Idag ska jag på bebisbesök..någon annans

Idag har jag förvirrat mig själv så till den milda grad att jag inte riktigt vet vad jag känner längre. Mest arg är jag nog, eller irriterad, eller lite rädd eller lite av allt..

Jag har en vän, eller jag hade en vän, som jag tyckte om eller kanske tycker om, jag vet inte riktigt längre.. Efter Dylan kom så har det där med vänskap fått en helt annan innebörd. Saker och ting ställs på sin spets och man tvingas välja, sålla, förstå, bli arg, bli besviken, bli överraskad och ibland glatt överaskad också. Fast nog mest arg och besviken tyvärr. Eller kanske snarare förvirrad och snurrig över folks brist på empati och oförmåga att släppa tanken på att inte vara jordens medelpunkt en stund..

I alla fall, man kan ju skriva en bok om ämnet, men det tänker jag inte göra, då just detta ämnet kan få min hjärna att explodera. Tillbaka till min ex vän.

Hon var så ledsen när Dylan dog. Hennes mamma var så ledsen, alla var ledsna. Vi hade e-mail kontakt och sms kontakt och efter drygt två veckor kände jag att det var henne jag ville träffa. Jag åkte dit (även i min mörkaste stund åkte jag hem till henne och inte tvärtom?) Hon grät, vi pratade, hon lyssnade, hon beskrev sin smärta och känsla av förlust. Jag förstod att andra också saknade min son, det kändes bra. Detta var i juni.

Sakta och ganska osäkert sökte jag vänners kontakt och sällskap. Hon skulle gifta sig i september. Jag smsade och frågade om vi kunde ses, hon svarade att inte idag för idag var det provning av bröllopsklänning, en annan dag var det mat, en annan dag skor. Jag smsade inte mer.. I juni, ställde jag upp på planering av hennes möhippa, i augusti deltog jag i den, i september gick jag och min man på deras bröllop. Vi satt inte bredvid varandra under middagen. Det var fyra månader efter vår son dog. När vi satt i kyrkan var vi inte glada för deras stora dag, utan påmindes om att vi skulle haft dop i samma kyrka för vårt barn.

Efter sitt bröllop blev hon gravid. Jag fick ta avstånd. Jag kunde inte dela hennes lycka mer, när hon inte kunde dela min sorg. Det sa stopp, det räcker fanimej nu i min kropp. I januari, runt min födelsedag, när hon hade fått mage, så tänkte jag att nej nu ska du ställa dig över det här, nu ska ni träffas. Vi träffades tillsammans med två andra vänner. När vi blev själva var det lite obekvämt, men jag pratade på som vanligt. Jag var gravid då också förresten, i tionde veckan. Hon skjutsade mig hem, jag frågade om hennes graviditet. När jag berättade om min så blev hon enormt lättad, hon pratade om att putta barnvagnar tillsammans. Veckan efter fick vi veta att vårt pyre inte levde mer. Jag träffade henne inte något mer.

Vi har haft mailkontakt, när hon har surat över att vi inte träffas, så har jag svarat sanningsenligt vad jag tycker om vänner som beter sig som henne. Hon har bett om ursäkt. Hon har frågat igen och jag svarat tillbaks, hon har bett om ursäkt.

Hon vill förstå mig men kan inte och jag förstår inte henne, för det finns inte mycket att förstå.
De fick sin son, efter vad hon förklarade en orolig graviditet pga vad som hände oss.. Jaha synd om dig tänkte jag. Jag grattade. Vi har haft mailkontakt. Jag vet att han har storlek 62, men gärna vill ha kläder i storlek 68 nu. Jag fick svar för att jag frågade, han växer och frodas. Vad roligt för er då tänker jag. Jag är fortfarande arg och jag är inte intresserad.

Men idag ska vi träffas, hos henne. Idag ska vi prata om barn, klappa bäbis och säga Gud så underbart, vad roligt och allt det där. Det ska vi göra. För det är så man skall göra. Då skall jag minsann göra det med. Inte för deras skull, utan för min. För att jag nog behöver ta mig över den tröskeln, att träffa ett litet barn. Det har jag inte gjort sedan Dylan, så jag vet inte riktigt hur det känns. Så för min skull skall jag motvilligt gå dit idag. För min skull ska jag se om jag tyckte om eller tycker om. För ibland är jag arg och tvär utan att veta hur jag egentligen upplever saker och ting och idag ska jag kolla upp det. Fast egentligen gör jag ju det för henne, för jag förstår ju att man vill visa upp sitt mirakel till barn, för alla, även för de lytta och halta, trots smärtan det kan åsamka någon annan...Jag säger ju det, mitt liv är en paradox en dålig såpopera på TV..

Kanske går jag efter fem minuter. Kanske stannar jag och vill inte släppa pojken. Kanske känns det ingenting. Så ser min eftermiddag ut. Inte som jag egentligen skulle välja den, men nu har den valt mig..

En parantes, på torsdag ska jag på mitt andra bebisbesök. En tjej med en änglamamma. Henne längtar jag efter. Henne vill jag snusa på. När tänker på henne tänker jag med tillförsikt på vår skrutt i min mage. Det är annorlunda. För jag har valt att det är annorlunda?, eller för att det annorlunda har valt mig?