Kvällning skulle det stå..

i gårdagen inlägg, men jag blev avbruten av man och barn och då blev det bara K kvar;)

Jag blir ofta avbruten nu för tiden. Mitt i en handling eller en tanke. Det blir mer hackat än malet och mycket oavslutat. Små lösa ändar här och där som väntar på avslut. En del dammtussar på fler ställen än vanligt och inköpslistor som man aldrig lyckas komma ihåg när man väl kommer till affären. Lite lagom kaos. Men kul kaos. Babykaos helt enkelt! Att en sådan liten människa kan skapa så mycket "oordning" i ett annat ganska väloljat maskineri;) Vårt liv har väl alltid varit lite kaooartat, lite kasta sig i den djupa delen av poolen utan att veta om vi kan simma..jag känner att jag ändå simmar ganska bra nu. Jag har inte drunknat ännu! De första veckorna simmade jag nog mest runt i cirklar, eller det kändes nog mer som om jag simmade över Atlanten nonstop i skitkallt vatten..men nu är det varmt och gott;) Jag kan fortfarande bli lite stressad av babykaoset. Vissa gnälliga små ljud triggar saker inom mig, det blir liksom, OK hon är hungrig, tillfredställ NU! :D Fast det är inte ens mat hon vill ha, hon är bara sur på leksakerna hon inte kan få nåt riktigt grepp om..Hon är underbart tempramentsfull och rolig. Det kan hända att hon ser ut som mig, men det är defintivt pappas otålighet som syns i hennes vackra mörkblå ögon. eller ja jag skall väl inte skylla all otålighet på honom, själv får jag eksem så fort jag tänker på en kö..

I vilket fall som helst så älskar jag varje minut med henne. Hon är min största kärlek. En annan sorts kärlek än den till min man. Detta är helt nytt. En kärlek blandad med förundran. En känsla som innefattar mer än kärlek. Där finns ansvaret, beskyddandet, vården, och nyupptäckta sidor hos mig själv. Att få vara mamma på riktigt, på allvar, till ett levande barn är otroligt fantastiskt underbart. Jag lär känna henne varje dag och varje dag lär jag känna mig själv. Mitt tålamod, mina begränsningar, vad jag vill jobba på, vad jag vill lära mig, vad jag vill göra och vad jag inte vill göra. En stor inlärningskurva som jag försöker ta med ro. Jag försöker tänka att vara mamma och pappa är det mest naturliga och grundläggande i världen, sedan skall man bara lägga till lite grejer. Kärlek och omsorg känns viktigast. Sedan kommer nog tanken om att barnen bara är oss till låns. Att de är egna små individer med egna viljor. Jag vill främja hennes bäst jag kan. Jag skall verkligen anstränga mig att inte stå i vägen med mina åsikter. Jag tror inte att det blir så lätt alla gånger;) Men jag skall göra mitt bästa. Att min man tänker samma har jag ingen tvekan om. Han kommer bara förundrat sitta och lyssna på hennes prat. Jag ser fram emot att se deras relation växa fram. När de kommunicerar, kanske spelar instrument tillsammans, eller bara tokleker så de blir alldeles svettiga och uppskruvade;) Det är en av många saker jag längtar efter..

Att vara mamma på det andra sättet, till ett barn som inte lever, gör ont. Mycket ont. Så mycket tomhet, så mycket längtan efter saker som inte kommer hända..Jag vet det. Jag vet det mer nu..Det gör mig sorgsen. Jag förstår att en del av mig alltid kommer vara lite sorgsen. Det är ju så han finns. Stor kärlek, enorm saknad och sedan sorgen för allt som inte fick bli..Vår lille kille. Guilas storebror som bara får fortsätta finnas i tanken och hjärtat..Varför?

Den 10 maj träffade jag mitt kusinbarn sist, då trodde jag att det bara var timmar kanske dagar kvar..men han är stark vår superhjälte, kanske för stark..Nu pratar de om hospis och det kanske kan vara bra. Då kan min kusin få lite närmare hem också. Varför?! Vill jag skrika igen..varför?! Min kusin låter så trött. Hon är trött. Vi har mest haft smskontakt och hon har inte orkat svara på dem, men jag fortsätter att skicka dem och bilder på Guila. Idag ringde jag henne, det var skönt att höra hennes röst, fast den var ledsen och trött. Nästa vecka ska vi hälsa på dem igen. Det är svårt. Jag är rädd för att göra fel. Säga fel. Vara fel.. Trots allt vi gått igenom tycker jag att det är lite svårt. Fast jag vet att det rätta är att bara vara där..det är bara svårt att veta hur ibland. Speciellt till starka kvinnor..på samma sätt som jag tror att det har varit svårt för mina nära att vara där för mig ibland..

Kvällning har övergått till natt. Jag mår illa av alla M&M´s jag proppat i mig och jag ska slötitta på TV en stund innan John Blund. Guila somnade lite innan tio och sussar gott. M är med vänner och jag har min tid. Just nu sjunger Christer Björkman på TV. Han sjunger hellre än bra,,jag måste byta kanal innan jag får eksem i öronen också. Det har jag föresten haft på riktigt en gång och jäklar vad ont det gjorde;)

Nej, nu ska jag slänga M&M´sen i skräpet (ta mig en coca cola float istället..;) tänka på Guila och kärleken. På M och kärleken och på Dylan och vår speciella stora kärlek.

Ett nytt liv. En följeslagare och ett litet liv som inte fick bli. Så är mitt liv. Jag älskar det med allt sitt innehåll. För det är mitt. För jag valde att leva det fullt ut för så många år sedan och jag tänker inte sluta med det, aldrig.

K

Dagen är snart slut

En dag fylld med massa känslor. Dagen började i långsamt mak, då Guila nu verkar ha lagt till två timmars sovtid, ska de sova 11 timmar? Dylan fanns i mina tankar och vi tände två små ljus i hans födelsedagskruka. Sedan gjorde vi oss i ordning för att hälsa på honom och för att sedan åka på namngivnings-och bröllopsfest. Den lille prinsen vars dag det var, har också en bror i himlen, så dagen skulle bli känslosam det visste jag.

Efter palsternacksmakis och kalasklädespåklädning, så gav vi oss iväg. Guila somnade förnöjt i bilen, helt ovetandes om hennes mammas tårar och brutna röst som sjöng sov du lilla videung till barncdn som nu sitter i bilstereon. Väl framme vid graven satte jag en sovande Guila i sin bilstol bredvid Dylan, satte blombuketten som kom från M´s föräldrar och tände ett ljus. Hjärtat blev alldeles varmt när jag såg blommorna och ett tänt ljus från en god vän, tillika änglamamma. Så fint att andra tänker på vår kille också. Jag har fått flera meddelanden, kort och bevis på att han finns i andras tankar också. Jag blir så varm i hjärtat och mitt mammahjärta brister av kärlek och stolthet över vår pojke som rört så många andras hjärtan också.

Namngivningsfesten var fantastiskt fin och känslosam. När ljuset tändes för deras förlorade son, så rann tårarna så klart. Guila är dock helt fantastisk på att få mig att tänka på annat, på henne. Hon blev hungrig där på verandan i solen, så det var bara att sätta sig i skuggan och mata lite. Hon påminner mig ständigt om livet, mina tankar kan inte vandra några längre stunder. Som mamman sa lite senare på kvällen, det är skönt att dagarna upptas av liv nu och inte död. Så sant. Så fint ändå att dagar som dessa att man kan binda samman de båda i en vacker cermoni av kärlek.

Så underbart att omgärdas av så mycket kärlek och välvilja. Det var flera änglaföräldrar där och det är en ynnest att få umgås med dem. Vackra människor som är generösa med sin kärlek och ödmjuka inför livets krumbuktande och förstår att livet inte alltid blir som planerat. Känner mig alltid så avslappnad i deras sällskap. Det behövs inte massa ord, utan det är som det är bara. skönt!

Så lille Dylan idag har du varit i mina tankar hela dagen. Så skönt att få ha en Dylandag, det var ett tag sedan nu..Så fint att få dela en dag av kärlek och glädje med andra som förstår och att det samtidigt fanns plats för våra förlorade små. Skulle vilja säga tack. Tack livet! Tack alla som tänkt på vår pojke idag och tack för alla meddelanden, det värmer våra hjärtan som är fyllda med både saknad och kärlek idag.

2 år..

Imorgon är det två år sedan Dylan kom. Två år sedan jag höll hans lilla varma kropp i min famn. Två år sedan jag önskade av hela mitt hjärta att han skulle öppna sina små ögon..På något sätt väntar jag fortfarande på det.

Jag borde vara i full färd med att fixa inför hans födelsedagskalas, istället planerar jag morgondagens besök vid graven. Hans plats. Där hans lilla gravsten visar att han funnits en kort stund. Stenen har ett datum. Endast ett datum. Födelse och död. Kan det bli mer fel än så?!

Jag berättade för min goda vän härom dagen att jag kände mig så nedstämd, att jag hade nära till tårar hela tiden och att jag inte riktigt förstod varför. Jo det vet du sa hon. Det är för att det är nära nu. Så sant. Min kropp kommer ihåg. Den sörjer i tystnad. Inte ens jag själv förstod. Vackert på något sätt. Som om Dylan kom lite närmare plötsligt. Min kropp minns hans födelse och påminner mig om den. Nu ser jag inte vad jag skriver längre, tårarna gör det svårt att se och klumpen i halsen gör riktigt ont.

Tur att Guila finns. Så fint att hon och jag tillsammans kan besöka hennes storebror imorgon. Så underbart att han liksom finns lite i henne. Jag tror det. De är så lika. Hennes lilla kropp som påminner om hans. Hennes sovande ansikte som är en kopia av hans. Hon fick bli allt han inte fick och störst av det är levande. Hennes små ögon som tittade på mig direkt när hon kom ut. Så vaken, så närhetssökande, så liten och fin. Hon påminner om allt som inte fick bli och allt som kommer att bli istället. Hon tröstar mig på ett sätt som ingen annan kan. Hon får två barns kärlek och pussar. Hon är vår lilla stjärna. Hennes sitter på himlen. Han vakar över henne. Honom älskar vi. Han är vår första kärlek. Alltid först..

Lilla pojke. Älskade son. Du finaste bland änglar. Känn min kärlek. Du är inte ensam för du är alltid omgärdad av den. Den är så stark att den lyfter dig till himlen. Den så varm så du kan aldrig frysa. Den är så sann att den aldrig kan ta slut. Du lilla människa som förändrat allt i min värld. All väntan och längtan finns kvar i mitt bröst. Dina rörelser inom mig är så jag känner dig. Vårt band som jag håller så kärt. Jag kommer alltid att minnas dem. Både med sorg och med glädje, men allra mest med kärlek. För du har lärt mig att den är störst. Den skall alltid komma först så följer allt annat. Hur mycket kamp livet än erbjuder så spelar det ingen roll jämfört med vår kamp för dig. Du har visat oss vägen till kärlek. Du har visat oss vägen till liv, även om det inte fick bli ditt eget..

Vi älskar dig. För alltid och för evigt.

Idag är det mörkt igen..

Känner hur det har börjat jaga mig igen, mörkret. Man blir aldrig riktigt fri från dess omslutande kvävande kraft. Jag försörsöker så gott jag kan att inte låtsas om det, men det ligger där och lurar likt förbannat. Mer än en vecka, men mindre än en månad har han kvar min lille superhjälte. Tiden är för kort och mörkret alldeles för stort.

Vi ska träffa honom idag. Guila ska lindra hans smärta en stund i eftermiddag, hon är bättre än morfin på det, i alla fall en stund..

Försöker leva i nuet. Försöker se vårt stora ljus i Guila. Hennes ljus är så starkt att hon på egen hand lyckas putta undan mörkret en bit. Vilken tur att hon finns vår prinsessa. Ett ljus som för lysa för oss alla nu. Hon vårt hopp, som nu även blir andras lindring. Sin gudmors lindring..

Idag är en busy dag. Först lokalvisning på jobbet, sedan några timmar i andra änglaföräldrars umgänge på det öppna huset idag. Sedan ska vi till J och jag behöver nog hela dan för att stålsätta mig.

Guila sitter i sin babysitter och skojar med sin pappa just nu, hon har hittat sin röst och använder det rätt bra;) Som sagt vilken tur att hon finns vår lilla pärla.

Dop

Här är hon! Nydöpt! Söndagen den 3 maj kl 14 var det så dags för dopet. Ett par dagars planerande, fixande, trixande, klippande och klistrande kulminerade i en superfindag. En dag fylld av känslor och tankar som ofta vandrade till Dylan. Så klart. Vår lilla tjej var så duktig. Inte en tår. Inte ett pip under dopakten! Bara ett leende till prästen när han vände sig mot henne. Aha tänkte Guila, en man med mörk djup röst som jag gillar, kanske vill han leka med mig? Hmm han vill bada mig! Det gillar jag ju med. Va bara bada håret, resten då?!

Jösses vad stolta vi var och är över vår underbara dotter! Helt oberörd av stundens allvar. Bara sig själv. En liten tjej som nyfiket tar in sin omvärld och delar med sig av allt roligt som händer hos henne, genom att spricka upp i leenden till alla som vill prata med henne en stund. Hjälp vad svårt det var att inte bara böla högt. Fick koncentrera mig mycket på Guila och hennes underbara uppenbarelse, för att inte tänka på en annan cermoni för snart två år sedan..

Sedan när prästen vände sig mot min kusin, Guilas gudmor och frågade vad fadderskapet innebar för henne, så fick jag verkligen hålla mig från att inte bryta ihop. Hennes svar var: Jaa, Guila blir mitt andra barn då min son är väldigt sjuk och inte kommer vara med oss så mycket längre, så jag kommer behandla Guila som mitt eget..Tror inte prästen väntade sig det svaret riktigt..han sa något om att hon kanske kunde köta Guila sin första bibel eller nåt..

Guila somnade under dopakten i sin gudmors armar. Somnade!;) Hon är verkligen för härlig. Nej nu är jag trött, jag gillar min gudmor så jag passar på att vila lite;)

Prästen avslutade med att säga att sorg och glädje verkligen går hand i hand, men att detta var Guilas dag. Och visst har han rätt i det! Men det är lika mycket Dylans dag och Jesper dag och min pappas dag. Människor vi älskar som inte kunde var med. De är en del av oss och Guila. Att vi saknar dem en dag som denna är ju för att vi älskar dem så mycket och att vi älskar Guila så mycket att vi önskar oss dem alla där. För hennes skull och för vår, så håller vi minnet ljust och levande.

Jag tror att vår familjs historia nog kan bli för mycket verklighet även för en präst..Att ett behov att belysa det ljusa så mycket för att de tror att saknaden skulle kunna överskugga glädjen. Men så är det ju inte, tvärtom, sorgen och saknaden förstärker glädjen. Att ha förlorat det största gör kärleken mer skör men samtidigt starkare än allt. Varenda minut blir ju livsbejakande då varje känsla blir mer kännbar, mer verklig. Vi trivs på något oförklarligt sätt i vår verklighet, där glädjen verkligen går sida vid sida med sorgen. De tar varandra i handen och skalar av allt onödigt, tillsammans tar de udden av det triviala och får oss att fokusera på det viktiga. Kärleken. Det blir extra starkt en dag som igår. Dagar som inehåller så mycket kärlek och ljus. Samtidigt så mycket saknad..Det är så det är. Det har vi accepterat. Så kommer det alltid att vara. Sorg och glädje kommer alltid vara sammantvinnande till vårt sista andetag här på jorden.

Vår vän framförde Guilas sång med sådan känsla att håren ställde sig upp på kroppen. En egen sång! little missy Jones heter den. Han är fantastisk!! Jag saknar ord..

Och alla vänner och släkringar sedan..att stå där framme, fylld av stolthet, kärlek och en miljon andra känslor och se ut över bänkrader med tårögda människor med lika många tankar som oss, det värmer så.

Så mycket genomtänkta ord och presenter gjorde mig helt stum och jag behöver nog ett par dagar att hämta mig och hitta mina ord igen.

Runt Guilas hals hängde ett silversmycke, en liten skyddsängel. En vacker födelsepresent från en annan änglamamma. Ett smycke som symboliserar Dylan, kärlek och välvilja. Ett smycke som det skulle vara otänkbart att inte ha på Guila en dag som igår. Vår dotter. Vår framtid. En del av det stora hela. Resultatet av längtan. En egen liten person fast med bitar av oss alla..

"Du vet väl om att du är värdefull

Att du är viktig här och nu

Att du är älskad för din egen skull

För ingen annan är som du"