Allt går så fort

Det gör det verkligen, helt plötsligt i vecka 14, massa tider inbokade för läkarbesök, UL och BM. Känns fantastiskt, men som om det händer någon annan, för jag har svårt att få in i mitt huvud att det är i mig som det finns ett efterlängtat barn. Jag vet ju att dopplern som förs över min mage resulterar i en bild på skärmen av vår bäbis, men det känns mer som att titta på TV.. Undra när jag kommer fatta att det är så att jag är gravid? Magen växer så det knakar och det syns ju, men en del av mig undrar om jag bara inte ser tjock ut?! Hmm tur att man har ett par månader på sig att vänja sig vid tanken och kanske någon gång snart fattar jag att det är verklighet, inte bara på TV;)

KUB blir i alla fall kl 13 imorgon och jag är nervös. Nervös för att lägga mig på britsen, orolig för att TV programmet får ett sorligt slut, orolig över BM´s kompetens, mest orolig är jag för KUB resultatet.. Om det blir ett dåligt resultat så blir det FVP, blir det ett bra resultat så kommer jag ändå vara orolig för de saker man inte kan hitta på KUB. Men med vår "otursstatistik" vågar jag inte göra FVP om resultatet blir bra. Då måste jag förlika mig med det och leva med vad som än händer. Jag vill tro på ett lyckligt slut denna gången, vill inte ha några alternativ. Jag vill få vara LYCKLIG. Jag vill tro på en framtid med levande barn. Blir så glad, men samtidigt rörd av tanken på det. Jag gillar filmer med lyckliga slut, blir förbannad när en bra bok slutar dåligt helt i onödan. Nej nu räcker det! Nu ska vår lilla ponnybäbis ( ponny är mannens nya smeknamn på vår jämnfota sparkande bäbis;) sprattla där på skärmen imorgon, KUB resultaten ska bli skitbra och i januari ska vårt barn födas levande! Så det så!