Bäbisen lever!!

Vilken pärs! Först bilkörningen efter galen GPS, som gick bra trots för mycket bilar i stan. Kommer in till ett lite fredagsledigt dunkelt vänterum, som enda patient. Kors i taket! Fick värsta privatvården idag av min nya BM, som är jättebra, gullig och förstående. Hon engagerade en kollega som var förvarnad om att jag ville ha ett UL. Vi kom in i rummet och så var det ju det där ja, lägga sig på britsen och hålla sig lugn.. I alla fall jag la mig på britsen, höll mig lugn, maskinen slogs på, gel på magen, sedan bild på en stilla bäbis.. Inte lugn längre, utan katastrofberedd, tårar som rullar in i öronen, lugn nu vänta.. Två BM som ser jätteglada ut, ja där är ett foster (Hallå det är faktiskt mitt barn) och där är hjärtslagen. De såg att jag inte var övertygad, utan vinklade om och visade hjärtslagen ur bättre vinkel. Men, varför rör den sig inte då.. För att den sover sa hon. Jaha, men det vore bra om den rörde sig tyckte jag... BM buffade lite och till slut, lite motvilligt så började den röra lite på sina små ben! LYCKA! Man kan väl påstå att jag är en ganska svårövertygad patient, inte ens det uppenbara är uppenbart nog för mig.

Idag är nog första gången jag fattar att det är i mig bäbisen bor, att jag är gravid, att jag förhoppningsvis ska bli mamma igen. Så man kan väl att jag är lite lätt gravidhormonkänslig idag, lite mjuk, lite lätt till tårar och med en översvallande kärlek och längtan efter vårt barn.