Kunde inte vänta..

När nu BM sa att jag fick komma upp om jag ville, så gjorde jag naturligtvis det. Vi möttes i korridoren, fick fram ett litet pipigt hej, sedan tog hon mig i handen och ledde in mig i rummet. Lägg dig på britsen du, för det är väl därför du är här? Japp, måste få höra hjärtljuden igen. De fanns där, starka och fina. Fast hin fick jaga bebisen lite för den ville absolut inte ligga still. Härligt! Sedan skämdes jag lite för min oro och försökte förklara att jag är inte sådan här egentligen. Hade lust att säga, men efter en tur till helvetet, vem blir man då??!

Hon testade urinet med en sticka och de dumma leukocyterna, eller hur de nu stavas fanns kvar. Hon sa att de kan finnas där om urinet inte varit tillräckligt länge i blåsan, vid flytningar och allt möjligt, men de kan också indikera UVI. Det vill vi inte ha! Ska lämna prov för odling på måndag.

Sedan banne hon mig lite för att jag har egna stickor och testar med. Då blir jag bara mer orolig, sluta med det. OK sa jag, du har nog rätt. Det sa jag med fingrarna i kors bakom ryggen.. En sak har hon dock rätt i och det är att man ibland kan bli oroligare med för täta besök. jag ska verkligen försöka hålla mig till två veckors intervaller i alla fall till slutet, då jag tänker checka in på sjukhuset! Då kan de försöka bända loss mig från britsen med kofot..

Lilla pyre, stackars dig för att din mamma inte vågar tro. Tur att din pappa gör det för oss båda! Jag ska försöka tänka på dig som en egen liten individ nu och hoppas att en säkerhet kanske växer fram..Jag längtar efter dig!