nu till oron..

Igår kväll, när vi slappade på soffan så där riktigt trötta efter arbetsdagen, så fladdrade det till ordentligt i magen, två gånger! Så pass att jag var tvungen att göra ett litet utrop varje gång;)

När det händer så borde man tycka att man skulle blir lugnare, men icke. För det kan ju vara gaser, nerver eller vad som helst annat, eller hur?! Att jag nästan kräktes imorse efter tandborstningen kan ju bero på att jag kände mig lite slemmig. Att jag blir sjösjuk, kan ju bero på att jag inte äter ordentligt. Att brösten är ömma, kan ju bero på, ja det har jag ingen bra förklaring på faktiskt..och att magen står ut, ja för den är svullen av nåt?..

När jag skriver ner allt, så måste jag småle lite, för sammantaget så beskriver ju det i allra högsta grad en gravid kvinna. Vår bäbis mår nog bra, det gör den nog.

Men ändå, ändå, sätter oron in ibland. Denna vecka har jag varit tveksam till att allt står rätt till, trots fladder o sjösjuka. Oron är bevisligen inte en rationell känsla. Innan vi förlorade Dylan, kunde jag nog ändå separera mina känslor bättre, men inte nu. Jag vet ju varför jag håller på så här idag, det är för att jag skall till BM imorgon, det är därför att ett UL är nära förestående, och dem är jag rädd för. Fast de är nödvändiga för mitt välbefinnande också. Som jag säger, det är inte lätt att vara en levande paradox!

Så lilla skrutt, när skärmen slås på imorgon eftermiddag, så sprattlar du runt som bara den, OK!? Inga vilopauser just då tack!

Pust..snacka om helt schizofren, det tar på krafterna kan jag tala om..

Nej, nu ska jag ta tag i mig själv, öva lite leende (det ska man ju bli glad av säger dom..) och jobba lite. Det parkerade precis två stora lastbilar utanför med paket till oss så hasta la vista..