar och tindrar. Hon ler hela tiden, eller jag nästan hela tiden;) När hon vaknar, när pappa kommer hem (vilket uppskattas av pappa), när hon har ätit som tack för maten, när någon pratar med henne, hon flörtar med alla. Sedan "pratar" hon en hel del också. Hon formar sina små läppar och säger något som liknar å, sedan är det en del ah och gha också. Så mysigt och jag blir lika exalterad som henne och vi kan sitta och prata med varandra länge. Något som är så roligt att det inte är riktigt klokt, är att stå upp i mammas knä. Ögonen blir stora som tefat, armana spänns utmed sidorna och benen är verkligen raka som pinnar. Sedan "står "hon så där och svajar helt exalterat! Tänk att allt är nytt för henne. I hennes värld är en lampa ett slott, en napp himmelriket och en klapp på pannan en ljum sommarvind..

Det bästa jag vet är att vara mamma till Guila. Det är det bästa jag någonsin har vetat.

OK, lite mer sömn, lite mindre kiv med trött make, lite fler frukostar, lite mer organisation hade väl inte skadat. Men vem bryr sig när man håller en liten minihand i sin. Vem bryr sig när man pussar en varm och mjuk liten kind. Vem bryr sig när man lyckas trösta sitt trötta lilla barn. Vem bryr sig när man är det trötta barnets trygga famn och när det trygga barnet somnar sött i ens armar. Det bästa jag vet är just det. Min lilla familj. Make, hon och han, fast honom måste jag alltid sakna. Henne kan jag krama när saknaden gör ont och då gör det lite mindre ont..

En liten klump i halsen..

Känns lite mycket idag. Ovänner med svärföräldrarna, vilket bidrar till den största klumpen så klart..sedan är det mitt kusinbarn så klart, men den klumpen är ju ren och skär sorg inför vad som håller på att hända. Sedan känner jag mig lite nedstämd för att det hela tiden blir fler änglaföräldrar och efter kontakt med nydrabbade så blir jag ledsen då jag vet vilken avgrund de befinner sig i och jag önskar att jag kunde ta bort det för dem.

Svärföräldrarna..ibland önskar jag att man bara kunde stänga av dem, låtsas som om de inte fanns, men de är ju familj, släkt, blodsband, men i detta fall är vatten tjockare än blod..

Tur att Guila finns!! Hon är verkligen solskenet i vårt liv, när jag tittar på henne, när jag tar in att hon är här, så försvinner svärföräldrarna, bokslutet, deklarationer och annat. Hon är så duktig nu, sover åtta timmar timmar, alltså hela natten! Vad har vi gjort för att förtjäna en sån go unge?! Hon äter bra och växer bra. Hon vaknar med ett leende på den lilla pussmunnen och verkligen leker med oss och sina leksaker nu. Helt otroligt så fort det går och så stor hon har blivit vår dotter, vårt allt.

Ikväll har hon varit lite ledsen, kräkig och övertrött, men så fort klockan blir tio, så är det godnatt. Då sover hon för natten, eller hon har gjort det ett par nätter i rad nu och jag börjar vänja mig vid rutinen;) Gud vad vi älskar henne vår vackra lilla tjej. Tänk att hon har ändrat så mycket på så kort tid. Hon gör livet inte bara värt att leva, men vackert också. Helt otroligt!

Mina älsklingar

Känslor och musik

Sitter här med Guila på amingskudden, dagens första amning är nästan avklarad. Hon har skapat sig en liten rutin och första amningen är nästan alltid runt sex nu, vare sig hon somnar vid halv elva eller tolv. Hon låter dock alltid vid tre fortfarande, men somnar direkt om, det är bara jag som sover väldigt lätt efter det, men jag lär mig väl också småningom;)



Jag brukar surfa lite vid amning och just nu surfas det efter musikförslag till dopet i maj (psalmförslag mottages gärna). Efter att bara ha läst titeln på vissa låter så sitter jag här och bölar. Allt påminner mig om Dylan på något sätt. Dopet vi inte fick ha, musiken som inte fick spelas då och musiken som spelades. Musik och text är så starkt känsloframkallande för mig. Efter att Dylan gick bort tog det tre veckor (förutom musiken som spelades på begravingen..) innan jag aktivt satt och lyssnade på musik. Var så rädd för vad låtarna kunde frambringa hos mig. Vi satt på balkongen, med ipoden, en flaska vin (som blev fler..) ett paket cigg och liksom förberedde oss. Kvällssolen lyste men värmde liksom inte som förr. Jag kommer inte ihåg vilken låt vi satte på först, men jag kommer ihåg dess helande kraft. Hur skönt det var att sjunga med där på balkongen och låta tårarna blöta ner mitt ansikte. Det blev "Your song" med Elton John, en låt som jag förknippar mycket med pappa, det blev simon and garfunkel, beatles och massa annat. Men mycket låtar med så där halvsorglig text;) Sedan kom eldprovet, skulle jag kunna lyssna till Lisa Ekdal igen, musik som var så förknippad med graviditeten för mig. Hennes fina visor om kärlek, styrka och hopp hade blivit som ett anthem för mig när jag satt på jobbet och sjöng med för full hals. Det gick att lyssna och låtarna fick igen ny mening. Så är det med musiken ju, man kan lyssna på samma låt i olika sinnesstämmnig och de får ny innebörd..

Kvällen fortsatte i musikens tecken och efter mer vin och fler cigg blev det både Depeche Mode, Eurythmics, Happy Mondays, Smog och annat blandat. Musiken fick bli vardag igen. Skönt.

Vi har en god vän som spelade och sjöng på Dylans begravning. Han skrev en egen låt till vår lille prins och det var så vackert och han sjöng med en sådan inlevelse att han för alltid har en plats i mitt hjärta. Så fint och starkt att ens kunna sjunga på ett barns begravning, speciellt för ett barn vars förädrar man känner och i synnerhet om låtens ord är skrivna enkom för det barnet. Så vackert. Han skall sjunga på Guilas dop nu också och jag blev så glad att han ville det. Det liksom knyter ihop våra barns cermonier och Dylan får vara mer närvarande på något sätt. Jag vill bara försöka välja musik som får en att känna glädje och hopp också, att det får bli Guilas dag och en glädjens dag. Men jag inser och kapitulerar inför det faktum att det kommer göra ont och att dagen kommer att färgas av det dop vi inte fick ha..men det är OK! Så är vårt liv nu och att försöka göra det till något annat är inte sant, äkta eller riktigt. En del av sorgen är att glädjen följer den, att lyckan kan lysa mot en igen och att livet får bli vacker igen. Såsom det är nu sedan Guila gjorde entré i världen. Livet är riktigt vackert igen, men kanske är det så vackert, extra vackert för att vi vet hur livet ser ut när man står på klippavsatsen och balanserar...Jag känner starkt att jag tar in glädjen mer, på ett annat sätt nu. När vårsolen har tittat fram som den har gjort de sista dagarna har gjort mig så där gråtmilt glad. Att få putta barnvagn i solen i parken tillsammans med andra mammor, som förstår, det är en fantastisk upplevelse och det riktigt spritter till i hjärtat när jag går där och får vara delaktig i det fina!

Alla de här känslorna får plats i min kropp, sida vid sida med sorgen och saknaden. Känslan av att man inte tar någonting för givet har nog gjort i alla fall mig lite mer lyhörd för även lyckan.

Som sagt musik har en enorm effekt på mig och får mig alltid att tänka lite extra och känna efter lite till, så jag ska surfa en stund till i min lilla tankebubbla i jakt på fin dopmusik. Musik som får knyta ihop det förflutna med nuet och framtiden. En stund för mig själv så här på morgonkvisten när fåglarna håller på att vakna till liv utanför i takt med ljuset, till melodin av min snarkande man och dotter;) (jag la henne precis i sin säng för det är inte klokt hur trött man kan bli av att äta..)

Vi skall hälsa på vår vän musikern med sambo och nyfödd son idag. Det ska bli kul! Vi har följts åt lite i vår barnkamp fast på olika sätt, men båda med ett lyckligare "slut" nu. Fantastiskt men lite konstigt..och jag vill gärna ha lite musikförlag i huvudet när vi träffas.

Så var det det där med tiden..

Den är ofta knapp och dagarna bara springer förbi. Guila växer och utvecklas i raketfart och nu är klockan 20 över ett igen och jag har inte lyckats gå och lägga mig ännu..vilket betyder att Guila redan har sovit i två timmar innan jag ens lyckats komma i säng...så även om hon sover till duktiga fem, så får jag ändå bara 4 timmars sömn.

Tid har aldrig varit min grej, att leva efter den, att passa den, att få den att räcka till. Ibland vill jag frysa den så jag kan spendera fler vakna koncentrerade minuter på vår tjej. Jag längtar efter henne när hon sover och varje morgon är som ett nytt hej! Det nya nu är att le när hon vaknar. Hur fantastiskt är inte det?! Min vackra dotter firar av ett leende det första hon gör när hon ser mig. Snacka om att ett modershjärta kan fullkomligt svämma över av kärlek och stolthet.

Jag hör att hon låter inne från sovrummet, men hon sover ändå gott, hon bara drömmer..tänk att de små också drömmer, jag kommer nog aldrig sluta att facineras av allt som händer. varje dag är det ny mark som bryts, en riktig upptäcksfärd tillsammans.

Skulle kunna skriva metervis om alla våra upplevelser hittills, men jag inser att jag måste springa i säng nu för att inte missa fler dyrbara minuter av sömn, för ack så dyrbara de är!

M är i stockholm denna veckan, så vi är allena, men vi lyckas som vanligt fylla dagarna av grejer att göra. På dan idag var vi hos mitt kusinbarn, som bara blir sämre och sämre. Jag vågar inte ens med ord beskriva hur det är med honom nu, det är bara för hemskt. Hans mamma, min fina, starka kusin ska i alla fall bli Guilas fadder. Vi kan inte tänka oss en bättre lämpad människa än henne! Varit lite orolig för att fråga henne nu, när hennes egen pojke är på väg ifrån oss, men hon blev glad och ville gärna blir fadder. känns bra. De hemmasnickrade dopinbjudningarnar är klara och på väg att skickas. Vad jag är överambitiös ibland, en helt galen tidsoptimist! Jag kan tillägga att det är de korten som har hållt mig vaken två nätter i rad, inte min goa tjej! Jag måste sluta med sånt där fix och grejs. Jobbmailen har smugit sig in på min dator nu också..ja ja, thats life.

Nej nu säng och tumhållning för att Guila har bestämt sig för sovmorgon imorgon;)