Min superhjälte.

Jag har en superhjälte, han börjar i sjuan idag. Han är inte som alla andra barns som börjar i sjuan idag. Han är ett mirakel. Han har överlevt 5 år av cancerbehandling, ett mycket smärtsamt och komplicerat stamcellsbyte och mängder av giftiga mediciner. Tror faktiskt tom att ha när inne på sjätte året nu.. Läkaren har givit honom domen 6 månader kvar, mer än en gång..Men han förbluffar dem och alla andra med att bara fortsätta! Tårar strömmar ner för mina kinder när jag tänker på allt denna lilla kille har fått utstå. Jag förstår inte hur han klarar det.. Men han gör det gång på gång. Mycket med hjälp av ett par föräldrar som älskar honom så mycket att jag tror de nog själv jagat bort ett par tumörer med bara kärleken som vapen.

Jag pratade med min kusin idag. Det är hennes son som är superhjälten. Hon har så mycket empati, kärlek och förståelse att det räcker för oss också. Jag är tacksam för det. Jag är tacksam för vår vänskap. En vänskap som växt fram ur hennes sons sjukdom. När vår Dylan kom, så var de på barnjuskhuset brevid och kom till förlossningen och bara kramades. Hårt och länge. Den omfamningen bär vi med oss ännu..

Hon har så mycket oro i kroppen nu för vår lilla hjältes skull. Han måste åka buss till det nya högstadiet, men efter alla behandlingar så är minnet inte så bra. Hon beskriver sig själv som en riktig hönsmamma, men för mig är hon bara en riktig mamma! En mamma som fått använda alla egenskaper en mamma ska ha och lite till. En mamma som är hjälplös inför sin sons sjukdom, men en mamma som aldrig ger upp! Hon har haft korrespondans med läkare i Indien, fått rekommendationer om mediciner hon köpt från USA. Hon har gjort mer än en mamma kan göra. Hon är min inspiration.

Hon är glad så hon gråter över ultraljudsbilden på vårt pyre, hon frågar hur det går och hur det är. Behöver jag säga att hon är fantastisk?! Hennes man är inte dålig han heller. Han är mer pappa än en pappa kan vara också!

Mamma, pappa, barn. Något man lekte som barn. Något som man tar för givet. Något som är tryggheten i ord. Något vackert. Någott nödvändigt. Vi har en del gemensamt min kusin och jag. Vår bild av mamma, pappa, barn är något annorlunda. Inte minder vackert, absolut inget mindre nödvändigt, en del trygghet också kanske, men aldrig givet.. Vår bild av en familj är nog för båda en kamp. En hård kamp utan säkra resultat. En kamp fylld av rädsla och osäkerhet. Men ändå en kamp så fylld av kärlek att det inte finns några ord att beskriva det. Vi har ett band, som inte har med släktskap att göra. Vi har en gemensam kamp om barn. En kamp för hennes lille hjälte och en kamp för vårt lilla pyre och även rätten till sorgen för det barn som bor i hjärtat.

Jag vet inte vem jag ska be om hjälp, jag har bett Gud flera gånger. Jag har förhandlat och förhalat, gett bort framtida barn, vilket han tydligen tog, nu väntar jag på det han är skyldig oss. En frisk superhjälte och ett friskt pyre!