Livet i vakum

Känns som om jag bör knyta ihop lite trådar nu. Vart jag var när jag började med bloggen och vart jag befinner mig nu. Fortfarande vakuum? Ja. Lite. Fast på annat sätt.

Om vakumet från början handlade om den långa, desperata längtan efter ett levande barn, så har det ändrat karaktär. Varje dag var färgad av sorgen efter Dylan och jag stod och stampade i det eviga väntrummet mellan ägglossning och eventuella plus. Där emellan ett gäng missfall då avgrunden visade sig igen, klyftan mellan hopp och förtvivlan gick liksom aldrig ihop. Sprickorna blev om möjligt fler, om än inte djupare.

Sedan kom Guilas plus, graviditet, oro och längtan. Ihopblandat i ett sammelsurium av känslor. De flesta lyste av hopp och lycka och en del av förvirrande rädsla och oro. Sedan kom hon! Vårt alldeles egna lilla kärleksmirakel. Dagen då allt började om. 27 januari 2009 flyttade lyckan in i vårt liv. Tillsammans med förundran, beundran och hjärtbristande kärlek. So all well that ends well? Ja och nej. När lyckan över Guila flyttade in så tog saknaden av Dylan ett skutt framåt. Vi blev mer medvetna om förlusten på ett mer fysiskt sätt. Vi sörjde samtidigt som vi älskade henne. Varje dag vi lär känna henne lär vi känna det vi inte fick med honom.

Acceptansen. Den kommer nu. Vi kommer alltid känna saknaden och sorgen. Som en välförankrad del av vår existens kommer den att följa oss livet igenom. Ibland starkare och ibland svagare. Känslan av att man är ett barn kort, kommer förmodligen förstärkas än mer när och om det blir fler syskon. Att jag blir trebarnsmor och inte tvåbarnsmor..

Skillnaden nu är att livet är så mycket vackrare. Så mycket mer kärleksfullt. Så mycket ljusare och så mycket mer levande. Guila har gjort allt detta. Varje dag tackar jag min lyckliga stjärna för henne. Underbara lilla unge. Hon badar i kärlek och ömhet. Hon trivs, för det mesta, med livet och hon ger så mycket tillbaks. Varje morgon vaknar hon, i vår säng, med ett leende på läpparna. De små ögonen riktigt lyser. Hur kan man inte må bra när man möts av något så fantastiskt?! Hon är en tapper liten tjej som tar sig an varje ny dag på bästa sätt. Att man kan älska någon så mycket..Så mycket att det gör ont. Det är nästan overkligt att hon är här. Jag säger till min man varje kväll. Tänk att hon är här. Se så fin hon är. Hon är vår. Vi har gjort henne;)

Baksidan av all kärlek är rädslan. Den har kopplat ett grepp om mig nu och jag gör allt jag kan för att skaka av mig den. För att komma förbi den. Jag vet varför den har kommit just nu. Det är för mitt kusinbarns skull. Han är 14 år och borde vara ute i solen och ha sommarlov nu! Han borde få spela pingis, vara på landet, vara med vänner, cykla, äta, gå på toa, prata...Men han kan inte göra något av detta. Han kan inte ens röra sig. De får vända honom i sängen. Samma säng som han har legat i sedan den 5:e maj. Samma säng som hans mamma har sovit brevid sedan dess. Där väntar han. Där väntar hon. Dagen vi alla bävar inför är på ingång. Då sista andetaget skall dras. Hans sista..Då börjar hennes vakum. Eller det har redan börjat. Hon lever i en subverklighet i sjukhusmiljö och ser sin son försvinna framför ögonen. Hon pratar om begravning. Hon går sönder..

Därför är jag rädd. Därför håller jag i Guila extra hårt nu. Därför suger jag in henne när jag tittar på henne. Jag berättar för henne hur mycket jag älskar henne. Jag kramas och jag pussas. Jag är rädd för att säga varför jag är rädd. Jag vill inte ens säga sjukdom och död i samma mening som henne..jag vill inte det. En god vänninna sa idag. Vår kvot av hemskheter är fylld nu. Det kan inte hända nåt mer. Det kan inte hända igen. Jag upprepar orden som ett mantra. Jag tänker fortsätta med det till jag tror på dem. Tills det blir den enda sanningen! Jag avskyr att vara rädd. Det passar mig inte. Då känner jag mig svag. Det går inte. Jag måste känna mig stark! Det är så jag överlever. Vår kvota är fylld. Jag skall välja att tro på det. Jag skall välja att tro att livet får vara underbart att inte alltid nya hemskheter väntar runt hörnet. Det är ju först nu det blir lite balans. Vågskålen med det hemska har vägt tyngre mycket längre så den braiga skålen måste ju få lång tid på sig att fyllas för att det ska bli jämt ju! Så är det ju så klart.

Jag skall ha min dotter på armen, min make i handen, min son stolt i hjärtat och sedan skall vi gå mot solnedgången och leva lyckliga i alla våra dagar. Se mer framåt. Se bakåt. Önska. Drömma. Mest av allt ska vi leva och älska. Tillsammans.

OK dags för GNÄLL på riktigt!

Känsliga personer bör nog hålla för öron och ögon nu, för nu kommer det, jordens GNÄLL!!

Eksem som kliar runt ögonen igen! Svårt att se blir det också med salvan. Undra föresten om det är svamp?! För nu har Guila fått torsk igen och jag svamp på höger bröst. Aj. Glömde köpa wishyvatten för hjärnan är full av deklarationer. Och sist vi hade torsksvamp så hade jag eksem runt ögonen också..fast då sa de på Apoteket att det trodde de inte att det var för bla bla bla, men nu då? Anyway. Nu kommer mera. Täppt näsa. Förkylning vs allergi. Inte vet jag, men skönt är det inte. Lock för öronen efter gårdagens flygtur. Det ekar till och med när jag tänker! Nevermind pratar. Vilket i sin tur ger mig huvudvärk, fast det kan ju den stela nacken kanske också ha bidragit med? Stressen kan nog också bidra till stel nacke och huvudvärk. Jag upptäcker att jag andas ytligt. Liksom kippar ibland. Vadå mammaledig? Jag känner mig inte som en ledig person alls! Jag har ett berg av tvätt i badrummet och då satte jag på den första tvätten 06.18 imorse, sedan har fyra maskiner till varit på. fyra! tre kvarstår. Varför all tvätt? Jo för under oss, i vårt övernattningsrum vid jobbet, så huserar en läbbig cateringfirma som lagar mat som stinker. När ventilationen strular, så stinker det även inne hos oss..därav tvätt även av de hundra plagg som inte användes..Till och med Guilas vagntäcke o kudde stinker något oförklarligt matos. Vad lagar de där nere? Missing people?! Just det de måste jag tvätta imorgon bitti om hon ska ha dem i vagnen.

Mer stress. Utanpåstress och innanpåstress. Utanpå = jobbgrejer, jobbekonomi, jobbemail, jobbdeklarationer, sjuk farfar, sjukt kusinbarn, stressig make som tar hem jobbstress, hushållsstress, socialstress, allmänthinnamedstress. Innanpå=tillfredställabebisstress. I love this stress, men göra hundra olika saker på momangen med en hand är stressande. Mata i rusningstrafik är omöjligt men argledsenbebis kan ju inte förstå det. Stackars litengullunge om hon bara visste hur hennes mamma skulle lägga sig ner och dö bara för att tillfredställa;) Undra vad medtrafikanter skulle säga om man liksom bara kunde stanna bilen sätta på varningsblinkers, en skylt på taket som blinkade; akutamning pågår vargod kör om, försiktigt och tyst. ;)

Pust. Så ja snart färdiggnällt. Känns redan bättre. Vad har jag glömt. Jo just det. Det gör ont när jag går för länge. Någonting där inne låser sig och jag får halta en stund. Min vikt står still. Det gör dock inte handen som stoppar in chokladbakelser i munnen efter måltiderna..dumma handen och dumma vikten!

säkert massa gnäll som jag har glömt, jag ber att få återkomma och tömma ut gnället en annan dag.

Gnälla bör man annars dör man. Gnälla högt bör man ibland, annars blir man en tung äcklig sten som gnager mot allt och alla. Då gräver man ett hål i de andra. Som ett jättegryt ungefär. Inte trevligt. Nej jag tror på en stor gnälldag så man får ur det ur systemet. Mitt system känns lättare nu.

Min älskling somnade 20.30 idag. Mormor var här och gullade lite men Guila var trött nu, på momangen, direkten så där;) Hon vaknade till för en stund sedan. (Jag vek tvätt på sängen brevid, så jag såg hennes små sträckningar) Hon behövde inte ens pipa så stod hennes mamma där. Då log hon. Underbara unge som ler. klockan var tio i tio. Vi pratade inte, bara pussades. Lite liggamning och sedan flöt hon in i nanaland igen. Förmodligen till imorgonbitti. Min älskade unge. Vårt kärleksbarn. Hon är värd allt. För hennes skull ska jag försöka mig på fler djupa andetag på en dag och bara försöka njuta av stunden. Hennes och min stund.

Föresten. En fråga. Vad för kommentar blir en "ledig" mamma mest förbannad på? Jag har min klara favorit. Du har ju bara fikat hela dan, varför är du så trött....??!!!

Ingen kommentar;)

babymassage och mammamassage

Igår var det andra gången på babymassagekursen. Jag gillar det skarpt och jag tror Guila gillar det också. Hon gillade nog mest att titta på de andra barnen, lite svårt att stjäla hennes uppmärksamhet igår. Jag är jätteglad att vi är med på kursen. Känns bra att lära mig något som kan hjälpa guilas välbefinnande, det gör mig lycklig. Igår gjorde vi magmassage och hon signalerade att hmm vet inte riktigt vad jag tycker om detta, så vi fick ta det lugnt. Hon kommunicerar! Jag är facinerad av små barns utveckling, man kan se i deras små ansikten hur de känner, sedan ska man bara försöka tyda det också;)

18.30 var det min tur. Mammamassage. Helkroppsmassage i en hel timma! Åh du milde vad jag har längtat efter det! Jag fick ett presentkort i julklapp av min kompis och det har suttit på kylskåpet och bara bidat sin tid sen dess. Massören var en gullig kvinna. Halvdansk, engelsksvensk med ett fast hårt säkert handlag och jag var i himlen. På samma sätt som en frisör gärna blir lite psykolog blev hon min igår. En timma som bara handlade om mig, min kropp och mina känslor. Hon lyssnade gärna och sa massa bra grejer. Så där låg jag mosig till både kropp och själ efteråt, men vad skönt! Jag bokade genast en tid till och la till ansiktsmassage också. Sedan, djupt förskjunken i tankar och fluff, letade jag mig fram till bilen och försökte köra hem. Var i min egen värld så till den milda grad att bilen bakom tutade på mig;) Blev lite sur över det burdusa uppvaknandet, men OK då då.

Väl hemma fann jag Guila sittandes i pappas knä och fick ett leende till hälsning. Pappa var tröttare än Guila, då han lekt och tjoat i två timmar;) De hade övat att ligga på mage. Läst böcker. Burits runt på. Ätit gröt med hela kroppen. Bajsats och kräkits. När jag kom hem så pustade nog båda ut. Det var dags för lite tröttamning sedan sängen. Jag var borta i två timmar, men var liksom tvungen att suga in henne med blicken igen för att se att alla bitar var på plats och registrera hur underbar hon är. Min unge. Min alldeles egna unge. Och pappas också förstås;)

Idag är schemat späckat. Efter morgonslumret som jag väntar på ska ta slut snart, blir det bad för G och dusch för mig. Sedan är det dags för lunch. Broccoli blir det idag. Guila är hård i magen..det kommer ut typ bollar..så vi har ätit lite katrinplommonpure, så det blir väl till att ta med sig ett par klädombyten idag;)

Sedan ska vi till kusinbarnet och kusinen och hälsa på på sjukhuset. Sedan ska vi handla för farmor och farfar, för han kan inte längre själv..Farmor ringde lite halvdesperat och bad om hjälp. Får se om jag lyckas själv eller om mamma kanske kan hjälpa till. Sedan är det extra barnsstolsinhandling på IKEA, sedan förmodligen däck i säng, efter hämtning av make och middag. Skönt med en vecka i stockholm nästa vecka, semester!

jaha ja

Jag fick plötsligt liten tid för mig själv. Sessan sover i sin säng sedan en halvtimma och pappa gick ner till jobbet för att spela lite gitarr. Ja ja tid för mig själv är väl till att överdriva..nu ska jag skriva ett avtal och svara på jobbmail, men själv är jag i alla fall;)

Igår kväll tittade jag på bilder på Guila, ända från strecket på stickan tills idag. Vilken resa! Fantastiskt att från den 29/5-08´as plus på stickan till dagens lilla tjej där inne i sovrummet..Jag vet hur glada vi var, hur jag kände att detta blir ett småsyskon det blir inget missfall. Jag ville så gärna att det skulle få vara så och så blev det. Där i maj förra året, så var jag bara så evigt tacksam för ett plus, jag kunde i min vildaste fantasi inte föreställa mig den sköna unge som förgyller vår vardag idag. Verkligheten har på alla sätt överträffat fantasin.

Idag var vi på föräldrarkurs och dagens tema var psykologprat. Jag var tyst hela tiden. Stämde inte jakande in i ett enda samtalsämne. Sömn är ju inga problem, inte heller matning på natten eller gråt eller annat. Klart att hon gnäller som alla andra barn, men för mig är det en röst, hennes röst för att tala om någonting för mig. Gråt är hunger eller trötthet. Sedan kan hon grymta och skrika till i frustration över att leksakerna inte gör som hon vill. Men problem det är det inte. Jag har heller inget behov av att tala om för dem att hon sover från kl nio-tio till sju på morgonen, för jag förstår att det verkar vara nästan ett undantag..Här kan jag skryta hur mycket jag vill;) Hon är fantastiskt lätt att ha och göra med, hon är glad och rolig och vi är bästa kompisar. Gud vad jag älskar henne. Jag är så stolt över att få vara hennes mamma! Visst kommer jag ihåg den jobbigare första tiden, när allt var nytt, när vi höll på att lära känna varandra. När jag grät pga smärtan i brösten vid amning. När jag grät för att jag kände mig otillräcklig för att amningen inte gick på räls. Visst kommer jag ihåg den allra första tidens sömnbrist och de mörka ringarna under ögonen. Men att det var ett problem. Nej aldrig. Förvirring. Nytt. Sorg över Dylan. Men problem aldrig.

Någon berättade om sin blues. Någon annan höll med och fyllde i med att hon kände att hennes kropp inte var hennes egen längre, utan en mjölkmaskin. En annan frågade om gränssättning, när de förstod ordet nej. De hade låtit sitt barn smaka på mat vid bordet, men när förstod hon nej, för de ville ju inte ha en tiggande hund vid matbordet..psykologen såg lite förvirrad ut och visste nog inte hur hon skulle svara. Tiggande hund...ähh hur menar du nu. Man säger ju att man får de barn man förtjänar, det tror jag inte, man får de barn man uppfostrar..Jag kände aldrig att det fanns något för mig att tillägga. Nej jag känner mig inte övertagen. Nej jag känner mig inte som en mjölkmaskin. Nej jag fick inte babyblues pga allt det nya. Jag fick babylostbluesnowthatnewbabyfinallyarrivedblues. Nej jag bryr mig inte om förrvirringen, jag var betydligt mer förrvirrad över att jag var tvugnen att lägga mitt första barn i en kista. Jag älskar att låna ut min kropp till min dotter, för min son kunde inte låna den. Nej jag är inte förstagångsförälder, detta är mitt andra barn..Men jag var tyst. Ville inte stå ut. Ville inte lägga sordi på. Jag ville bara lyssna. Jag förstår allt de säger. Jag känner igen en del. Men det är inget problem, det är bara ett perspektiv...

Nej nu är det hög tid att skriva avtal! Först bara en liten bildkavalkad på vår gullunge.


Resans början 080529






Vid jul, en månad kvar..












Äntligen! Knappt en dag gammal








Nu! Mamma och Guila!




LYCKA!