Idag var min kusin med son här och hälsade på. Han hade tjatat hål i huvudet på sin mamma om Guila och han längtade så efter henne. Hur kan jag neka honom en stund med henne om det ger honom sådan glädje? Det går så klart inte och jag vill ju gärna träffa honom också.
Idag såg han verkligen dålig ut, kunde inte hålla ögonen öppna långa stunden. Han fick lägga sig på soffan till slut och när Guila var färdigmatad, så fick hon ligga bredvid honom. Då log han gott. Jag kan inte beskriva hur det skär i hjärtat på mig att se honom så där, det skär av lycka när jag ser hur glad Guila gör honom och det skär av smärta när jag vet hur sjuk han är..
Han sträcker ofta ut sin hand efter min kusins och när hon tittar på honom, ja det finns inga ord att beskriva vad jag ser i hennes ögon..
Han är så svag fysiskt, men så stark ändå. Han får mig att skämmas varje gång jag gnäller över något, han är, ja vad säger man, han är så stark fast han är så svag..
Det gör mig ont att han inte kommer kunna träffa Guila på ett litet tag. På torsdag kommer svärmor hit och på måndag åker vi förmodligen till stockholm. Jag får skicka bilder till dem varje dag.
Jag hoppas att det blir stockholm för mig o Guila på måndag tillsammans med M. Inte helt klart ännu, men jag tror det. Det ska bli trevligt i så fall. Har ju vänner där jag gärna vill träffa. Ett litet änglasyskon med mor och ett litet änglasyskon som är på bakning tillsammans min sin mor, som jag packat ett litet låneklädespaket till då Guila redan har växt ut sina första kläder!
Nu måste jag hitta på nåt att äta till kvälls(natt)mat, ta hand om min snarkande make i soffan och titta till en knorrande Guila i sin säng. Hon låter en del nu i sömnen;)
tisdag 24 februari 2009
måndag 23 februari 2009
Att bara vara..
Idag har vi en bara vara dag. Både jag och Guila är trötta idag. Hon har i alla fall blivit badad och påklädd, medan jag fortfarande går runt mysklädd. Skall dock duscha så snart M kommer hem;)
Det är skönt att bara vara ibland, bara gör ingenting, bara vara tillsammans och mysa. Vi har haft två sovtillfällen ihop idag. Då ligger vi näsa mot näsa i sängen och bara gottar oss. Jag tror Guila gillar mysdagarna också, hon är jättesnäll och gråter bara vid hunger. Hungern sätter in ganska ofta dock;) Ibland är det bara en timma emellan, fast ibland kan hon sova i tre fyra timmar också. Inga regler. Hon har gått upp ett kilo på två veckor, så hon växer ju så det knakar! Hon är med mycket mer nu också och har t.o.m börjat intressera sig för lite leksaker, en stund i alla fall, tills hon kommer på att hon är hungrig;)
Jag älskar att bara titta på henne. Dagarna flyter förbi och jag bryr mig inte så mycket om vad som händer utanför, jag vill bara titta på henne och vara henne nära. När omvärlden traskar in i vår bubbla, i form av jobb, så blir jag genast irriterad. Har ingen lust eller tid.
Tid har ju blivit väldigt relativt. Det är ingenting jag kan styra över själv längre. Konstigt det där med tid och mig. Det fanns en tid då jag aldrig var sen, det var snarare jag som fick vänta på alla andra som var sena. Men nu, eller de sista åren får jag nog erkänna, så styr jag inte över den längre. Förut var det mitt jobb och kunderna som styrde och nu är det Guila. Jag gillar tiden bättre nu , även om den är helt okontrollerbar;)
Förlossningen har jag ju inte nämnt ännu, jag måste läsa min journal först, för jag är inte riktigt på det klara vad som hände och när..Jag har bearbetat den ett tag nu och har beslutat att jag nog skulle våga igen trots allt. Resultatet blev ju så underbart;)
Här är hon 3 veckor gammal, underverket
Det är skönt att bara vara ibland, bara gör ingenting, bara vara tillsammans och mysa. Vi har haft två sovtillfällen ihop idag. Då ligger vi näsa mot näsa i sängen och bara gottar oss. Jag tror Guila gillar mysdagarna också, hon är jättesnäll och gråter bara vid hunger. Hungern sätter in ganska ofta dock;) Ibland är det bara en timma emellan, fast ibland kan hon sova i tre fyra timmar också. Inga regler. Hon har gått upp ett kilo på två veckor, så hon växer ju så det knakar! Hon är med mycket mer nu också och har t.o.m börjat intressera sig för lite leksaker, en stund i alla fall, tills hon kommer på att hon är hungrig;)
Jag älskar att bara titta på henne. Dagarna flyter förbi och jag bryr mig inte så mycket om vad som händer utanför, jag vill bara titta på henne och vara henne nära. När omvärlden traskar in i vår bubbla, i form av jobb, så blir jag genast irriterad. Har ingen lust eller tid.
Tid har ju blivit väldigt relativt. Det är ingenting jag kan styra över själv längre. Konstigt det där med tid och mig. Det fanns en tid då jag aldrig var sen, det var snarare jag som fick vänta på alla andra som var sena. Men nu, eller de sista åren får jag nog erkänna, så styr jag inte över den längre. Förut var det mitt jobb och kunderna som styrde och nu är det Guila. Jag gillar tiden bättre nu , även om den är helt okontrollerbar;)
Förlossningen har jag ju inte nämnt ännu, jag måste läsa min journal först, för jag är inte riktigt på det klara vad som hände och när..Jag har bearbetat den ett tag nu och har beslutat att jag nog skulle våga igen trots allt. Resultatet blev ju så underbart;)
Här är hon 3 veckor gammal, underverket
tisdag 17 februari 2009
Ett nytt liv som börjar och ett inte så gammalt som är på väg att slockna..
Det är mycket nu. Vi är superlyckliga och extremt tacksamma över att vår fina lilla dotter är hos oss. Hon gör verkligen livet värt att leva. Vi vill leva på ett annat sätt nu, mer liksom och alltid tillsammans.
Det är mycket känslor i omlopp just nu och mycket tankar om livet, döden, om det som borde varit och hur det är. Igår kväll så fann jag M i vardagsrummet med tårfyllda ögon med Guila i famnen. Han tittade ner på henne och bara grät. Jag frågade vad det var och han svarade bara, hon är så lik honom..Mer behöver han inte säga, för jag vet vad han menar. Han menar att han nu förstår vad vi saknar med Dylan och hur ont det gör, men samtidigt hur underbart det är att hon är här. Som sagt mycket känslor och tankar..lycka, sorg, frågor men inte alltid så många svar.
Den största frågan i mitt huvud är varför barn blir sjuka och dör?! Idag är frågan mer levande än någonsin, den darrar i min hjärna såsom ångande asfalt en varm sommardag. Bara att i mitt huvud är det kallaste vinter och mitt hjärta har helt frusit till is. Mitt kusinbarn har inte så långt kvar nu och jag vet inte hur jag skall förhålla mig till det. Hur förhåller man sig till det?! Idag är han 14 år, 3 veckor och 2 dagar gammal. Idag när jag besökte honom och min kusin på sjukhuset, så låg han i en säng med en våt, kall handuk på huvudet för att dämpa huvudvärken, för det kan inte ens morfinet göra längre. Jag har varit i ett sådant rum förut, men då var pojken i sängen en man på 54 år, min far. Jag känner igen det. Rummet, smärtan, frågorna i människornas ögon, känslan av en brännande klump i halsen och svidande tårar bakom ögonlocken. Men allt måste gömmas undan i rummet, därför att för pojken i sängen måste man vara stark. Han är stark. Han klagar inte ens lite, bara konstaterar att han har ont i huvudet. Det är tumörerna som växt som trycker på.
Han älskar lilla Guila och han och min kusin var de första som fick träffa henne på KK. Hela han ler när de träffas och Guila blir lugn och exemplarisk i hans närhet. Idag frågade han (i sin morfintrötthet) om han fick hålla henne. Min kusin la en nymatad tjej brevid honom i sängen och sedan låg de där och snusade ihop i en timma. Varsamt klappade han hennes kind och kände försiktigt på hennes små ben. Han gullade och somnade om vartannat och Guila bara låg nära, nära. Min kusin och jag tittade på våra barn där i sängen och bådas ögon svämmade över. Mina för att jag blev varm i hjärtat när jag såg hur mycket det betyder för honom att ha Guila hos sig och för att jag förstår att denna bilden inte kommer vara så länge..min kusin för att hon vet att hennes son är på väg någon annanstans..
Vad betyder ord nu? När inga ord kan lindra den smärta som kommer, den smärta som ligger bakom hörnet och väntar på sin entré. En smärta jag känner så väl och som jag vet att min kusin inte kommer kunna värja sig från. Allt vi kan göra är att vara med dem så mycket det går. Att låta Guila få bli en dämpande liten kudde att krama och ösa kärlek och hopp över. När Dylan inte fick leva, så trodde vi naivt att J skulle få bli helt frisk, att de liksom böt plats..Han fick i alla fall lite längre tid. Nu är Guila här och ja..hon är är allt. En symbol för livet som går vidare, vårt hopp, något att fokusera på, en liten människa med så mycket på sina små axlar redan.
Älskade barn, vilken tur att du kom, för oss alla.
Det är mycket känslor i omlopp just nu och mycket tankar om livet, döden, om det som borde varit och hur det är. Igår kväll så fann jag M i vardagsrummet med tårfyllda ögon med Guila i famnen. Han tittade ner på henne och bara grät. Jag frågade vad det var och han svarade bara, hon är så lik honom..Mer behöver han inte säga, för jag vet vad han menar. Han menar att han nu förstår vad vi saknar med Dylan och hur ont det gör, men samtidigt hur underbart det är att hon är här. Som sagt mycket känslor och tankar..lycka, sorg, frågor men inte alltid så många svar.
Den största frågan i mitt huvud är varför barn blir sjuka och dör?! Idag är frågan mer levande än någonsin, den darrar i min hjärna såsom ångande asfalt en varm sommardag. Bara att i mitt huvud är det kallaste vinter och mitt hjärta har helt frusit till is. Mitt kusinbarn har inte så långt kvar nu och jag vet inte hur jag skall förhålla mig till det. Hur förhåller man sig till det?! Idag är han 14 år, 3 veckor och 2 dagar gammal. Idag när jag besökte honom och min kusin på sjukhuset, så låg han i en säng med en våt, kall handuk på huvudet för att dämpa huvudvärken, för det kan inte ens morfinet göra längre. Jag har varit i ett sådant rum förut, men då var pojken i sängen en man på 54 år, min far. Jag känner igen det. Rummet, smärtan, frågorna i människornas ögon, känslan av en brännande klump i halsen och svidande tårar bakom ögonlocken. Men allt måste gömmas undan i rummet, därför att för pojken i sängen måste man vara stark. Han är stark. Han klagar inte ens lite, bara konstaterar att han har ont i huvudet. Det är tumörerna som växt som trycker på.
Han älskar lilla Guila och han och min kusin var de första som fick träffa henne på KK. Hela han ler när de träffas och Guila blir lugn och exemplarisk i hans närhet. Idag frågade han (i sin morfintrötthet) om han fick hålla henne. Min kusin la en nymatad tjej brevid honom i sängen och sedan låg de där och snusade ihop i en timma. Varsamt klappade han hennes kind och kände försiktigt på hennes små ben. Han gullade och somnade om vartannat och Guila bara låg nära, nära. Min kusin och jag tittade på våra barn där i sängen och bådas ögon svämmade över. Mina för att jag blev varm i hjärtat när jag såg hur mycket det betyder för honom att ha Guila hos sig och för att jag förstår att denna bilden inte kommer vara så länge..min kusin för att hon vet att hennes son är på väg någon annanstans..
Vad betyder ord nu? När inga ord kan lindra den smärta som kommer, den smärta som ligger bakom hörnet och väntar på sin entré. En smärta jag känner så väl och som jag vet att min kusin inte kommer kunna värja sig från. Allt vi kan göra är att vara med dem så mycket det går. Att låta Guila få bli en dämpande liten kudde att krama och ösa kärlek och hopp över. När Dylan inte fick leva, så trodde vi naivt att J skulle få bli helt frisk, att de liksom böt plats..Han fick i alla fall lite längre tid. Nu är Guila här och ja..hon är är allt. En symbol för livet som går vidare, vårt hopp, något att fokusera på, en liten människa med så mycket på sina små axlar redan.
Älskade barn, vilken tur att du kom, för oss alla.
torsdag 12 februari 2009
annons
Den 10/2 var vår lilla tjej i tidningen, Göteborgs-Posten.
Jag älskar verkligen att vara en liten familj. När hon inte vill sova, så får hon flytta över till vår säng. Då ligger hon på sin lilla kudde mitt emellan oss, med pappa tätt in till på ena sidan och sin mamma så nära på andra. Vi pussar på varsin liten hand, tittar förundrat på henne, tittar på varandra och bara ler. Att det kunde bli så här underbart livet, det trodde vi nästan inte..Man vänjer sig till slut vid att det bara händer saker som gör ont. Det är som i Trissreklamen, plötsligt händer det..;)
Vi har lärt känna varandra bra nu. Vi har våra små rutiner. Tiden räcker inte riktigt till, just nu är det mest, äta, vara vaken, byta blöja, sova en stund, mamma som kastar sig in i duschen, sedan äta igen;)
Nu kom pappa hem, så nu är det pappatid!
Vi har varit på BVC idag, och Guila har gått upp 465 gram! hurra, matningen har tydligen funkat, trots allt kräk;)
onsdag 4 februari 2009
Kärlek
Vad börjar man efter fyra års väntan? Efter sex graviditeter, med ett levande barn..Hur beskriver man känslan av att äntligen ha fått träda ur väntrummets tysta mörka vakuum? Befrielse? Lättnad? Förvirring?
Kärlek är ordet jag väljer. För det är den känslan som varenda por i min kropp andas nu. Kärlek och förundran över det lilla livet som ligger och sover i sin säng nu. Vår lilla dotter i röda randiga polarn och pyret kläder, som ligger på sitt röda Spöket Laban täcke och snusar. Armarna är nonchalant sträckta över huvudet och varje andetag låter som förnöjda små pustar. Hon är vår. Vårt vackra barn. Guila Rose. En liten människa av kött och blod, med egna tankar och en redan en vilja av stål. Hon bestämmer här nu, på sitt sätt, helt förväntat, har hon tagit över vår tillvaro. Min man säger att han har fått en ny mening med livet, ett mål, ett syfte och jag förstår precis vad han menar. Hennes väl är vårt allt. Kärlek som rinner till. Som fyller hjärtat till bristningsgränsen, så där så det bubblar fram leenden för man måste pysa ut lite. Kärlek som bildar tårar bakom ögonlocken som får rinna fritt längs med kinderna, så de blir våta av kärlek.
Vissa dagar har vi gråtit över vår son också. Vår Dylan som är så lik sin lillasyster, eller tvärtom, för han var ju först. Ibland säger vi han om Guila och får rätta oss. Kärlek kan ju göra ont också och ganska mycket ont..Denna första vecka tillsammans har varit enormt omtumlande. Så mycket känslor som virvlar runt. Sorg och saknad tillsammans med överväldigande lycka som slår en i solarplexus. Att få älska så mycket och få kärlek tillbaka från ett litet barn, det är det största av allt. Hennes stora ögon som tittar tillbaka på en när man pratar med henne. Ögon av tillit och frågor. Vem är du? Är du min mamma? Min mat? Vem är han som pussar min kind hela tiden? Pappa? Det är så häftigt!
Det har tagit oss en vecka att liksom vakna till lite, att fatta att hon är här nu. Att vårt liv tillsammans har fått börja. Det finns så mycket ord inom mig som vill beskriva och förklara allt jag känner, men vart ska jag börja? Det får bli lite pö om pö, släppa ut lite då och då. Just nu är tiden inte min egen, alls;) Mat och sovklockan styr helt och hållet.
Jag bearbetar vad jag upplevde som en traumatisk förlossning, att föda barn med influensa, mjölkstockning, såriga bröstvårtor och mjölkpumpning. Något nytt varje dag. Första bajsblöjan;) Första badet, första promenaden (idag i snön) Första lyckade amningen. Ett första varje dag framöver. Längtar så till varje ny dag, varje minut med henne. Vi längtar efter henne när hon sover.
Jag önskar i och för sig att någon hade talat om hur otillräcklig man kan känna sig som nybliven mor, när amning inte funkar, när det gör så ont så man gråter. När man känner att, men jag som väntat så länge på henne och nu kan jag inte mata henne känslor. Så nu säger jag det, så känns det, men en vecka senare så har det ordnat upp sig. Tålamod och tid är det enda som behövs.
Nej nu ska jag pumpa lite till, gå in i sovrummet och stirra ner på min varma goa dotter. Peta lite på henne och tala om att det är matdags och att vi älskar henne.
Tänk att hon är här nu!
Kärlek är ordet jag väljer. För det är den känslan som varenda por i min kropp andas nu. Kärlek och förundran över det lilla livet som ligger och sover i sin säng nu. Vår lilla dotter i röda randiga polarn och pyret kläder, som ligger på sitt röda Spöket Laban täcke och snusar. Armarna är nonchalant sträckta över huvudet och varje andetag låter som förnöjda små pustar. Hon är vår. Vårt vackra barn. Guila Rose. En liten människa av kött och blod, med egna tankar och en redan en vilja av stål. Hon bestämmer här nu, på sitt sätt, helt förväntat, har hon tagit över vår tillvaro. Min man säger att han har fått en ny mening med livet, ett mål, ett syfte och jag förstår precis vad han menar. Hennes väl är vårt allt. Kärlek som rinner till. Som fyller hjärtat till bristningsgränsen, så där så det bubblar fram leenden för man måste pysa ut lite. Kärlek som bildar tårar bakom ögonlocken som får rinna fritt längs med kinderna, så de blir våta av kärlek.
Vissa dagar har vi gråtit över vår son också. Vår Dylan som är så lik sin lillasyster, eller tvärtom, för han var ju först. Ibland säger vi han om Guila och får rätta oss. Kärlek kan ju göra ont också och ganska mycket ont..Denna första vecka tillsammans har varit enormt omtumlande. Så mycket känslor som virvlar runt. Sorg och saknad tillsammans med överväldigande lycka som slår en i solarplexus. Att få älska så mycket och få kärlek tillbaka från ett litet barn, det är det största av allt. Hennes stora ögon som tittar tillbaka på en när man pratar med henne. Ögon av tillit och frågor. Vem är du? Är du min mamma? Min mat? Vem är han som pussar min kind hela tiden? Pappa? Det är så häftigt!
Det har tagit oss en vecka att liksom vakna till lite, att fatta att hon är här nu. Att vårt liv tillsammans har fått börja. Det finns så mycket ord inom mig som vill beskriva och förklara allt jag känner, men vart ska jag börja? Det får bli lite pö om pö, släppa ut lite då och då. Just nu är tiden inte min egen, alls;) Mat och sovklockan styr helt och hållet.
Jag bearbetar vad jag upplevde som en traumatisk förlossning, att föda barn med influensa, mjölkstockning, såriga bröstvårtor och mjölkpumpning. Något nytt varje dag. Första bajsblöjan;) Första badet, första promenaden (idag i snön) Första lyckade amningen. Ett första varje dag framöver. Längtar så till varje ny dag, varje minut med henne. Vi längtar efter henne när hon sover.
Jag önskar i och för sig att någon hade talat om hur otillräcklig man kan känna sig som nybliven mor, när amning inte funkar, när det gör så ont så man gråter. När man känner att, men jag som väntat så länge på henne och nu kan jag inte mata henne känslor. Så nu säger jag det, så känns det, men en vecka senare så har det ordnat upp sig. Tålamod och tid är det enda som behövs.
Nej nu ska jag pumpa lite till, gå in i sovrummet och stirra ner på min varma goa dotter. Peta lite på henne och tala om att det är matdags och att vi älskar henne.
Tänk att hon är här nu!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
