2 år..

Imorgon är det två år sedan Dylan kom. Två år sedan jag höll hans lilla varma kropp i min famn. Två år sedan jag önskade av hela mitt hjärta att han skulle öppna sina små ögon..På något sätt väntar jag fortfarande på det.

Jag borde vara i full färd med att fixa inför hans födelsedagskalas, istället planerar jag morgondagens besök vid graven. Hans plats. Där hans lilla gravsten visar att han funnits en kort stund. Stenen har ett datum. Endast ett datum. Födelse och död. Kan det bli mer fel än så?!

Jag berättade för min goda vän härom dagen att jag kände mig så nedstämd, att jag hade nära till tårar hela tiden och att jag inte riktigt förstod varför. Jo det vet du sa hon. Det är för att det är nära nu. Så sant. Min kropp kommer ihåg. Den sörjer i tystnad. Inte ens jag själv förstod. Vackert på något sätt. Som om Dylan kom lite närmare plötsligt. Min kropp minns hans födelse och påminner mig om den. Nu ser jag inte vad jag skriver längre, tårarna gör det svårt att se och klumpen i halsen gör riktigt ont.

Tur att Guila finns. Så fint att hon och jag tillsammans kan besöka hennes storebror imorgon. Så underbart att han liksom finns lite i henne. Jag tror det. De är så lika. Hennes lilla kropp som påminner om hans. Hennes sovande ansikte som är en kopia av hans. Hon fick bli allt han inte fick och störst av det är levande. Hennes små ögon som tittade på mig direkt när hon kom ut. Så vaken, så närhetssökande, så liten och fin. Hon påminner om allt som inte fick bli och allt som kommer att bli istället. Hon tröstar mig på ett sätt som ingen annan kan. Hon får två barns kärlek och pussar. Hon är vår lilla stjärna. Hennes sitter på himlen. Han vakar över henne. Honom älskar vi. Han är vår första kärlek. Alltid först..

Lilla pojke. Älskade son. Du finaste bland änglar. Känn min kärlek. Du är inte ensam för du är alltid omgärdad av den. Den är så stark att den lyfter dig till himlen. Den så varm så du kan aldrig frysa. Den är så sann att den aldrig kan ta slut. Du lilla människa som förändrat allt i min värld. All väntan och längtan finns kvar i mitt bröst. Dina rörelser inom mig är så jag känner dig. Vårt band som jag håller så kärt. Jag kommer alltid att minnas dem. Både med sorg och med glädje, men allra mest med kärlek. För du har lärt mig att den är störst. Den skall alltid komma först så följer allt annat. Hur mycket kamp livet än erbjuder så spelar det ingen roll jämfört med vår kamp för dig. Du har visat oss vägen till kärlek. Du har visat oss vägen till liv, även om det inte fick bli ditt eget..

Vi älskar dig. För alltid och för evigt.