När nu BM sa att jag fick komma upp om jag ville, så gjorde jag naturligtvis det. Vi möttes i korridoren, fick fram ett litet pipigt hej, sedan tog hon mig i handen och ledde in mig i rummet. Lägg dig på britsen du, för det är väl därför du är här? Japp, måste få höra hjärtljuden igen. De fanns där, starka och fina. Fast hin fick jaga bebisen lite för den ville absolut inte ligga still. Härligt! Sedan skämdes jag lite för min oro och försökte förklara att jag är inte sådan här egentligen. Hade lust att säga, men efter en tur till helvetet, vem blir man då??!
Hon testade urinet med en sticka och de dumma leukocyterna, eller hur de nu stavas fanns kvar. Hon sa att de kan finnas där om urinet inte varit tillräckligt länge i blåsan, vid flytningar och allt möjligt, men de kan också indikera UVI. Det vill vi inte ha! Ska lämna prov för odling på måndag.
Sedan banne hon mig lite för att jag har egna stickor och testar med. Då blir jag bara mer orolig, sluta med det. OK sa jag, du har nog rätt. Det sa jag med fingrarna i kors bakom ryggen.. En sak har hon dock rätt i och det är att man ibland kan bli oroligare med för täta besök. jag ska verkligen försöka hålla mig till två veckors intervaller i alla fall till slutet, då jag tänker checka in på sjukhuset! Då kan de försöka bända loss mig från britsen med kofot..
Lilla pyre, stackars dig för att din mamma inte vågar tro. Tur att din pappa gör det för oss båda! Jag ska försöka tänka på dig som en egen liten individ nu och hoppas att en säkerhet kanske växer fram..Jag längtar efter dig!
lördag 30 augusti 2008
fredag 29 augusti 2008
Bakterier!!
Pust..alltid är det nåt att tänka på, någon oroskänsla som smågnager i bakhuvudet. Jag vet att BM och infektionsavdelningen sa att det inte är någon fara för barnet om jag blir matförgiftad. Jag försöker tro dem, är bara lite svårövertygad nu för tiden..
Magen är fortfarande kass på kvällarna, börjar tröttna nu. Under dagen är det fine, men efter middagen så börjar den krångla. Det är ändå bättre nu, så det verkar ju gå åt rätt håll.
Jag har en hel burk hemma med urinteststickor, sådana de har på sjukhuset för att se om det finns protein/äggvita, blod, HP värde mm och igår kväll när jag kollade så hade jag det högsta värdet för Leukocyter och tänkte vad är det för något?? Det låter farligt! Läste på Internet och det är tydligen vita blodceller, OK tänkte jag de är ju bra att ha. Sedan läste jag om just Leukocyter i urinen, vilket betyder att kroppen försöker bekämpa någon form av infektion. Varningslampan tändes, oron satte in och sitter där fortfarande.. Vad infektion!!?? Är det matförgiftningen som kroppen bråkar med? Är det något annat. Är allt i livet sammanträffanden?
Vid sista urinodlingen så hittade de blandflora, därför fick jag lämna ett till. Men blandflora var ingenting att oroa sig för..
Ett nytt inlägg i min egen debatt. Min BM ringde precis och jag förklarade om Leukocyterna och matförgiftningen. De där cyterna kan indikera en urinvägsinfektion. Men urinodlingen i måndags var helt negativ, inte ens blandfloran fanns kvar. Kanske har det hänt något sedan matförgiftningen. Vi bestämde att jag skulle lämna ett nytt urinprov på måndag morgon. Om jag var orolig fick jag komma upp till henne innan 11.30. Jag sa att jag ska försöka låta bli men gråten i halsen. Men jag får om jag vill, hon är söt! Nu måste jag tänka på det en stund. Åka upp och lipa och lyssna på hjärtljud..eller stålsätta mig till organscreeningen på onsdag..? What to do?
Vem fan sa att vara gravid är det mest naturliga tillståndet i världen. Ger mig den på att det var samma man som gärna säger, ja men i Afrika föder de barn utan kontroller bakom buskar och det går ju bra! F**k off!
Magen är fortfarande kass på kvällarna, börjar tröttna nu. Under dagen är det fine, men efter middagen så börjar den krångla. Det är ändå bättre nu, så det verkar ju gå åt rätt håll.
Jag har en hel burk hemma med urinteststickor, sådana de har på sjukhuset för att se om det finns protein/äggvita, blod, HP värde mm och igår kväll när jag kollade så hade jag det högsta värdet för Leukocyter och tänkte vad är det för något?? Det låter farligt! Läste på Internet och det är tydligen vita blodceller, OK tänkte jag de är ju bra att ha. Sedan läste jag om just Leukocyter i urinen, vilket betyder att kroppen försöker bekämpa någon form av infektion. Varningslampan tändes, oron satte in och sitter där fortfarande.. Vad infektion!!?? Är det matförgiftningen som kroppen bråkar med? Är det något annat. Är allt i livet sammanträffanden?
Vid sista urinodlingen så hittade de blandflora, därför fick jag lämna ett till. Men blandflora var ingenting att oroa sig för..
Ett nytt inlägg i min egen debatt. Min BM ringde precis och jag förklarade om Leukocyterna och matförgiftningen. De där cyterna kan indikera en urinvägsinfektion. Men urinodlingen i måndags var helt negativ, inte ens blandfloran fanns kvar. Kanske har det hänt något sedan matförgiftningen. Vi bestämde att jag skulle lämna ett nytt urinprov på måndag morgon. Om jag var orolig fick jag komma upp till henne innan 11.30. Jag sa att jag ska försöka låta bli men gråten i halsen. Men jag får om jag vill, hon är söt! Nu måste jag tänka på det en stund. Åka upp och lipa och lyssna på hjärtljud..eller stålsätta mig till organscreeningen på onsdag..? What to do?
Vem fan sa att vara gravid är det mest naturliga tillståndet i världen. Ger mig den på att det var samma man som gärna säger, ja men i Afrika föder de barn utan kontroller bakom buskar och det går ju bra! F**k off!
torsdag 28 augusti 2008
urk!
Iförrgår köpte vi en jättegod cesarsallad på en jättebra lunchrestaurang i närheten av jobbet. Vi mumsade i oss och jobbade vidare. På kvällen, efter middagen, så blev jag dålig och toabunden..urk! Tänkte vad konstigt, spagetti och köttförssås brukar inte ha den effekten, faktum är att ingenting har haft den effekten på 17 veckor. Jag har ju druckit olja och allt möjligt för att bli normal..
Pratade med min kompis på morgonen som ätit samma sallad och hon berättade hur dålig hon hade varit på natten. Pling! Matförgiftning. Pling! Nej värre matförgiftning som gravid = oro!!
Ringde restaurangen och förväntade mig bortkollringar, men icke, de tog det hela på största allvar och frågade massa frågor. Sa att de skulle skicka maten på provtagning och ring hälso och miljö! Va? Hörde jag rätt? Blev glatt överraskad och nästan skämdes lite, men jag ville bara kolla om någon annan blivit sjuk. Han tyckte att det räckte med oss två. Respekt!
Jag pratade med BM och infektionskliniken på sjukhuset med gråten i halsen, men alla försäkrade mig om att så länge jag är OK, så är barnet det med. Även om jag hade fått Salmonella så skulle barnet vara OK. Jaha, vad konstigt tänkte jag, men bra! Om jag blev sämre och fick feber skulle jag åka dit. Restaurangen ringde igen igår eftermiddag och frågade hur vi mådde och berättade att de nu väntar på provsvaren, men att de inte trodde att det rörde sig om något allvarligt, snarare en förhöjd bakteriemängd i så fall.
På kvällen mådde jag bra, träffade goda vänner, var hungrig och satte i mig pasta med god sås..hann nästan inte hem..inte helt smart av mig. Idag mår jag lite småkymigt men ändå bra. Tror det får bli gröt för hela slanten idag;)
Nej nu får vi laga egen lunch ett tag framöver, svårt att tänka mig att äta hämtmat på ett tag..
Pratade med min kompis på morgonen som ätit samma sallad och hon berättade hur dålig hon hade varit på natten. Pling! Matförgiftning. Pling! Nej värre matförgiftning som gravid = oro!!
Ringde restaurangen och förväntade mig bortkollringar, men icke, de tog det hela på största allvar och frågade massa frågor. Sa att de skulle skicka maten på provtagning och ring hälso och miljö! Va? Hörde jag rätt? Blev glatt överraskad och nästan skämdes lite, men jag ville bara kolla om någon annan blivit sjuk. Han tyckte att det räckte med oss två. Respekt!
Jag pratade med BM och infektionskliniken på sjukhuset med gråten i halsen, men alla försäkrade mig om att så länge jag är OK, så är barnet det med. Även om jag hade fått Salmonella så skulle barnet vara OK. Jaha, vad konstigt tänkte jag, men bra! Om jag blev sämre och fick feber skulle jag åka dit. Restaurangen ringde igen igår eftermiddag och frågade hur vi mådde och berättade att de nu väntar på provsvaren, men att de inte trodde att det rörde sig om något allvarligt, snarare en förhöjd bakteriemängd i så fall.
På kvällen mådde jag bra, träffade goda vänner, var hungrig och satte i mig pasta med god sås..hann nästan inte hem..inte helt smart av mig. Idag mår jag lite småkymigt men ändå bra. Tror det får bli gröt för hela slanten idag;)
Nej nu får vi laga egen lunch ett tag framöver, svårt att tänka mig att äta hämtmat på ett tag..
tisdag 26 augusti 2008
Var ska det här sluta?
Magen i v 17! Den syns kan man ju lungt säga;) ser ut som om jag svankar, men det är nog snarare så att min rumpa sticker ut;)
Blir helt facinerad när jag ser magen på bild, för att i mitt huvud ser jag bara tjock ut, men med bildbevis så ser jag definitivt gravid ut.
Vi älskar dig lilla skrutt!
måndag 25 augusti 2008
Hjärtljud!
varje gång jag går till Bm så förbereder jag mig på att skriva något fruktansvärt här sedan, jag blir på nåt sätt förvånad varje gång det är bra. Idag var det bra! BM hittade hjärtljuden direkt! Jag kunde höra lite sparkar också. duff, duff. Glädjetårar! Mitt HB hade gått upp lite också, bra!
Kan fortfarande inte riktigt 100% fatta att det bor nån där inne. Det är ju lycka, underbart och vackert. Känslor som jag inte på länge har känt, det är ovant med bra nyheter, ofta. Men underbart!
Kan fortfarande inte riktigt 100% fatta att det bor nån där inne. Det är ju lycka, underbart och vackert. Känslor som jag inte på länge har känt, det är ovant med bra nyheter, ofta. Men underbart!
Hallå vart tog helgen vägen??!!
Det var för lite dagar denna helgen, känner mig snuvad. Hallå jag vill ha en dag till, var inte färdig med helg och sovmornar;(
Plus att det är måndag idag.. Måndag är både bra och dåliga. Bra för jag brukar få en del gjort då, liksom rullar upp skjortärmarna (om jag hade haft skjorta) och tar tag i saker och ting. Fast idag är jag TRÖTT, har grus i ögonen och är fortfarande i sängen mentalt. Den sämsta biten med måndagar är ju att man har längst kvar till lördag;) Fast en annan bra grej kan vara att jag liksom känner att, japp den här veckan ska bli bra, då ska jag göra si och så och si.
Det som är värstbäst med just denna måndag är att jag skall till min BM 11.30. Då ska vi lyssna på hjärtljud och annat. Hjärtljud som jag är rädd inte ska finnas där.. Av ingen annan anledning än det förflutnas mardröm.. Och det är väl andledning nog att flippa ur av rädsla antar jag. Det är faktiskt bara 1 1/2 vecka sedan jag var hos BM sist, men det känns nästan för länge.. Ska försöka håll amig positiv, ska prata lite med bebisen i magen innan jag åker och hoppas på lite svar.
Sedan ska jag hämta en kompis som ska inventera med mig idag. Bra för de där jäkla reservdelarna har legat där och stirrat på mig ett år nu och jag är som en häst innan hindret, jag bara vägrar..så tråkigt jobb. Men som sagt idag ska vi ta tag i det! Hon ska jobba lite deltid här för mig, när jag är i Stockholm, så det blir lite upplärning också. Jag hoppas att det ska funka.
Nej nu ska jag klappa magen, prata med bebis och jobba en timma till, innan BM..
Plus att det är måndag idag.. Måndag är både bra och dåliga. Bra för jag brukar få en del gjort då, liksom rullar upp skjortärmarna (om jag hade haft skjorta) och tar tag i saker och ting. Fast idag är jag TRÖTT, har grus i ögonen och är fortfarande i sängen mentalt. Den sämsta biten med måndagar är ju att man har längst kvar till lördag;) Fast en annan bra grej kan vara att jag liksom känner att, japp den här veckan ska bli bra, då ska jag göra si och så och si.
Det som är värstbäst med just denna måndag är att jag skall till min BM 11.30. Då ska vi lyssna på hjärtljud och annat. Hjärtljud som jag är rädd inte ska finnas där.. Av ingen annan anledning än det förflutnas mardröm.. Och det är väl andledning nog att flippa ur av rädsla antar jag. Det är faktiskt bara 1 1/2 vecka sedan jag var hos BM sist, men det känns nästan för länge.. Ska försöka håll amig positiv, ska prata lite med bebisen i magen innan jag åker och hoppas på lite svar.
Sedan ska jag hämta en kompis som ska inventera med mig idag. Bra för de där jäkla reservdelarna har legat där och stirrat på mig ett år nu och jag är som en häst innan hindret, jag bara vägrar..så tråkigt jobb. Men som sagt idag ska vi ta tag i det! Hon ska jobba lite deltid här för mig, när jag är i Stockholm, så det blir lite upplärning också. Jag hoppas att det ska funka.
Nej nu ska jag klappa magen, prata med bebis och jobba en timma till, innan BM..
fredag 22 augusti 2008
Min bebis suger på tummen!
Blir överraskad varje gång jag tittar på bebismätaren här till höger, den växer verkligen så det knakar! Wow! Bor den i mig?! Idag suger den på sin lilla tumme och den ser helt färdig ut! Ska bara klara mig igenom helgen, sedan får jag förhoppingsvis höra starka fina hjärtslag hos min BM på måndag. Jag längtar, jag är rädd, jag hoppas, jag vill höra hjärtslag!
Igår höll jag bebis nummer två. En liten näpen rosa flicka. Det efterlängtade barnet efter en älskad storebror som bor i himlen. Hon luktade bebis, jag luktade bebis när jag hållt henne. Jag snusade på hennes lilla kind och höll hennes lilla lilla hand i min. Jag längtar efter den verkligheten själv, jag längtar tills Dylans syskon ligger på min arm och luktar bebis. Jag längtar så tills vårt lilla pyre kan le åt oss och greppa mitt hår i sin lilla hand och ligga och snusa på sin pappas mage.. Känns inte bara som en dröm längre, de kommer ju faktiskt ut verkar det som! Levande. En överväldigande tanke, men så vacker!
Idag är en bra dag. Jag tror att vår bebis mår bra där inne, jag hoppas det i alla fall! En väns lilla pyre i magen klarade sin organscreening idag med bravur! Pyrets mamma o pappa är glada men darriga. Jag är glad för deras skull och för deras verklighet som också verkar inom räckhåll nu. Jag hoppas så!
Jag är utomjordiskt trött idag, men de tär inte så konstigt. Jag sover ju inte längre känns det som. Jag utkämpar kamper i sömnen! Inatt var det mot stora ettriga malariamyggor som sög sig fast. Sedan var det mördare på Coop. Sedan var jag fånge i ett mystiskt kaklat rum..pust..rena rama skräckfilmerna! Får nog titta på Kalle Anka eller nåt innan huvudet landar på kudden i natt, så jag får drömma nåt roligt nu när jag tydligen inte får sova riktigt längre;)
Tjohoo! idag är det ÄNTLIGEN fredag!! imorgon är det sovmorgon! skönt!
Igår höll jag bebis nummer två. En liten näpen rosa flicka. Det efterlängtade barnet efter en älskad storebror som bor i himlen. Hon luktade bebis, jag luktade bebis när jag hållt henne. Jag snusade på hennes lilla kind och höll hennes lilla lilla hand i min. Jag längtar efter den verkligheten själv, jag längtar tills Dylans syskon ligger på min arm och luktar bebis. Jag längtar så tills vårt lilla pyre kan le åt oss och greppa mitt hår i sin lilla hand och ligga och snusa på sin pappas mage.. Känns inte bara som en dröm längre, de kommer ju faktiskt ut verkar det som! Levande. En överväldigande tanke, men så vacker!
Idag är en bra dag. Jag tror att vår bebis mår bra där inne, jag hoppas det i alla fall! En väns lilla pyre i magen klarade sin organscreening idag med bravur! Pyrets mamma o pappa är glada men darriga. Jag är glad för deras skull och för deras verklighet som också verkar inom räckhåll nu. Jag hoppas så!
Jag är utomjordiskt trött idag, men de tär inte så konstigt. Jag sover ju inte längre känns det som. Jag utkämpar kamper i sömnen! Inatt var det mot stora ettriga malariamyggor som sög sig fast. Sedan var det mördare på Coop. Sedan var jag fånge i ett mystiskt kaklat rum..pust..rena rama skräckfilmerna! Får nog titta på Kalle Anka eller nåt innan huvudet landar på kudden i natt, så jag får drömma nåt roligt nu när jag tydligen inte får sova riktigt längre;)
Tjohoo! idag är det ÄNTLIGEN fredag!! imorgon är det sovmorgon! skönt!
onsdag 20 augusti 2008
Min superhjälte.
Jag har en superhjälte, han börjar i sjuan idag. Han är inte som alla andra barns som börjar i sjuan idag. Han är ett mirakel. Han har överlevt 5 år av cancerbehandling, ett mycket smärtsamt och komplicerat stamcellsbyte och mängder av giftiga mediciner. Tror faktiskt tom att ha när inne på sjätte året nu.. Läkaren har givit honom domen 6 månader kvar, mer än en gång..Men han förbluffar dem och alla andra med att bara fortsätta! Tårar strömmar ner för mina kinder när jag tänker på allt denna lilla kille har fått utstå. Jag förstår inte hur han klarar det.. Men han gör det gång på gång. Mycket med hjälp av ett par föräldrar som älskar honom så mycket att jag tror de nog själv jagat bort ett par tumörer med bara kärleken som vapen.
Jag pratade med min kusin idag. Det är hennes son som är superhjälten. Hon har så mycket empati, kärlek och förståelse att det räcker för oss också. Jag är tacksam för det. Jag är tacksam för vår vänskap. En vänskap som växt fram ur hennes sons sjukdom. När vår Dylan kom, så var de på barnjuskhuset brevid och kom till förlossningen och bara kramades. Hårt och länge. Den omfamningen bär vi med oss ännu..
Hon har så mycket oro i kroppen nu för vår lilla hjältes skull. Han måste åka buss till det nya högstadiet, men efter alla behandlingar så är minnet inte så bra. Hon beskriver sig själv som en riktig hönsmamma, men för mig är hon bara en riktig mamma! En mamma som fått använda alla egenskaper en mamma ska ha och lite till. En mamma som är hjälplös inför sin sons sjukdom, men en mamma som aldrig ger upp! Hon har haft korrespondans med läkare i Indien, fått rekommendationer om mediciner hon köpt från USA. Hon har gjort mer än en mamma kan göra. Hon är min inspiration.
Hon är glad så hon gråter över ultraljudsbilden på vårt pyre, hon frågar hur det går och hur det är. Behöver jag säga att hon är fantastisk?! Hennes man är inte dålig han heller. Han är mer pappa än en pappa kan vara också!
Mamma, pappa, barn. Något man lekte som barn. Något som man tar för givet. Något som är tryggheten i ord. Något vackert. Någott nödvändigt. Vi har en del gemensamt min kusin och jag. Vår bild av mamma, pappa, barn är något annorlunda. Inte minder vackert, absolut inget mindre nödvändigt, en del trygghet också kanske, men aldrig givet.. Vår bild av en familj är nog för båda en kamp. En hård kamp utan säkra resultat. En kamp fylld av rädsla och osäkerhet. Men ändå en kamp så fylld av kärlek att det inte finns några ord att beskriva det. Vi har ett band, som inte har med släktskap att göra. Vi har en gemensam kamp om barn. En kamp för hennes lille hjälte och en kamp för vårt lilla pyre och även rätten till sorgen för det barn som bor i hjärtat.
Jag vet inte vem jag ska be om hjälp, jag har bett Gud flera gånger. Jag har förhandlat och förhalat, gett bort framtida barn, vilket han tydligen tog, nu väntar jag på det han är skyldig oss. En frisk superhjälte och ett friskt pyre!
Jag pratade med min kusin idag. Det är hennes son som är superhjälten. Hon har så mycket empati, kärlek och förståelse att det räcker för oss också. Jag är tacksam för det. Jag är tacksam för vår vänskap. En vänskap som växt fram ur hennes sons sjukdom. När vår Dylan kom, så var de på barnjuskhuset brevid och kom till förlossningen och bara kramades. Hårt och länge. Den omfamningen bär vi med oss ännu..
Hon har så mycket oro i kroppen nu för vår lilla hjältes skull. Han måste åka buss till det nya högstadiet, men efter alla behandlingar så är minnet inte så bra. Hon beskriver sig själv som en riktig hönsmamma, men för mig är hon bara en riktig mamma! En mamma som fått använda alla egenskaper en mamma ska ha och lite till. En mamma som är hjälplös inför sin sons sjukdom, men en mamma som aldrig ger upp! Hon har haft korrespondans med läkare i Indien, fått rekommendationer om mediciner hon köpt från USA. Hon har gjort mer än en mamma kan göra. Hon är min inspiration.
Hon är glad så hon gråter över ultraljudsbilden på vårt pyre, hon frågar hur det går och hur det är. Behöver jag säga att hon är fantastisk?! Hennes man är inte dålig han heller. Han är mer pappa än en pappa kan vara också!
Mamma, pappa, barn. Något man lekte som barn. Något som man tar för givet. Något som är tryggheten i ord. Något vackert. Någott nödvändigt. Vi har en del gemensamt min kusin och jag. Vår bild av mamma, pappa, barn är något annorlunda. Inte minder vackert, absolut inget mindre nödvändigt, en del trygghet också kanske, men aldrig givet.. Vår bild av en familj är nog för båda en kamp. En hård kamp utan säkra resultat. En kamp fylld av rädsla och osäkerhet. Men ändå en kamp så fylld av kärlek att det inte finns några ord att beskriva det. Vi har ett band, som inte har med släktskap att göra. Vi har en gemensam kamp om barn. En kamp för hennes lille hjälte och en kamp för vårt lilla pyre och även rätten till sorgen för det barn som bor i hjärtat.
Jag vet inte vem jag ska be om hjälp, jag har bett Gud flera gånger. Jag har förhandlat och förhalat, gett bort framtida barn, vilket han tydligen tog, nu väntar jag på det han är skyldig oss. En frisk superhjälte och ett friskt pyre!
Känslorna som kom av sig..
..kopplades på imorse. Varje gång jag blinkar så ser jag min kompis söta lilleman. Hur han log mot mig, hur hans lilla bebisnäsa påminde om Dylans. Idag känner jag saknaden jag undrade över igår.
Tydligen hade jag nog stängt av lite igår för att klara av situationen, vilket funkade bra egentligen.
Idag kom avundsjukan som ett brev på posten, ett brev jag vill returnera. Men det är OK, helt OK. Jag känner hellre något, även om det gör ont, än ingenting alls. Då känner jag mig mer normal. Jag tro det kommer dröja länge innan vi träffas igen. Inte av någon större anledning, annat än det jag förmodligen inte kände någonting inför nog faktiskt var min vän..
Idag är jag utomjordiskt trött. Det är sju timmar kvar av arbetsdagen, vi får se om jag orkar så länge. Igår var jag uppe lite sent, åt dålig mat och inte tillräckligt, så det får jag försöka väga upp idag. Bara att det serverar ju så äcklig mat på alla lunchrestauranger, de flesta i alla fall. Det står pasta si och så och när man äter så är det verkligen si och så..Fläsk med löksås är väl OK någon gång, men helst då utan hår och brosk. Varför snålar alltid restauranger med bra råvaror? OK det är dyrt bla bla bla, det största problemet som jag ser det är att de faktiskt inte kan laga mat, inte alls. Och kan man inte laga mat så ska man inte ha en lunchrestaurang, eller någon matinrättning alls. Föresten, jag fick ett bra tips en gång av en bekant i matbranschen. Hon sa, kolla toaletterna innan ni sätter er och äter. Är toan smutsig så är oftast köket det också..rys..jag kollar alltid toaletterna nu;)
Tydligen hade jag nog stängt av lite igår för att klara av situationen, vilket funkade bra egentligen.
Idag kom avundsjukan som ett brev på posten, ett brev jag vill returnera. Men det är OK, helt OK. Jag känner hellre något, även om det gör ont, än ingenting alls. Då känner jag mig mer normal. Jag tro det kommer dröja länge innan vi träffas igen. Inte av någon större anledning, annat än det jag förmodligen inte kände någonting inför nog faktiskt var min vän..
Idag är jag utomjordiskt trött. Det är sju timmar kvar av arbetsdagen, vi får se om jag orkar så länge. Igår var jag uppe lite sent, åt dålig mat och inte tillräckligt, så det får jag försöka väga upp idag. Bara att det serverar ju så äcklig mat på alla lunchrestauranger, de flesta i alla fall. Det står pasta si och så och när man äter så är det verkligen si och så..Fläsk med löksås är väl OK någon gång, men helst då utan hår och brosk. Varför snålar alltid restauranger med bra råvaror? OK det är dyrt bla bla bla, det största problemet som jag ser det är att de faktiskt inte kan laga mat, inte alls. Och kan man inte laga mat så ska man inte ha en lunchrestaurang, eller någon matinrättning alls. Föresten, jag fick ett bra tips en gång av en bekant i matbranschen. Hon sa, kolla toaletterna innan ni sätter er och äter. Är toan smutsig så är oftast köket det också..rys..jag kollar alltid toaletterna nu;)
tisdag 19 augusti 2008
En bebis i min famn
För första gången sedan jag höll min egen son i famnen, höll jag någon annans son idag. För första gången på 1 år och 3 månader höll jag et litet barn i mina armar. Något jag fruktat och något jag skytt som elden. Inte bara vänners nyfödda barn, utan även gravida vänner.
Hade ju inte träffat barnets mamma på flera månder heller eftersom hon varit just gravid.
Vad hände då? Massa tårar? Ett stick i hjärtat? En värkande tom famn som nu fyllts av ett varmt leende barn.. Jo ingenting. Ingenting hände alls. Inga känslor av något slag. Bara ja vad söt han är, gulle gull, lite gnäll dags för din mamma igen.
Hade jag stålsatt mig? Är det för att jag själv är gravid? Har tiden hjälpt så? Vet inte, hade nog förväntat mig någon form av känsloyttring förutom trötthet och gäspningar. Har jag blivit helt apatiskt? Har jag helt stängt av? Både ja och nej kanske. Jag bryr mig nog helt enkelt inte längre. Jag vill ha ett eget barn, andras barn är söta men de är inte mina..
Jaha är allt jag kan säga. Han var jättesöt. Fikan med min vän gick bra. Vi pratade om väder och vind och lite förlossning. Det gick bra det med. Känner ingenting. Målar jag fan på väggen, fast fan för länge sedan har gått hem?
Jag är glad att det gick bra. Varför jag inte känner någonting får jag nog fundera på ett tag..
Hade ju inte träffat barnets mamma på flera månder heller eftersom hon varit just gravid.
Vad hände då? Massa tårar? Ett stick i hjärtat? En värkande tom famn som nu fyllts av ett varmt leende barn.. Jo ingenting. Ingenting hände alls. Inga känslor av något slag. Bara ja vad söt han är, gulle gull, lite gnäll dags för din mamma igen.
Hade jag stålsatt mig? Är det för att jag själv är gravid? Har tiden hjälpt så? Vet inte, hade nog förväntat mig någon form av känsloyttring förutom trötthet och gäspningar. Har jag blivit helt apatiskt? Har jag helt stängt av? Både ja och nej kanske. Jag bryr mig nog helt enkelt inte längre. Jag vill ha ett eget barn, andras barn är söta men de är inte mina..
Jaha är allt jag kan säga. Han var jättesöt. Fikan med min vän gick bra. Vi pratade om väder och vind och lite förlossning. Det gick bra det med. Känner ingenting. Målar jag fan på väggen, fast fan för länge sedan har gått hem?
Jag är glad att det gick bra. Varför jag inte känner någonting får jag nog fundera på ett tag..
Idag ska jag på bebisbesök..någon annans
Idag har jag förvirrat mig själv så till den milda grad att jag inte riktigt vet vad jag känner längre. Mest arg är jag nog, eller irriterad, eller lite rädd eller lite av allt..
Jag har en vän, eller jag hade en vän, som jag tyckte om eller kanske tycker om, jag vet inte riktigt längre.. Efter Dylan kom så har det där med vänskap fått en helt annan innebörd. Saker och ting ställs på sin spets och man tvingas välja, sålla, förstå, bli arg, bli besviken, bli överraskad och ibland glatt överaskad också. Fast nog mest arg och besviken tyvärr. Eller kanske snarare förvirrad och snurrig över folks brist på empati och oförmåga att släppa tanken på att inte vara jordens medelpunkt en stund..
I alla fall, man kan ju skriva en bok om ämnet, men det tänker jag inte göra, då just detta ämnet kan få min hjärna att explodera. Tillbaka till min ex vän.
Hon var så ledsen när Dylan dog. Hennes mamma var så ledsen, alla var ledsna. Vi hade e-mail kontakt och sms kontakt och efter drygt två veckor kände jag att det var henne jag ville träffa. Jag åkte dit (även i min mörkaste stund åkte jag hem till henne och inte tvärtom?) Hon grät, vi pratade, hon lyssnade, hon beskrev sin smärta och känsla av förlust. Jag förstod att andra också saknade min son, det kändes bra. Detta var i juni.
Sakta och ganska osäkert sökte jag vänners kontakt och sällskap. Hon skulle gifta sig i september. Jag smsade och frågade om vi kunde ses, hon svarade att inte idag för idag var det provning av bröllopsklänning, en annan dag var det mat, en annan dag skor. Jag smsade inte mer.. I juni, ställde jag upp på planering av hennes möhippa, i augusti deltog jag i den, i september gick jag och min man på deras bröllop. Vi satt inte bredvid varandra under middagen. Det var fyra månader efter vår son dog. När vi satt i kyrkan var vi inte glada för deras stora dag, utan påmindes om att vi skulle haft dop i samma kyrka för vårt barn.
Efter sitt bröllop blev hon gravid. Jag fick ta avstånd. Jag kunde inte dela hennes lycka mer, när hon inte kunde dela min sorg. Det sa stopp, det räcker fanimej nu i min kropp. I januari, runt min födelsedag, när hon hade fått mage, så tänkte jag att nej nu ska du ställa dig över det här, nu ska ni träffas. Vi träffades tillsammans med två andra vänner. När vi blev själva var det lite obekvämt, men jag pratade på som vanligt. Jag var gravid då också förresten, i tionde veckan. Hon skjutsade mig hem, jag frågade om hennes graviditet. När jag berättade om min så blev hon enormt lättad, hon pratade om att putta barnvagnar tillsammans. Veckan efter fick vi veta att vårt pyre inte levde mer. Jag träffade henne inte något mer.
Vi har haft mailkontakt, när hon har surat över att vi inte träffas, så har jag svarat sanningsenligt vad jag tycker om vänner som beter sig som henne. Hon har bett om ursäkt. Hon har frågat igen och jag svarat tillbaks, hon har bett om ursäkt.
Hon vill förstå mig men kan inte och jag förstår inte henne, för det finns inte mycket att förstå.
De fick sin son, efter vad hon förklarade en orolig graviditet pga vad som hände oss.. Jaha synd om dig tänkte jag. Jag grattade. Vi har haft mailkontakt. Jag vet att han har storlek 62, men gärna vill ha kläder i storlek 68 nu. Jag fick svar för att jag frågade, han växer och frodas. Vad roligt för er då tänker jag. Jag är fortfarande arg och jag är inte intresserad.
Men idag ska vi träffas, hos henne. Idag ska vi prata om barn, klappa bäbis och säga Gud så underbart, vad roligt och allt det där. Det ska vi göra. För det är så man skall göra. Då skall jag minsann göra det med. Inte för deras skull, utan för min. För att jag nog behöver ta mig över den tröskeln, att träffa ett litet barn. Det har jag inte gjort sedan Dylan, så jag vet inte riktigt hur det känns. Så för min skull skall jag motvilligt gå dit idag. För min skull ska jag se om jag tyckte om eller tycker om. För ibland är jag arg och tvär utan att veta hur jag egentligen upplever saker och ting och idag ska jag kolla upp det. Fast egentligen gör jag ju det för henne, för jag förstår ju att man vill visa upp sitt mirakel till barn, för alla, även för de lytta och halta, trots smärtan det kan åsamka någon annan...Jag säger ju det, mitt liv är en paradox en dålig såpopera på TV..
Kanske går jag efter fem minuter. Kanske stannar jag och vill inte släppa pojken. Kanske känns det ingenting. Så ser min eftermiddag ut. Inte som jag egentligen skulle välja den, men nu har den valt mig..
En parantes, på torsdag ska jag på mitt andra bebisbesök. En tjej med en änglamamma. Henne längtar jag efter. Henne vill jag snusa på. När tänker på henne tänker jag med tillförsikt på vår skrutt i min mage. Det är annorlunda. För jag har valt att det är annorlunda?, eller för att det annorlunda har valt mig?
Jag har en vän, eller jag hade en vän, som jag tyckte om eller kanske tycker om, jag vet inte riktigt längre.. Efter Dylan kom så har det där med vänskap fått en helt annan innebörd. Saker och ting ställs på sin spets och man tvingas välja, sålla, förstå, bli arg, bli besviken, bli överraskad och ibland glatt överaskad också. Fast nog mest arg och besviken tyvärr. Eller kanske snarare förvirrad och snurrig över folks brist på empati och oförmåga att släppa tanken på att inte vara jordens medelpunkt en stund..
I alla fall, man kan ju skriva en bok om ämnet, men det tänker jag inte göra, då just detta ämnet kan få min hjärna att explodera. Tillbaka till min ex vän.
Hon var så ledsen när Dylan dog. Hennes mamma var så ledsen, alla var ledsna. Vi hade e-mail kontakt och sms kontakt och efter drygt två veckor kände jag att det var henne jag ville träffa. Jag åkte dit (även i min mörkaste stund åkte jag hem till henne och inte tvärtom?) Hon grät, vi pratade, hon lyssnade, hon beskrev sin smärta och känsla av förlust. Jag förstod att andra också saknade min son, det kändes bra. Detta var i juni.
Sakta och ganska osäkert sökte jag vänners kontakt och sällskap. Hon skulle gifta sig i september. Jag smsade och frågade om vi kunde ses, hon svarade att inte idag för idag var det provning av bröllopsklänning, en annan dag var det mat, en annan dag skor. Jag smsade inte mer.. I juni, ställde jag upp på planering av hennes möhippa, i augusti deltog jag i den, i september gick jag och min man på deras bröllop. Vi satt inte bredvid varandra under middagen. Det var fyra månader efter vår son dog. När vi satt i kyrkan var vi inte glada för deras stora dag, utan påmindes om att vi skulle haft dop i samma kyrka för vårt barn.
Efter sitt bröllop blev hon gravid. Jag fick ta avstånd. Jag kunde inte dela hennes lycka mer, när hon inte kunde dela min sorg. Det sa stopp, det räcker fanimej nu i min kropp. I januari, runt min födelsedag, när hon hade fått mage, så tänkte jag att nej nu ska du ställa dig över det här, nu ska ni träffas. Vi träffades tillsammans med två andra vänner. När vi blev själva var det lite obekvämt, men jag pratade på som vanligt. Jag var gravid då också förresten, i tionde veckan. Hon skjutsade mig hem, jag frågade om hennes graviditet. När jag berättade om min så blev hon enormt lättad, hon pratade om att putta barnvagnar tillsammans. Veckan efter fick vi veta att vårt pyre inte levde mer. Jag träffade henne inte något mer.
Vi har haft mailkontakt, när hon har surat över att vi inte träffas, så har jag svarat sanningsenligt vad jag tycker om vänner som beter sig som henne. Hon har bett om ursäkt. Hon har frågat igen och jag svarat tillbaks, hon har bett om ursäkt.
Hon vill förstå mig men kan inte och jag förstår inte henne, för det finns inte mycket att förstå.
De fick sin son, efter vad hon förklarade en orolig graviditet pga vad som hände oss.. Jaha synd om dig tänkte jag. Jag grattade. Vi har haft mailkontakt. Jag vet att han har storlek 62, men gärna vill ha kläder i storlek 68 nu. Jag fick svar för att jag frågade, han växer och frodas. Vad roligt för er då tänker jag. Jag är fortfarande arg och jag är inte intresserad.
Men idag ska vi träffas, hos henne. Idag ska vi prata om barn, klappa bäbis och säga Gud så underbart, vad roligt och allt det där. Det ska vi göra. För det är så man skall göra. Då skall jag minsann göra det med. Inte för deras skull, utan för min. För att jag nog behöver ta mig över den tröskeln, att träffa ett litet barn. Det har jag inte gjort sedan Dylan, så jag vet inte riktigt hur det känns. Så för min skull skall jag motvilligt gå dit idag. För min skull ska jag se om jag tyckte om eller tycker om. För ibland är jag arg och tvär utan att veta hur jag egentligen upplever saker och ting och idag ska jag kolla upp det. Fast egentligen gör jag ju det för henne, för jag förstår ju att man vill visa upp sitt mirakel till barn, för alla, även för de lytta och halta, trots smärtan det kan åsamka någon annan...Jag säger ju det, mitt liv är en paradox en dålig såpopera på TV..
Kanske går jag efter fem minuter. Kanske stannar jag och vill inte släppa pojken. Kanske känns det ingenting. Så ser min eftermiddag ut. Inte som jag egentligen skulle välja den, men nu har den valt mig..
En parantes, på torsdag ska jag på mitt andra bebisbesök. En tjej med en änglamamma. Henne längtar jag efter. Henne vill jag snusa på. När tänker på henne tänker jag med tillförsikt på vår skrutt i min mage. Det är annorlunda. För jag har valt att det är annorlunda?, eller för att det annorlunda har valt mig?
fredag 15 augusti 2008
Bäbisen lever!!
Vilken pärs! Först bilkörningen efter galen GPS, som gick bra trots för mycket bilar i stan. Kommer in till ett lite fredagsledigt dunkelt vänterum, som enda patient. Kors i taket! Fick värsta privatvården idag av min nya BM, som är jättebra, gullig och förstående. Hon engagerade en kollega som var förvarnad om att jag ville ha ett UL. Vi kom in i rummet och så var det ju det där ja, lägga sig på britsen och hålla sig lugn.. I alla fall jag la mig på britsen, höll mig lugn, maskinen slogs på, gel på magen, sedan bild på en stilla bäbis.. Inte lugn längre, utan katastrofberedd, tårar som rullar in i öronen, lugn nu vänta.. Två BM som ser jätteglada ut, ja där är ett foster (Hallå det är faktiskt mitt barn) och där är hjärtslagen. De såg att jag inte var övertygad, utan vinklade om och visade hjärtslagen ur bättre vinkel. Men, varför rör den sig inte då.. För att den sover sa hon. Jaha, men det vore bra om den rörde sig tyckte jag... BM buffade lite och till slut, lite motvilligt så började den röra lite på sina små ben! LYCKA! Man kan väl påstå att jag är en ganska svårövertygad patient, inte ens det uppenbara är uppenbart nog för mig.
Idag är nog första gången jag fattar att det är i mig bäbisen bor, att jag är gravid, att jag förhoppningsvis ska bli mamma igen. Så man kan väl att jag är lite lätt gravidhormonkänslig idag, lite mjuk, lite lätt till tårar och med en översvallande kärlek och längtan efter vårt barn.
På väg till BM..
Försöker hålla mig lite positiv idag, om drygt två timmar är det dags för första besöket hos min nya BM på spec MVC. Förhoppningsvis blir det UL då också..
I positivitetens tecken så har jag tagit två nya magbilder idag, så här kommer dom:
14+4 är vi i idag, alltså snart vecka 16! Fattar inte hur vi hamnade här? Men det är bra, helt overkligt bra!
Efter BM besök idag, hoppas jag på fler goda nyheter, det måste det bli, finns inga andra alternativ. Eller jo det finns ju ett helt annat scenario också, men det orkar jag inte tänka på just nu..
Nu skall jag bara föreställa mig en bild i huvudet på bästa bilväg till sjukhuset, eftersom jag ska köra dit själv idag..urk..ska nog sätta på GPS:en;)
I positivitetens tecken så har jag tagit två nya magbilder idag, så här kommer dom:
14+4 är vi i idag, alltså snart vecka 16! Fattar inte hur vi hamnade här? Men det är bra, helt overkligt bra!
Efter BM besök idag, hoppas jag på fler goda nyheter, det måste det bli, finns inga andra alternativ. Eller jo det finns ju ett helt annat scenario också, men det orkar jag inte tänka på just nu..
Nu skall jag bara föreställa mig en bild i huvudet på bästa bilväg till sjukhuset, eftersom jag ska köra dit själv idag..urk..ska nog sätta på GPS:en;)
torsdag 14 augusti 2008
nu till oron..
Igår kväll, när vi slappade på soffan så där riktigt trötta efter arbetsdagen, så fladdrade det till ordentligt i magen, två gånger! Så pass att jag var tvungen att göra ett litet utrop varje gång;)
När det händer så borde man tycka att man skulle blir lugnare, men icke. För det kan ju vara gaser, nerver eller vad som helst annat, eller hur?! Att jag nästan kräktes imorse efter tandborstningen kan ju bero på att jag kände mig lite slemmig. Att jag blir sjösjuk, kan ju bero på att jag inte äter ordentligt. Att brösten är ömma, kan ju bero på, ja det har jag ingen bra förklaring på faktiskt..och att magen står ut, ja för den är svullen av nåt?..
När jag skriver ner allt, så måste jag småle lite, för sammantaget så beskriver ju det i allra högsta grad en gravid kvinna. Vår bäbis mår nog bra, det gör den nog.
Men ändå, ändå, sätter oron in ibland. Denna vecka har jag varit tveksam till att allt står rätt till, trots fladder o sjösjuka. Oron är bevisligen inte en rationell känsla. Innan vi förlorade Dylan, kunde jag nog ändå separera mina känslor bättre, men inte nu. Jag vet ju varför jag håller på så här idag, det är för att jag skall till BM imorgon, det är därför att ett UL är nära förestående, och dem är jag rädd för. Fast de är nödvändiga för mitt välbefinnande också. Som jag säger, det är inte lätt att vara en levande paradox!
Så lilla skrutt, när skärmen slås på imorgon eftermiddag, så sprattlar du runt som bara den, OK!? Inga vilopauser just då tack!
Pust..snacka om helt schizofren, det tar på krafterna kan jag tala om..
Nej, nu ska jag ta tag i mig själv, öva lite leende (det ska man ju bli glad av säger dom..) och jobba lite. Det parkerade precis två stora lastbilar utanför med paket till oss så hasta la vista..
När det händer så borde man tycka att man skulle blir lugnare, men icke. För det kan ju vara gaser, nerver eller vad som helst annat, eller hur?! Att jag nästan kräktes imorse efter tandborstningen kan ju bero på att jag kände mig lite slemmig. Att jag blir sjösjuk, kan ju bero på att jag inte äter ordentligt. Att brösten är ömma, kan ju bero på, ja det har jag ingen bra förklaring på faktiskt..och att magen står ut, ja för den är svullen av nåt?..
När jag skriver ner allt, så måste jag småle lite, för sammantaget så beskriver ju det i allra högsta grad en gravid kvinna. Vår bäbis mår nog bra, det gör den nog.
Men ändå, ändå, sätter oron in ibland. Denna vecka har jag varit tveksam till att allt står rätt till, trots fladder o sjösjuka. Oron är bevisligen inte en rationell känsla. Innan vi förlorade Dylan, kunde jag nog ändå separera mina känslor bättre, men inte nu. Jag vet ju varför jag håller på så här idag, det är för att jag skall till BM imorgon, det är därför att ett UL är nära förestående, och dem är jag rädd för. Fast de är nödvändiga för mitt välbefinnande också. Som jag säger, det är inte lätt att vara en levande paradox!
Så lilla skrutt, när skärmen slås på imorgon eftermiddag, så sprattlar du runt som bara den, OK!? Inga vilopauser just då tack!
Pust..snacka om helt schizofren, det tar på krafterna kan jag tala om..
Nej, nu ska jag ta tag i mig själv, öva lite leende (det ska man ju bli glad av säger dom..) och jobba lite. Det parkerade precis två stora lastbilar utanför med paket till oss så hasta la vista..
Orolig och ledsen
Usch blir så ledsen. Läste att en av mina medsystrars lilla pyre i magen inte får finnas i hennes mage nåt mer..Efter 18v o 4 dar. Det är ju helt fel! Blir både ledsen och arg. Hur kan det hända henne igen. Det är ju närmast olagligt. Usch säger jag bara. En cybervän, en person med samma hemska erfarenheter som en själv, en människa som är ord på en skärm, någon man aldrig träffat, men tycker om. Det som inte kunde hända hände igen. Fattar ingenting. Det enda jag kan göra är att sända henne en varm tanke, men ibland känner jag att det inte riktigt räcker. Lilla pyre nu är du hos din bror, ta hand om varann!
tisdag 12 augusti 2008
Snurrig i huvudet
Bokstavligt talat så är jag yr i bollen. Fram på eftermiddagen, så är det svårt att jobba framför datorn, för efter ett par timmar så blir jag åksjuk! Mår illa och är yr. Gnäller inte, bara konstaterar att det är rätt obehagligt. Lite svårt att jobba när jag inte kan med att läsa eller se på skärmen, svårt att bläddra i papper med för den delen..hmm får nog bli kortare arbetsdagar då, men hur då?
Mat har blivit lite av ett onödigt ont också. Vilket är en ny känsla för mig som verkligen älskar god mat, lite för mycket faktiskt;) Jag gillar att laga mat också, men inte nu. Jag vet ju att det är normalt att vara sådan här som gravid, men det har jag aldrig varit. Nr jag var med Dylan så tuggade jag på något ständigt och flera liter vaniljglass fick plats, nu säger det stopp direkt. Jag tuggar ju på ändå, men det är en ny upplevelse för mig det här. Kanske, bara kanske är det ett bra tecken? Att det är annorlunda denna gången. Att det kanske är en tjej? Eller ett barn som kommer stanna kvar hos oss? Jag hoppas det, för i så fall är jag gärna sjösjuk hela tiden!!
Något annat som är annorlunda är magen! Den är helt störd, strejkar i tre dar och ger knappt upp då! Har börjat med 2 msk rapsolja varje morgon, känns ju som lite annorlunda frukosttillbehör! Hoppas bara det funkar.
På fredag är det dags för inskrivning på Spec MVC och då måste jag få se vår lilla ponnybäbis på skärmen igen, för nu ha rjag hunnit få lite griller i huvudet, som måste botas med UL. Jag längtar idag, men på fredag kommer jag bli liten o rädd igen...Jag vet inte om det är inbilling men jag tro jag känner lite fladder där inne då och då. Jag håller nsätan andan när det känns så och blir varm i kroppen, kanske är det vårt lilla barn som gymnastiserar så jag känner det?
Mat har blivit lite av ett onödigt ont också. Vilket är en ny känsla för mig som verkligen älskar god mat, lite för mycket faktiskt;) Jag gillar att laga mat också, men inte nu. Jag vet ju att det är normalt att vara sådan här som gravid, men det har jag aldrig varit. Nr jag var med Dylan så tuggade jag på något ständigt och flera liter vaniljglass fick plats, nu säger det stopp direkt. Jag tuggar ju på ändå, men det är en ny upplevelse för mig det här. Kanske, bara kanske är det ett bra tecken? Att det är annorlunda denna gången. Att det kanske är en tjej? Eller ett barn som kommer stanna kvar hos oss? Jag hoppas det, för i så fall är jag gärna sjösjuk hela tiden!!
Något annat som är annorlunda är magen! Den är helt störd, strejkar i tre dar och ger knappt upp då! Har börjat med 2 msk rapsolja varje morgon, känns ju som lite annorlunda frukosttillbehör! Hoppas bara det funkar.
På fredag är det dags för inskrivning på Spec MVC och då måste jag få se vår lilla ponnybäbis på skärmen igen, för nu ha rjag hunnit få lite griller i huvudet, som måste botas med UL. Jag längtar idag, men på fredag kommer jag bli liten o rädd igen...Jag vet inte om det är inbilling men jag tro jag känner lite fladder där inne då och då. Jag håller nsätan andan när det känns så och blir varm i kroppen, kanske är det vårt lilla barn som gymnastiserar så jag känner det?
söndag 10 augusti 2008
Lilla Alice har flyttat ut
Alice har varit en familjemedlem i åtta år, hon är en bestämd, bortskämd lite undulatmadam. Får hon inte som hon vill så surar hon och kraxar, HÖGT, värre än en skata, men vi älskar henne. Hennes kille, min blåa fina Billy var vi tvugna att avliva för ett år sedan pga tumör. Fy vilken dag det var, grät ögonen ur mig på Blå Stjärna och får en klump i halsen när jag tänker på det..På min mans födelsedag var det. En parantes allt händer på hans födelsedag! Vi träffades bla och en miljon andra saker jag får återkomma om. I alla fall, Alice trivdes inte alls att vara själv och vi försökte med allt, vilket bara resulterade i en besatthet av Mike och mer kraxande..
Nu i och med semiflytt till Stockholm och att vi inte är hemma så mycket, så var vi tvunga att sluta vara själviska och hitta ett bra hem till vår lilla tjej. Vi hittade ett idag! Så glad att det finns sådana fantastiska djurmänniskor där ute! De har 7 papegojor och en massa andra djur! Bla en urgullig liten flygande hund! De arbetar med djur och driver en djurelaterad verksamhet. De bygger nu en enorm voljär i sin trädgård och där ska Alice få flyga och ha kul med massa kompisar! Känner oss så lätta om hjärtat att det blev så bra för henne, fast det är fasligt tyst här hemma just nu..det bästa av allt är at vi får komma och hälsa på henne när vi vill, det vill vi. Åh vilka underbara människor det finns! Blir ständigt överraskad.
En bild på min bäbis Billy när han kom in och sa god morgon och gosade med mig i sängen.
onsdag 6 augusti 2008
måndag 4 augusti 2008
KUB gick bra!
Otroligt bra! Bäbis sprattlade runt och alla delar är på plats. Armar, ben, fötter händer, urinblåsa, hjärna, magsäck, perfekt! Vi kunde se den gapa och svälja fostervatten och allt verkar OK. Känns så overkligt bara att det är inuti mig den växer och far runt, känns fortfarande som om jag bara tittar på TV, ett förbannat bra program, men ändå någon annas program.
Hon matade in min vikt, Dylans oblanserade translokation och det sista missfallets Trisomi 22 och resultat av blodprov och annat. Riskbedömingen blev 1:8420 för Downs och 1:69205 för T18,13. jag blev lättad över det bra resultatet och har beslutat att inte göra FVP nu. Det finns ju alltid en risk för ett kromosmfel ändå och den risken får vi leva med, det komm reinnebära en massa oro, men jag vågar samtidigt inte ta risken ett FVP faktiskt innebär i alla fall inte med vår oturs- statistik..
Blev tillbakaflyttad igen..idag blev det 13+0 men jag struntar i vilken vecka jag är i just nu, så länge pyttelitenb mår bra! Hon sa att bäbisen var för utsträckt när läkaren mätte och man ska sträva efter att mäta med huvudet lite böjt..ja ja, förhoppingsvis får vi "rätt" datering vid organscreeningen den 3/9. Idag är vi bara glada och en dag i taget och idag är superbra!!!
söndag 3 augusti 2008
Islands in the stream..
that is what we are.. En låt av Dolly Parton & Kenny Rogers, en låt som min pappa gillade. Han gillade Dolly, Kenny, Elton John, Joe Cocker bla. När jag hör Islands in the stream så tänker jag oundvikligen på min far och jag saknar honom så där extra mycket. Den 7 juni i år var det åtta år sedan han gick bort, svårt att fatta fortfarande att han inte finns på andra sidan luren längre..
Jag var precis i mina föräldrars tomma hus, för att titta till blommorna då mamma med sambo är på landet. Jag satte mig på en Baden-Baden stol som står i köket och tänkte på pappa. Tänkte att han skulle aldrig ha lämnat köksluckorna så där skavda, han skulle ha fixat elkabeln som hänger ner vid kökslampan. För han var en fixare min far. Han satt aldrig still och hade typ alltid blåkläder på sig. Jag var pappas tös och känner mig fortfarande lite lost utan honom. Jag gick ut och låste dörren, kände mig lite nedstämd, startade bilen och satte på radion, som spelade Islands in the stream..tårarna strömmade och jag tänkte att det är ingen tillfällighet. Hej stumpan sa han, jag finns alltid här, fast genom Dolly & Kennys sång sa han det. Jag tror han ville lugna mig inför morgondagens KUB. "Det ordnar sig stumpan" det kommer gå bra. Min pappa var en "det ordnar sig man" och han hade oftast rätt. Allt ordnar sig till slut på ett eller annat sätt..
Skönt att få tänka på honom en stund, min lilla pappa. Han var liten i lästen, hade några tatueringar på överkroppen, sådana där man skaffar sig på sjön och det var ju där han fanns mest. På sjön, på de vida haven, i andra länder. I Afrika, USA, Mellanöstern, Europa ja överallt förutom Australien det hann han aldrig med. Vi barn hade dockor från Världens alla hörn, klänningar från Saudi och allra bäst vi hade otroliga historier om otroliga ställen och människor. Jag visste att i Etiopien borstade man tänderna med en viss sorts gren, som pappa tog hem så jag fick prova. I Liberia åt de stark mat, vi fick smaka på kokkonst med stark kryddblandning som någon gammal tant hade blandat till honom. Vi fick höra om en kväll i Saudi, då pappa blev påkörd av en moped och man kunde se benet i armbågen. Han berättade att han drack Whisky och sydde ihop armen själv med nål och björntråd som mamma skickat med, för han vågade inte gå till ett sjukhus i Saudi. När han gick till läkaren här hemma så berömde han pappas sömnad;)
Jag saknar de historierna, jag har fortfarande lite hål i minnet som jag skulle ha velat fylla. Mest av allt saknar jag hans stöd, hans jäklaranamma, generositet och allt han kunde. Han kunde så mycket.
Har en sentimental dag idag, kanske är det hormoner, eller kanske bara ren och skär saknad..
Islands in the stream
That is what we are
No one in-between
How can we be wrong
Sail away with me to another world
And we rely on each other, ah-ah
From one lover to another, ah-ah
Jag var precis i mina föräldrars tomma hus, för att titta till blommorna då mamma med sambo är på landet. Jag satte mig på en Baden-Baden stol som står i köket och tänkte på pappa. Tänkte att han skulle aldrig ha lämnat köksluckorna så där skavda, han skulle ha fixat elkabeln som hänger ner vid kökslampan. För han var en fixare min far. Han satt aldrig still och hade typ alltid blåkläder på sig. Jag var pappas tös och känner mig fortfarande lite lost utan honom. Jag gick ut och låste dörren, kände mig lite nedstämd, startade bilen och satte på radion, som spelade Islands in the stream..tårarna strömmade och jag tänkte att det är ingen tillfällighet. Hej stumpan sa han, jag finns alltid här, fast genom Dolly & Kennys sång sa han det. Jag tror han ville lugna mig inför morgondagens KUB. "Det ordnar sig stumpan" det kommer gå bra. Min pappa var en "det ordnar sig man" och han hade oftast rätt. Allt ordnar sig till slut på ett eller annat sätt..
Skönt att få tänka på honom en stund, min lilla pappa. Han var liten i lästen, hade några tatueringar på överkroppen, sådana där man skaffar sig på sjön och det var ju där han fanns mest. På sjön, på de vida haven, i andra länder. I Afrika, USA, Mellanöstern, Europa ja överallt förutom Australien det hann han aldrig med. Vi barn hade dockor från Världens alla hörn, klänningar från Saudi och allra bäst vi hade otroliga historier om otroliga ställen och människor. Jag visste att i Etiopien borstade man tänderna med en viss sorts gren, som pappa tog hem så jag fick prova. I Liberia åt de stark mat, vi fick smaka på kokkonst med stark kryddblandning som någon gammal tant hade blandat till honom. Vi fick höra om en kväll i Saudi, då pappa blev påkörd av en moped och man kunde se benet i armbågen. Han berättade att han drack Whisky och sydde ihop armen själv med nål och björntråd som mamma skickat med, för han vågade inte gå till ett sjukhus i Saudi. När han gick till läkaren här hemma så berömde han pappas sömnad;)
Jag saknar de historierna, jag har fortfarande lite hål i minnet som jag skulle ha velat fylla. Mest av allt saknar jag hans stöd, hans jäklaranamma, generositet och allt han kunde. Han kunde så mycket.
Har en sentimental dag idag, kanske är det hormoner, eller kanske bara ren och skär saknad..
Islands in the stream
That is what we are
No one in-between
How can we be wrong
Sail away with me to another world
And we rely on each other, ah-ah
From one lover to another, ah-ah
Allt går så fort
Det gör det verkligen, helt plötsligt i vecka 14, massa tider inbokade för läkarbesök, UL och BM. Känns fantastiskt, men som om det händer någon annan, för jag har svårt att få in i mitt huvud att det är i mig som det finns ett efterlängtat barn. Jag vet ju att dopplern som förs över min mage resulterar i en bild på skärmen av vår bäbis, men det känns mer som att titta på TV.. Undra när jag kommer fatta att det är så att jag är gravid? Magen växer så det knakar och det syns ju, men en del av mig undrar om jag bara inte ser tjock ut?! Hmm tur att man har ett par månader på sig att vänja sig vid tanken och kanske någon gång snart fattar jag att det är verklighet, inte bara på TV;)
KUB blir i alla fall kl 13 imorgon och jag är nervös. Nervös för att lägga mig på britsen, orolig för att TV programmet får ett sorligt slut, orolig över BM´s kompetens, mest orolig är jag för KUB resultatet.. Om det blir ett dåligt resultat så blir det FVP, blir det ett bra resultat så kommer jag ändå vara orolig för de saker man inte kan hitta på KUB. Men med vår "otursstatistik" vågar jag inte göra FVP om resultatet blir bra. Då måste jag förlika mig med det och leva med vad som än händer. Jag vill tro på ett lyckligt slut denna gången, vill inte ha några alternativ. Jag vill få vara LYCKLIG. Jag vill tro på en framtid med levande barn. Blir så glad, men samtidigt rörd av tanken på det. Jag gillar filmer med lyckliga slut, blir förbannad när en bra bok slutar dåligt helt i onödan. Nej nu räcker det! Nu ska vår lilla ponnybäbis ( ponny är mannens nya smeknamn på vår jämnfota sparkande bäbis;) sprattla där på skärmen imorgon, KUB resultaten ska bli skitbra och i januari ska vårt barn födas levande! Så det så!
KUB blir i alla fall kl 13 imorgon och jag är nervös. Nervös för att lägga mig på britsen, orolig för att TV programmet får ett sorligt slut, orolig över BM´s kompetens, mest orolig är jag för KUB resultatet.. Om det blir ett dåligt resultat så blir det FVP, blir det ett bra resultat så kommer jag ändå vara orolig för de saker man inte kan hitta på KUB. Men med vår "otursstatistik" vågar jag inte göra FVP om resultatet blir bra. Då måste jag förlika mig med det och leva med vad som än händer. Jag vill tro på ett lyckligt slut denna gången, vill inte ha några alternativ. Jag vill få vara LYCKLIG. Jag vill tro på en framtid med levande barn. Blir så glad, men samtidigt rörd av tanken på det. Jag gillar filmer med lyckliga slut, blir förbannad när en bra bok slutar dåligt helt i onödan. Nej nu räcker det! Nu ska vår lilla ponnybäbis ( ponny är mannens nya smeknamn på vår jämnfota sparkande bäbis;) sprattla där på skärmen imorgon, KUB resultaten ska bli skitbra och i januari ska vårt barn födas levande! Så det så!
fredag 1 augusti 2008
förrvirrad?!
Vad ska jag börja..var på Spec MVC igår (äntligen) fick träffa en kanonläkare som fixade tid för inskrivning på spec MVC, tid för organscreening och tid med min ordinarieläkare! Inget snack om något! Kändes så uppfriskande, skönt och rätt! Hon ville också datera bäbisen, trots att jag varit på datering inför Kubtest dagen innan, och då fått veta att jag var i v 12+2. Men det var jag inte alls det! Jag var i v12+6 eller 13+0?! Va! framflyttad igen. När jag ställde mig lite frågande till detta, så sa han " jag är läkare och jag gör sådana här ultraljud varje dag" Basta. Jag tror henne och litar på henne, vilket innebär att jag inte längre litar på den BM som daterade mig dagen innan. Den BM som jag hade tid oss nästa torsdag för KUB. Nästa torsdag då det plötsligt är försent för KUB!!
Panik! Ringde Barnmorskegruppen imorse och fick ändrat tiden tills på måndag istället. Men det känns ändå inte bättre, inte säkert, inte tryggt, hon mätte ju nästan 1 cm fel..hur ska hon då kunna ha millimeter precision på att mäta nackspalten. Till saken hör ju att vi träffat henne förut..När jag var orolig i v34 med Dylan och åkte till förlossningen på Mölndal och fick träffa en läkare som också blev lite orolig då hon fick honom till att ligga - 28% under kurvan. Hon ville då kolla med en bättre ULmaskin och en erfaren ULhanterare..Det var samma BM som vi träffade i förrgår. Har inte glömt ett enda ansikte från graviditeten med Dylan. Den BM fick honom då att ligga "bara" -21 % under kurvan och tyckte nog att vi alla var uppstressade i onödan.. (ja eller hur!?) Skillnaden på efterkontroller på -21% och -28% är markant. Det blev koll om två veckor igen, istället för varje dag som den andra siffran skulle inneburit, kanske, bara kanske hade de hittat att min moderkaka var kass då, vid så frekventa besök?
Blää för allt krångel! Ska ringa spec MVC efter kl 13 och rådgöra med dem och se om de kan hjälpa mig. Lite fajt mot klockan är det dock, då det är måndag eller tisdag som är senaste dag för KUB..
Jag är glad för vårt älskade pyre, älskar att se pyret vinka och sprattla, det gör mitt hjärta lyckligt. Men just nu har jag en äcklig känsla i magen..hoppas Spec kan råda bot på det..
Här är bilder på vår älskade bäbis
Panik! Ringde Barnmorskegruppen imorse och fick ändrat tiden tills på måndag istället. Men det känns ändå inte bättre, inte säkert, inte tryggt, hon mätte ju nästan 1 cm fel..hur ska hon då kunna ha millimeter precision på att mäta nackspalten. Till saken hör ju att vi träffat henne förut..När jag var orolig i v34 med Dylan och åkte till förlossningen på Mölndal och fick träffa en läkare som också blev lite orolig då hon fick honom till att ligga - 28% under kurvan. Hon ville då kolla med en bättre ULmaskin och en erfaren ULhanterare..Det var samma BM som vi träffade i förrgår. Har inte glömt ett enda ansikte från graviditeten med Dylan. Den BM fick honom då att ligga "bara" -21 % under kurvan och tyckte nog att vi alla var uppstressade i onödan.. (ja eller hur!?) Skillnaden på efterkontroller på -21% och -28% är markant. Det blev koll om två veckor igen, istället för varje dag som den andra siffran skulle inneburit, kanske, bara kanske hade de hittat att min moderkaka var kass då, vid så frekventa besök?
Blää för allt krångel! Ska ringa spec MVC efter kl 13 och rådgöra med dem och se om de kan hjälpa mig. Lite fajt mot klockan är det dock, då det är måndag eller tisdag som är senaste dag för KUB..
Jag är glad för vårt älskade pyre, älskar att se pyret vinka och sprattla, det gör mitt hjärta lyckligt. Men just nu har jag en äcklig känsla i magen..hoppas Spec kan råda bot på det..
Här är bilder på vår älskade bäbis
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
