Dag 12 - återbesök på reproduktion

Det är märkligt hur dagarnas datum inte längre har någon större betydelse. Istället får de egna små nummer. Nummer som bestäms av vilken dag jag befinner mig i min menstrationscykel.. Idag den 9 maj är det dag 12! Det enda som betyder något för mig är dagarnas numrering. Idag är allt som det ska, för snart är det dags för ägglossning! Livet i ett vakum, är ju indelat i två veckors perider, där dag 1 är den förhatliga mensen! Någonstans efter två veckor (för mig vanligast på dag 17-22) är det dags för äggen att ploppa loss, sedan börjar den nervösa, desperata, längtan efter att dag 1 skall utebli!!

För mig har dag 1 uteblivit fem hela gånger! Det är lika fantastiskt varje gång, eller ja nästan varje gång..nu har jag slutat att tro på plussets magi. Positiva graviditetstest betyder bara positiva graviditetstest för mig. De betyder inte att ett barn ploppar ut nio månader senare, de betyder inte ens en hel graviditet. Jag vet inte längre vad de betyder för mig längre. En dags hopp på färd mot smärta, missfall och skrapning de sista tre gångerna. Förstår innebörden i sagan om pojken som skrek varg! Till slut slutar man ju liksom att tro på det. Men hoppas, liksom i den sagan, att jag skall bli motbevisad. Att en dag kommer ett plus att betyda ett levande friskt barn efter nio månader, eller i mitt fall 38 veckor och inte en dag längre!

I jakten på den dagen har vi nyss genomgått en missfallsutredning. Utredning och utredning föresten, vet inte om jag skulle vilja kalla en dags samtal, blodprov och lite spolning av livmodern för någon omfattande utredning direkt..Men det är i alla fall gjort och idag kl 11, skall vi tillbaka för provsvaren..rys.. Känns inte så lite jobbigt faktiskt. Bara att gå in på ett sjukhus nu för tiden, ger mig kalla kårar. Tårarna bränner bakom ögonlocken så fort vi har parkerat. Om någon barnmorska eller sjuksköterska frågar hur det är, så får jag genast en klump i halsen och piper, bra..

Det är inte bara jag som mår dåligt av det, min man krymper i längd och blir sammanbiten när vi tar oss över tröskeln. Vi brukar hålla varann i handen och prata om allt möjligt, titta på de andra i väntrummet och undra om de vet varför vi är här. Kanske är de här av samma andledning? Självklart är de där för att de längtar efter barn, så långt har vi nåogt gemensamt. Men ibland känns det som om man blir uttittad, som om det står i pannan på en..Där är de som har förlorat ett barn och har haft flera missfall! Ska de försöka igen, är de galna?!

JAAA, vi är galna! Galna av längtan och sorg. Rädda små individer som bara vill ha hjälp! Någon som kan förklara varför det inte går bra. Vi har inte fått så många bra svar på de tre år vi har försökt, på dessa tre år då vi har förlorat vår pojke och haft en miljon plus (känns ju så..) och tror inte vi kommer bli så mycket klokare kl 11 heller. Men jag är ändå rädd, rädd för att de ska säga att de hittat massa fel, kanske också rädd för att de inte ska ha hittat nåt..