3 år..

Så lång, eller kort, tid har det gått sedan vår Dylan kom. Vår pojke som redan hade lämnat oss, föddes tidigt imorgon bitti..03:21 23 maj 2007. Idag tänker jag på honom. Mina tankar kan dock inte vandra till honom hela tiden, utan de delas nu av hans lillasyster som sover i sin säng i sitt rum. Vår stora lilla tjej. Vårt mirakel på många sätt. Snart kommer ett mirakel till..sitter här o skakar på huvudet av vad jag bara kan beskriva som förvåning. En förtjusande förvåning över hur mycket som har hänt på dessa tre år. Då stannade klockorna. Tiden var något som bara gick oss förbi. Världen utanför rusade på, medan vi satt stilla mitt i den. Med fördragna gardiner. Skylde oss mot den varma glättiga sommaren utanför. Ville inte vara en del av den. Bara tomhet och saknad fanns då. Förtvivlan och saknad kom sedan, tillsammans med ilskan och alla frågorna..Sedan kommer bitterheten, avundsjukan och ensamheten som ett brev på posten. Nedkörd i brevlådan av alla stora gravidmagar och små levande mirakel i barnvagnar på ICA..

Nu är jag en sådan där mamma med barnvagn på ICA själv..i början undrade jag om jag gjorde någon annan drabbad ledsen när de såg oss. Nu hinner jag mest bara underhålla Guila när vi är och handlar. Försöker hinna ikapp henne när hon springer mot glödlampshyllan eller biter i bananer på fruktavdelningen. Jag är lycklig över att tiden är så annorlunda nu. Så mycket snabbare. Så fylld av glädje.

Tre år..tiden som stod stilla, står nu aldrig stilla länge nog för sömn, tankar eller skrivande. Jag gillar min tid bättre nu. Fast idag, just idag önskar jag att tiden fick stå stilla, bara en stund. Den stunden vill jag ha med honom. Vår son. Vårt älskade barn. Han som bara får finnas i tanken nu. I minnena. De ganska svåra minnena..Hans kropp. Hans små fötter och händer. Hans ansikte där jag nu kan se Guila. Det gör saknade större. Det gör smärtan i bröstet värre. Klumpen i halsen växer när jag tänker på honom som henne. Ja så är det. När hon kom förstod vi verkligen vad som försvann med honom..

Snart är vårt tredje barn här. Ett barn vi bara hoppas får leva. Att hon är frisk. Att hon är lika pigg som sin syster. Idag är jag lite rädd. Nu när nedräkningen har börjat, så har jag börjat gå in lite i mig själv igen. Fokuserar så mycket jag bara kan på Guila. Vårt glädjeämne, vårt liv. Tänker och hoppas att lillasyster får vara en del av vår familj på samma sätt som Guila är.

Min son. Vår lille kille. Vad gör du där uppe? Hoppas du ser oss och känner vår kärlek. Önskar att du var här. Tre år är ingen tid för att läka sådana sår. Det är tio år sedan i år min pappa flyttade upp en våning och de såren är fortfarande där. De har inte hunnit bli ärr ännu.

Tiden. Emot oss och för oss. Lycka och sorg. På samma gång, i samma liv, i samma kropp och tanke. Livet, det vackraste som finns. Det vi lever och det vi lever för de som inte längre är hos oss.. En gåva. Något jag måste komma ihåg. Något jag nog måste tänka på lite oftare.

Grattis Dylan på din födelsedag. Vår stora lille kille. För alltid vår bebis. Saknar dig så.