För första gången sedan jag höll min egen son i famnen, höll jag någon annans son idag. För första gången på 1 år och 3 månader höll jag et litet barn i mina armar. Något jag fruktat och något jag skytt som elden. Inte bara vänners nyfödda barn, utan även gravida vänner.
Hade ju inte träffat barnets mamma på flera månder heller eftersom hon varit just gravid.
Vad hände då? Massa tårar? Ett stick i hjärtat? En värkande tom famn som nu fyllts av ett varmt leende barn.. Jo ingenting. Ingenting hände alls. Inga känslor av något slag. Bara ja vad söt han är, gulle gull, lite gnäll dags för din mamma igen.
Hade jag stålsatt mig? Är det för att jag själv är gravid? Har tiden hjälpt så? Vet inte, hade nog förväntat mig någon form av känsloyttring förutom trötthet och gäspningar. Har jag blivit helt apatiskt? Har jag helt stängt av? Både ja och nej kanske. Jag bryr mig nog helt enkelt inte längre. Jag vill ha ett eget barn, andras barn är söta men de är inte mina..
Jaha är allt jag kan säga. Han var jättesöt. Fikan med min vän gick bra. Vi pratade om väder och vind och lite förlossning. Det gick bra det med. Känner ingenting. Målar jag fan på väggen, fast fan för länge sedan har gått hem?
Jag är glad att det gick bra. Varför jag inte känner någonting får jag nog fundera på ett tag..
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar