måndag 9 maj 2011

Dylans tid

Nu är det maj månad. Dylans månad. En gång om året när hans födelsedag närmar sig, så är han väldigt nära. Varje dag. De andra dagarna är så upptagna av småsystrarna, precis som det bör vara. Men maj är hans. Min fina pojke.

Jag sitter på jobbet och letade efter någonting på hårddisken, när bilder på honom dök upp. En regnvåt gravsten. En liten hand. En alldeles nyfödd pojke i sin mammas famn. Alltid med stängda ögon. Alltid med stängda ögon..Bilder från kistläggningen, då vår pojke har hunnit bli någon annan. Innan så lik sina syskon. Då lik ingen..

En gång om året, rinner mina tårar i smyg. På jobbet. Vid läggdags. Vid nattning av små tjejer. En gång om året är minnesbilderna väldigt starka. Som igår. Som idag. Känslorna och saknaden och tanken om OM stegras i takt med att dagar avverkas i kalendern. 9 maj, 14 dagar kvar till födelse. 13 dagar kvar till beskedet. Tretton dagar, då vi för fyra år sedan såg en stilla liten pojke på skärmen. Fyra år sedan livet ställdes på ända. Trots två underbara flickor sedan dess, så är livet fortfarande lite på ända..speciellt i maj.

Jag vill ju ha honom också. Pojken. Sonen. Men han kommer aldrig igen. Inte ens genom någon annan. När jag såg honom på bild precis, kände jag att jag vill ha en son till. Ett till barn. Fast det är ju inte så det är. Jag vill ju ha honom. Ingen annan..För på den fronten är jag ju egentligen nöjd. Jag klarar inte att börja om igen. Vår familj kommer ju att vara en kort, hur vi än gör, hur många barn det än blir..En kort. Så otroligt för kort.

Min älskade lille pojke. Han som bara finns på bilder. I minnet. I mitt trasiga hjärta. I min hetaste önskan. Och för alltid min största längtan.

Alltid med stängda ögon. Alltid med en undran..Blå skulle de nog ha varit. Lika stora o fina som på sina systrar. Mitt hjärtebarn och första kärlek.

Fyra år..

5 kommentarer:

Anonym sa...

Tårarna rinner..
Kram till er

Ulrika sa...

Hoppas att allt är bra med er!!

Kram!

Ulrika sa...

Kikar in ibland... Hoppas att ni har det bra!

Kramar!

Sara sa...

SV: Tack! Jo, till slut flyttade dom in i magen..

Malin sa...

Hej! Råkade snubbla på denna blogg. Vet inte om du fortfarande kollar dina kommentarer ibland, men ville ändå skriva något. Mitt lilla systerbarn dog i magen för 10 veckor sen. Jag har läst lite från olika tider i din blogg. Så ledsen att Dylan inte heller fick titta in i sin mammas ögon. Min Systers barn fick heta Vide och han var verkligen helt perfekt. Jag har fått se bilder. Det känns tröstande för mig att läsa hur du har tagit dig vidare efter lilla Dylans inte fick födas levande. Att Dylan fortfarande är så levande och närvarande hos dig känns också tröstande. Tack för att du har delat med dig av din berättelse. Kärleken är så tydligt närvarande i din blogg. Du verkar vara en fin människa. Kram från Maln