Kärleken!

Här är hon vår nydöpta tjej!

En riktig "holy" baby på det här kortet;)














Det var verkligen en toppendag! Lugn och fin och alldeles perfekt! Lilla Aimee var lugnet själv och verkade gilla uppmärksamheten som hon tog med ro. Vår lilla stjärna! En annan liten stjärna är så klart storasyster Guila. Jösses vad hon tjattrade där framme i kyrkan;) Hon pekade ut och familjemedlemmar och kompisar i bänkraden, typ hela tiden! Sedan började hon sjunga dagissången..Mommo e här, Nea e här mfl mfl.. Det var inte lätt för prästen att göra sig hörd där inte! Jag hörde inte ett ord av vad hon sa. Men det gör ingenting. Barn är ju så där bara och ju mer man hyssjar ju högre pratar de;) Det kändes spontant och härligt i alla fall. Mitt i allt detta så sprang en annan liten kompis fram och drog ner byxorna vid altaret också;) Ja som sagt spontana och härliga barn!

Jag tänkte att jag skulle klarat av att läsa Aimees dikt bättre än vad jag lyckades med..men det är svårt. För kärleken gör nästan lika ont som sorgen ibland. Det blev en klump i halsen direkt. Jag mumlade mig igenom den i alla fall. Så här gick den:

Jag älskar dig. Jag älskar dig. Jag älskar dig.

Du är mitt allt och allt du är mitt.

Tänk vilken lycka att få ha dig så nära.

Alldeles intill mitt hjärta, där du föddes

och där du alltid skall vara min kära.

När jag klappar din lilla kind. När jag vaggar dig till sömns. När jag snusar i din lilla nacke.

Så faller ofta en tår. Inför den kärlek jag från dig får.

Jag tänker vart kommer du ifrån?

Du vackraste lilla lån.

Jag älskar dig. Jag älskar dig. Jag älskar dig.

Sedan innan du föddes och långt efter att jag har gått.

Tänk att du är här lilla du.

Du är min högsta önskan

Och den är besvarad här och nu.

När du ler mot mig. När jag luktar på ditt varma hår. När jag håller dig så nära som det bara går.

Så växer mitt hjärta, ja det nästan går sönder.

Jag undrar hur jag skulle kunna leva utan mina tre små under.

Aimee Lily. Det betyder kärlek och lilja.

Min dotter, det är min vilja

Att du alltid förblir just du.

Vem du än må vara och vem du än må bli

Så önskar jag dig bara att lyckan står dig bi.

Tänk nu blir det inga mer dop, inga mer bebisar för oss och jag försöker verkligen njuta av barnen varje dag. Mitt i allt vardagskaos är det ibland svårt att få tiden att räcka till, men ibland. Gärna vid nattningen. När man är så där mysigt nära. När man bara kan klappa dem och pussa dem och älska dem. Då njuter jag. Då suger jag in tiden här och nu! Mina älskade små flickor!

Idag har vi varit hos Dylan och tänt ljus också. Tänk att den dagen skulle komma..Dagen som idag då vi kan ta med två levande barn och hälsa på honom. För tre år sedan trodde jag knappast att det var möjligt. Men allt verkar ju nästan kunna vara möjligt nu. Kärleken gör saker möjliga.

Just idag är kärleken extra stor. Den delar plats med de döda. Idag får vi minna och sörja. Idag lyser ljusen på kyrkogårdarna. Idag på alla helgons dag. Jag känner allt några levande helgon också. Det är de, fina vänner, som engagerar sig i Spädbarnsfonden och fixade minnestund och fika efteråt. Vi missade stunden i kyrkan, men inte fikan. När vi gick upp mot församlingshemmet och såg alla de som var där. Så slås jag alltid av förvåning över hur många som faktiskt är drabbade..I det rummet var det varmt idag, varmt av både kärlek och sorg. Så många ansikten som är välbekanta och som vi gillar så mycket! Och alla barn sedan..De barn som kom efter de barn som aldrig riktigt fick komma. Vilken glädje!

Så mycket kärlek. Så mycket trasiga hjärtan. Hand i hand med tiden. Inte den som läker alla sår, men den som för en framåt. Den som gett oss alla de barn som nu sprang omkring där inne!

Alla helgons dag. Dagen att minnas. Dylan jag saknar dig så..

Dop, död och borde sluta äta godis..

Allt i en salig blandning..som vanligt på något sätt. Tror jag börjar med döden. Min farfars. Han dog en morgon i veckan, ensam på sjukhuset. Han var gammal och trött och har drömt om att få somna in länge..det är så tragiskt och fel, men ändå sant. 85 år. Det gör ändå förbannat ont i hjärtat att han inte finns här längre. Och det där med att somna ensam..det gör också ont. Personalen missade det. Vad börjar man och var slutar man när man tänker på 85 hela år, snart 86..Det är långt och länge.

Han var en stark man min farfar, en senig stark gåsapåg. En tyslåten försiktig man som aldrig förlorade ens det minsta lilla av sin Skånska dialekt. Han gillade oss barn, sina barnbarn. Vi hade adopterat honom och han oss. Han fanns i våra liv innan vi föddes, men innan det fanns han i ett annat. Han var inte vår biologiska farfar, han dog när pappa var 15år. Så farfar har alltid varit farfar. Även om farmor skrev Gunnar på korten ibland..Ett mer omaka par får man nog leta efter. Om det förhållandet finns mycket att tänka och tycka, men jag väljer att inte göra det just nu. Min fina skånska farfar ska få vila nu. Det har han önskat göra länge. Det är svårt att vara stark och sedan bli gammal och svag. Sådant kan livet vara, men det kanske inte alltid är så roligt ändå. Vila i frid Nils Gåsapåg från din Linda Sugpropp..

Sedan är det dags för livet. Vårt nya lilla liv. Vår finaste lilla tjej Aimee lily som döps den sista dagen denna oktobermånad. Då ska hon få tvätta håret i Hagens kapell. Det är en kärlekens dag som vi ser fram emot. Fattar inte att hon redan är drygt tre månader?! Men alltså på riktigt, var sjutton tar all tid vägen? Dagar, månader och år bara går. Guila blir två i januari! TVÅ! Min lilla bebis är på väg att bli stor. Hon älskar Aimee nu, jag kan riktigt se hur kul det kommer ha så fort Aimee är stor nog att leka. Eller ja, Guila vill ju leka med henne NU! Meemee säger hon och pekar på golvet. Meemee hoppa! Ja eller hur;) Jag försöker förklara att bebisar inte kan hoppa och dansa på golvet, men för helt döva öron. Hoppa där, hoppa, hoppa! Ok då då, Aimee hålls under armarna och med fötterna på golvet gör vi små hopprörlser. Guila tjuter då förtjust och förstår inte alls att vi måste sluta snart.

En dag så försökte Guila dra stackars lillasyster, som då låg på mage, i fötterna ur babygymmet..hjälp! Guilas ögon lyser hon har en egen lekkompis, en ganska tråkig lekkompis, men dock en kompis på gång hemma;) Aimee älskar Guila också. Hon ler och skrattar åt henne hela tiden. Hon följer Guilas framtåg i vardagsrummet och tittar på mycket intresserad. Det känns nästan som om de har en egen kommunikation redan. Lite hemlig. Lite busig.

Dopet ja. Jag knåpar ihop en dikt till min dotter. Men orden är svåra ibland. Innan jag riktigt vet vad jag vill säga så är de hala. Så blir jag så klart lite blödig också och tankarna går osökt till Dylan och vad som kunde varit. Som kanske borde varit. Fast då blir jag ledsen över det, för hade flickorna varit här då. Dem kan jag ju inte föreställa mig att leva utan, lika lite som jag vill vara utan honom. Livet är snårigt ibland..Känslorna likaså.

Vår lilla tokiga familj. En mamma och en pappa och tre små barn, även om två är med oss. Vill inte säga bara två, för det är sjutton inte så bara det! Livet med småbarn är så olika livet med småbarn i hjärtat och i längtan. Det är tufft fast på ett annat sätt. Mest handlar det om tålamod och dålig kommunikation, vilket är bra mycket bättre än hjärtesorg och smärta.

Den 31:e oktober kommer gå i kärlekens tecken, det är i alla fall helt klart!

Aimee Lily. Det betyder kärlek och lilja. Det är din mammas vilja. Att du alltid förblir du! Älskade lilla unge!

åh ja just det, sluta äta godis, glass, choklad, kakor och annat skräp borde jag verkligen..fast jag ammar ju fortfarande;)

Ett fint avslut!

Idag packade vi ihop hela familjen och körde till Östra sjukhuset. Idag var det dags för efterkontroll efter Aimees förlossning och förmodligen sista gången vi träffade Dr T. Kändes bra att släpa med mig hela familjen Jones för det mötet. Allt såg bra ut, och som Dr T sa, så fanns det knappt en journal efter förlossningen eftersom det gick så fort.

Han tackade för tacket till honom i födelseannonsen och han var glad över omnämningen. Hans son hade sagt, pappa du är i tidningen! Och det är ju inte varje dag man är det som Dr T sa;)

Mike överlämnade en presentpåse med blommor, kort med foton på tjejerna och en flaska Amarone. Vi tog i hand och tackade honom så mycket för all hjälp vi fått under dessa åren. Han blev mycket glad och det kändes jättebra att visa vår uppskattning på det sättet, han förtjänar det och mycket mer!! I korridoren träffade vi vår förra BM också, en go kvinna som jag träffade minst en gång i veckan när jag väntade Guila. Det var kul att få visa upp Aimee för henne också. Både Dr T och BM känns i högsta grad delaktiga till skapandet av vår lilla familj. Det var mycket glädje i mötet med dem idag, det var inte med vemod vi stängde dörren efter oss, utan med lycka och tacksamhet, vi nu lämnade dem och sjukhuset bakom oss.

Ett ställe vi mer eller mindre bott på i tre år..och nu är det kapitlet i vårt liv över, slut och finito. Skönt! Underbart! Nu skall vi istället äntligen få leva ihop med våra barn, inte bara drömma om dem och längta efter dem. Nu är de ju här!

Ett annat kapitel har börjat. Det är spännande och fyllt av glädje. Trötthet finns där också, men vem bryr sig om sömn;) Det får man ju tids nog det också. Guila har börjat på dagis och älskar det. Idag hade hon inte ens tid att säga hejdå åt mig ordentligt, utan liksom bara vinkade i förbifarten tillsammans med Hejdåååå! Så skönt för mammahjärtat att hon älskar det så!

Hon är verkligen unik vår lilla tjej. Så glad och full av liv. Alla får ett hej som går förbi! Och när de gått förbi så får de en vink och ett hejdå också;) Hon liksom bara bubblar av bus och liv och vi älskar det och henne! Full fart från kl 6 till kl 19;) Hon har blivit så stor sedan Aimee kom. Hon pratat mycket mer och hon visar med kroppsspråk vad hon vill. Måste vara underbart att kunna göra sig mer förstådd. Fast ibland när dumma mamma o pappa inte fattar någonting, så slänger hon sig på golvet och beter sig som en sådan där unge som man blängde på på ICA..nu har vi en egen sådan unge ha ha;) Lite stressad blir man ju av det ibland, men det hör väl till;)

Lilla Aimee är så underbar hon med. Hon är supermedveten om allt runt omkring henne redan. idag upptäckte jag till min fasa att hon inte vill ligga ner i vagnen längre..hjälp hon är ju knappt två månader bara..men hon blev inte glad förrän hon fick halvligga på täcket i vagnen så hon såg nåt..Hon är alltså ganska bestämd hon med;) Så underbart det är att ha en liten bebis hemma igen. Hennes mjuka kind. Hennes lilla hand som sträcker sig efter mig i sängen. Hennes lilla leende som får hela ansiktet att lysa. När hon är glad så pratar hon med mig och visar hela sitt tandlösa leende. Mitt hjärta smälter och min kärlek för henne växer för varje dag som går.

Hur mycket kan man älska egentligen? Hur mycket kärlek rymmer ett hjärta? Ibland älskar man så mycket så det känns som hjärtat nästan brister.

Det är det som är livet. Att älska. Tänk att få ha små barn hos sig som man bara får älska hur mycket som helst. Och pussa och krama och gosa och klappa och trösta och lära och hålla om och bara älska..Så stort det är. Det är lyckan på jorden! Tack jord!

Lite fler bilder på familjen;)

De två goaste ungarna i världen!
Mina tjejer!

Hon är här!

8 juli 2010 kl 11.48 kom hon äntligen! Aimee Lily Jones hade bråttom till världen när hon väl bestämt sig, vilket mamma och pappa är jätteglada för. Under natten kände jag lite som mensvärk, men inget alarmerande, eller ens så att jag ville sluta sova pga av dem.

Vi gick upp kl sju och jag kände att det kändes annorlunda. Vi åt lite frukost och sedan fick jag vad jag trodde var lite fler förvärkar..Klockan åtta kände jag mig lite stressad för nu kändes det plötsligt som om det var på riktigt. Aj aj. Sa till Mike att vi nog måste ringa hit någon för att passa Guila. Han blev lagom stressad och började laga mat! ;) Kokade pasta till mig o Guilas lunch och packade Bolognesesås. Han är bra praktiskt lagd min make;) Packade om lite i väskan, under ganska kraftiga värkar, tänkte att jag kanske måste kolla hur täta de är? Insåg att de nu kom inte var femte minut som jag tyckte först utan var 2-3 minut! Hjälp. Ringde hit min vän Mia, som slängde henne och sin lilla pojke i bilen och kom hit kl nio tror jag. Jag ringde mamma också så de kunde ta sig hem från landet o passa Guila om det skulle dra ut på tiden.

Ringde förlossningen som förklarade att det var fullt på Östra, vilket gjorde att jag började gråta..men jag kan inte föda någon annanstans ju..Insåg ganska snart att valet inte var mitt, utan det var mot Mölndals sjukhus vi skulle styra kosan.

Mia kom, Mike rusade och hämtade bilen. Trodde en stund att han skulle åka utan mig, så bråttom hade han. Själv började jag fundera på om det var falsk alarm i alla fall, det liksom avstannade och gjorde inte så ont längre..Anyhow vi satte oss i bilen, och då kom det en värk till, ja vi får nog åka o kolla i alla fall sa jag. När vi parkerat, sa jag till Mike, äh lämna väskan o kameran i bilen, vi blir säkert hemskickade. Tog mig in på sjukhuset, det var inte helt bekvämt att gå. Vi blev visade en stol, sedan kom en BM ganska snart och hämtade oss. Vet inte riktigt var klockan var då, någon gång närmare halv tio tror jag. Vi kom in till ett förlossningsrum, vi berättade om vår graviditetshistoria och våra önskemål för denna förlossning. Jag hoppades att den skulle bli så naturlig som möjligt, utan igångsättning och värkdropp.

Hon kopplade på CTG i tjugo min. Sedan sa hon att jag kanske ville börja öva lite med lustgasen. Jaa varför inte sa jag. Jag hann inte mer än få den mot näsan innan värkarna kom, kraftiga och många. Jag sa till Mike att du får nog springa o hämta kameran nu om vi ska hinna med en magbild. Bra planering sa BM o Mike sprang (han sprang nog ganska snabbt tom;) Jag sa att jag ville gå o kissa och fick hjälp ur sängen, nu iförd snygg vit mjuk rock. Kom så långt som till sängkanten, då nästa värk kom. Lustgasen blev genast min bästa vän..undersköterskan höll i mig och sa att vi kanske ska stunta i att gå på toaletten? Ja det är nog bäst sa jag..potta får det bli;) Mike var tillbaks, två magbilder togs. Jag var öppen 5 cm och det började bli dags..

Sedan hamnade jag i förlossningsskärselden, vet inte hur man ska beskriva den smärtan annars..Lustgasen fick mig att överleva och jag älskade verkligen de pauser som överdoseringen av gasen gav mig! Jag upplevde de två tidigare förlossningarna och babblade på om De Ja Vu och annat..När jag vaknade ur varje blackout, så trodde jag att det var över;) Men icke..Men nästan. Även om smärtan så klart är en övermäktig när man är där, så var jag aldrig rädd, varken för mig eller för Aimee. Min kropp jobbade på bra och när det närmade sig hennes entré så slutade De Ja Vu upplevelserna och jag var helt närvarande. Då visste jag att hon skulle komma alldeles strax (ok jag ville nog helt bli sövd, bortförd, kastad genom fönstret eller vad som helst för att bli av med det onda..) Men jag visste att hon snart skulle vara här. Och det var hon verkligen. Klockan blev 11.48, kom hon skrikande till vår värld. Till sin mamma och pappa som gråtande tog emot henne. Denna gången fick jag vara med! Jag kom ihåg allt! Precis så som jag önskat. En sista förlossning. En fin avslutning. En vacker dotter till. Ibland är Gud god.

Förstår nu hur svår Guilas förlossning verkligen var för oss. Både smärtan och rädslan som vibrerade i rummet. Alla minnesluckorna. Energin som tog två veckor att få tillbaka. Den energin infann sig direkt denna gången. Så annorlunda. Jag är tacksam.

Efter lite fotande och kännande och klämmande (o de goda mackorna o fina brickan så klart) så fick vi installera oss på BB. I ett delat rum. Men det spelade ingen roll. Ingen roll alls, de hade kunnat placera mig o Aimee i ett förråd utan lampa om de ville. För allt som betydde något var att hon var här. Frisk och kry och hungrig. M åkte hem o hämtade Guila o mormor. Mötet mellan syskonen blev fint. Det var mycket åh och oh från Guilas sida, tills det var roligare att springa till fönstret eller hissen istället;)

Aimee Lily. Jag tar in det för varje minut du är här. Min kärlek är redan så enorm. Jag är din mamma och du är mitt allt. Precis som din storasyster och din storebror. Livet är fullkomligt, vår familj är fulltalig. Nu ska vi vandra långsamt mot solnedgången tillsammans. Hand i hand. Hjärta i hjärta.

Aimee betyder kärlek. Kärleken är vacker och livet blev gott.

Nedräkning..

Det är mycket känslor i omlopp just nu. Längtan, förväntan, rädsla och sorg om vartannat. Längtan efter lillasyster i magen med samtidigt oron över förlossningen och om vi kommer få höra hennes röst.. Innerst inne kan jag se henne. Jag kan se henne tillsammans med Guila här hemma. Att de leker tillsammans och är bästa vänner. Men strax bakom den bilden ligger det liksom en dimma, något hotfullt, som väntar på att få hoppa fram. Att ställa sig i vägen för den vackra bilden. Ju närmare henne jag kommer ju svårare är det att bli av med den dimman.

Skit också! Avskyr när det börjar gnaga så där. Önskar av hela mitt hjärta att allt bara ska gå bra och att lillasyster (nu med namn;) får följa med hem. Det väljer jag att tro varje dag, men ibland på natten så smyger sig dimman in.. Nej, inga fler sådana tankar nu. Jag väljer att bara vara förväntansfull från och med nu. Liite rädd går bra, men mest bara förväntansfull!!

Tänk en liten tjej till. Två små rosa;) Nu blir jag ledsen igen. För min lilla blå får ju inte vara med här..Han har fått ett nytt rosenträd planterat hos sig och M har fixat med stenarna och planterat nya blommor. Men det räcker ju liksom inte..Jag vill att han ska cykla på trehjulingen här hemma..

Att vara glad för det man har, har en speciell innebörd för föräldrar till barn som inte fått stanna hos dem. Att vara glad för det man har..Det är vi. Överlyckliga för allt vi har. För Guila. För lillasyster. För livet. För allt. Tar ingenting för givet. Inte ens livet. En skör, men vacker tråd att balansera på. Som sagt mycket känslor i omlopp nu.

Längtar så efter lillasyster. En liten bebis igen. Så snart. Så underbart. En större familj. Känns komplett på något sätt. Bilden börjar klarna, dimman försvinna. Så ska det bli. Om 16 dagar är BF. Vi hoppas på snarare entré!

En midsommarbild på två små systrar, en innanför skinnet och en på mormors gräsmatta. Det är lycka det!

Pappa

Idag för tio år tog pappa sitt sista andetag..

Minnet av den dagen är svår. För mycket hemskt att tänka på. Bilfärden till sjukhuset. Rummet som vi pratade med läkaren i. Att de sa att det nog var bättre att han stannade där nu, för det var inte långt kvar. Klumpen i min hals som höll på att kväva mig. Men man kan inte gråta, skrika el sparka på saker på en canceravdelning. Där nämner man inte ordet död.

Jag hittade en toalett och höll massa papper mot ansiktet och försökte kväva gråten som inte alls ville stanna kvar i halsen..inte hulkandet heller. Fick verkligen hitta krafter som jag inte hade, skaka av mig det hemska som höll på att hända. Gick in i rummet, där pappa låg i sin säng. Då lite vaken. Han log mot mig, ville säga hejdå, jag var tvungen att gömma ansiktet bakom en tidning, något jag ångrar idag..Jag hann dock se honom med skakig hand klappa min mamma på kinden och le. Det var hans farväl.

Timmar gick. Telfeonsamtal gjordes. Pappa flyttades till en annan avd. Mamma, i total förnekelse åkte hem. Jag var förvirrad..

Ett par timmar senare, åkte jag o M tillbaka till sjukhuset igen. Syster o andra hade varit där. Hon sa att han sov gott nu och verkade ok. ?! Förvirrad igen, för det var inte min bild. Ville inte att för många skulle var där samtidigt, då han hade varit förvirrad ett par dagar och jag var rädd att det skulle vara för mycket för honom.

När vi kom dit, var fler släktingar där. De betedde sig lite konstigt, precis som om vi hade övergivit honom..Men de visste ju inte att han varit så där ett ganska bra tag nu, för de hade inte träffat honom.

Pappa hade väntat på mig. När vi kom in i rummet, så la jag min hand över hans och efter några minuter tog han det sista andetaget, det var som världens längsta suck. En utandning utan fortsättning. Den bilden kommer aldrig att lämna mig. Fler telefonsamtal. Mamma, syster o bror hämtades av en skakad M. Liten bror arg, chockad och förtvivlad sparkandes på garagedörren. Kaos.

Dagen då allt förändrades. På något sätt dagen då mycket tog slut och inget nytt påbörjades på mycket länge. Pappa. Navet. Familjens mittpunkt lämnade oss överraskade och tagna på sängen av att han var borta...I åtta år hade han ju kämpat och segrat, vi trodde nog att han var oövervinnerlig ändå. Men det var han inte, trots allt..Sedan begravning. Sedan ett töcken.

Pappa ibland saknar jag dig så att klumpen kommer tillbaka och nästan kväver mig. Minnet av det sista andetaget får mig att tappa andan. Tanken på att du aldrig fick träffa dina barnbarn, gör så ont i hjärtat. Men att du är där och tar hand om vår Dylan gör mig trygg. Fast vi tror ju att du skickade oss vår solstråle, det måste du ha gjort för hon är en kopia av dig som liten;)

Du var världens bästa pappa och roligaste morfar. Inget var någonsin för svårt. Din värld var så stor och du gjorde vår värld större med dina berättelser. Där fanns Chickaboo Indianerna, där fanns den varma öknen där man kunde steka ägg på sadelknopparna. Allra mest fascinerande var nog de genuina historierna. De om människorna. Om länderna. Att de använde speciella pinnar som tandborstar i Etiopien. Den väldigt starka kryddblandningen från någon tant i Afrika. Bilresan du gjorde från Saudi och hem till Sverige. När du fick stjäla tillbaka ditt pass, köpa en bil och köra genom krigets Iran o Irak. När du blev skadad i armen och fick sy ihop dig själv, med hjälp av björntråd och whisky;) Att du inte var Guds bästa barn är det nog ingen tvekan om, men hur roliga är Guds bästa barn?! Att du rör runt i grytan där uppe och är allas bästa vän finns det heller ingen tvekan om.

Snart är det midsommar och då får du din snaps som vanligt. M får skåla med dig i år, för min mage är för stor för snaps;) Ditt glas häller vi i vanlig ordning vid din gravsten. Skål pappa. Tack pappa.

Önskar du var här..

Stor bebis?!

Idag var det dags för ett tillväxtultraljud till. Har ju varit liiite orolig i veckan sedan sista måttbandsmätningen hos BM hade planat ut..Igår mätte hon dock om och då hade magen vuxit 2cm till, så det kändes ok att göra UL idag och det kändes ganska lugnt. M tycker fortfarande att UL är riktiga rysare och förväntar sig alltid bilder på bebisar utan hjärtslag..Guila var med också och hon gillar inte när mamma ligger på den där sängen och blir petad på av doktor T.

Allt såg dock bra ut!! Hon ligger på 15% och viktskattningen är nu ca 2500gram..om hon fortsätter växa i den takten så är det väl inte omöjligt att hon kommer ligga på närmare 4 kg..hoppsan sa;)

Inte så långt kvar nu!? Hur hände det? Jag har ju inte ens hunnit vänja mig vid att vara gravid ännu..Dags att göra det tror jag;) Aj aj nu trycker hon ut hela ryggen mot magen där inne, inte helt skönt..men fantastiskt att tänka att jag klapapa min lilla tjej ryggen! Min mage blir ofta stenhård och jag tappar andan en stund, hoppas det betyder att jag inte kommer gå över tiden. Vi håller tummarna för det.

Idag kom M´s kompis på besök fr England och han stannar hela helgen, ska bli kul att ha honom här. G blev genast förtjust över sällskapet och visade alla sina bästa leksaker. Hon dansade tom lite för honom och när han ville rita med hennes kritor så blev hon nog lite kär;)

Skönt med en människa till som kan hjälpa till med underhållningen i helgen;)

Dags att sova, eller i alla fall lägga huvudet på kudden och hoppas att John Blund har adressen idag..

3 år..

Så lång, eller kort, tid har det gått sedan vår Dylan kom. Vår pojke som redan hade lämnat oss, föddes tidigt imorgon bitti..03:21 23 maj 2007. Idag tänker jag på honom. Mina tankar kan dock inte vandra till honom hela tiden, utan de delas nu av hans lillasyster som sover i sin säng i sitt rum. Vår stora lilla tjej. Vårt mirakel på många sätt. Snart kommer ett mirakel till..sitter här o skakar på huvudet av vad jag bara kan beskriva som förvåning. En förtjusande förvåning över hur mycket som har hänt på dessa tre år. Då stannade klockorna. Tiden var något som bara gick oss förbi. Världen utanför rusade på, medan vi satt stilla mitt i den. Med fördragna gardiner. Skylde oss mot den varma glättiga sommaren utanför. Ville inte vara en del av den. Bara tomhet och saknad fanns då. Förtvivlan och saknad kom sedan, tillsammans med ilskan och alla frågorna..Sedan kommer bitterheten, avundsjukan och ensamheten som ett brev på posten. Nedkörd i brevlådan av alla stora gravidmagar och små levande mirakel i barnvagnar på ICA..

Nu är jag en sådan där mamma med barnvagn på ICA själv..i början undrade jag om jag gjorde någon annan drabbad ledsen när de såg oss. Nu hinner jag mest bara underhålla Guila när vi är och handlar. Försöker hinna ikapp henne när hon springer mot glödlampshyllan eller biter i bananer på fruktavdelningen. Jag är lycklig över att tiden är så annorlunda nu. Så mycket snabbare. Så fylld av glädje.

Tre år..tiden som stod stilla, står nu aldrig stilla länge nog för sömn, tankar eller skrivande. Jag gillar min tid bättre nu. Fast idag, just idag önskar jag att tiden fick stå stilla, bara en stund. Den stunden vill jag ha med honom. Vår son. Vårt älskade barn. Han som bara får finnas i tanken nu. I minnena. De ganska svåra minnena..Hans kropp. Hans små fötter och händer. Hans ansikte där jag nu kan se Guila. Det gör saknade större. Det gör smärtan i bröstet värre. Klumpen i halsen växer när jag tänker på honom som henne. Ja så är det. När hon kom förstod vi verkligen vad som försvann med honom..

Snart är vårt tredje barn här. Ett barn vi bara hoppas får leva. Att hon är frisk. Att hon är lika pigg som sin syster. Idag är jag lite rädd. Nu när nedräkningen har börjat, så har jag börjat gå in lite i mig själv igen. Fokuserar så mycket jag bara kan på Guila. Vårt glädjeämne, vårt liv. Tänker och hoppas att lillasyster får vara en del av vår familj på samma sätt som Guila är.

Min son. Vår lille kille. Vad gör du där uppe? Hoppas du ser oss och känner vår kärlek. Önskar att du var här. Tre år är ingen tid för att läka sådana sår. Det är tio år sedan i år min pappa flyttade upp en våning och de såren är fortfarande där. De har inte hunnit bli ärr ännu.

Tiden. Emot oss och för oss. Lycka och sorg. På samma gång, i samma liv, i samma kropp och tanke. Livet, det vackraste som finns. Det vi lever och det vi lever för de som inte längre är hos oss.. En gåva. Något jag måste komma ihåg. Något jag nog måste tänka på lite oftare.

Grattis Dylan på din födelsedag. Vår stora lille kille. För alltid vår bebis. Saknar dig så.

6 cm större!

Magen alltså! Sedan sista barnmorskebesöket för en månad sedan har måttet på magen blivit 6 cm större. Inte undra på att den sticker ut som den gör;) Det känns bra, för då måste ju bebis ha växt lite också, hur mycket får vi veta på torsdag då det är dags för andra tillväxtultraljudet.

Det var veckans positiva nyhet.

Sedan har vi en liten sjukling här hemma. En mycket magsjuk liten stackare som sovit mest i två dagar. Usch vad jag inte gillar att se min annars så aktiva tjej inte vilja göra någonting. Idag är hon dock en miljon gånger bättre än igår, så det går åt rätt håll. Det är tydligt att det blir jobbigare att kräkas ju äldre man blir. När hon var mindre så var det ju bara krääääks och sedan var det bra, nu är det gråt och ont. Ont i mammahjärtat gör det ju förstås också. Pappa har varit hemma med henne idag för jag har jobbat. Det var lite jobbigt att gå imorse, men det har gått bra och de kan behöva bonda lite. Hon har i alla fall druckit en hel del idag och tom lite lite matliknande har slunkit ner. Fast nu ikväll, så fick knappt nappen vara i munnen..Hoppas febern (runt 39) ger med sig till imorgon, för suppar tyckte hon inte var trevligt. Så vi håller tummarna för en pigg liten mört imorgon.

På måndag ska vi titta på dagis nr 2 som jag hoppas känns bättre än nr 1. Nr 1 verkade så bra när jag läste om det, att jag faktiskt blev lite tårögd. De pratade om kärlek, respekt, miljö och massa annat plus att det var en tvåspråkig förskola. Jippie tänkte vi, perfect! Men när vi kom dit så var allt så pyttelitet och kändes liksom smutsigt, även personalen kändes lite ofräsch..Så vi hoppas att nr 2 är bättre. Det ligger precis bakom vårt hus, så jag skulle nästan kunna se henne hemifrån;)

Har inte alls gillat tanken på att lämna mina barn på dagis förut. Själv var jag inte vidare förtjust i det och rymde ofta. Fast det berodde väl kanske mest på de långa dagarna..

Guila är ju så himla social och aktiv och jag tror att hon kommer bli helt galet uttråkad att bara vara hemma med mig och lillasyster. Så 15 timmar med andra barn och massa lek kanske inte är så dumt ändå. Jag hoppas det i alla fall.

Nej, nu går ögonen i kors igen, och jag lär ju sova med ett öga öppet inatt också med tanke på lilla sjuklingen, så det är väl bäst att jag kastar mig i säng. Eller kryper;) Fast först kanske bara ett litet pit stop vid frysen och glasssektionen..;)

Syskonvagn!

Idag beställde vi en syskonvagn (Mountain Buggy)! En sådan där dubbelvariant som skall husera två busungar. Det är i alla fall vad vi hoppas på! Wow det här är verkligen på riktigt nu..som om det var ett vagnköp som avgjorde det;) Går in i vecka 28 idag och vet bara inte vart tiden har tagit vägen? Så superskönt att redan vara så nära målet. Känns nästan som en "gratisgraviditet", i alla fall tidsmässigt!

Kroppsmässigt är det en helt annat femma..har verkligen haft foglossning from hell. Vissa dagar har jag varit barnsligt nära tårarna när varje steg gjorde ont. Såg både kryckor och rullstol framför mig..Men peppar, peppar nu är det bättre! Införskaffade ett bra bälte och har påbörjat en akupunkturserie. Jag vet ju att det är vilan som funkar allra bäst och jag gör mitt bästa för att bli lie långsammare i min vardag. Inte helt lätt när det är så mycket jag vill göra och så många ställen jag vill vara på..Men jag blir ingen bra mamma för Guila om jag inte tar det lite lugnt, så det är prio ett.

Vi älskar vårt nya bostadsområde! Guila allra mest tror jag. Det verkligen kryllar av barn i samma ålder och nu när solen har tittat fram så befinner sig allihop på lekplatsen. Guila fullkomligt älskar lekplatsen och skrattar så hon kiknar när hon pajjar mammas fina sandkakor;) Blir så lycklig av att få sitta i en sandlåda med mitt barn! En gång, för inte så länge sedan, trodde jag inte att det skulle bli vår verklighet. Trodde alltid att jag med vemod i hjärtat och ett sådant där ledset leende skulle bli tvungen att bara titta på andras barn som stojjade i de där sandlådorna. Tack gode Gud för att det inte blev så!

Att se lyckan i ens eget lilla barns ögon när hon får härja på lekplatsen är värt allt! Att få vara med på hennes små upptäcktsfärder ute på gården är helt fantastiskt! Hela hjärtat blir så varmt och lyckligt av det. Lilla goa busunge! För det är hon verkligen, en busunge med stark egen vilja och en stark vilja att upptäcka och undersöka allt! Det sistnämnda innebär att man inte kan lämna henne en sekund när man är ute. Hon stoppar allt i munnen! Sand idag, stenar igår..Tillsammans med ihärdiga försök att stoppa i sig skrumpna röda bär från en buske och de gröna knopparna från en annan buske..hjälp! Hon vill göra allt själv och gärna på eget sätt också. Man får tex inte hålla i henne när hon tänker rusa ner för nedförsbacken..Hon är ju fortfarande inte helt stabil, så det kommer liksom inte på fråga att bara släppa henne att rusa fritt;) Hon riktigt skakar av sig alla händer som försöker hålla henne tillbaka och hon skäller högljutt på en tills man släpper taget..Tror det blir mycket bra för vår bestämda tjej att få ett syskon;)

Ett syskon jag längtar mer och mer efter. En liten bebis igen. Så snart. Det känns ändå som om Guila varit en liten tjej ganska länge, visst är hon fortfarande min bebis, men en bebis som kan och vill mycket själv. En orädd, men snäll tjej.

Imorgon ska vi montera ihop hennes nya säng, en säng för lite större tjejer. Hade inte lillasyster varit på väg, så hade hon kanske fortfarande sovit i sin spjälsäng ett tag, men nu tror jag att det blir bra att vänja henne vid den nya sängen, så hon inte undrar varför det ligger en bebis i hennes spjälsäng plötsligt..Hon far ju runt i den där spjälsängen som en tok också! Slår i huvudet och både armar o ben sticker ut, så det är nog dags för modell större ändå.

Jag blir förundrar över hur långt vi kommit, från hur långt bort vi var från allt vi har idag..Tiden är både märklig och behjälplig på samma gång...

Här är hon i full gång;)

Energi

Nu känns det bättre med energinivåerna igen! Guila har tagit två sovmornar på raken till kl åtta, jippie! Hon ville dock inte somna kl sju kvällen innan, men vad gör det när man får sovmorgon;)

Idag har jag jobbat mest hela dagen, men känner mig nöjd med det. Tom de där jobbiga, tråkiga, svårfixade mailen är borta ur inkorgen. Äntligen!!

Stängde in mig på kontoret hemma men blev ideligen störd av en uttråkad liten tjej;) Pappa försökte så gott han kunde, men eftersom små tjejer allra mest vill vara på ställen de inte skall vara, så blev det ett par avbrott under dagen. Ganska skönt. När jag inte är med henne, även om jag är hemma och jobbar, så saknar jag henne. Måste liksom ha ett antal Guilatimmar per dygn för att må bra. Även om egentiden (även om det blir jobbtid) också är skön.

Tänkte idag, när jag bar omkring på henne en stund och gosade, hur fantastiskt att hon är vår. Vår solstråle och käraste lilla tjej. Att hon får mycket kärlek är klart, men hon ger så fantastiskt mycket tillbaka. Hon kramas och gosar och tittar på en med de där stora ögonen och liksom bara säger mamma jag älskar dig! Lika god som hon är lika bestämd är hon. Egen vilja i stora mått. Det är superhäftigt men visst är det tålamodsprövande också, speciellt vid matdags de dagar hon bara bestämt sig för att inte äta. Eller rättare sagt inte äta det som serveras..hon sitter där med munnen åtsnörpt lika hårt som en mussla och bara tittar åt andra hållet..en riktig liten jäkelunge ibland. Tredje rätten brukar falla henne på läppen, då har jag gett upp och hon får gröt eller annat lätt och käckt och då äter hon minsann. Hon vet vad hon gillar och inte gillar..precis som sin mamma antar jag;)

Tänk att vi ska få en till sådan där liten tjej! Om allt går som vi hoppas. Jag ser dem två tillsammans framför mig redan. Två små systrar. Jag känner mig överväldigande tacksam och lycklig inför den bilden. Tänk. Snart är hon här.

Det betyder att sommaren snart är här också. Om 15 veckor är det början av juli. Om 15 veckor är det BF..hjälp;)

Att gå på ångor..

Jag vet inte annars hur jag ska beskriva de sista dagarna annars..för inte går jag på bra sömn i alla fall, är glad om jag lyckas med fem timmar per natt. Sover lätt som en fjäder (ja det är sömnen som är lätt inte jag..) inte så konstigt när man måste upp o kissa på nätterna och lyssnar som en hök efter minsta ljud från Guila. Vid fyra fem snåret brukar hon säga typ öhhh och vips så är hon i vår säng;) hon sussar gott vidare, men jag ligger och försöker undvika sparkar från vår Pippi långstrump, med en arm som sover och ökentorr mun.

Så vart kommer energin från? Började trött, men ju längre dagen gick ju mer speedad blev jag.

Dagens ordning:

Upp med tuppen kl sju (tuppen är då Guila som varit vaken sen strax efter sex..)
Tog fram kläder, vek undan tvätt.
Frukost för Guila.
Våfflor till oss..!halv åtta..;) Ja ja så är det när man är gravid
Gjorde oss i ordning (mannen skötte sin egen morgondusch)
Packade lunch (som jag förberedde igår vid 23..)
Packde skötväska
Iväg till jobbet
1 års bokföring på knappt tre dagar..
Blev hämtad vid 14
Åt lunch i stan med Guila o man (goda burgare fån Beefeters..)
Sedan till vän för fika och barnlek
Hämtad 18
Hämtade en vän på vägen
Hem
Tapasätning
Nattning
Och nu sitter jag här kl 21.25 och funderar på hur jag ska varva ner..
Ska jag, som jag borde, avstämma lite bankkonton och betalningar och som jag egentligen måste, avstämma kundkontra..eller blir det soffan med glass

hmm..blir trött bara jag tänker på det! Nej, det får bli en snabb glassintagning i soffan, innan säng och bok, bara liiiite TV.

Imorgon blir det universeum, ska bli kul!!

Undra när man får sova igen föresten? Kanske har min kropp vant sig vid lite sömn nu och liksom anpassat sig;) Inser att sömnen kommer förbli en önskedröm de närmsta åren..kanske ska önska mig lite i julklapp!

Godnatt jord!

Flytttrött

Hjälp! Vart tar tiden vägen? Tyckte den var knapp innan flyttlasset i måndags, men nu är dagarna löjligt korta. Vad som blir längre och längre är smärtan i höfter och ben. Idag var det dags för flyttstädning i gamla lägenheten och vi får väl se om jag kommer ur sängen imorgon..

Nattade Guila och det tog nog tjugo minuter att komma upp ur sängen och sedan fick jag stå och stampa igång kroppen och liksom hasa mig in i hennes sovrum och på ett inte speciellt mjukt sätt hamnade hon i alla fall på kudden till slut. Stackars liten. Hon tyckte inte alls det var kul att städa idag..Hon och pappa fick ge sig ut i affärerna istället.. Älskade lilla solstrålen.

Tänkte igår kväll på (när jag krashlandat i soffan) hur annorlunda denna graviditeten är från Guilas. Får nästan dåligt samvete över hur lite jag hinner tänka på lillasyster i magen. Inga magbilder, ingenting! Ska ta tag i det nästa vecka! Tillsammans med bokslut, inflyttningsgrejer och allt annat. Det är samtidigt väldigt skönt att redan vara i v 23 utan att ha hunnit blinka och utan att hinna vara så orolig.

Jag längtar efter lillasyster nu. Tänk att få se dem leka ihop så småningom. Eller jag hoppas ju innerligt att den bilden får bli sann! Två små systrar, så nära i ålder och förhoppningsvis goda vänner. Undrar så hur hon kommer att bli. Hur hon kommer se ut? Blir hon lik Guila eller blir helt annorlunda? Hur hon än är, så är hon redan älskad och vi längtar efter henne!

Tänk vad annorlunda livet blev. När det nu inte blev som det skulle är jag ändå glad att det blev som det blev..Alltså att jag har två små tjejer! En vilding som klättrar på glyttkartonger, stolar och dammsugare..och en i magen. En liten rosa dröm till;)

Allt nytt igen på västfronten och igen är allt gott. Ja förutom min ömma stackars kropp då..

Tre graviditeter på lika många år börjar ta ut sin rätt..med all rätt kanske..

Lillasyster

Fick se henne idag igen. Kände mig inte bekväm med att få BF framflyttat en hel vecka. Tankar om dålig tillväxt började genast snurra i huvudet och vid besöket hos BM idag bad jag om ett UL till. Det är väldigt annorlunda att be om UL på MVC från specen där jag gick förra året..Som natt och dag..Tyvärr. Jag är ju en ganska bestämd person och lämnade inte någon öppning för diskussion och även om BM satt där med huvudet på sned och gärna ville förklara att de är restriktiva med Ul nu, så förstod hon ganska snart att jag inte frågade, utan sa att jag ville ha ett;)

Det var superskönt att få se lillasyster igen! Hon blir mer och mer verklig nu och jag längtar efter henne! Det var kärlek när jag såg henne sparka omkring där inne. Jag känner henne varje dag nu. Tror hon blir lika vild som sin syster. En storasyster som inte var lika imponerad av att sitta i det dunkla rummet och titta på sin lillasyster på skärmen;) Efter att hon fick låna mammas halsband gick det genast mycket bättre.

Efter Ul:et kände jag mig mycket lungnare och lyckligare. Hon flyttade fram mig igen, efter mycket noggranna mätningar! 20+3 idag och BF 9/7. Nu börjar det bli ordning på torpet igen. Barnmorskor är överlag mer noggranna på UL än läkare, det är min erfarenhet och min erfarenhet av UL är vid det här laget ganska stor..tyvärr kanske man kan säga. Själv tycker jag att det är skönt, det ger mig en känsla av kontroll.

Idag är läget bra. Jag är i kontroll just nu. I alla fall över graviditeten;) Vad som inte är lika kontrollerat är flytten om en vecka! Vi har börjat lite smått idag och jag försöker övertyga mig själv om att det nog inte blir så mycket ändå.. Det här blir ju lugnt säger jag till mig själv. Jag låtsas inte om källaren och öppnar garderoberna väldigt försiktigt..;)

Om en vecka har vi fler rum och hiss, halleluja!

Flicka, pojke, flicka..

Idag var dagen D. Har gått och oroat mig för organscreeningen en tid nu..Jag har ju inte gått upp ett enda kilo och då måste ju bara något vara fel..Men det var det tydligen inte. Allt som man kan se, såg bra ut. Allt var på plats och på rätt plats. Dr Holtz var mycket bra och professionell måste jag säga. Hon hade läst journalen och var mycket förstående. Skönt! Hon hade heller inga problem med att tala om bebisens kön om hon såg det. Hon tror att hon såg. Hon såg nog en tjej, en lillasyster. En lillasyster till;)

Idag är jag lycklig, men har samtidigt nära till tårarna. Varför? I början av graviditeten var jag helt säker på att det hade flyttat in en tjej där inne. Men när illamåendet blev ett minne blott och ju längre tiden gick, ju mer annorlunda kändes det. Kanske är det en kille ändå. Till slut blev jag så säker på det att jag nästan vågade köpa nåt blått, fast bara nästan. Jag började drömma om en lillebror som var som storebror. Att jag på något sätt skulle få tillbaka min Dylan. Min son vars blick jag aldrig får känna. Idag sörjer jag honom. Idag längtar jag efter honom. Idag känns det definitivt på något sätt. Min son kommer aldrig igen..Han är där han är, med sin morfar.

Jag förbereder mig på en vild liten rosa till. Två små systrar. Två små rosa lekkamrater. Precis så som min bild var. Inte från allra första början, men nu.

Vad säger man. Lycka och sorg går hand i hand. Mitt tredje barn. En lillasyster;)

Happy Birthday!

Den 27:e januari 2010, så annorlunda från samma datum året innan. Dagen hon kom, till slut, vårt lilla mirakel. En liten skrynklig varelse som tittade lite förvånat på sin mamma och pappa. Lika förvånade föräldrar tittade tillbaka, vad gör man nu;) Vi lärde oss efter hand. För varje dag som gick ju större blev kärleken. Nu är den så stor att hjärtat nästan brister! Stolthet finns där också. Vår bebis har blivit en go liten tjej. En tjej som kramas och gosar med vem som helst som vill ha. En egen vilja, självständig och sötast i världen. Så klart! Två kalas tog det att fira hennes första födelsedag och hon älskade det. När min morfar tog i från tårna (som han brukar och slänger gärna in lite badampampa på bästa jazzmanér..) så klappade Guila händerna och skrattade. Hon är underbar. Hon är vår tjej. Medelpunkten i vårt liv. En riktig kalastjej!

1 år!

Imorgon fyller vårt lilla underverk ett år! Redan! Detta måste vara det snabbaste året i mannaminne! Ett helt år sedan, imorgon, som vår lilla ekorre såg världens ljus för första gången. Helt otroligt..Oj vad mycket glädje och känslor. Tänk att vi kommit ändå hit. Fantastiskt! Livet är bra märkligt ändå. Märkligt bra. Märkligt helande. Vår lilla bebis har blivit en liten bustjej. En bestämd liten flicka, full med bus, kärlek och leenden.

Imorgon är det dags för barnkalas. Så här skall ingen tid försittas, nu ska här bakas tårtbottnar till den rosa nallebjörnstårtan imorgon;) Så klart rosa! ;)

Hurra!

På västfronten allt nytt!

Nytt för dagen är mina sprillans nya 36 år. Jag bär dem stolt som ett vackert guldsmycke nära hjärtat. De senaste årens tillägg har liksom bara smugit sig på, helt plötsligt är man närmare 40 än 30. Bring it on. Livet blir bättre med varje år. Inte alltid gladare och lyckligare, men ändå bättre. Lugnare. Andra prioriteringar. Barn. Nya insikter. Lite mer visdom inbillar jag mig att åren bär med sig också;)

Mer nytt är flytt! Äntligen ska vi packa ihop vår 2:a och packa upp den igen (redan 1 mars!) i en 4:a i ett jättemysigt område. Nära Göteborgs hjärta, älven. Ser mycket fram emot promenaderna, besök på det superbra konditoriet i närheten. Ser också fram emot kvällar på braiga restauranger inom promenadavstånd och ett glas kallt vitt vin på verandan i utsiktsrummet en ljum sommarkväll, medan vi tittar på båtarna på älven...mmm

I fredags träffade jag min nya barnmorska på min nya MVC. Fick lyssna på pluttens hjärtljud och det var fasligt mysigt.

Så för en gång skull. På mycket länge. Kan jag säg att på västfronten allt nytt. På västfronten är allt väldigt bra!

mer sjukdomar..

Men hallå, hur länge ska det här hålla på. Den ena sjukdomen avlöser den andra..Mammas sambo säger att barn är riktiga smittbomber och jag börjar tro honom;)

Fast denna gången var det inte Guilas fel, det verkar ha varit mitt. I söndags började jag plötsligt må riktigt illa. Tänkte att jag kanske inte ätit tillräckligt? graviditeten? Anyway..sedan startade kräksjukekalaset..Först jag, sedan M och sist lilla G. Guila klarade sig allra bäst, kräktes bara två ggr och ville leka, glad i hågen som vanligt. Problemet var väl snarare hennes sjuka, trötta och helt paralyserade föräldrar. Konstigt nog får man ändå lite energi någonstans ifrån för att ta hand om sitt sjuka barn. Det är nog inbyggt. Nu förstår jag hur lite bättre min egen mamma. Vilken hjälte hon var ibland som fick ta hand om ett hus med sjuka barn och man, när hon själv mådde pyton. När man kräks och allt annat otrevligt som hör till och samtidigt lyckas ta hand om sina små, då vet man vad det är att vara mamma på riktigt;) Att man själv inte är i första rummet längre, känns bra på något sätt. Men jag är trött nu och vill sova!!!

Men det går inte för jag har två dagar på mig att slutföra ett års bokföring..pust..med strulande program! Hatar datorer ibland.

Det är dock för en god sak. Har vi tur så kanske vi äntligen får flytta här ifrån!! Ropar inte hej ännu, utan bara hej igen bokföring..för jag måste få fram lite rapporter..

Syskonbilder

Här är dom. Guila och hennes bror eller syster. I samma vecka. I samma kropp. Fast en kropp som nog är lite lugnare nu..Hoppas det lugnet får hålla i sig!

Guila:












Syskon:









Vilken bra bild föresten! Ser ju nästipp och haka och visst är bebisen söt! Då blir han eller hon lik sin syster, som är gulligast i världen;) Pojke eller flicka? Blir lika underbart glad för vad det än är!! Vill så gärna veta, nu!

Här är lite julbilder på blivande storasyster:


Busig Lucia










I funderartagen