Kärlek

Vad börjar man efter fyra års väntan? Efter sex graviditeter, med ett levande barn..Hur beskriver man känslan av att äntligen ha fått träda ur väntrummets tysta mörka vakuum? Befrielse? Lättnad? Förvirring?

Kärlek är ordet jag väljer. För det är den känslan som varenda por i min kropp andas nu. Kärlek och förundran över det lilla livet som ligger och sover i sin säng nu. Vår lilla dotter i röda randiga polarn och pyret kläder, som ligger på sitt röda Spöket Laban täcke och snusar. Armarna är nonchalant sträckta över huvudet och varje andetag låter som förnöjda små pustar. Hon är vår. Vårt vackra barn. Guila Rose. En liten människa av kött och blod, med egna tankar och en redan en vilja av stål. Hon bestämmer här nu, på sitt sätt, helt förväntat, har hon tagit över vår tillvaro. Min man säger att han har fått en ny mening med livet, ett mål, ett syfte och jag förstår precis vad han menar. Hennes väl är vårt allt. Kärlek som rinner till. Som fyller hjärtat till bristningsgränsen, så där så det bubblar fram leenden för man måste pysa ut lite. Kärlek som bildar tårar bakom ögonlocken som får rinna fritt längs med kinderna, så de blir våta av kärlek.

Vissa dagar har vi gråtit över vår son också. Vår Dylan som är så lik sin lillasyster, eller tvärtom, för han var ju först. Ibland säger vi han om Guila och får rätta oss. Kärlek kan ju göra ont också och ganska mycket ont..Denna första vecka tillsammans har varit enormt omtumlande. Så mycket känslor som virvlar runt. Sorg och saknad tillsammans med överväldigande lycka som slår en i solarplexus. Att få älska så mycket och få kärlek tillbaka från ett litet barn, det är det största av allt. Hennes stora ögon som tittar tillbaka på en när man pratar med henne. Ögon av tillit och frågor. Vem är du? Är du min mamma? Min mat? Vem är han som pussar min kind hela tiden? Pappa? Det är så häftigt!

Det har tagit oss en vecka att liksom vakna till lite, att fatta att hon är här nu. Att vårt liv tillsammans har fått börja. Det finns så mycket ord inom mig som vill beskriva och förklara allt jag känner, men vart ska jag börja? Det får bli lite pö om pö, släppa ut lite då och då. Just nu är tiden inte min egen, alls;) Mat och sovklockan styr helt och hållet.

Jag bearbetar vad jag upplevde som en traumatisk förlossning, att föda barn med influensa, mjölkstockning, såriga bröstvårtor och mjölkpumpning. Något nytt varje dag. Första bajsblöjan;) Första badet, första promenaden (idag i snön) Första lyckade amningen. Ett första varje dag framöver. Längtar så till varje ny dag, varje minut med henne. Vi längtar efter henne när hon sover.

Jag önskar i och för sig att någon hade talat om hur otillräcklig man kan känna sig som nybliven mor, när amning inte funkar, när det gör så ont så man gråter. När man känner att, men jag som väntat så länge på henne och nu kan jag inte mata henne känslor. Så nu säger jag det, så känns det, men en vecka senare så har det ordnat upp sig. Tålamod och tid är det enda som behövs.

Nej nu ska jag pumpa lite till, gå in i sovrummet och stirra ner på min varma goa dotter. Peta lite på henne och tala om att det är matdags och att vi älskar henne.

Tänk att hon är här nu!